Image

Den 10 december hölls en debatt i Riksdagen om utgiftsområde 6, försvar och samhällets krisberedskap. Mikael Janssons anförande kan läsas nedan.

Herr ålderspresident!

På punkt 1 har jag ett särskilt yttrande. I övrigt bifaller jag reservation 3 och 4.

Säkerhetsläget i världen säger oss två saker: För det första har det ömsesidiga beroendet länder emellan ökat. För det andra kan vi se att världen blir alltmer militärt multipolär även om USA idag fortfarande är den enda supermakten.

Försvarsberedningen slog fast i våras i sin säkerhetsrapport att den kraftfulla ryska upprustningen påverkar säkerhetsmiljön i vårt närområde och att vi måste förhålla oss till detta. Majoriteten i försvarsberedningen ser alltså den ryska upprustningen som ett potentiellt hot inför framtiden. Vi vet inte vilken makthavare som tar över efter Putin. Vi vet bara att denne kommer ha stora militära resurser vid handen. Den ryska upprustningen fortgår enligt planering. Risken med en rysk-kinesisk allians och Rysslands strävan att binda upp de forna sovjetrepublikerna är en hotbild vi måste ta höjd för. Inget parti ser däremot dagens Ryssland som ett omedelbart aktuellt hot. Allt detta sammantaget, vilket försvar behöver vi?

Försvarsberedningen kommer i vår att lägga en försvarsrapport som ett svar på den frågan. Sverigedemokraterna anser att frågan om återtagande av försvarsförmåga inte kan vänta. Sverige kan inte kapprusta med Ryssland, men vi höja vår avskräckande tröskel när ett land som Ryssland agerar som de gör. I vår budgetmotion lägger vi inte bara 3 miljarder kr mer för 2014, vi bifogar en 10-årig vision där vi stegvis ökar försvarsanslaget så att vi om tio år har ett försvarsanslag om 2,0 % av BNP.

Det militära försvaret är en trygghetsfaktor vi inte kan vara utan. Det finns pengar att lägga på försvaret, det visar vårt budgetförslag. Allt beror hur högt vi värderar vår trygghet. Av vår ökning av försvarsanslaget kommer varje år flera miljarder kronor gå till den teknikdrivande svenska försvarsindustrin.

Totalförsvaret och våra förband:

Vi har valt att lägga ett konkret förslag till ett alternativt försvar till det försvar som regeringen bygger. Naturligtvis kan inte ett parti i opposition från riksdagen i detalj föreslå en organisation för försvaret. Men vi har valt att skapa en modell som kan vara en norm för återbyggandet av det svensk försvarsförmåga. Fördelen är att vi utifrån modellen kan beräkna kostnader och därmed föreslå rimliga anslag. Vi vill alltså på tio år fördubbla försvarsanslaget. Vi tror att det är nödvändigt.

Insatsorganisation 2014 (IO14) som riksdagen beslutat, beräknas inte intas nästa år utan först år 2023. Ett problem är att materielförsörjningen av IO14 är underfinansierat med 25-40 miljarder kr. Regeringen avser inte att täcka detta underskott. Regeringen lär ändå inse att det inte går att effektivisera fram dessa pengar. Så hur tänker regeringen anseende försvarets återbyggnad? Frågan är obesvarad.

Hur ser då SD: s modell ut för framtidens svenska försvar?

För de första så täcker vi de liggande underskotten. Underskottet i finansieringen av Gripen Erik om 548 miljoner kronor per år täcker vi från år 2014. Underskottet i investeringsplanen om 2,5 miljarder kronor per år täcker vi från och med år 2015. Med vår budgetmotion så har vi alltså möjlighet att verkligen se IO14 förverkligat år 2023. Utöver detta har vi låtit beräkna kostnader för utvecklande av vår försvarsmodell. Med vårt förslag återgår blir de planerade manöverbataljonerna delar av nya brigader istället. Försvarsmakten återgår även till att omfatta en freds- respektive en krigsorganisation.

Vår modell för flygvapnet rymmer: 

  • 100 st stridsflygplan Gripen Erik istället för regeringens 60 st
  • Återupprättande av F16 och två nya stridsflygsdivisioner.
  • Divisionerna vid F7 Såtenäs ska krigsplaceras.
  • Inköp av långräckviddigt luftvärn, åtta eldenheter Aster-30.
  • Delvis återtagande av BAS-90 systemet.
  • Påbörjande av nyanskaffning av skol- och transportflygplan.

Vår modell för marinen rymmer: 

  • Luftvärnsrobotbestyckning för örlogsfartygen.
  • 5 st nya U-båtar A 26.
  • Påbörjande av nyanskaffning av robotbåtar och ytterligare korvetter.
  • Upprättande av 3 st kustartilleribrigader.

Vår modell för armén rymmer: 

  • En kraftig ökning av budgeten för armémateriel
  • Upprättande av 6 mekaniserade brigader och en halv mekaniserad brigad på Gotland.

Vi anser att Sverige behöver ett existensförsvar. Existensförsvaret bygger på en deklarerad folkvilja att Sverige ska vara en självständig och fri nation samt på en Försvarsmakt, som på ett trovärdigt sätt kan hävda förmåga att skydda landet genom ett organiserat totalförsvar som inkluderar civila komponenter i samverkan. Totalförsvaret ska ha en yta, skalförsvaret, och ett djup, invasionsförsvaret. Regeringens alternativ till existensförsvaret är insatsförsvaret som har en mycket låg numerär men kommer att bli omedelbart gripbar. Insatsförsvaret är bara ett neutralitetsvärn och vaktvärn, d v s en typ av köp-från-hyllan försvar”där man låtsas ha vilja och förmåga att hävda Sveriges folkrättsliga grund.

