Sverige och Atlantpakten, del 3

För någon tid sedan började jag skriva på ett par längre inlägg om min syn på Sveriges förhållande till Atlantpakten. I del två argumenterade jag mot ett svenskt medlemskap i alliansen och lovade att jag närmare skulle återkomma med förslag om vad vi borde göra istället. Nu har debatten aktualiserats i och med NATO-chefens Anders Fogh Rasmussen besök i Sverige och den efterföljande debatten kring detta.

Till att börja med så har jag nog den grundläggande inställningen att Sveriges försvar ytterst vilar på oss själva. Alldeles oavsett vilka fördrag vi sluter med andra länder och vilka överenskommelser och deklarationer vi ingår så kommer vi att vara tvungna att ta hand om lejonparten av försvaret själva – budget, materiel och manskap. I synnerhet gäller detta för markpersonal. Även om vi skulle ingå i en allians så är det just markpersonal (dvs. arméförband) som tar längst tid att tillföra Sverige, om vi nu inte skall ha permanent stationerad utländsk trupp här, vilket är ett alternativ som inte existerar i sinnevärlden.

Trots detta kan det var värt att komma ihåg att vid en fullskalig attack mot Sverige av en fientlig part – i realiteten Sovjetunionen – så var under hela det kalla kriget den enda existerande planen att försvara Sverige med hjälp av de övriga nordiska länderna och i förlängningen av Förenta Staterna, Storbritannien och övriga länder i Atlantpakten. Tanken var aldrig att Sverige skulle klara av att helt ensamt stå emot Den Stora Ryska Invasionen, om denna fruktansvärda dag någonsin hade kommit (även om det fanns en hel del önsketänkande baserat på det lagoma hotets princip, vilket dock är en sidohistoria i just det här sammanhanget).

För min egen del tycker jag att det kan vara värt att komma ihåg att Sverige redan idag har ett pågående samarbete med länderna i Atlantpakten genom verksamheten inom Partnerskap för Fred, PFF (jo, det här är såklart välkänt för försvarsvännerna bland läsekretsen, men många vanliga partimedlemmar för att inte tala om allmänheten har dålig koll på sånt här). Enligt min mening är det övergripande syftet med det här arrangemanget att möjliggöra för NATO att knyta till sig länder som ännu inte kan gå med i den fullständiga alliansen eller inte skulle accepteras av de befintliga medlemsländerna. Exakt hur mycket man deltar i samarbetet verkar också variera från land till land.

Ett par exempel på svenskt deltagande i samarbetet med Atlantpaktsländerna under PFF:s flagg är krishanteringsövningen CMX 12 eller serien med Viking-övningar som har pågått ett antal år nu. Cold Response är ett annat bra exempel.

Det framstår som självklart att de samarbeten som Sverige bör eftersträva med andra länder är enklast att bygga upp när det föreligger en intressegemenskap med länderna i fråga. I klartext: de nordiska länderna. Det är ett faktum att Danmark och Norge idag är medlemmar i Atlantpakten och inte är intresserade av att släppa detta medlemskap, men det behöver inte vara ett problem. Precis som andra debattörer har konstaterat, så går det faktiskt att kombinera ett medlemskap i Atlantpakten med andra överenskommelser utan att detta står i strid med NATO. Det finns redan exempel inom Atlantpakten på hur bilaterala samarbeten kompletterat arbetet inom alliansen (till exempel försvarssamarbetet mellan Storbritannien och Frankrike eller den så kallade Weimargruppen, för att bara nämna ett par).

Till min egen oförställda förvåning innebär detta att jag i stort sett verkar hålla med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Miljöpartiets Annika Nordgren om vad som är framtiden för Sveriges internationella försvarssamarbeten. Det hade jag inte trott för bara ett par år sedan.

Gästinlägg:God beredskap är nyckeln

Svensk beredskap är i allmänhet usel. Tidigare regeringar, såväl borgerliga som socialdemokratiska, har prioriterat bort försvaret i budget efter budget. Den förda försvars- och säkerhetspolitiken verkar bygga på ett naivt antagande: Bara för att det säkerhetspolitiska läget idag ser stabilt ut kan vi skära ned försvaret.

