Någonstans i Sverige-Helikopter 6

I början på 60-talet började tankar på att byta ut helikopter 2 och fpl 53 lyftas fram inom arméflyget, kravet på helikoptern var bl a förmåga till transport av tre fältutrustade soldater 300 km med bränslereserv. Anskaffningen syftade också till en gemensam helikoptertyp för armén och marinen.

Den svenska armén beställde 22 stycken jet ranger 1967, dessa fick betäckningen Hkp 6A. Senare beställde marinen 10 ytterligare helikoptrar. Dessa fick benämningen Hkp 6B. Samtliga helikoptrar tillverkades på licens i Italien. Helikoptrarna levererades mellan 1968 och 1971.

Armén använde Hkp 6A främst för transport, i arméns krigsorganisation tjänstgjorde Hkp 6A parallellt med Hkp 3 inom transportkompaniet. 1977-78 beväpnades dock 4 helikoptrar med pv-vapen, de utrustades med bland annat Franska APX sikten.

Marinen använde Hkp 6B för transport samt för ubåtsjakt. Helikoptern kunde bära fyra sjunkbomber av modell SJB 11 eller SJB 45.

Helikopter 6 utgick ur organisationen 2004. Helikoptern ersätts av Hkp 15

Sverige under beredskapen-Terrängbil m/42M

Sverige köpte 587 lastbilar av märket Klöckner-Humboldt Deutz av Tyskland. Ett fraktfartyg med fordon sänktes men flertalet av fordonen bärgades.
I Sverige fick lastbilen benämningen TerrängBil m/42M. Fordonet användes främst som artilleridragare eftersom flaket var utrustat för det ändamålet. Ungefär trettio stycken fordon byggdes dock om för att bli radiobilar, dessa fick betäckningen Radioterrängbil 931. Radioterrängbilen hade sju mans besättning.

Tgbil m/42M användes i stor utsträckning i pansarbrigaderna. Artilleridivisionen, ingenjörskompanierna och matrielplutonen använde sig nästan enbart av Tgbil m/42M.
Fordonen fanns även i mindre antal på många andra förband, exempelvis staber.

1943 kom de första att levereras och 1945 ersattes Tgbil m/42M som dragare i Artilleridivisionerna av Artilleritraktor m/43, fordonet kvarstod dock vid övriga förband inom pansarbrigaden.

Fordonen fasades ut i slutet av 1966.

Sverige under beredskapen-Stridsvagn m/41

Sverige hade i mitten av 30-talet börjat intresera sig för den Tjeckiska firman CDK och deras stridsvagnar, det hade redan genomförts en affär om 48 stycken kulsprutebeväpnade vagnar strv m/37.

1940 lade sverige en beställning på 90 stycken vagnar av den större modellen TNHP, dessa vagnar ämnade för sverige fick av CDK betäckningen TNHP-S. Vagnarna kom dock aldrig att levereras till sverige. Tyskland som okuperade tjeckoslovakien makulerade ordern och tog själva vagnarna.

Efter förhandlingar med Tyskarna lyckades Sverige förhandla fram ett avtal om licenstillverkning. 1941 lades en order till Scania Vabis i Södertälje på 116 vagnar. Leveransen av dessa skedde 1942-1943.
Vagnarna var beväpnade med en 37 mm boforskanon och två 8mm kulsprutor, de fick betäckningen stridsvagn m/41 (strv m/41).
1942 beställdes ytterligare 116 vagnar. Dessa fick tjockare frontpansar samt en starkare motor. Den nya motorn gjorde så att vagnen fick förlängas 10 cm. De nya vagnarna fick betäckningen strv m/41 SII, samtidigt fick den första leveransen tilläggsbetäckningen SI.
Leveransen av SII startade 1943 men avbröts i förtid. De sista 16 vagnarna modifierades till Sav m/43, således blev endast 106 SII levererade. Tillverkningen upphörde 1944.

Strv m/41 SI tilldelades till Pansarbrigad 10 (org 43). Samtliga lätta stridsvagnar i brigaden var av typ m/41 SI, totalt 105 stycken.
Strv m/41 SII tilldelades till Pansarbrigad 9:s (org 43) andra stridsvagnsbataljon, totalt 51 stycken. De övriga vagnarna hölls i reserv.

