Image

Historia och utprovning:

Det tyska företaget Messerschmitt-Bölkow-Blohm,idag del av Eurocopter började utveckla under mitten av 60-talet  en lätt smidig och mångsidig helikopter för att lösa lätt transport, och pansarvärnsbekämpningsförmåga. Helikopter flögs första gången 1967 och serieproduktionen startade 1970 och kom att vara till 2001, då över 1400 exemplar hade tillverkats och levereras .

Behovet av vapenbärande helikoptrar hade diskuterats i Sverige under många år ,då speciellt i pansarbekämpningsrollen i Norrland men även en lätt smidig flygräddningsmaskin för flygvapnet. Flertal tester hade genomförts på flera typer b.la Hkp 2, 3 och 6. År 1983 kom FMV att  testa flera olika PV-helikoptrar  och efter hårda prov kvarstod BO105 och AS 355 som slutkandidater. BO105 visade sig vara den mest lämpade modellen pga pris och prestanda samt leveranstid.

Image

En dansk AS 550 Fennec, vidareutvecklad version av AS 355 med SAAB HeliTOW.

Anskaffning och nyttjande:

Året därpå 1984 skrev Sverige kontrakt på att köpa 21 stycken BO105  av typen CB3 och kom att pga höga beställningar från flertal nationer levereras mellan 1987 och 1988 och fick betäckningen Hkp 9A ,dock kunde man 1985 anskaffa 4 st helikoptrar till flygvapnet för att ersätta de föråldrade Hkp2 i flygvapnets tjänst, dessa fick benämningen Hkp 9B.

Hkp 9A  organiserades i två kompanier med 10 individer vardera. I Boden vid AF 1 för att kunna verka mot en  angripare över gränsen mot Finland, I Linköping  vid AF 2 för att verka mot landstigande eller luftlandsatt fiende. Helikoptrarna verkade på extremt låg höjd och anföll fientligt pansar i känd terräng från förberedda eldställningar. Efter eldöppnande bytte man eldställning. Räckvidden var 3.7 km för RBS 55H SAAB HeliTOW och helikoptern bar 4st robotar.

Image

Hkp 9B kom flygvapnet  att använde för lokal flygräddning och kom att placeras på Kungl Västgöta flygflottilj F 6 och Kungl Skaraborgs flygflottilj F 7. Hkp 9B var en renodlad sjukvårdshelikopter utan beväpning och förlängd 25 cm för att få mer utrymme för  de två sjukvårds bårarna samt en monterad bärgning vinsch på utsidan av flygkroppen. Helikoptern blev aldrig populär pga sin storlek då man i en räddningshelikopter bör ha tillgång till en sjukvårdare eller läkare och en ytbärgare och vinchoperatör.

Förevisning:

Helikoptern kom att utgöra en central del i Arméns Vingar-uppvisningsgrupp i försvarsmakten där mycket skickliga piloter förevisade helikopterns manöverduglighet för åskådarna.

Haverier:

Den 11 september 2007 i Ryd,  kolliderade två st Hkp 9A med individnummer Y04 respektive Y10  i luften under en övning i transportflygning, varpå samtliga fyra personer ombord på omkommer. Helikoptrarna flög i rote och under en vänstersväng på ungefär 150 meters höjs hamnade de för nära varandra, varvid deras rotordiskar kolliderade. Efter kollisionen gick helikoptrarna sönder i luften och Y10 fattade eld. De slog ner med ungefär 40 meters avstånd. Inga tekniska fel kunde påvisas och kraftig kritik riktades mot försvarsmakten angående flygsäkerheten för helikopterverksamhet.

En Hkp 9B från F 6 Karlsborg med individnummer 94 totalhavererade den 12 november 1991 i samband med start från Töreboda vårdcentral på grund av fel på stjärtrotorn. Besättningen skadades lindrigt.

Avveckling och framtida försök:

Flygvapnet använde Hkp 9B  under en kort tid från 1985-1994 då de ersattes av Hkp 10 Super Puma. Arméns helikoptrar  kom att användas efter 2004 enbart för utbildning och transport av ekonomiska anledningar. Systemet kom att avvecklas  i sin helhet år 2009 då man ersatte systemet med Hkp 15A. Prov med SAAB HeliTOW för att bibehålla kompetens har gjorts men av ekonomiska anledningar inte anskaffats.