Synen på hotbilden mot Sverige är i behov av nyansering. Det mest realistiska och ansvariga är att utgå ifrån försiktighetsprincipen. Det säkerhetspolitiska läget förändras i betydligt snabbare takt än försvaret kan byggas upp. Därför är god beredskap nyckeln till ett starkt försvar. Sveriges Överbefälhavare Sverker Göranson sa i slutet av förra året att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” (SvD 2012-12-30). Det är uppenbart att Sveriges försvar förfaller. Samtidigt är krismedvetenheten obefintlig från regeringens sida. Försvarsministern viftar i princip bort all kritik när hon väl uttalar sig.

En viktig åtgärd för att öka försvarets beredskap är att inrätta en tydligare fokusering på Sverige och vårt omedelbara närområde. Det är ohållbart att så stora delar av vårt försvar åker på expeditioner till andra delar av världen medan vi inte ens kan försvara Gotland, som är en strategiskt viktig punkt i Östersjön.

Att återinföra allmän värnplikt har även det potential att förbättra beredskapen. Det är naturligtvis en fördel att så många som möjligt har provat på livet i det militära om skarpt läge skulle uppstå. Dessutom ger det Försvarsmakten utökat rekryteringsunderlag samtidigt som ungdomar ges chansen att ta klivet ut i vuxenlivet, utvecklas som människor och få med sig ovärderliga kunskaper. Den tunga pucken är dock att Sveriges försvar är underfinansierat. I somras meddelade Överbefälhavaren att behovet av ökade resurser är akut. Om inte det behovet tillgodoses kan Försvarsmakten bli tvungen att lägga ned någon försvarsgren, till exempel marinen eller flygvapnet (SvD 2012-07-01). Regeringen bör omedelbart skjuta till de efterfrågade resurserna. Tyvärr är försvarsminister Karin Enströms uppfattning att Sveriges försvar har en rimlig ambitionsnivå. Hon spinner vidare på den långa men olyckliga traditionen att bortprioritera försvaret av vårt land.

Den usla svenska beredskapen behöver förbättras omgående. Det viktigaste är att regeringen och försvarsministern ändrar inställning och börja förse försvaret med de medel som behövs. Sveriges försvars- och säkerhetspolitik måste präglas av försiktighet och god beredskap.

Joakim Isheden

Förbundssekreterare och försvarspolitisk talesperson, SDU

En orgie i SD-hat – Folk och Försvar

Jag hade inte tänkt lyssna på Folk och försvar föreläsningar. Det hade däremot min försvarsintresserade kontorskamrat som förväntansfullt hörde en del av seminarierna över nätet. Så bakom ryggen fick jag då lyssna på en del av söndagens föreläsningar med personligheter som Lisa Bjurwald, Daniel Poohl , Cecilia Malmström och Anders Lindberg. Jag blev efter en stund chockad av vad jag fick höra! Jag hade i min enfald föreställningen att Folk och Försvars konferens skulle handla om Sveriges försvar och säkerhet. Jag antog att man diskuterade militär kapacitet och vägde det mot noga viktade hotbilder, där experter fick lufta sin noga prövade analyser.

Nu fick jag alltså under måndagens eftermiddag höra hur det stora hotet mot Sverige i stället var mer eller mindre ohyfsade personer som trakasserade skribenter på olika tidskrifter. Speciellt allvarligt är det tydligen när journalister blir trakasserade. Glöm Rysslands upprustning, terrororganisationer och al-Qaida. Det stora hotet mot allas vår säkerhet är Nisse i Hökarängen som far ut i otidligheter mot Mazetti. Jag läste förövrigt 250 av de 600 kommentarerna till Mazettis artikel, och de allra flesta höll en betydligt mer vuxen ton än Mazetti själv.

Allas vår Lisa Bjurwalds favoritobjekt är som bekant SD, det hördes också under denna konferens. Bjurwald missade inte en chans att slå ned på SD och utmåla det som ursprunget till allt ”näthat”. I själva verket är Bjurwalds eget hat mot SD så manifest att man nästan kan ta på det rent fysiskt. Ändå är det diverse kommentatorer som alltid står för detta mörka hat. Det bibliska ordspråket att se bjälken i sitt eget öga har aldrig någonsin passat så bra som på Bjurwald och hennes näthat. Hatet lär ju knappast bli mindre för att man presenterar det i ett föredrag, en bok eller artikel, i stället för att skriva en kommentar i ICA-Kurirens nätupplaga.