1946 sätts två stridsvagnskompanier med strv m/41 S II upp på Gotland, kompanierna hade 10 vagnar var. De nya förbanden ersatte ett tidigare tungt stridsvagnskompani (m/42) som flyttades tillbaka till fastlandet.

När Pansarbrigad Org 49 infördes blev det stora omflyttningar. Antalet stridsvagnar i brigaderna halverades och antalet brigader ökades från 3 till 6.

Pansarbrigad 5 får både SI och SII som lätta vagnar, 10 SI, 23 SII.
Pansarbrigad 10 utrustas med enbart SI, 33 stycken.
Pansarbrigad 6 utrustas med enbart SII, 33 stycken.

Eftersom antalet vagnar i brigaderna minskades så kunde ett antal fristående pansarförband skapas.

Två stycken fristående kårstridsvagnsbataljoner bildades, dessa organisers likadant som en stridsvagnsbataljon i pansarbrigaden. Båda dessa bataljoner utrustas med stridsvagn m/41 SI som lätta vagnar, 33 vagnar per bataljon. Båda kårstridsvagnsbataljonerna hade krigsupgifter i övre norrland.

Dessa båda fristående bataljoner upplöses 1951 när de tunga vagnarna förs över till infanteriet för att verka som stormkanoner.
De kvarvarande lätta vagnarna organiseras då om i 6 lätta kårstridsvagnskompanier bestående av 10 strv m/41 SI och 4 KP-bilar.
Kompanierna placeras i milo ost för att skydda mot fientliga luftlandsättningar.

1953 sändes vagnarna på Gotland tillbaka till fastlandet och magasinerades, de ersattes av strv m/40K.
När Centurionvagnarna anlände 1955 utgick strv m/41 ur pansarbrigaderna. även dessa vagnar magasineras. Slutligen 1957 läggs de 6 fristående kårstridsvagnskompanierna ned.

1961 började samtliga vagnar byggas om till pansarbandvagn 301.

Tornen togs bort och användes som värntorn för att skydda de krigsflygbaser som höll på att konstrueras runt om i landet. 4 – 8 torn placerades vid varje flygbas. Tornen fick benämningen värntorn 3.

HBT-Artilleritraktor m/40 och m/43

Sverige köpte in 20 stycken Demag Sd.kfz 10 av tyskland 1940. Dessa fick benämningen Artilleritraktor m/40. Ytterligare fyra köptes in efter kriget, dessa kom från Norge.

I krigsorganisationen var fordonen placerade i artilleridivisionen tillhörande den VII (senare omdöpt till XII) kåren. Divisionen var placerad i norra sverige. Fordonen användes som dragare till 10,5cm haubits m/39.

1966 såldes fordonen ut på den civila marknaden. 

Efter att sverige hade köpt in ett antal Demag Sd.Kfz 10 halvbandvagnar av tyskland bestämdes det att en egen produkton skulle starta. Ett av kraven på det nya fordonet var att det skulle ha samma bandlänkar som Demagarna.

Produktionen kom igång av Volvo som tillverkade fordonet HBT 1944, detta fick namet Artilleritraktor m/43 innom försvaret. 108 stycken levererades under 1944. HBT står för Halvbandtraktor.

I Krigsorganisationen återfanns Arttrak m/43 som artilleridragare i pansarbrigaderna, de drog 10,5cm haubits m/39 eller m/40. Det var 26 stycken Arttrak m/43 i pansarbrigadens artilleridivision. Divisionen hade tre batterier med fyra pjäser i varje, mot krigsslutet ökades antal pjäser till sex stycken per batteri. När antalet pansarbrigader ökades till sex med org 49 så minskades antalet artrak m/43 till arton per brigad, en dragare per haubits och två vagnar för ammunitionstransport per batteri.

Arttrak m/43 utgick ur organisationen 1956-57, fordonen ersattes inte av några liknande. Artilleriet i pansarbrigaderna fick lastterrängbilar som dragfordon och blev därmed hjulburet. I slutet av 50-talet byggdes minst 45 stycken om till Hjultraktor 383, dessa användes för att dra fordon på milo-verkstäder.

Alliansens ihåliga försvarsbudget

Stefan Caplan menar i sin debattartikel (GT 6/12) att regeringen satsar 460 miljoner på förbandsverksamheten. Men Caplan leker med ord. Den som läser artikeln slarvigt kan luras att tro att regeringen faktiskt tillför nya medel till försvaret för utökad förbandsverksamhet. Så är dock inte fallet.