Nordlund_Harry

Trots att Sverige sluppit krig på svensk mark i nästan 200 år finns många som har dött i fosterlandets tjänst. Det finns anledningar att ta upp flera personer och deras offer och varför de gjorde de de ansåg var rätt och trodde på. Något vi kommer återkomma till.

Den 24 augusti håller Jimmie Åkesson sitt sommartal i sin hemstad Sölvesborg, en vacker ort vid bleking stränder. Men när vi nu är eller tänker på Sölvesborg läggs särskilt en mans öde i skymundan, en man som gav sitt liv för fosterlandet Sverige.

En solig vårdag den 3 april 1945, inkom ett larm runt kl 12 om att ett främmande flygplan kommit in på svenskt luftrum i närheten av Simrishamn i Skåne.

Det närmaste svenska flygförbandet var beläget i Rinkaby och skickade upp en rote J 20 för att avvisa inkräktaren. I det ena planet satt den 22 år gamla värnpliktige furiren Harry Nordlund från Ullånger. Han hade redan tjänstgjort två år som jaktflygare, på denna korta tid hade han dock samlat på sig ett stort antal flygtimmar. Två gånger tidigare hade han tvingats nödlanda med skador på flygplanet med sluppit personskador.

off7-004a_103630919

Avvisningen av utländska plan som kommit in på svenskt territorium var vanligtvis en odramatisk rutin. Normalt flög  båda planen intill varann vid sidan eller snett framför det plan som skulle avvisas. Man kom ofta så nära att man kunde peka till piloten att ändra kurs samtidigt som man vaggade på vingarna. För att inte bli tagna för fiender var den svenska nationalitetsbeteckningen, tre kronor målad på flygplanens sidor och vingar. Orsaken till kränkningarna var  oftast felnavigeringar som gjorts och när de främmande flygplanen tillrättavisades så brukade vända utan protester.

När de båda jaktplanen skulle starta från Rinkaby uppstod motorproblem  med  det ena planet som kom att lyfta ett par minuter senare. Harry Nordlund, fastbesluten att göra sin plikt gav sig ensam iväg för att avvisa inkräktaren. Inkräktaren bekräftades av Nordlund vara en Dornier Do 17.

Bundesarchiv_Bild_101I-342-0603-25,_Belgien-Frankreich,_Flugzeuge_Dornier_Do_17

Kl. 12.24 fick markstationen ett meddelande från Nordlunds plan att han träffats av skott från det tyska planet. Tre minuter senare kom ett nytt meddelande:

-”Jag är träffad av eld från en Dornier – jag går mot Rinkaby”. På en fråga från Rinkaby svarade han -”Jag kan ej landa – jag hoppar”.

 Detta meddelande upprepades ännu en gång, sedan bröts förbindelsen. Tidningarnas Telegrambyrås skriver den 4 april 1945.

”Från en luftbevakningsstation i närheten såg man det svenska jaktplanet på ung. 500 met. höjd, när plötsligt svarta rökmoln slog ut från maskinen, som omedelbart störtade och tog mark. Flygföraren tycks till alla delar ha följt de bestämmelser som gäller vid neutralitetskränkningar. Piloten följde med planet till marken.”

Vädret var bra denna dag med god sikt och man kan fråga sig varför Do 17 öppnade eld, möjligen kan det bero på furir Nordlund togs för en fiende, då han kom i ett ensamt jaktplan,  enligt protokoll skulle man alltid flyga två st dvs i en rote.

J20_Solvesborg_Ynde_1

På minnesstenen som sattes upp 50 år efter hans offer står inristat:
”Vpl furir Harry Nordlund vid Kungl Skånska Flygflottiljen F 10 störtade invid denna plats den 3 april 1945. Under ingripande för neutralitetsskydd, sköts hans flygplan ned av utländskt flyg. Furir Nordlund är den förste svenska pilot som omkommit i en luftstrid över svenskt territorium” En bild av en J 20 återfinns även på stenen.