Folk och Försvar framstår detta år som en ren anti-SD rörelse. En sådan rörelse som Lukasjenko håller sig med i Vitryssland för att trycka ned oppositionen. Min personliga uppfattning, är att Folk och Försvar är ett skämt i försvars och säkerhetspolitiska frågor. Om Nisse i Hökarängen utmålas som det stora hotet mot vår nation av en organisation, då har all trovärdighet förbrukats. Till slut är det väl bäst att återigen påpeka att detta är min personliga uppfattning och inget SD eller någon annan står för.

Länk Folk & Försvar

Mikael Jansson-Försvarsanslagen måste höjas

Försvarsminister Karin Enström säger sanningen om det svenska försvarets förmåga, och försvarsdebattörernas ilska vänds genast mot ministern som gjort sig till budbärare av sanningen. Frågan man får ställa sig är om det varit bättre om försvarsministern upprepat det vanliga regeringssvaret att det svenska försvaret är ”gripbart, tillgängligt och enligt planering”, åtminstone 2019 eller senare. En försvarsdebatt måste grunda sig på fakta och kanske kan vi efter att sanningen om svagheterna i det svenska försvaret offentliggjorts få en mer ärlig debatt.

Försvarsmaktens förmåga ska möta väl definierade uppgifter. Innan förbandsnedläggelsen var målet:

”Krigsmakten skall möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt territorium. Därvid skall samtidigt en kust- och en gränsinvasion samtidigt kunna avvärjas av större omfattning och i samband med insatta luftlandsättningsföretag”,

medan det nu är:

”att försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet samt…

att upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta”

Målet innan förbandsnedläggelsen var målet tydligt, och all planering var avsedd skapa ett försvar som kunde klara målet. Nu är målet vagt. Vad är att försvara och främja Sverige i hela världen. Hur mäter man måluppfyllelsen för detta? Att avvisa kränkningar är förvisso tydligt, men vad ska försvaret klara om vi angrips militärt eller vad ska försvaret klara att bistå det civila samhället med vid en allvarlig kris. Några mål för detta är inte uppsatt. Vad blir då dimensionerande för behovet av ett försvar?

Målet med IO14 är helt tydligt de internationella insatserna och att vi ska ha förband i ett styrkeregister för detta. EU håller sakta men säkert på att militariseras. NATO har varit tungt engagerat i flera internationella insatser under lång tid. Frågan om nytta med alliansfrihet eller inte är mycket politisk till sin karaktär. Men partierna är inte alltid tydliga med vad man vill. Objektivt sett verkar det som att regeringen förbereder sig på en militär allians genom att modifiera om våra stridskrafter till en expeditionskår, men det sker under täckmantel och med undanflykter.

Vi sverigedemokrater försöker vara tydliga. Vi anser att Sverige inte ska ingå i EU: s militarisering och att Sverige inte ska vara medlemsland i NATO. Däremot anser vi att det nordiska försvarssamarbetet ska utvecklas så mycket som möjligt och att Sverige ska vara partner med NATO. För samarbete och partnerskap krävs att vi har en avsevärd militär förmåga att bidra till säkerhet och vid behov till gemensamma militära operationer. Detta anser vi vara långt ifrån en isolationistisk inriktning, utan snarare en avvägd position.

Svenska försvarets huvuduppgift ska vara att försvara vårt territorium. På sikt hoppas vi det kan bli en samnordisk uppgift att försvara nordiskt territorium. Insatsförsvaret måste i så fall ge vika och försvaret ges en territoriell huvuduppgift.

Försvarets volym bestäms av anslagen, men ska också vara balanserad mot hotbilden. Här bör man skilja på den aktuella hotbilden som beror av sannolikheten att befintliga militära förmågor används mot Sverige och den potentiella hotbilden som bara tar hänsyn till de faktiska militära förmågorna. Det aktuella hotet av en rysk attack mot Sverige är exempelvis väldigt låg nu bedömer de flesta, men vad riskerna är med ett upprustande Ryssland på lång sikt vet ingen.