De 460 miljonerna tas från försvarets anslag för materielinköp och från anslagen för forskning och utveckling. Med andra ord: alliansens så kallade satsning är ihålig. Den bygger på att den underfinansierade materielförsörjningsplanen, som under den sittande regeringen redan har fått senarelägga nödvändiga anskaffningar vid flera tillfällen, nu drabbas av ytterligare nedskärningar.

Sverigedemokraterna tillför i sitt budgetförslag totalt 20 miljarder kronor under budgetperioden utöver regeringens förslag. Detta syftar till att stödja materielanskaffningen, uppgraderingen av J as 39 Gripen samt att påbörja återtagandet av den förmåga att försvara Sverige som regeringen har rustat ner.

Sverige har ett försvar för att kunna försvara Sverige. Vi motsätter oss inte internationella insatser av princip, utan för att sådana insatser i dag sker på bekostnad av möjligheterna att bygga upp försvaret på plats i Sverige. I realiteten utgör Sveriges deltagande i Afghanistan och på andra platser ett ekonomiskt hinder för försvaret av Sverige. Deltagandet i ISAF har i åratal uppgått till kostnader i miljardklassen, samtidigt som försvarsmakten i Sverige gradvis har förfallit eller monterats ned. Utlandsinsatser i alla ära, men detta kan inte vara vare sig rimligt eller förnuftigt.

Regeringens försvarsreform – som redan den är otillräcklig för Sveriges behov – är inte tillräckligt finansierad, vare sig vad gäller personalförsörjning eller materielinköp. Det är ett dystert skämt att alliansföreträdare kallar detta för att skapa tydliga och långsiktiga förutsättningar för försvarets verksamhet.

Mikael Jansson

Riksrevisionens rapport om den nordiska stridsgruppen 2011

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör avsäga sig ytterligare deltagande i EU:s stridsgrupper.

Motivering

Riksrevisionens redogörelse för utfallet av arbetet med den nordiska stridsgruppen 2011 visar att denna, precis som tidigare har varit fallet, har utgjort en gökunge i försvarsbudgeten.

Det svenska försvaret har omvandlats materiellt och strukturellt till ett försvar som inte är anpassat att försvara vårt territorium. Reellt växer det svenska försvaret gradvis in i Natostrukturen, dock utan att detta har kommunicerats till svenska folket eller ens i särskilt hög grad till dess valda representanter. Den allmänna uppfattningen hos mannen på gatan torde fortfarande vara att våra militära styrkor existerar till hemlandets försvar, en uppfattning som bemöts med hån i riksdagsdebatten av företrädare för regeringspartierna.

Det är i ljuset av detta man bör se Riksrevisionens rapport. Även om regeringen har gjort försök att förbättra situationen med utgångspunkt från de rekommendationer som gavs i granskningen av NBG 08, så kvarstår flera grundläggande problem. Regeringen hade den grundläggande utgångspunkten att NBG 11 skulle sättas samman av ordinarie förband ur den insatsorganisation som är under uppbyggnad, men förbanden i IO 14 är inte utformade för att passa in i EU:s stridsgruppskoncept. Detta innebär alltså att förbanden måste modifieras innan de kan ingå i stridsgruppen.

Utöver detta kan också konstateras att NBG 11 ej heller har kunnat budgeteras inom försvarsmaktens normala budgetsystem, utan att budgetkostnaderna av nödvändighet har tagits fram manuellt. Det kan förvisso spekuleras i att budgetsystemet i sig (det s.k. PRIO) i sig fungerar så dåligt att det har bidragit till svårigheterna, men icke desto mindre har möjligheterna att integrera NBG 11 i försvarsmaktens ordinarie verksamhet och att ha en god överblick över kostnadsutvecklingen därmed försvårats.

Dessa två exempel ur Riksrevisionens rapport är kännetecknande för hur det svenska deltagandet i de nordiska stridsgrupperna har karaktären av tilläggsuppgift utöver den ordinarie verksamheten som därmed försvårar och inte förbättrar möjligheterna att bygga upp den nya insatsorganisationen – och än mindre det territorialförsvar som Sverigedemokraterna har argumenterat för på annan plats. Det är därför vår mening att fortsatt svenskt deltagande i EU:s stridsgrupper avvecklas. Detta bör riksdagen tillkännage som sin mening.