Samarbeten och allianser:

 Efter Warszawapaktens upplösning finns idag endast en viktig försvarsallians, nämligen NATO. NATO utvidgades efter Warszawapaktens upplösning så att samtliga före detta stater i Östeuropa som varit medlemmar i Warszawapakten blev medlemmar i NATO. Även de tre före detta baltiska delrepublikerna i Sovjetunionen blev medlemmar i NATO. Samtidigt lades NATO:s fokus om från att primärt försvara medlemmarnas eget territorium till att bli en organisation som främst agerar internationellt för att försvara NATO‐ländernas intressen.

NATO har också utvecklat ett omfattande samarbete med andra länder i närområdet via Partnership for Peace (PfP). PfP utvecklas nu så att samarbetet fördjupas med vissa nationer som upplevs har särskilt bra samarbetspotential.

NATO:s kapacitet att agera reduceras nu kraftigt genom kraftiga nedskärningar i försvarsanslagen både i USA och i Europa som följd av den rådande ekonomiska krisen. Samtidigt genomför USA en omprioritering av sin försvarspolitik från Europa och Mellersta Östern till Stilla Havet. Det finns också ett ökande missnöje i USA med att Europas försvarsanslag bara är 30 % av USA: s trots att ekonomierna är jämnstora. Mot den bakgrunden framstår den svenska regeringen som djupt ansvarslös när man svälter ut vårt försvar. I det långa loppet kan vi inte räkna med att andra ska betala vår säkerhet.

Vilken linje vi än väljer angående allianser måste det svenska försvaret få mer resurser. Det finns partier som förordar ett Nato-medlemskap. Sverigedemokraterna förordar en annan väg. Vi vill att det nordiska samarbetet stärks så mycket som möjligt. Visionen är klar: en nordiskt gemensam incidentberedskap och ett gemensamt sjö- och luftförsvar. Norden borde också bli en gemensam beställare av försvarsmateriel.

Frågan har ställts till det amerikanska försvarsdepartementet om Norden kan ha en gemensam försvarsplanering trots att Norge och Danmark är medlemmar i Nato och Sverige och Finland inte. Svaret var: Ja, det går bra. För USA är det primärt att vi tar vårt ekonomiska ansvar, och varför skulle vi inte göra det?

Bidrar vi kraftfullt till säkerhet i Norden, Östersjön och Arktis avlastar det USA. Samtidigt gäller det att konkretisera våra försvarssamarbeten. ”Att inte förhålla sig passiv” är en alldeles för vag formulering.

Försvarsmateriel och industri:

För att få köpa utländskt försvarsmateriel och till bra villkor krävs ofta att Sverige har något att erbjuda i gengäld. Handeln med försvarsmateriel har utrikes‐ och säkerhetspolitiska inslag. Sverige är av hävd en nation med kvalificerade vapensmedjor. Den tid Sverige självt var en stor beställare av försvarsmateriel var vi i hög grad självförsörjande.

Nu är exporten viktig för att uppnå tillräckliga serier av nya produkter. Vid utveckling av nya materielsystem är samarbeten och kostnadsdelning ofta helt nödvändiga, men alla samarbeten är inte lyckosamma. Målmedvetenhet och fokus på innovation som finns i industrin måste vara ledstjärna för utvecklingen. När försvarsindustrin själva finner samverkan brukar det bli bra.

EU vill gärna att medlemsländernas FoU-pengar i framtiden samlas in till European Defence Agency (EDA). Byråkratin inom EDA visar alla tecken på att detta EU‐organ är fel korg att lägga äggen i. EU vill samla FoU pengar till materielprojekt som inte skapas ur marknadsprinciper utan som beslutas politiskt. Nyckelindustrier ska garanteras inkomster. Den svenska regeringen som motsatt sig detta för Sveriges räkning men är nu positiva till att EU vill göra detsamma.

Det skulle gynna Sverige om försvarsmaterielupphandlingen inte var öppen. Svenska försvarsmateriel exporteras idag inte för att marknaden är särskilt öppen utan snarare på kvalité, teknik och prisbild. Den svenska regeringen anser att Sverige bör gå långt före andra EU‐länder med att tillämpa öppen upphandling av försvarsmateriel. Andra EU‐länder nonchalerar lagstiftningen. Sveriges gå‐före‐attityd kan därför komma att kosta oss mycket. Försvarsdepartementet har nu dock äntligen slagit fast att Gripen är en artikel-346‐produkt, dvs. en för Sverige säkerhetspolitiskt strategisk produkt. Det är en bra början Men återstår att säkra är sensorer, undervattenssystem,mikrosatellit teknik mm.

Vidare bör Sverige i vissa fall återta kravet på offset (motköp) i syfte att gynna svenska SME‐företag. Statligt finansierad FoU är väldigt viktig för försvarsindustrin och bör koncentreras mot områden där vår industri är framgångsrik. De produkter vår försvarsindustri ska konkurrera mot på världsmarknaden är så gott som uteslutande initierade med statliga FoU‐anslag.

När stora och tekniktunga affärer görs upp med för oss allmänt viktiga industriländer bör en stat‐till stat‐överenskommelse eftersträvas från svensk sida. Det sista vi bör göra är att jaga försvarsindustrin ut ur Sverige.