Detta är bara en mans öde under ett brutalt krig där totalitära ideologier fått grepp om fredligt sinnade nationer. Ett starkt försvar behövs om Sverige skall kunna bibehålla sin frihet och oberoende  utan att bli en bricka i ett spel där större politiska och militära makter deltar. hans offer för fosterlandet är väl värt att lägga på minne. Furir Nordlund var den första och förhoppningsvis den sista pilot att dö i luftstrid över svenskt territorium. Men då vi inte vet hur omvärlden ser ut behöver vi vara förberedda och ha en grundläggande förmåga för försvar av vårt land.

Nordlund_gravsten

 För sin insats och offer för fosterlandet  begravdes furir Nordlund under militära hedersbetygelser på Ullångers kyrkogård. På gravsten kan man läsa ”Stupad på sin post i fosterlandets tjänst”.

Image

Idag den 15 april 2013 är det exakt 70 år sedan ubåten av Drakenklassen HMS Ulven gick på en mina på västkusten och gick under med hela sin besättning. 33 man omkom. Det var och är fortfarande en av de värsta förlusterna för den svenska marinen under 1900-talet.

HMS Ulven ingick, tillsammans med sina systerfartyg HMS Gripen och HMS Draken, i Göteborgseskadern vars uppgift var att skydda västkusten. HMS Ulven byggdes på Karlskronavarvet och sjösattes 1930.

HMS Ulven kom att stationeras vid Marstrand, och deltog våren 1943 i en större övning. Redan på förmiddagen hade man förlorat kontakten med ubåten och man inledde snabbt ett sökande som kom att ta tre intensiva veckor och involvera mer än 1500 personer – en av de största räddningsinsatserna det dåtida Sverige hade skådat. Marinen fick stor hjälp av lokalbefolkningen och dess fiskebåtar i sökandet efter ubåten. Den 5 maj påträffades hon i Göteborgs norra skärgård på 52 meters djup, 100 meter innanför den svenska territorialvattengränsen. HMS Ulven var sprängd i förskeppet av en förankrad tysk mina och hade gått till botten med sådan kraft att den hade tryckt in hela förstäven i bergbotten.

Bärgningen inleddes omedelbart men det kom att dröja ända till den 2 augusti 1943 innan ubåten var helt bärgad och torrlagd och kvarlevorna efter de 33 omkomna sjömännen kunde tas om hand.  Vid bogseringen genom skärgården som gick mycket långsamt hälsade och hedrade öborna de omkomna genom en lång rad av flaggor på halv stång.

Image

HMS Ulven efter bärgning i torrdocka vid Eriksbergsvarvet

Riksmedia och det svenska folket följde räddningsoperationen och bärgningen med stort intresse och nyheten om förlisningen bidrog till en ytterligare påminnelse om krigets allvar och dess pris.

Av ubåtens 34 man starka besättning överlevde blott en person, ubåtskocken, som satt i arresten och ej var med ombord vid minsprängningen.

Den 4 augusti 1943 jordfästes de omkomna i en ceremoni ledd av marinpastor Uno Eklund på Nya varvet i Göteborg.  ”Fosterlandet tackar Dig” lydde inskriften på marinens kransar.

Image

Idag, 70 år senare, hölls en mycket värdig ceremoni ombord på ubåtsräddningsfartyget HMS Belos i Göteborg. Anhöriga och representanter för marinen m.fl. var inbjudna.

Minnet av HMS Ulven

Fiskerimuseet på Hönö har en permanent utställning som belyser denna händelse. Här finns flera fotografier samt en del bärgade föremål från HMS Ulven, även sjöhistoriska museumet har en mindre utställning med bl.a en metalldörr från ubåten, kraftigt skadad av trycket från explosionen.

