scan0004-739758
On 20th of january 2014 India sucessfully launched and test-fired a surface to surface missile. It is called Agni-4, which in Hindi means fire. Well, yes, and there is a lot of fire to this missile, as it can weather a temperature of 3000 degrees celcius.  The range is 4000 kms, and the missile was fired from a road-mobile launcher. This indicates that the object can be clandestinely and swiftly moved, thereby making it difficult to trace and easy to launch.

What is important is to realize that India, which has been the largest importer of weapons during the period from 2008 to 2012, is now itself beginning to produce some sophisticated weapons. Agni-4 is one of them.

The Defence Research and Development Organization (DRDO) has helped produce this missile. And this is the organization’s third successful launch. Soon the missile can go into production.

As I mentioned earlier, India has topped the list of the biggest weapon buyers in the world. Between 2008- 2012, the country’s arms imports were 109% higher than that of China. This is simply because China started manufacturing the weapons that it needs on its own ground. India kept buying. But this is now going to change. All is dependent on how far the Indian politicians will liberalize the defence market and make it easier for private organizations and manufacturers to enter the market.

India´s biggest supplier of weapons has been Russia.  India has imported over 100 Russian Su-30MKI combat aircraft, 3 A-50EhI airborne early warning craft and Russian Akula nuclear-powered submarines. But in the last five years, India has increased its import from  USA, making this country the largest weapons exporter to India. But Indian defence experts are skeptical because they feel that they are only supplied with defensive equipment from the Americans. Russia was far more liberal and gave India offensive weapons.

The launching of Agni-4 is a definitive boost to India´s capacity to strike back and its capacity to later develop further complex weapons systems. The fact is that today India can lauch a nuclear warhead missile, which can reach Finland. Soon, it will be able to increase its range and reach other countries like Sweden, Danmark and Norway. But these countries in no way threaten, or have threatened, India´s defence and army. India, like many other countries in Asia, is skeptical of China´s rise, and has promised that all nuclear devices will be kept strictly under supervision and will only be used as a deterrent.

Until now, every fourth dollar out of every ten dollars spent on defence in the world, was being spent by USA. But we will soon see other countries joining the race. China is increasingly spending more on defence, and so will India. Countries that want to be strong, and are willing to defend themselves, will have to manufacture many of their defence products themselves. India fired its Agni-4 missile and did not make a huge fuss about it, as it does not want the world to know that it, too, has nuclear weapons that are far more powerful then the ones dropped on Hiroshima by the Americans a few decades ago

//Mrutyuanjai Mishra

Nedan återpubliceras en artikel av Gustav Kasselstrand från Source
 
”När värnplikten slopades var IO14 regeringens livboj. 2014 skulle vi ha det nya insatsförsvaret redo och kritikerna till projektet skulle motbevisas. Så var det tänkt. Idag symboliserar IO14 i stället det största försvarspolitiska misslyckandet i modern tid.”

Folk och Försvar har nu avslutats för i år. Några få dagar i januari är därmed den enda gång under året som gammelpartierna låtsas bry sig om försvaret, därefter är det tyst i ett år och sedan börjar cirkusen igen. Som vanligt präglas Folk och Försvar av populistiska utspel utan någon trovärdighet från de sju gammelpartierna i riksdagen.

Godast kålsupare är sannolikt moderaterna, med tanke på att partiets sympatisörer fortfarande förleds att tro att försvaret spelar roll för Fredrik Reinfeldt med kumpaner. Det gör det inte. Moderaterna har under sin tid i regering avskaffat värnplikten med minsta möjliga riksdagsmajoritet. I Österrike hade moderaternas samarbetsparti ÖVP samma funderingar, men där krävde grundlagen en folkomröstning för ett beslut av sådan dignitet. Folket fick rösta och det visade sig finnas en stark majoritet för värnpliktens bevarande. Jag kan bara beklaga att det svenska folket inte fick den möjligheten.

Nu måste moderaternas försvarspopulism få ett slut. Vi har under den gångna veckan kunnat läsa spaltmeter om hur de ”vill satsa på svenskt försvar”. Det är klart att vem som helst kan vilja saker i teorin. Men vill de det i praktiken? Varför satsas det i så fall inget? Sanningen är att det inte finns några utökade satsningar på svenskt försvar i regeringens budgetproposition.