Personalförsörjningen:

Marinens fartyg och stridsflygplanen är dyra materielsystem med hög militär effekt i krig och krislägen. Personalen har blivit en bristvara på dessa system. Det är inte kostnadseffektivt att ha för lite personal placerade på dessa enheter och därigenom minska tillgängligheten.

Marinens fartyg som exempel har bara en besättning blir underutnyttjande. Enligt Riksrevisionen genererar marinens korvetter därför i dag endast 20–30 procent av den potential som finns av ett sjödygn i jämförelse med Kustbevakningen som genererar 70 procent.

Särskilt begränsande är om personal med kritisk kompetens inte dubbleras. De mekaniserade brigader och kustartilleribrigader vi planerar för ska delvis ha värnpliktig personal. För detta krävs en selektiv värnplikt. Likt den i Norge. Dessa värnpliktiga skulle dessutom bli en viktig källa för rekrytering till anställda och kontrakterade sedan. Vi har ju ganska svåra problem med att fylla GSS-T, deltidskontrakten.

Tack herr ålderspresident!

//Mikael Jansson

Annonser

De senaste dagarna har jag bland annat ägnat åt att ta mig igenom Wilhelm Agrells bok Ett krig här och nu som behandlar upptakten till och utfallet av Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Boken är efter vad jag kan bedöma en gedigen genomgång av spelet i samband med detta, även om Agrell själv anmärker att rätt mycket av de centrala dokumenten bakom den politiska processen som ledde fram till det svenska deltagande är hemligstämplade än i denna dag.

När vi valdes in i riksdagen 2010 så var det här en av de frågor som vi fick hantera allra först på försvarsområdet. Mot slutet av boken börjar jag därför känna igen en del resonemang och faktauppgifter som ligger nära sådant som jag själv har tagit del av i och med mitt arbete med dessa frågor. Icke desto mindre så tycker jag att boken är värdefull för att få en djupare insikt i hur diskussionerna gick i samband med insatsen.

Framför allt tycker jag också att man lär sig en del om vilka effekter ett medlemskap i Atlantpakten skulle få för Sveriges del. När Agrell diskuterar Norges deltagande i OEF (som visserligen inte är ISAF, men ändå är verksamt i Afghanistan) skriver han:

I Norge togs dessa propåer på stort allvar. Landet var bundet av Natostadgans artikel 5, men också säkerhetspolitiskt beroende av att den kollektiva säkerhetsgarantin fungerade. Ett norskt styrkebidrag till OEF betraktades därför som en investering i ett halvt sekels återförsäkringspolitik från skyddsmakten USA.

I andra sammanhang har jag ju påpekat att ett svenskt medlemskap i Atlantpakten skulle få exakt denna följd. Vare sig man vill det eller inte så skulle man vara mer eller mindre tvingad att delta i de utrikespolitiska beslut och militära insatser som den dominerande paktmedlemmen Förenta Staterna beslutar om. Den formella handlingsfrihet som man har i dessa situationer är inte mycket värd om man utsätts för så hårt tryck att delta att man i realiteten inte har något val. I Danmark, till exempel:

…uppvaktades statsministern av den amerikanske Köpenhamnsambassadören som presenterade en lista på de styrkor som amerikanerna önskade insatta i Afghanistan. […] Trots en rad kritiska frågor under debatten [i Folketinget, min anm.] lämnade regeringen ingen närmare information om vilka uppgifter det var tänkt att de danska förbanden skulle lösa.

Så, amerikanerna marscherar alltså upp till den danske statsministern och mer eller mindre kommenderar vilka danska trupper som ska rekvireras, och den folkvalda församlingens roll är att föreläggas vad som realiteten är redan fattade beslut. Och hur var det då för Sveriges del?

Propositionen [till riksdagen, min anm.] den 20 december 2001 var knapphändig och det militära underlag man hänvisade till var (och är fortfarande) sekretessbelagt. En obesvarad fråga var således om Sverige mottog amerikanska framställningar om bidrag till OEF av samma slag som redovisats från danskt och norskt håll.

Det verkar alltså ha varit så som Agrell själv säger att medlemmarna i pakten ställde upp på den här insatsen inte enbart eller ens i första hand för att man delade amerikanernas mål för Afghanistans utveckling utan för att man såg det som viktigt att sluta upp:

Uppslutningen av Natoallierade i OEF och kort därefter i ISAF hade mindre handlat om Afghanistan än om den fortsatta relevansen i västvärldens allianspolitik.

Min erfarenhet är att det också är så det har sett ut för Sveriges del. Deltagandet i den här insatsen har i princip gått ut på att ta oss in i ett alltmer integrerat samarbete med Atlantpakten utan att rent formellt skriva under ansökan till fullt alliansdeltagande:

De internationella operationerna utgjorde allt tydligare ett slag säkerhetspolitisk hävstång med vars hjälp ett funktionellt samarbete med Nato steg för steg etablerades utan att den formella svenska alliansfriheten behövde tas upp till öppen prövning.

Själva insatsen i Afghanistan var från början kantad av missbedömningar såväl från svenskt som amerikanskt håll. För svensk del ville man länge inte inse vad det var för sorts situation som man placerade de svenska soldaterna i, vilket bland annat kunde leda till att svenska soldater inte fick den bästa utrustning som var möjlig eftersom detta kanske kunde ”skrämma” folk i insatsområdet:

”Hur skulle det uppfattas om vi kom i bepansrade fordon som Stridsfordon 90 eller Sisu?” frågade [general X].