Vila i frid, fosterlandet tackar er:

  • Kapten Eskil Gustav Hedelius,
  • löjtnant Lennart Westerlund,
  • flaggubåtsstyrman Vilhelm Jansson,
  • ubåtsstyrman Tage Malm,
  • flaggubåtsmaskinist Erik Lindgren,
  • fänrik Stig Liljegren,
  • ubåtsmaskinist John Olsson,
  • ubåtsmaskinist Nils Amboldt,
  • ubåtsmaskinist Gustav Roslund,
  • ubåtsmaskinist Arne Jönsson,
  • torpedmästare Sven Andersson,
  • furir Gösta Pettersson,
  • furir Stig Greko,
  • furir Bror Björkqvist,
  • furir Bengt Nicklasson,
  • furir Hjalmar Ekström,
  • furir Nils Hallberg,
  • furir Oskar Lindsjö,
  • furir Karl Nilsson,
  • furir Karl Bolander,
  • furir Sten Jansson,
  • sjöman Helge Larsson,
  • sjöman Karl Strömberg,
  • sjöman Ove Strömberg,
  • sjöman Erik Flodin,
  • sjöman Karl Löwenborg,
  • sjöman Karl Rydberg,
  • sjöman Ove Persson,
  • sjöman Karl Holm,
  • värnpliktig Alf Utbult,
  • värnpliktig Johan Andersson,
  • värnpliktig Karl Andersson och
  • värnpliktig Lars-Erik Tornberg.

 Image

Nedan är ett inlägg av Övlt Stellan Bojerud.

Våren 1965 stiger jag ombord snälltåget 93 destinerat till Boden – Narvik. Tåget går som snälltåg till Boden och därifrån som persontåg – och stannar vid alla hållplatser – till Narvik.

Som sergeant reser jag i tjänsten 1:aklass, men nu är det en privat resa och därför 2:a klass. Jag äntrar vagnen och kommer in i entréutrymmet. Det doftar gummi från den refflade golvbeläggningen. Till vänster ingången till toaletten med dess komplicerade dörrlås. Därinne två tjocka dasslock av trä med uppmaningen att lyfta upp båda och vid behov fälla ner det undre.

Ett trekantigt handfat och en fjädrande kran, som strilar vatten när den viks fram. Släpper man den så återfjädrar den till stängt läge. En hållare för engångshanddukar och en gallerkorg att slänga förbrukade sådana i.

I entrén: Rakt fram ovan huvudhöjd tre stora kontakter i vitmetall. En för elektricitet, en för vapor (ångvärme) och en för – vet inte vad. Därunder en brun stålratt – handbromsen. Till höger en vattencister samt en inramad karta över Sveriges järnvägar.

Vidare i korridoren till höger en inramad tavla med Rit-Olas humoristiska teckningar avsedda att skapa trygghet i resandet.

Ett beteende som han häcklar mot är “bred ut dig och låtsas sova”. Det är just var jag gör. Persedelpåsen som huvudkudde och kappan som täcke. Många spekulanter tittar in i kupén, men ingen vill sitta och titta på en sovande knekt, så längre det finns bättre alternativ.

Jag är en ringräv och leker “björnen sover” tills dess Uppsala passerats. Efter Uppsala balanseras nämligen nypåstigna av avstigna.

Jag går till restaurangvagnen. Med höger hand öppnar jag mellandörren och stiger ut på den dragiga gångbron mellan vagnarna. Så ett ryck med vänster hand och jag är inne i en ny vagnsvestibul.

Tränga sig förbi folk i korridorer för att nå målet. Restaurangvagnen har 12 bord och kan ta emot 48 gäster. Det är glest besatt men alla bord är upptagna. En svensk sätter sig inte vid ett bord där det sitter någon annan, så jag förblir stående.

Hovmästaren kommer fram och fattar mig lätt i vänster armbåge och för mig fram till ett bord, där det sitter en ensam herre. Han frågar vänligt om han får placera en ny gäst vid bordet och får ett jakande svar. Jag sätter mig och sträcker på svenskt sätt fram handen och säger:
– Stellan Bojerud
– Fredrik Åkerström

Hovmästraren undrar vad jag vill beställa. Jag ser Fredrik Åkerströms starköl och önskar en likadan. Men jag skulle gärna ta två wienerkorvar med potatissallad.

– Det har vi tyvärr inte i restaurangvagnen. Det finns i nästa vagn, kafévagnen. Men om ni vill, så kan jag hämta därifrån.
– En portion till mig också sade Åkerström och väste till mig att du kan kalla mig Fred.