Varför är det så? Ja, i slutändan så har vi ju att förhålla oss till den där lilla detaljen att en återupprustning av det svenska försvaret faktiskt kostar – mycket. Och sanningen är att Moderaterna inte vill satsa på det svenska försvaret. De har inte råd. Det finns inte på kartan att nuvarande regering, eller för den delen en socialdemokratiskt styrd regering, kommer att rusta upp försvaret. Den som tror det måste ha levt under en sten sedan kalla krigets dagar med tanke på att dessa partiers försvarspolitiska facit de senaste 25 åren är nedskärningar och vanskötsel.

Moderaterna måste bli tydliga. De vill inte satsa på försvaret, de vill inte återinföra värnplikten, de vill inte återupprätta nedlagda regementen – de saknar visioner för ett försvar värt namnet!

När värnplikten slopades var IO14 regeringens livboj. 2014 skulle vi ha det nya insatsförsvaret redo och kritikerna till projektet skulle motbevisas. Så var det tänkt. Idag symboliserar IO14 i stället det största försvarspolitiska misslyckandet i modern tid. IO14 beräknas nu vara på plats tidigast 2023, om någonsin. Och det är alltså först då vi har det ökända ”enveckasförsvaret” på plats – idag är vi långt ifrån det. Om allt går enligt plan (vilket nog många tvivlar på) kommer vi således om nästan 10 år kunna försvara småbitar av Sverige under mycket kort tid mot angripare i en enda riktning.

Vad är det egentligen för vision? Vilken regering med ett uns av värdighet kan stå för den försvarspolitiken? Situationen i dagsläget är värre än gemene man befarat; vi kan inte mobilisera en enda brigad och det råder akut brist på personal och materiel.

Varför inte vara ärliga och kommunicera detta till väljarna?

Ställ det mot Sverigedemokraternas alternativ: allmän värnplikt, kraftig upprustning, högre nationell prioritering och större satsningar på svensk försvarsindustri.

All politik handlar om prioriteringar!
Gustav Kasselstrand, ordförande Sverigedemokratisk ungdom 

Nedan följer ett gästinlägg från Sverigedemokratisk Ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand 

Image

Som SDU-ordförande har jag ett stort ansvar för att kunna leda både mig själv och andra. Jag är övertygad om att militära erfarenheter är mycket nyttiga för den som vill utveckla både sin individuella och kollektiva förmåga även på ett civilt plan. 

Det är nu nästan sju år sedan jag ryckte in som 19-årig värnpliktig på stadsskyttekompaniet Livkompaniet på Livgardet.  Det var januari 2007 och jag fullgjorde sedan en elvamånaders värnpliktsutbildning som kom att ge mig erfarenheter för livet. Jag tillhörde den näst sista kullen som genomförde värnplikten innan den avskaffades till förmån för ett frivilligförsvar, men i praktiken var de allra flesta som var där frivilliga. Väldigt få av mina klasskamrater gjorde värnplikten och har idag ingen koppling alls till det militära. Jag ser det som en mycket illavarslande utveckling när merparten av nationens ungdomar, och därmed morgondagens vuxna, inte har någon militär erfarenhet och i allmänhet inte reflekterar över frågor om ens egen skyldighet att, om så krävs, försvara sitt land med vapen. Med rättigheter kommer också skyldigheter.

Samtidigt är jag mycket glad över att jag valde att ta steget in i det militära när de flesta andra såg det som hopplöst föråldrat, som ett år som går till spillo och helt enkelt fördröjer universitetsexamen med ett år vilket gör att man går miste om en årsinkomst. Jag tror tyvärr att det är ett tidstecken i Sverige; det individuella självförverkligandet mäts i pengar, uppoffringar som betalar sig på annat sätt ses som meningslöst. Icke-ekonomiska värden negligeras.

Värnplikten gav mycket 

Vad har jag då haft för utbyte av min värnplikt under 2007? Givetvis har jag erhållit de rent militära färdigheterna som varje soldat behöver, men det är så mycket mer än så. Pliktkänsla, förmågan att arbeta i grupp, förmågan att styra både sig själv och andra och vetskapen att man ibland behöver kämpa lite för att komma fram i mål. Utan denna medvetenhet blir det militära livet omöjligt; det civila livet svårt. Politiken är inte helt olik det militära i ett avseende: man träffar otroligt många människor som man annars inte hade träffat och som man kommer att samarbeta med. Erfarenheten att kunna arbeta i grupp även med vitt skilda människor är mycket nyttig och helt enkelt nödvändig om man ska bygga ett starkt ungdomsförbund. Man lär sig i det militära att människor både är lika och olika: lika i den mån att de måste lösa samma uppgift och arbetar gemensamt mot samma mål, olika i den mån att alla människor har sina egna styrkor och svagheter och att det inte behöver vara ett problem. Med rätt man på rätt plats kan våra olikheter komplettera varandra på ett sätt som gör oss mycket starka. Det handlar om att fokusera på människors styrkor.