Tja, jag vet inte, som att vi tog våra soldaters säkerhet på allvar och var redo att möta alla eventuella attacker på våra styrkor med fasthet? Man baxnar inför detta. Idioter finns uppenbarligen även på generalsnivå. Lyckligtvis kom detta att förändras, och man tvingades tillföra pansarfordon – dock utan att erkänna att deltagandet ditintills hade varit baserat på rena glädjekalkyler.

Efter talibanregeringens fall 2001 så försökte de olika privatmiliserna installera sig som regeringstrupper genom ett enkelt uniformsbyte, vilket var ett problem som man ännu inte helt har lyckats komma tillrätta med. Än värre är situationen i den afghanska polisen ANP, där man i princip verkar ha misslyckats helt med att stämma i bäcken. På sina håll verkar det vara rena rövarband som har tagit på sig polisuniformer, och om man upplöser ett polisdistrikt som har för stora problem så kan det resultera att de f.d. ”poliserna” helt enkelt återgår till mer traditionellt landsvägsröveri istället. För arméns del (ANA) har den mycket snabba expansionen av styrkorna lett till dels omfattande deserteringar (uppemot 20-30% av de anställda har periodvis varit ”frånvarande utan tillstånd”, som man kallar det) eller mer eller mindre uppenbara infiltratörer från talibansidan. Man räknar med att ca 5-10% av soldaterna i ett nyvärvat kompani afghanska soldater ”har en annan agenda”, det vill säga sympatiserar med rebellerna. För de svenska officerare som haft till uppgift att hjälpa till med utbildningen av ANA kan det leda till den absurda konsekvensen att man stundom måste gå beväpnad och hålla ett öga på sina egna ANA-livvakter eftersom det kan hända att någon av dem visar sina rätta färger och öppnar eld mot den egna sidan. Av allt att döma var det ungefär det som var bakgrunden till dödsskjutningen av de båda svenskarna kapten Palmlöv och löjtnant Andersson 2010.

Överlag verkar man också ha varit lite väl optimistiska från amerikanskt håll rörande möjligheterna att använda sig av lokala förmågor för att skapa en stat. De sista åren återvände man till den typ av upprorsbekämpning (COIN) som tidigare prövats under Vietnamkriget, Algerietrevolten och under Malayakrisen. Trots detta är det svårt att kalla resultatet för något annat än ett misslyckande. En del debattörr menar att det kunde ha gått om man bara hade satt in ännu mer trupp (dr. Stefan Olsson är ett exempel på detta) – själv vet jag inte. Kanske vet ingen.

Förra året kom en FOI-rapport som lite krasst konstaterar att det bästa alternativet för Afghanistan i nuläget antagligen är att man ingår någon sorts överenskommelse med talibangrupperingarna och låter dem återkomma till makten i någon form – inte för att det är ett bra alternativ utanför att alla andra alternativ är sämre. Karzairegimen har hela tiden hållits under armarna av amerikanerna och när de släpper taget är det högst tvivelaktigt om den afghanska centralregeringen, sådan den nu är, håller ihop. Det är f.ö. också tveksamt om den afghanska armén håller ihop, eftersom lojaliteterna där ibland verkar vara mot enskilda befälhavare snarare än mot landet i sig, vilket inte bådar gott för framtiden.

Se även:

Joakim Larssons blogg, KKrVA, Atlantis bokförlag, Folket och försvaret, Wiseman, Agrell själv på Newsmill

bilde

Varje dag ser vi en ny händelseutveckling i den syriska konflikten. Syrien är mitt uppe i ett inbördeskrig och Bashar-al-Assads regim  har trots prognoser om upplösning överlevt två år av inbördeskriget, som nu har kostat över 100 000 människors liv.
Det såg ut som Assad skulle lyckats återfå kontrollen över Syrien till dess att nyheten om att kemisk gas hade brukats. Båda sidor som deltar i inbördeskriget i Syrien förnekar användningen av kemiska vapen. Barack Obamas administration hävdar dock att Assads regim står bakom användningen av de kemiska stridsmedlen.

Med hotet om Barack Obamas stundande attack mot Syrien hängande över huvudet håller hela världen andan. President Obama har nu begärt kongressens godkännande. Detta innebär att om kongressen ger sitt godkännande kommer med all sannolikhet den militära attacken att genomföras. Storbritanniens parlament förkastade David Camerons begäran att delta i en konflikt utan FN-godkännande. Ett sunt beslut skulle många säga. Detta är ett historiskt ögonblick då Storbritannien helhjärtat har stött USA under de senaste krigen i Afghanistan och Irak .

Det anmärkningsvärda är att USA var en av initiativtagarna till det internationella forum som FN utgör och som idag verkar vara redo att upphäva alla internationellt godtagna normer för att istället utföra ett ensidigt militärt angrepp på Syrien. Det är däremot Vladimir Putin, en rysk ledare som inte är känd för demokrati, som kräver en fredligare metod för att lösa konflikten. Det måste påpekas att Ryssland och Kina, som båda är permanenta medlemmar av  FN:s säkerhetsråd, inte kommer att stödja en militär aggression mot Syrien. Ryssland och Kina visar tydligt sitt stöd till Assad.

En militär insats kommer inte kunna störta Assads regim rakt av. Tvärtom kommer han att bli en hjälte i arabvärldens ögon. Men vad värre är så kan en amerikansk ensidig militär attack onekligen komma att destabilisera hela västra Asien, där Syrien spelar en framskjuten roll.