Vem vet om kommunistpartiet i Kina sitter kvar om 10 år? Vem vet om det uppstår nya oväntade allianser som exempelvis Kina-Ryssland? Vem vet om Europa är stabilt i en framtid. Framtiden är oviss, enfaldig är den som tror annorlunda.

Sverigedemokraterna har gjort den bedömningen att det svenska försvarets förmåga till territoriellt skydd måste ha en tillräcklig nivå, en grundnivå, så att vi kan, om den aktuella hotbilden ökar, tillräckligt snabbt ytterligare öka vår militära förmåga.

Vad är grundnivån för armén? Våra riksdagsförslag utgår ifrån att fyra militärdistrikt är för lite. Sex mekaniserade brigader i varsitt militärdistrikt, ett nytt militärkommando Gotland och tre kustartilleribrigader är den modell som vi försöker räkna utifrån.

Att effektivisera sig ur det ekonomiska underskott försvaret har är inte möjligt, anslagen måste öka. Först måste underskottet i försvarets tioåriga investeringsplan om 30.5 miljarder kronor täckas bara för att IO14 ska bli verklighet med dess mål om beväpning. Men IO14 är ingen tillräcklig organisation. SD lägger 20 miljarder mer på försvaret än regeringen i fyraårsbudgeten.

Regeringens anslag till försvaret kommer sjunka till 1, 0% av BNP enligt fyraårsbudgeten. Det håller inte. De som angriper försvarsministern för att vi har för lite försvar borde istället i klarspråk säga hur mycket man vill höja försvarsanslaget.

Mikael Jansson (SD)

Stellan Bojerud-Försvarets uthållighet kan räknas i timmar

Försvarsminister Karin Enström (M) har nu i DN redovisat sin syn på försvaret samtidigt som ÖB gör en halvpudel och backar från uttalandet att svenska försvaret endast kan hålla ut en vecka.

Försvarsministern hävdar att Sveriges försvarsförmåga är rimlig sett mot hotbilden. Hon påtalar även att våra grannländer minsann inte har större försvarsförmåga. Sedan kommer ett uttalande som minst sagt underligt, nämligen att ”hela landet ska kunna försvaras”.

Enligt Försvarsmaktens årsredovisning per 31 december 2011, vilken är den senast publicerade, hade försvaret 9690 yrkesofficerare, 111 reservofficerare i aktiv tjänst, 8002 reservofficerare samt 4148 gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS). Sammanlagt blir detta 21 951 personer för att bemanna armén, marinen och flygvapnet.

Finlands Försvarsmakt har 2 400 officerare och utbildar årligen ca 27 000 värnpliktiga. Mobiliseringsstyrkan uppges vara ca 350 000 man. Materielen omfattar bl a 150 stridsvagnar, 1140 pansarbandvagnar, 90 bandartilleripjäser, 870 bildragna artilleripjäser och 128 stridsflygplan.

I Hufvudstadsbladet den 7 januari 2013 uttalade professor emeritus Alpo Juntunen som varit säkerhetspolitisk expert vid Försvarshögskolan att det finska försvaret endast skulle kunna hålla ut några timmar.

Den svenska armén skall enligt insatsorganisation (IO) 2014 bl a bestå av två brigadledningar Boden och Skövde), sju manöverbataljoner, två artilleribataljoner och två luftvärnsbataljoner m m. Detta anser försvarsministern vara tillräckligt för att ”hela landet ska kunna försvaras”.

Volymen på dagens svenska armé motsvarar vad ett infanteriregemente kunde mobilisera på 1980-talet. Ännu 1999 kunde Stockholm försvaras med sex manöverbataljoner. Idag är det tveksamt om armén ens skulle kunna försvara Arlanda till dess det första kamerateamet från CNN är på plats och regeringen hunnit fly landet.

Att jämföra dåtidens överdimensionerade invasionsförsvar (”kartongarmén”) med dagens insatsförsvar är som att blanda äpplen och päron. Då gällde det kvantitet på bekostnad av kvalitet (”sega gubbar”). Nu finns det kvalitet, men i för små mängder.