Jag muckade den 30 november 2007 och lämnade då Livgardet tusentals erfarenheter rikare. Värnplikten var både en prövningens tid och en tid för mig att växa och mogna som människa. Det är min fasta övertygelse att min tid på Livgardet på ett ganska betydande sätt format mig som individ. Man märker ganska fort på människor i det civila om de har genomfört militär utbildning eller inte.  Man får helt enkelt lite mer ”skinn på näsan” om man lärt sig att arbeta under stress och ibland hård disciplin.

Mitt militära engagemang idag 

Sedan slutet av 2012 är jag soldat i Arlanda Insatskompani i Hemvärnet (Livgardesgruppen) vilket innebär att jag är skyldig att tjänstgöra åtta dagar per år, men med de frivilliga övningarna blir det omkring det dubbla. Det är ett vettigt alternativ för oss civila som inte vill förlora kontakten med det militära och dessutom kunna förvärva oss nya färdigheter som soldater. Under 2013 har jag genomfört en tvådagars vårövning i slutet av april, fyradagars krigsförbandsövning i maj, fyradagars ksp58-utbildning i september, fyradagars särskild förbandsövning i oktober samt en skjutövning en dag i november.

Mina erfarenheter från Hemvärnet är i största allmänhet positiva. Befälen är duktiga och pedagogiska. Flera av dem hade jag under min värnplikt på Livgardet. Den militära utbildningen håller hög kvalitet och för den som vill finns det goda möjligheter att förvärva färdigheter utöver det som ingår i standardtjänstgöringen. Det finns en mängd kurser att välja på. Jag valde själv att genomföra en fyradagarskurs i kulspruta 58 i höstas, vilket innebär att jag numera är ksp-skytt på kompaniet. Jag är utbildad på AK5, AK4, KSP90 och KSP58, men kan utan tvekan säga att KSP58 är det vapen jag helst skjuter. Nu när jag utbildat mig på vapnet och fått skjuta tusentals och åter tusentals skarpa skott med det vill jag aldrig gå tillbaka till en AK. Känslan att få ligga bakom en KSP58 är svåröverträffad!

Partipolitik? 

Mina partipolitiska sympatier har ingen haft något att invända mot – snarare tvärtom. Jag skyltar givetvis inte med det, då det inte finns någon anledning till det, men jag är helt öppen om någon frågar. Det är en bra sak med det militära, att man i uniform blir väldigt lika och ens yrke, politiska åsikter eller sociala bakgrund blir av mycket marginell betydelse. En soldat ska utföra sina uppgifter. Det finns säkert de som inte delar mina åsikter, men varför skulle de egentligen bry sig? Lika lite som jag bryr mig om deras politiska åsikter så länge de fullgör sina uppgifter som soldater, lika lite bryr de sig om mina. Min personliga erfarenhet från soldatnivå är således positiv – i själva verket tror jag att SD är det största partiet bland soldater.

Jag vet att Försvarsmakten inte fungerar så på högre nivå, men som tur är brukar värdegrundsarbete och andra von oben-attityder (läs: kampanjande mot politiska åsikter man inte gillar) inte få något större genomslag bland de det avser att påverka. De flesta soldater bryr sig inte det minsta om ”att se mångfald som en tillgång” som det står i värdegrundspolicyn och det finns ett kompakt motstånd mot kvotering, HBT-handläggare och andra nymodigheter. Oavsett vilken anledning som ligger bakom att människor söker sig till försvarsmakten så förstår alla att vår beredskap knappast förbättras av att ta fram mångfaldsplaner. Resultatfokus är fortfarande det som genomsyrar verksamheten i praktiken.