Det blev några öl innan Fred lämnade tåget i Bollnäs. Han skulle tydligen göra något tillsammans med Lill-Babs.

Restaurangvagnen stängde 20 minuter före ankomst till Ånge. Klockan åtta på morgonen väcktes jag av en varsam hand och en vänlig röst. Tågmästaren:
– Dags att vakna, sergeanten. Kissa och raka sig. Vi ligger på tidtabell. Boden om en timme.

Klockan 09.14 steg jag av tåget på centralstationen i Boden. Där väntade vidtalad soldat med bil. Rask färd till kasernen. Givetvis på min privata bekostnad.

Korruption var dåförtiden ett begrepp, som inte avsåg Sverige.

Image

Nedan är ett inlägg av Övlt Stellan Bojerud

Hösten 1983 i Kalix.  Jag tjänstgjorde i försvarsområdesstaben tillsammans med min nära vän, tyvärr alltför tidigt bortgågne James Arvenberg. Vi hade som biträden ett dussin närsynta korpraler från Signalregementet i Enköping. Lojala och trevliga, men inga riktiga krigsmän.

James och jag beslöt att bjuda dessa unga män på varsin öl. Det skulle ske på hotell Valhall, där James och jag bodde. Vi kände oss rika eftersom vi både hade månadslön och traktamenten. De värnpliktiga däremot fick väga varje femtioöring noga. De kom och vi hade en trevlig stund.

Jag hade dansat med en vacker kvinna. Det var inget mer med detta. Nu satt jag med grabbarna i baren, där en skogsarbetare från Karlsborgsverken hotfullt inträngde, fylld av svarsjukans gröna demon, eftersom jag dansat med hans flickvän. Det såg hotfullt ut. En av mina korpraler frågade:

– Tycker majoren att mannen är obehaglig? Skall vi slänga ut honom?

Ja, jag tyckte att mannen behövde lite frisk luft. Korpralerna var inte stora eller starka, men de var tillräckligt många och ut åkte fridstöraren med hög fart. När James och jag såg genom fönstret hur korpralerna slängde fridstöraren i en snödriva, varseblev vi en antagonist från en tidigare kväll, som köade för att komma in i puben. Vi knackade på fönstret och väckte korpralernas uppmärksamhet, varefter vi med tecken och gester klargjorde att även den gossen förtjänade att särskilt uppmärksammas.

Detta utlöste ett allmänt bråk på torget utanför hotellet. Korpralerna var inga atleter, men de var unga, smidiga och snabba. De utdelade straff, men tog knappast några bestraffningar själva.

Så anlände en polisbil och sedan en till. Lugnet återställdes. In i baren kom min vän kaptenen M, numera polismästare i Kalix:

– Är tet tu din jävul, som ställt till det här blodbadet, frågade han mig. Jag erkände direkt de faktiska omständigheterna.

– Tet var jävla bra! Jag har själv länge velat ge dem på käften, men det får jag ju inte som polisman.

Militära minnen-Kapten M

11 september, 2012

Image

Nedan är ett inlägg av Övlt Stellan Bojerud

Norrbottens regemente i Boden våren 1965. Så mycket vår var det inte annat än i kalendern, för snödjupet var ännu 140 centimeter. Alltnog var 6 och 7.gränsjägarkompanierna inkallade till repetitionsövning och förlagda i baracklägret Boden Södra. Kompanichef för ett av dessa – minns inte längre vilket – var kaptenen i reserven M, i det civila polisinspektör i Kalix. M var enjermu, det vill säga veteran från Finlands krig.

Middag på officersmässen. Strikt klädselnorm, antingen finuniformen eller civil kostym. Bordsäldste för dagen var majoren T. In stormar kapten M klädd i pälsmössa, vit men nerblodad snödräkt samt stövlar med raggsockorna vikta över stövelkanterna. Han slängde pälsmössan på en stol och utbrast:

– Tjofaderittan jävla dödansare! Håller ni likvaka? Idag är en stor dag. Jag bjuder alla på en whisky laget runt!