Jag har här främst skrivit ur ett arméperspektiv, men dehögteknologiskt framstående flyg- och marinstridskrafterna liksom arméns specialförband bör inte glömmas bort. Det finns även ett antal hemvärnsförband med enklare utrustning.

ÖB Sverker Göransson hävdar att Sverige har tillräcklig beredskap för att vid behov kunna rusta upp, eftersom det finns förvarningstid. Det är ett problematiskt uttalande, eftersom den tid som krävs för upprustning till den nivå som medger försvar av hela landet är mycket lång.

1936 hade situationen i Europa försämrats så att Riksdagen beslöt att upprusta. Detta skulle göras under en tioårsperiod fram till 1947. Det säkerhetspolitiska läget var sådant att Riksdagen 1938 beviljade två extra anslag om 20 respektive 70 miljoner och 1939 ytterligare 70 miljoner. Det var mycket stora belopp på den tiden. Det intressanta är emellertid att av 1938 års anslag var 43,3 miljoner och av 1939 års anslag var 38,6 miljoner outnyttjade då kriget i Europa började den 1 september 1939. Den militära organisationen hade inte hunnit med att anskaffa materiel för de beviljade medlen.

Under Andra världskriget kunde svenska fältarmén fördubblas på två år. Med dagens utgångsläge sju manöverbataljoner krävs det med årlig fördubbling drygt fem år för att nå 1985 års nivå 116 manöverbataljoner. Det är det enkla. Det svåra är att upprusta de tekniskt komplicerade och dyrbara försvarsgrenarna och krigsförbanden. Att nå en nivå där hela landet kan försvaras torde ta minst tio år.

Ett annorlunda sätt att bedöma krigsavhållande effekt är att räkna amiraler och generaler (2009). Sverige låg i ledningen med 127 följt av Norge med 69. Sedan kom Finland med 41 och Danmark med 17. En annan metod är att jämföra försvarsanslagen i procent av BNP.

Då tar Norge täten med ca 1,9%, Finland 1,6%, Danmark 1,3% och Sverige 1,2% (2009).

Slutsatsen är att Sverige inte kan försvaras med nuvarande insatsorganisation och att hjälp inte kan påräknas från våra grannländer, för deras försvar är också otillräckliga. Vidare att förmågan att rusta upp inför hot kräver en större volym än dagens som startpunkt.

Stellan Bojerud

Mikael Jansson-”Anmärkningsvärt uttalande av försvarsministern”

I Dagens Nyheter uttalar sig försvarsminister Enström om Sveriges försvarsförmåga och hävdar där att det är tillräckligt att den svenska försvarsmakten kommer att kunna försvara Sverige på en enda punkt mot ett begränsat angrepp under en veckas tid när den nya organisationen eventuellt är färdig år 2019.

–  Det är anmärkningsvärt att landets försvarsminister inte ens har som ambition att försvara hela Sverige. Det självklara vore dessutom att försvarsmakten hade förmåga att motstå också ett angrepp i större skala, och inte enbart på en enskild punkt som försvarsministern nöjer sig med. Man frågar sig vilken del av Sverige det är som ska försvaras och vilka det är som skall överges, säger Sverigedemokraternas ledamot i försvarsutskottet Mikael Jansson.

I Sverigedemokraternas förslag till försvarsbudget tillförs försvarsmakten totalt 20 miljarder kronor under en fyraårsperiod för att påbörja återtagandet av ett försvar för hela Sverige.

//Mikael Jansson

Sverige under beredskapen-Stridsvagn m/37

Sverige köpte av den tjeckiska firman CDK på 1930-talet licens att tillverka deras lätta stridsvagn AH-IV. Vagnen fick i Sverige benämningen Stridsvagn m/37.
Köpet av vagnarna blev möjligt efter att ekonomiska medel hade tillförts i försvarsbeslutet 1936. Ett tungt skäl till att just denna vagn köptes in var att man ville få så många vagnar som möjligt för en viss summa, detta för att kunna öva med stridsvagnsförband på kompani och bataljonsnivå. Vagnarna tillverkades mellan 1938 och 1939.
Två av vagnarna tillverkades i Tjeckoslovakien, de övriga 46 köptes i delar och monterades ihop vid Jungnerfabriken i Oskarshamn. Strv m/37 var en liten lätt vagn beväpnad med två stycken 8 mm kulsprutor. Besättningen bestod av förare och vagnschef, vagnschefen var även skytt.