Obegripligt stänga ute SDU från den försvarspolitiska debatten 

Jag har i försvaret alltså aldrig stött på några problem som nationalist och invandringskritiker – där behandlas jag som en bland alla andra, både av soldater och officerare. Därför är det minst sagt ironiskt när Sveriges största försvarspolitiska organisation Folk och Försvar stoppar mig när jag vill ge mig in i den försvarspolitiska debatten. De gör det med hänvisning till att jag tillhör fel ungdomsförbund. Jag tror att jag har en hel del att tillföra i egenskap av ordförande för ett försvarsvänligt ungdomsförbund där jag även har egna erfarenheter från det militära. Vi är många i SDU som brinner för försvarsfrågor och som själva tjänstgör på olika sätt i grönkläder. Rädslan för oss är obegriplig. Med dagens svenska situation – folk utan försvar – är det väl mer angeläget än någonsin att friska fläktar kan svepa över försvarsdebatten!

Possunt nec posse videntur 

Jag är stolt över att vara livgardist. Idag är min ambition att framgent tjänstgöra på ett eller annat sätt i Försvarsmakten. Att jag har möjligheten att tjänstgöra som soldat några helger varje år innebär att jag bibehåller samt utvecklar viktiga kunskaper. Jag tror att det är viktigt att få ingå i sammanhang där kollektivet är större än individen. Det militära är ett sådant exempel. Att få åka iväg på fältövning i flera dagar och helt enkelt ”checka ut” från det civila är en befriande känsla och det ger en perspektiv när man sedan blir civil igen och återgår till arbete och politik. Livgardets motto är Possunt nec posse videntur vilket översätts de gör det till synes omöjliga. Det är ett motto som inspirerar mig och som påminner mig om att man kommer långt med rätt inställning och lite vinnarattityd. I slutändan kan man åstadkomma sådant som man själv – och andra! – inte trodde var möjligt. Det är något jag tar med mig i det civila i allmänhet och i politiken i synnerhet.

För folk och försvar!
Gustav Kasselstrand
Förbundsordförande, Sverigdemokratisk Ungdom

800px-FRA_flagga

Nedan följer en återpublicering från SD-Kuriren om det dagsaktuella ämnet som berör FRA och NSA underättelseverksamhet mot bl.a Ryssland.

I morse släppte SVT nyheten att dokument från NSA-läckan Edward Snowden visar att svenska FRA låtit sin amerikanska motsvarighet ta del av underrättelseinformation rörande Ryssland. Detta slås upp som en stor nyhet och såväl journalister som representanter för vänsterpartiet och miljöpartiet har inte varit sena att ”kräva korten på bordet”.

Att vänsterpolitiker försöker vrida detta till sin fördel är knappast märkligt. De har allt att vinna på att måla upp en bild av att svensk underrättelse i hemlighet skulle verka åt amerikanska intressen. Och det går givetvis att hävda att Uppdrag Gransknings journalister helt enkelt valt att rapportera om sådant de finner märkligt. Fredrik Laurin har till och med uttryckt att han är ”chockad” över informationen. Men det är anmärkningsvärt att han känner så.

Själv är jag nämligen inte särskilt förvånad över innehållet i nyhetsrapporteringen som sådan. Att Sveriges underrättelsetjänst spanar på Ryssland är en självklarhet. Det är heller inget märkligt med att exakta omständigheter kring eventuellt utbyte med andra underrättelsetjänster endast är känt av dem som arbetar på myndigheten eller som på annat sätt får säkerhetsklassad information om detta.

Vad som däremot förvånar mig är att SVT, svensk public service, valt att arbeta med den här sortens löpsedelsjournalistik, därtill i en fråga rörande rikets säkerhet och säkerhetsklassad information. Att de gör sak av att försvaret inte kommenterar uppgifterna, väl medvetna om att en kommentar antagligen vore ett lagbrott. Att de lyfter fram data på ett sätt som indikerar att spaningen skett på uppdrag av NSA, när det som står i dokumenten (vilka för övrigt alltså inte har bekräftats) är att FRA har försett USA med information som är värdefull – inget om order eller uppdrag.

Det är också anmärkningsvärt att man inte tycks reflektera över de tänkbara konsekvenserna av denna vinkling. Svenska myndigheters verksamhet ska givetvis granskas och media ska i stort agera konsekvensneutralt. Men någonstans kanske det går en gräns. Det ingår i det förtroende vi som väljare ger våra folkvalda att all information inte i detalj ska vara tillgänglig för alla. Säkerhetsklassad information är säkerhetsklassad av en anledning. Diplomatiska relationer är känsliga. När media väljer att släppa nyheter som rör så känsliga ämnen är det minsta vi kan begära att de ska vara sakliga samt att källor granskas noga och kritiskt.