Syd- och Sydostasien har varit kända för sina ekonomiska framsteg och vi ser uppkomsten av ett antal väl fungerande ekonomier som har lyft miljoner människor ur fattigdom. Men västra Asien kan nu bli ett centrum för omfattande politiska och militära konflikter.

Om vi på allvar vill undvika en större global konflikt som involverar stormakter som USA, Ryssland och Kina, som alla är permanenta medlemmar i säkerhetsrådet, så kan länder som Sverige och Indien (som försöker förhålla sig neutrala) komma att spela en aktiv roll på den internationella arenan.

Det obestridda scenariot på marken 
Saudiarabien (som ger ett starkt stöd till Wahhabitisk islam) är en stark motståndare till Iran, som är en växande makt i västra Asien och anhängare av shia-islam. Bashar-al-Assad är en ledare som har fullständigt stöd för sin alawit-shia-gemenskap och som tillsammans med kristna kämpar nu sida vid sida, i ett inbördeskrig mot sunnijihadister och andra motståndare som backas upp och stöds av Qatar och Turkiet. Qatar och Turkiet är både sunnimuslimska stater. Med andra ord, denna gravt sekteristiska konflikt har inte en enkel lösning.

I grund och botten handlar Syrienkonflikten om vem som kan få övertaget, shia eller sunni? Västvärldens beslut att eventuellt attackera Syrien är grundad i rädsla för att denna lokala konflikt ska eskalera och bli en global konflikt. Vi är rädda att Iran och Hizbollah kommer att aktivt stödja Assad och det kan på sikt innebära att även Irak dras in, ett land som har övergått till att ha en stor shiamajoritet.

Israel kan också dras in i denna konflikt, eftersom de fruktar användningen av kärnvapen från Iran. Därigenom kan hela regionen sättas i brand. Är det en önskvärd situation när hela världen vacklar under trycket av den ekonomiska avmattningen?

Det finns ekonomiska konsekvenser av denna konflikt som att vi kommer att få se stigande oljepriser, vilket kommer att skapa instabila ekonomier, stigande priser på varor och ännu fler konflikter i andra länder, där människor kommer bli missnöjda med den inflation och arbetslöshet som följer. Det är dags för länder med rykte om neutral hållning som Indien och Sverige att intensifiera de diplomatiska ansträngningarna för att frambringa mer lämpade alternativ för alla inblandade parter .

En attack mot Syrien kommer att driva den iranska regimen att anskaffa kärnvapen som ett sätt att bevisa inför sitt folk att man menar allvar med att ha mindre inblandning av västmakterna. Detta kommer att ytterligare eskalera säkerhetsläget i hela västra Asien och få länder som Turkiet och Saudiarabien att också vilja anskaffa kärnvapen som avskräckning och för att balansera den militära makten i regionen.

Internationella normer kräver att ett land inte kan utföra en attack utan säkerhetsrådets godkännande. Denna norm måste respekteras och ”ansvaret att skydda”, populärt kallad R2P, bör inte tolkas som ansvar att attackera. Ryssland var en svag militär makt när R2P användes för att rättfärdiga attacken i Kosovo 1999. Den nuvarande situationen 2013 i Syrien är annorlunda och kräver därför ett annat perspektiv.

Om ett anfall genomförs skulle en av många följder bli ett växande hat mot västvärlden i arabvärlden och en antiamerikansk motreaktion skulle säkerligen följa. Är det vad vi vill ha i en allt mer globaliserad värld ?

//Mrutyuanjai Mishra – frilandsjournalist Jyllandsposten

Image

Socialdemokraterna som också bär ett ansvar till den utveckling som varit till dit vi står i dag vad gäller svensk försvarsförmåga, hävdar att de vill värna vår alliansfrihet och ställer sig kritiska till medlemskap i NATO. Socialdemokraternas motivering till detta är att de litar på EU:s diplomatiska förmåga och Lissabonfördragets solidaritetsförklaring.

Solidaritetsförklaringen i EU innebär att vi är skyldiga att ge stöd om ett annat EU-land skulle bli angripet och att vi förväntar oss detsamma om Sverige skulle bli angripet.

Vi anser det motsägelsefullt att tala om vikten av alliansfrihet om man inte samtidigt talar om riskerna med vad en implementering av solidaritetsförklaringen kan innebära för Sverige, och dess alliansfrihet.

Givetvis ska vi visa solidaritet med vårt närområde på olika sätt om det skulle bli drabbat av en kris eller ett angrepp men det måste vara upp till Sverige att göra en bedömning från fall till fall. Som det är nu är det väldigt oklart vad solidaritetsförklaringen i praktiken innebär.

Om Turkiet blir medlemmar i EU är det då Sveriges skyldighet att ingripa om Turkiet hamnar i konflikt med exempelvis Iran eller Irak? I motsatt förhållande är det också mycket oklart vilken garant till säkerhet för Sverige som denna solidaritetsförklaring innebär, men det är till den som Socialdemokraterna sätter sin tilltro vad gäller Sveriges försvarsförmåga.

I sammanhanget är det värt att påminna om att utrikesutskottets övriga partier har uttalat att Sveriges närområde numera utgörs av EU:s yttre gränser inbegripet grannskapsområdena, vilket gör oss ansvariga för stäppområden i Centralasien och öknar i Sahara.