Vagnen var för sin tid mycket modern. Hjulupphängningen var mycket bra och samtliga vagnar var utrustade med radio.

Strv m/37 tilldelades till 1:a stridsvagnsbataljonen, det endapansarförbandes i sverige vid denna tidpunkt. Vagnarna organiserades i lätta stridsvagnsplutoner i de lätta stridsvagnskompanierna. Varje pluton hade fem vagnar. Kompanierna bestod av tre lätta plutoner, 15 stycken strv m/37 samt en tung stridsvagnspluton med stridsvagn m/38. Det fanns även en strv m/37 i kompanistaben.

1942 började vagnarna att föras över till Gotland. Först överfördes 15 vagnar. Dessa placerades i en Stridsvagnspluton G som organisatoriskt lydde under P3. 1943 hade antalet vagnar på Gotland ökat till 43. Dessa placerades då i 41.Stridsvagnskompaniet. Kompaniet bestod av kompanistab, 4 stycken stridsvagnsplutoner med fem vagnar, enpansarvärns/luftvärnspluton med två 20mm pv/lvakan m/40 samt tross. Vid slutet av 1944 hade 47 vagnar överförts till Gotland.

Vagnarna skulle understödja infanteriet och nedkämpa fientliga landstigningsförsök. Vagnen hade antagligen varit effektiv i sin roll trots sin ringa beväpning. Detta eftersom den hade hög hastighet och att fienden initialt troligen skulle brist på tunga vapen.

1946 infördes en ny organisation (1949 års organisation). Vagnarna delades in i åtta stycken femvagns plutoner. De fem infanteribataljonerna som ingick i I18 fick en pluton vardera, utöver I18 så fick de tre försvarsområdesstaberna på Gotland var sin pluton.

Vagnen togs ut organisationen så sent som 1953.

ÖB talar ut – ett försvar på villovägar

ÖB Sverker Göransson är en bra person, men han måste vara politiskt korrekt. När han hävdar att det svenska försvaret kan hålla ut en vecka, kan detta ses som en protest mot regeringens politik, men är tvärtom anpassning.

Sanningen är att svenska försvaret möjligen klarar av att hålla Arlanda flygplats de timmar som krävs för att det första kamerateamet från CNN är på plats och att högprioriterade delar av regeringen har hunnit lämna landet.

Jag var åren 1977-1986 krigsplacerad som stabschef i stridsgrupp Arlanda (Chef: Överstelöjtnant Georg Bagge). För att skydda objektet hade vi:

Stridsgruppen som bestod av tre värnkompanier á ca 200 man, ett luftvärnskompani 40 mm m/48 radarriktat, tre lokalförsvarsluftvärnsplutoner 40 mm m/36 handriktade, en basluftvärnsavdelning, en flygbastropp, ett flygfältsingenjörkompani.

Luftfartsverket, Röda Korset och Lottorna organiserade i samverkan sjukvårdstjänsten och eventuella sjuktransporter till Löwenströmska lasarettet. Det fanns såväl läkare som övrig sjukvårdspersonal. Sammanlagd styrka ca 1 200 man.

Motanfallsreserv 1 var 15.lokalförsvarsskyttebataljonen Fo 44 (Chef: Major Magnus Afzelius). Den mobiliserade i Enköping och bestod av 814 man enligt personaltabell.

Motanfallsreserv 2 var 10.pansarbrigaden från Strängnäs. Den bestod av ca 6 000 man.

Summa:

6 bataljoner (motsv), 74 stridsvagnar, 24 haubitser, 8 granatkastare, 18 luftvärnsautomatkanoner.

Endast för Arlanda. Så mycket trupp finns inte idag i hela Sverige.

Stellan Bojerud

Vad är ni så rädda för, Folk och Försvar?

DEBATT. I en tid när den svenska beredskapen är usel och då den offentliga debatten om detta lyser med sin frånvaro är det viktigare än någonsin att samla så många försvarspolitiska debattörer som möjligt. Vi kan därför bara beklaga att Folk och Försvar vägrar att godkänna SDU som medlemsorganisation.

Vad är ni så rädda för, Folk och Försvar?