Tyvärr kan jag inte låta bli att undra om reportrarna i det här fallet verkligen varit naivt neutrala eller om de i själva verket velat skapa rubriker – kosta vad det kosta vill.

Paula Bieler, Chefredaktör på SD-Kuriren och medlem i Lottakåren

Häromdagen publicerades ett gästinlägg på Wiseman’s Wisdoms från Mikael Jansson, Sverigedemokraternas ledamot i försvarsutskottet och försvarsberedningen. Läs gärna!

I Dagens Nyheter 23/4 skrev Allan Widman (FP) en debattartikel om att Sverige är beroende av USA och NATOs stridskrafter och att vi därmed bör välja att gå med i NATO: Mikael Janssons replik följer här nedan:

Allan Widman (FP) säger att vi är djupt beroende av Nato och det stämmer. Vi har blivit beroende av Nato på grund av att det svenska försvarsanslaget varit för lågt under många år och nu sjunker ned mot 1,1 procent av BNP.

Hade vi istället haft ett försvarsanslag mellan 1,6 och 2,0 procent av BNP hade läget varit helt annorlunda. Då hade vi haft råd med incidentberedskap varje dygn året om. Vi hade kunnat ha ett befäst Gotland där vårt stridsflyg kunnat samverka med modernt inköpt luftvärn, exempelvis Aster-30. Vem tror då att Ryssland skulle vågat provocera oss på det sätt vi nu fått uppleva? Ryssarna skulle inför ett befäst och luftvärnsförsett Gotland förstå att det finns en rejäl tröskel för att inkräkta på Sverige. Utvecklingen visar att alliansregeringens försvarspolitik är vid vägs ände.

Under kalla kriget var Sverige alliansfritt. Vi kunde själva i hög grad materielförsörja vår egen försvarsmakt. Ett tag hade vi till och med världens fjärde största flygvapen. Det var en prestation av ett litet land. Men nu är en annan tid och var tid kräver sin metod. Det finns en bred opinion i Sverige för att vi ska behålla vårt relativa självbestämmande och inte bli fullvärdiga medlemmar i Nato under artikel 5. De länder som ligger under Nato:s artikel 5 är bundna att försvara varandra. Med USA som ledande land i Nato är detta en stor risk men också moraliskt tveksamt.

Sverige är idag istället partner med Nato (Partnerskap för fred – PFP) vilket är en helt annan sak. Inom partnerskapet kan vi välja vad vi vill samarbete om. Att försvarsindustrierna i Sverige nuförtiden producerar enligt Nato-standard är inget problem. Inom all tillverkning uppstår förr eller senare en eller några världsstandarder. Det viktiga för oss är att vi har reservdelar till våra materielsystem och kan vidmakthålla dem oavsett om de är svensktillverkade, tillverkade i materielsamarbeten eller köpta från utländsk hylla. Att vår försvarsmateriel följer en västlig standard gör också att vi lättare kan samverka i internationella insatser.

Men misstag har begåtts. Det gäller exempelvis Gripen som från början hade ett eget svenskt dataprotokoll för kommunikation, TARAS, motsvarande Nato:s Länk 16. Idag har även de svenska Gripenplanen Länk 16, vilket sätter oss i beroende av USA och deras krypton, vi får inte tillverka egna. Detta beror på svenskt passivitet. Vi borde istället återintegrera TARAS för att realisera ett eget Länk 16 liknande nät precis som Frankrike utvecklar sitt LX. Vi kan då välja att kommunicera nationellt eller med NATO om vi i det senare fallet har gemensamma krypton.

För export har detta alls ingen betydelse. En köpare av Gripen kan i samverkan med Saab få vilken kommunikationslösning denne vill ha eller har tillgång till. Thailand hyr Gripen med ett kommunikationssystem som är en uppgradering på den äldre svenska lösningen och bara fungerar nationellt.