Majoren T harklade sig och tänkte tala, men kapten M förekom honom:

– Hördu din snåle jävel! Jag vet att du är nykterist, men du kommer att ta din whisky bara för att den är gratis.

Kapten M hade rätt. Under kvällen berättade han att hans lycka för dagen var att han spöat upp en trotsig “repgubbe”. Därav blodet på snöblusen. M föll i ett sådant lyckorus att han somnade i en stol.

Exakt klockan 22.00 ringde det på dörren till mässen. Det var kaptenens ordonnans, som hade fått order att hämta sin chef vid den tidpunkten. Med förenade krafter monterades kapten M upp på benen och lotsades ut till den väntande ordonnansen.

Nyfikna gick vi till fönstret för att se hur det skulle gå. Mycket riktigt tappade ordonnansen greppet om sin förman, som föll huvudstupa i snön. Ordonnansen sökte hjälpa kaptenen upp på fötter, men denne vägrade och skrek:

– Rör mig inte! Gå före så kryper jag efter i fotspåren!

Den märkliga processionen kom till kasernvakten, där rustmästare S beslöt sig avbryta gycklet. Kapten M baxades in i vaktens jeep och kördes till baracklägret. Och över detta flammade norrskenet.

Image

Nedan är ett inlägg av Övlt Stellan Bojerud

1950-talets Sverige vilade på de före detta stamanställda furirernas benknotor. De fd stamanställda hade förtur till statliga anställningar.Dessa disciplinmänniskor återfdanns som brevbärare, konduktörer, fastighetsskötare o s v och var samtidigt spontana och oavlönade ”hjälppoliser”. Det fanns gott om fruktade ”portvakter”, som höll pli på kvarterets ungdomar.På 1950-talet kungjorde tidningarna ca två mord per år. Riksmordkommissionen ryckte ut. Idag rapporterar dagligen tidningarna om minst två mord per dygnFörstatligandet av polisen 1965 var ett stort misstag. Tidigare kände kommunfullmäktige av behovet av poliser och anställde då så krävdes fler. Nu sitter centralbyråkrater i Stockholm och bedömer behovet av poliser i t ex Storuman och Ytterhogdal.

Ungdomshemvärnet var en positiv kraft. Flera gossar som haft trassel med polisen (dock inte av alltför allvarlig art) kom genom denna verksamhet i rätt riktning.

Jag känner till flera fall där kompanichefen hos polisen fick begära dispens för vissa ungdomar och där dessa med tiden blev dugliga officerare.

Enbart Solna-Sundbybergskompaniet har bidragit med ett hundratal officerare (inkl reservofficerare och värnpliktiga officerare). Antalet som blev aktiva officerare bedömer jag vara minst 30. De flesta vid Svea livgarde – drygt ett dussin från Solna-Sundbyberg.

1959 kunde jag som 15-åring öppet cykla omkring med ett skjutfärdigt mausergevär på ryggen utan att någon tog notis om detta.Jag kunde cykla med en ammunitionslåda med 1.000 skarpa patroner på pakethållaren och der ansågs inte vara något märkligt.Hemma under min säng låg kompaniets gevär m/41 med kikarsikte, som var min klenod – ingen såg något konstigt i det.På 1960-talet var ungdomshemvärnet en stor och blomstrande folkrörelse. I Stockholms-området fanns bl a:

Ungdomskompaniet (Norrmalm, Östermalm och Lidingö)
Söderkompaniet (Södermalm och söderförorterna)
Solna-Sundbybergs jägarkompani
Bromma kompani
Järfälla kompani (rekryterade även i Spånga)

Motsättningarna mellan kompanierna var påtagliga men inte allvarliga.

Högerextrema element fanns i alla kompanier utom i Solna-Sundbyberg, som ansågs som ”proletärt”. Dessa högerextrema krafter var dock i regel jämförelsevis oförargliga utom vid Söderkompaniet som upplöstes av detta skäl.

I Solna-Sundbyberg hade vi bl a en organiserad kommunist som medlem. Vidare tre finska medborgare, som av misstag släppts igenom i antagningsproceduren.

Mitt Sverige – varför försvann du?