Sverigedemokraterna som är positivt inställda till ett nordiskt försvarssamarbete anser att vårt viktigaste närområde fortfarande består av våra grannländer främst i Norden och Baltikum. Mellan de nordiska länderna anser vi att den solidaritetsförklaring som finns snarare behöver stärkas och konkretiseras.

Vi är det enda parti som på allvar vill värna Sveriges försvar och också skjuter till resurser för det. SD lägger 20 miljarder mer på försvaret än regeringen i fyraårsbudgeten.

Vi vill också värna Sveriges alliansfrihet, motsätter oss både medlemskap i NATO och en utveckling inom EU som skulle innebära en gemensam krigsmakt.

Svensk säkerhetspolitik och svenskt försvar är en av statens kärnuppgifter och det duger helt enkelt inte att den högste representanten för Sveriges regering kallar försvaret för ett särintresse. Det faktum att enskilda regeringsföreträdare gör ofinansierade utspel ändrar inte på detta.

Julia Kronlid (SD) ledamot av Utrikesutskottet

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör ompröva särkostnadsmodellen samt att alla kostnader för internationella fredsbefrämjande insatser bör redovisas samlat.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att begreppet civil ledning av det PRT som vi ansvarar för i Mazar-e Sharif bör konkretiseras.
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en strategi ska tas fram för insatsen i Kosovo.
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen för varje internationell insats bör konkretisera och tydligt redogöra för mål, syfte och motiv med de svenska bidragen.
  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör förbättra styrningen av civila och militära insatser.

Motivering

Regeringens redovisning av vad de egentliga kostnaderna för Sveriges internationella insatser uppgår till har under lång tid varit bristfällig. Riksrevisionen konstaterar i rapporten om svenska bidrag till internationella insatser att det är svårt att bilda sig en uppfattning om de samlade kostnader Försvarsmakten har för internationella fredsbefrämjande insatser, eftersom kostnader för fast anställd personal i dessa insatser bokförs på anslag 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap och inte på anslag 1:2 Fredsbefrämjande förbandsverksamhet. Detta är en följd av den s.k. särkostnadsmodellen, vilken i praktiken innebär att man döljer de totala kostnaderna för rikets internationella engagemang. Ett av flera problem med modellen är att samtlig materiel införskaffas och avskrivs av grundorganisationen och alltså formellt inte belastar anslagen för den internationella insatsen. Hur man än ser på saken så måste det ses som rimligt att slitaget på materiel är avgjort hårdare i de svåra förhållanden som präglar exempelvis Afghanistaninsatsen, varför en sådan anslagsstruktur blir missvisande. För att möjliggöra att riksdagen får tillräcklig information för att kunna fatta välgrundade beslut bör i stället kostnaderna för de internationella insatserna redovisas samlat, där en uppdelning mellan kostnader för militära och civila insatser ska framgå.

Enligt Riksrevisionens rapport om svenska bidrag till internationella insatser har det i regeringens underlag inför ett riksdagsbeslut inte framgått på vilka grundvalar som Sverige ska bidra med förband till den aktuella insatsen. I vissa propositioner har det funnits motiv och resonemang i allmänna ordalag medan detta har saknats i andra fall. Regeringen hävdar i skrivelsen 2011/12:18 att Sveriges mål och bedömningar vägleds av ett antal policydokument. Vi anser dock att det mycket tydligare behöver framgå hur regeringen motiverar varje enskild insats och på vilka grundvalar som regeringen motiverar insatsen. Regeringen framhåller även att mål för insatser framhålls i de styrdokument som tas fram av internationella organisationer såsom Förenta Nationerna, Nato och Europeiska unionen. Riksrevisionen menar dock att det i underlaget för riksdagsbeslut inte heller framgår tydligt om det är t.ex. Natos mål som Sverige ska bidra till att uppnå. Det är självklart av stor vikt att riksdagen är med och fattar beslut om internationella insatser. Som framhållits ovan behövs dock ett mycket mer gediget underlag för att riksdagen ska kunna fatta ett genomtänkt beslut där alla verkligen vet vad den aktuella insatsen kommer att innebära.

Ett återkommande problem med insatserna har också utgjorts av den bristande styrningen av samordning mellan civila och militära insatser, vilket också Riksrevisionen har kritiserat. Den nuvarande s.k. styrningen av de internationella insatserna vilar på ömsesidigt motstridiga policydokument som ger olika signaler om vilka förhållanden som ska råda rörande exempelvis civil-militär samverkan. Detta har fått till följd att personer som är utsända i fält själva har fått hantera samverkan på områden där styrning saknats. Detta anser vi inte vara en acceptabel styrning av en verksamhet som kostar stora pengar och har stor betydelse för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska intressen. Regeringen menar att formen för samverkan framgår i aktuella propositioner, skrivelser, regleringsbrev samt internationella överenskommelser. Riksrevisionen framhåller dock att det i regeringens propositioner endast har förts fram att det sker en samverkan och att den fördjupats men inte på vilket sätt och vad samverkan ska innebära i praktiken, vilket vi anser bör framkomma. Vi menar att regeringen mer konkret ska redovisa vilka insatser regeringen avser att göra för att förbättra styrningen av internationella insatser. Trots att Riksrevisionens rapport kom i mars 2011 hade inte heller regeringen gjort några större förbättringar gällande underlag och tydliga mål med svenska insatser när det gällde Sveriges bidrag till insatsen i Libyen som det beslutades om senast i juni 2011.