Med ett höjt försvarsanslag och ett formaliserat nordiskt säkerhets- och försvarssamarbete godkänt av Nato så skulle Sverige inte längre vara beroende av Nato på det sätt som Widman påstår. Däremot kan vi säga att vi då skulle vara i en nordisk försvarsallians. I fred och kris kan det nordiska säkerhets- och försvarssamarbetet fungera utan fasta kontrakt för hur man ska samverka. I krig, vilket vi rustar oss för att slippa, så krävs det reglerande kontrakt över vilka resurser som får användas till vad. De norska och danska trupperna leds av Nato/USA i krig, medan de svenska och finska trupperna leds nationellt. Det är skälet till att ett formellt nordiskt säkerhets- och försvarssamarbete inte bara kan tecknas ned. Om Nato/USA ska gå med på att Danmark och Norge har resurser reserverade för en samnordisk beredskap, så måste Sverige och Finland betala ett pris. Ett sådant pris kan vara airpolicing över Island och/eller garantier till de baltiska länderna och/eller en för Nato säkrad inskeppningsbas nära de baltiska länderna. Det viktiga är att Sverige inte tvingas in under artikel 5 med ansvar i hela världen när Nato kallar.

Människorna i vårt land känner nu ångest över en situation där Ryssland övar attack mot Sverige utan att vår försvarsmakt har kapacitet att möta och hävda gränsen. Låt inte detta bli en fel impuls att leda in Sverige i Nato. Som ni har läst i denna artikel finns det förslag på en annan svensk försvarsinriktning än regeringens.

Mikael Jansson (SD) Försvarsutskottet

Image

Mrutyuanjai Mishra har en europeisk magister i mänskliga rättigheter och demokrati och är styrelsemedlem i danska Trykkefrihedsselskabet. Han är flitig krönikör i dansk media, bl a Jyllandsposten samt även i ”Den Korte Avis”. Han är kommentator i dansk TV där han kommenterar internationella frågor rörande Asien. 

Why India is the largest importer of weapons from Sweden?

During the period from 2001 till 2010, United States of America and Russia remained the two largest weapons exporting countries. During the same period that is from 2001 till 2010, China and India were the two largest importers of conventional weapons. China is in fact, slowing emerging as a weapon producing country while India still primarily imports its conventional weapons from other countries. India´s biggest import is from Russia but India purchases significant amount of weapons from Sweden as well. During the period from 2007 till 2011, India purchased 80% of sophisticated weapons from Russia. During the same period from 2007 till 2011, China imported nearly just half of what India purchased but again most its exports came as well from Russia.

Swedish weapon export fell by 30% in 2012, compared with 2011. A slight decline, but India emerged as the biggest purchaser of weapons from Sweden while Saudi Arabien turned out to be on second place. India is increasingly in fact replacing China now as the largest purchaser of weapons, accounting for almost a tenth of weapons purchased in entire world. Therefore the big question is why India going around buying so many weapons?

The answer to the above question lies in the geo-political reality that India finds itself. Up in the northern front, India has China an emerging economic and military power as its neighbour, that imports less weapons simply because it is able to produce more weapons. China is getting increasingly belligerent and making demands on terrotories from Japan, Korea, India and almost all of its neighbours. In the specific case of India, China regards Tibet and Arunachal pradesh as parts of larger China. In several maps drawn in China, Arunachal Pradesh does not feature as one of the states of India, even though Arunachal Pradesh has been an intrinsic part of India since India´s birth as a nation.

On the western front, India is confronted by the presence of Pakistan which is getting increasingly militarised. Pakistan is the in fact the fastest growing nuclear weapons state. Pakistan may be poor but it has still not stopped producing nuclear weapons and in fact seems to possess more nuclear warheads then India despite the fact that it is smaller in size and population compared to India. Pakistan relatively also uses much more amount of its annual budget on defence then India.

But the worst cause of distress and anxiety on defence front comes from the fact that Pakistan is on the verge of a civil war. Civil war, between the dominant sunnis and shias resulting in one of the worst sectarian violence, since Pakistans inception as a nation, could easily spill over into India. India shares a approximately 2,900 km border with Pakistan, making it a daunting task to guard its borders from infiltrations and attempts at terrorism. In case of civil war, India might also experience a huge refugee influx.

India has in its recent past experienced that a large number of islamic terrorists trained and groomed in Pakistan are sent either by boat, road or foot into Indian territory to inflict maximum damage to property and life. Therefore there is a political consensus to prioritize defence very high in india. Since India has not been able to develop its indigeneous market and production of weapons domestically, i.e, within India, it has no other option then to purchase weapons from abroad.

Co-operation between India and Sweden are at its best at the moment, and if there are no corruption scandals involved, India will keep buying more weapons from Sweden. And as long as the whole region remains destabilized and with the pull out of american troops from Afghanistan in 2014, one can easily forecast that India´s defence budget will not decrease in the near future.

// Mrutyuanjai Mishra