SDU som är Sveriges kanske mest försvarsvänliga ungdomsförbund har mycket att tillföra den svenska försvarspolitiska debatten, om vi bara skulle ges möjlighet. I en tid när den svenska beredskapen är usel och då den offentliga debatten om detta lyser med sin frånvaro är det viktigare än någonsin att samla så många försvarspolitiska debattörer som möjligt. Vi kan därför bara beklaga att Folk och Försvar vägrar att godkänna SDU som medlemsorganisation. Vad är ni så rädda för, Folk och Försvar?

Folk och Försvar finansieras av skattemedel och påstår sig arbeta för en levande försvarspolitisk debatt. Hur kan man då förvägra ett ungdomsförbund, som företräder ett helt annat perspektiv än de övriga politiska ungdomsförbunden, tillträde? Sveriges försvarspolitik är alldeles för viktig för att stänga ute ett av Sveriges största politiska ungdomsförbund. Försvarets utveckling är en nationell angelägenhet och ingenting som angår bara några få med ”rätt” åsikter. Dessutom har Folk och Försvar inte ens velat ge någon motivering till avslaget när de tillfrågats. Lena Bartholdson som generalsekretare är ytterst ansvarig för beslutet och borde fundera på om hon vårdar svenska folkets skattepengar på ett ansvarsfullt sätt.

Det finns många kritiska frågor att debattera. Hela det nuvarande svenska insatsförsvaret måste omprövas till förmån för ett nationellt invasionsförsvar. Slakten på det svenska försvaret är ovärdig och vi menar att såväl borgare som socialdemokrater är ansvariga för denna utveckling. Nu är det dags att sluta bortprioritera försvaret. Att lägga ned anrika svenska regementen över hela landet för att några år senare ge tillbaka en bråkdel av det man tagit från svenska folket är inte en ”satsning”, som Alliansen vill göra gällande, det är snarare hyckleri på hög nivå.

SDU vill se ett upprustat försvar – ett verkligt totalförsvar – återinförd allmän värnplikt och att fokus återigen hamnar på vårt nationella försvar snarare än svenskt deltagande i anfallskrig i fjärran land. Vårt viktigaste argument bakom den återinförda värnplikten är just den folkliga förankringen som Försvarsmakten successivt håller på att förlora. Vi tror också att det vore en bra erfarenhet för många ungdomar att komma till det militära under ett år. Detta är tydligen åsikter som anses vara så kontroversiella att Folk och Försvar hellre tystar dem.

Vi som skriver denna debattartikel tror att vi har mycket att tillföra den försvarspolitiska debatten. Vi har inte bara ett stort försvarspolitiskt intresse, vi är själva engagerade i det militära och har koppling till Försvarsmakten på flera plan. För oss är det uppenbart att SDU:s försvarspolitik kan nå en hel del popularitet bland såväl militärer som civila– är det kanske det som Folk och Försvar är så rädda för?

Gustav Kasselstrand, förbundsordförande SDU
Värnpliktig stadsskyttesoldat på Livgardet, 2007
Idag soldat i insatskompani i Hemvärnet

William Hahne, vice förbundsordförande SDU
Anställd som luftburen soldat på K 3

Nyheter för året

Hej alla läsare, hoppas er jul och nyår varit  som ni önskat.

Nu börjar det ta fart med den försvarspolitiska debatten både i tidningarna och sociala medier utanför försvarsbloggarna. Det är viktigt nu att denna debatt inte dör med Sälenkonferansen utan ökar takten ytterligare ett hack.

Det skulle blivit ett historiskt inlägg här men vi valde en nyhetsuppdatering först.  Nytt för i år är att vi kommer  få ett antal skribenter här  och en hel del gästinlägg. Skribenterna är allt från officerare , soldater och sjömän till civilanställda på div myndigheter eller industrier allt rörande  det militära försvaret och det civila.

Vi kommer också ha en del videoinlägg med våra riksdagsledamöten och även livechatt.  Utöver detta kommer vi självklart ha en del historiska inlägg och en del debattartiklar. Även vår skype-kanal kommer nyttjas.

Mer information kommer ske löpande, via bloggen, twitter och Facebook.

Vi önskar er en god fortsättning!