Ett exempel på behovet av tydliga riktlinjer är Kosovoinsatsen, där Sverige har bidragit sedan 1999. Trots detta finns inte något samlat övergripande mål för vårt engagemang i insatsen där. Det finns inte heller några tydliga målformuleringar eller förväntningar av vilka resultat man kan tänkas uppnå med insatsen. Regeringen har tagit fram en samlad strategi för Sveriges insats i Afghanistan, även om denna också har brister. Vi menar att en övergripande strategi för Kosovoinsatsen också bör tas fram för att på detta sätt klargöra vad vi förväntar oss av insatsen.

Vad gäller insatsen i Afghanistan har regeringen lagt fram ett förslag (i prop. 2010/11:35) om att de samlade svenska insatserna i norra Afghanistan, inklusive biståndsinsatser, ska överföras till en civil ledning. Beslutet i fråga var en del i den politiska överenskommelsen bakom att behålla svensk trupp i Afghanistan. Det finns dock flera frågetecken rörande detta. För det första är det oklart hur detta har förberetts under 2011 och för det andra är det oklart vad beslutet över huvud taget innebär. Hur kommer ansvarsfördelningen att se ut på plats? Kommer det att innebära någon konkret skillnad med hur ledningen sköts för närvarande? Vi menar därför att beslutet om civil ledning av Afghanistaninsatsen måste tydliggöras.

Julia Kronlid (SD) Mikael Jansson (SD)

Efter att upproret startade i Syrien har röster i vårt land höjts för att intervenera och störta regimen. Inspirerade och lätt berusade av den arabiska våren reagerade många debattörer och politiker med ryggmärgen, nu skall nästa diktatur falla, folket till fromma. Ryssland och Kina har utpekats som onda bovar då de bångstyrigt motsatt sig alla tankar på interventioner, sanktioner och resolutioner som inte omfattar rebellerna. Nu har dock en bit av verkligheten uppdagats. Så här står det på SR:s hemsida:

Från västländerna har det ännu inte hörts mycket om de påstådda övergreppen. Ryssland däremot säger att det inträffade är bevis för att brott begås av båda sidorna. Rysslands vice utrikesminister kräver att båda sidorna stoppar våldet nu och han uppmanar väst- och arabländerna att se på situationen i Syrien också från den här vinkeln.

Från samma artikel beskrivs också övergreppen från rebellernas sida.

Ett 30-tal rebeller fanns på platsen, eldgivningen började plötsligt, de flesta drog sig undan när skottsalvorna började ljuda och dammet från betong träffad av kulor spred som en dimma över platsen, kvar stod två skyttar. Men efteråt, som i en makaber trans, jubel och rop om att Gud är störst, döda kroppar som fallit ihop över varandra i en hög.

Är det dessa rebellgrupper det är meningen att vi skall stödja? Det kan ju aldrig komma på fråga. Informationen om rebellgrupperna har i princip varit obefintlig. Vad som skall hända efter att regimen i Syrien störtats har ingen haft en aning om. Ifall rebellerna har en demokratisk agenda har heller ingen haft någon egentlig uppfattning om. Att i detta läge propagera för en intervention är direkt oseriöst. Desto märkligare är det att Obama enligt SR stödjer rebellerna genom organisationer som CIA. Enligt artikeln skall stödet inte röra sig om rena vapen, tillåt oss att tvivla på detta. Man kan fråga sig om vissa nationer aldrig lär sig. USA har ju historiskt stött rörelser som talibanerna, samma rörelse som man sedan fått bekämpa med alla till buds stående medel (nästan). Skall historien upprea sig i Syrien?

Clive Baldwin, Human Rights Watch har uttalat sig enligt följande till BBC enligt DN.

– Det ser ut som om fångar avrättas, och om så är fallet är det ett brott mot krigets lagar.

Han tillägger att han under den senaste tiden har sett flera bevis för övergrepp som rebeller begått, till exempel tortyr och avrättningar.

Det har alltså funnits rapporter en längre tid om övergrepp från rebellernas sida. Vår media har varit återhållsam med uppgifter om detta, vilket är förståeligt. Massvis med oriktiga uppgifter florerar i en konflikt. Men det är ändå märkligt med vilken beredvillighet media publicerat uppgifter om motsatsen,- svartmålning av regimen och glorifiering av rebellerna. SVT var först med nyheten i vårt land om övergreppen av rebellerna. På SVT:s hemsida skriver de också att rebellerna gjort sig skyldiga till just de saker de själva anklagat regimsidan för. När SVT släppt en nyhet så måste tidningarna följa efter, beroende på genomslagskraften hos TV. Så i princip har även tidningarna tvingats ta upp nyheten.

Världens mest berömda krigsfotografi – påstås vara fejkat (Robert Capa)

Sanningen är krigets första offer enligt krigskorrespondenten Phillip Knightley, vilket väl illustreras av Syrienkonflikten. Många inhemska debattörer och politiker har dock inte bestått provet. De har blåögt och aningsöst låtit sig berusas av den redan förskönade ”arabiska våren” och trott att alla regimkritiska krafter har parlamentarisk demokrati som högsta mål. I humanismens namn har en del (dock inte alla) t.o.m. propagerat för en militär intervention. Eftersom samma politiker i princip lagt ned det svenska försvaret menar de då att NATO (läs USA) skall verkställa denna intervention. Skulle Sverige för syns skull bidra med några Gripen-plan skulle vi nog få räkna med nedskjutna plan denna gång, till skillnad mot i Libyen. Något våra politiker heller inte räknat med. Att naivt reagera med ryggmärgen efter några rudimentära hafs-reportage i dagstidningarna anstår inte politiker som skall ansvara för nationen med dess befolkning på ett ansvarsfullt sätt.
Länk SR

Länk SR Obama

Länk SVT

Länk DN

Länk SvD

Afghanistan efter 2014

20 juni, 2012

Jag har precis avslutat läsningen av en rapport från Försvarets forskningsinstitut rörande framtiden för Afghanistan efter det att de internationella styrkorna lämnar landet 2014. Det var deprimerande läsning, ska jag säga.

Det är ett rätt imponerande arbete man har gjort på FOI. Ett försök har gjort att identifiera dels de viktigaste aktörerna på marken i Afghanistan och deras viktigaste motiv till sina val. Samtidigt har man också gjort en analys av andra faktorer som påverkar läget där, till exempel det outvecklade afghanska partisystemet och den korruption som genomsyrar hela den afghanska statsapparaten, om man nu kan kalla den för det.

Vad man kommer fram till är att utvecklingen i huvudsak är beroende av de val som två huvudaktörerna gör.

Den första är givetvis Förenta Staterna, som vid det här laget har arbetat hårt i ett drygt decennium för att försöka bygga upp någon sorts stabilitet i Afghanistan men som nu blir allt mer trött på att lägga tid och enorma penningmängder på något som ter sig alltmer avlägset.

Den andra aktören är Pakistan som har en dubbelroll – å ena sidan allierad till Förenta Staterna, å andra sidan också det land som tillhandahållit basområden för de talibangrupper som opererar inom Afghanistans gränser.

Med utgångspunkt från detta drar FOI upp fem scenarier:

1. OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen med militär och pengar och om Pakistan stödjer den antydning till förhandlingsvilja som finns hos talibanerna,
SÅ lär det leda till en lösning där talibanerna får en del av regeringsmakten i Afghanistan och en väsentlig del av upprorsmännen lägger ned vapnen. Å andra sidan kan besvikna anhängare till den nuvarande regimen ta upp striden istället, men i det här scenariet kan den afghanska regeringen vara så stark att den klarar av att hålla någorlunda ordning.

2. OM Förenta Staterna avslutar sitt stöd till den afghanska regimen och om Pakistan stödjer förhandlingar mellan talibanerna och ISAF,
SÅ är det troligt att den nya storebror till Afghanistan istället blir Pakistan och att talibanerna blir dominerande i den nya regeringen. I så fall är det högst troligt att striderna kommer att fortgå mellan en talibansk regering och lokala krigsherrar. Med Förenta Staterna borta ur bilden är det inte omöjligt att Indien och Iran kommer att reagera på Pakistans ökade tyngd i området.

3. OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen och om Pakistan väljer att fortsätta stödja talibanerna på olika sätt,
SÅ kommer striderna att fortgå ungefär som nu, men USA kommer antagligen att bryta med Pakistan förr eller senare, vilket i sin tur gör att Pakistan inte behöver hålla tillbaka talibanaktioner i Afghanistan. Dessutom kommer Pakistan sannolikt att söka en ny allierad bland stormakterna, troligen Kina. Situationen stabiliseras inte.

4. OM Förenta Staterna avslutar sitt stöd till den afghanska regimen och om Pakistan väljer att fortsätta stödja talibanerna på olika sätt,
SÅ är det troliga resultatet ett fullskaligt inbördeskrig i Afghanistan, ungefär som på 90-talet. En skillnad kan dock vara att den afghanska armén (ANA) trots allt är starkare nu än vad regeringstrupperna var på 90-talet, så det är troligt att inget slut på inbördeskriget lär komma i närtid.

5. Slutligen, OM Förenta Staterna fortsätter stödja den afghanska regimen och om Pakistan kan övertalas att bryta med talibanerna och istället fokusera på att knäcka sina interna politiska problem med extremister,
SÅ kommer USA och Pakistan att ha många intressen gemensamt och talibanerna skulle inte längre ha tillgång till pakistanska operationsbaser. Detta alternativ är dock mycket osannolikt. Delar av det talibanska upproret (främst Haqqani-nätverket), säkerhetstjänsten ISI, militären och staten har klorna så djupt i varandra att det bitvis är svårt att se var den ena börjar och den andra slutar. En sådan uppgörelse skulle mycket väl kunna leda till ett fullskaligt inbördeskrig i Pakistan. Kom ihåg: landet har kärnvapen. Man vill inte ha inbördeskrig i länder med kärnvapen.

Sammanfattningsvis kommer FOI fram till att det bästa vi kan hoppas på är det första alternativet – dvs någon sorts fredsuppgörelse och att talibanerna kommer tillbaka till makten. Det är detta som är det deprimerande. Efter mer än ett årtionde av insatser landar vi alltså i status quo ante bellum. Fantastiskt. Hur många miljarder har vi egentligen plöjt ned i det där misslyckandet?

Samtidigt kan det vara värt att påminna om att det för svenskt vidkommande egentligen inte har spelat någon roll om Afghanistan ser någon konkret förbättring eller ej. Det svenska motivet att delta har hela tiden varit att demonstrera att vi är lojala partners till Atlantpakten, alldeles oavsett om vi faktiskt uppnår något i den enskilda insatsen. Detta har vi uppenbarligen också lyckats med. Sverige fick tydligen mycket beröm för sin beredvillighet vid alliansmötet i Chicago häromveckan.

UPPDATERING 120623: Lade till direktlänk till rapporten.