Stockholm den 29 november 2012
Mikael Jansson (SD)

Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 785 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2013, under förutsättning att det för det första även fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd och för det andra att den svenska styrkan gradvis avvecklas helt under 2013.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att svenskt bistånd till Afghanistan inte ska kanaliseras genom den afghanska regeringens system utan att Sveriges regering i högre grad bör prioritera humanitära insatser och kanalisera bistånd via organisationer i det civila samhället, främst Svenska Afghanistankommittén.

Motivering

Sverigedemokraternas syn på Afghanistaninsatsen är att vi inte kan se några rimliga utsikter till framgång och att ett uttåg ur Afghanistan är ofrånkomligt. Afghanistaninsatsen kan inte heller frikopplas från vår syn på den svenska försvarsförmågan generellt. Man bör vara medveten om att insatser utomlands ofrånkomligen kommer att ske på bekostnad av resurser till det inhemska försvaret.

Eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som gällande antalet förband så innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar, vilket Sverige idag inte har. Vår primära målsättning bör vara att bygga upp ett sådant försvar för att möta framtida hot i vårt närområde, inte ett försvar dimensionerat för insatser på fjärran slagfält med oklara utsikter till framgång i det aktuella landet och till oklart gagn för Sverige.

Ett uttåg ur Afghanistan är enligt vår mening ofrånkomligt. För svensk del kan det ofrånkomliga uttåget lika gärna ske under den lugna perioden som väntas inträda under skörden år 2013. Efter denna tidpunkt är det vår mening att den svenska insatsen bör avvecklas helt och inga fler väpnade styrkor bör befinna sig i landet.

Sveriges väpnade trupp i Afghanistan arbetar idag mot den långsiktiga strategin att de afghanska regeringsstyrkorna successivt ska bli mäktiga att själva lösa uppgiften och att ISAF skulle fasas ut, först till en renodlad utbildande roll och slutligen helt och hållet som icke längre nödvändig assistans. Den stora expansionen av den afghanska armén har dock brottats med svåra problem. Graden av deserteringar har varit från hög till mycket hög och betydande delar av den beväpning som har delats ut till armén har istället hamnat i talibanernas händer. Vid de tillfällen där afghanska arméförband har deltagit i operationer har det förekommit att soldater har spridit information om detaljer i operationerna som sedan hamnat i talibanernas händer. Förbanden är snedrekryterade etniskt, korruptionen är stor och bristen på läskunniga och pålitliga afghanska soldater gör att det är svårt att bygga upp en stabil kår av officerare och underofficerare.

Det är knappast troligt att målet att lämna över säkerhetsuppdraget till en väl fungerande afghansk krigsmakt kommer att kunna realiseras. Det är inte ens särskilt troligt att Karzairegimen kommer att överleva när ISAF nu närmar sig den punkt när man ska lämna Afghanistan. Det sannolika alternativet är ett intensifierat inbördeskrig mellan olika fraktioner.

För att en internationell insats ska vara meningsfull så måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre vi stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier och kosta det svenska försvaret miljarder som istället kunde ha använts till en uppbyggnad av försvarsorganisationen i Sverige.

Vår syn på biståndsinsatser i Afghanistan

Även om trupperna kommer att dra sig tillbaka är vår starka förhoppning att viktiga biståndsinsatser fortfarande kan vara kvar och göra nytta för befolkningen i landet. Till exempel har Svenska Afghanistankommittén verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser innan några västliga trupper fanns i landet.

Däremot ser vi kritiskt på den utveckling som framgår av propositionen, nämligen att det svenska biståndet ska anpassas efter åtaganden i givarsamfundet att senast 2012 kanalisera minst 50 % av biståndet genom den afghanska regeringens system. Vi ställer oss frågande till att det i propositionen framgår att Sverige är på god väg att uppnå målet att kanalisera 50 % av biståndet via afghanska myndigheter, när samtidigt det framgår att få framsteg har åstadkommits vad gäller den afghanska myndighetens kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och pengar som forslas ut ur landet. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste bland annat insatserna mot korruption skärpas. Vi vill se ett bistånd som når fram till de fattigas och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera biståndet via den afghanska regeringen. En av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Vi menar att regeringen inte bör gå vidare med att uppfylla målet om att kanalisera minst 50 % av det svenska biståndet via den afghanska regeringen utan istället bör prioritera humanitärt bistånd samt insatser via organisationer i det civila samhället och då främst Svenska Afghanistankommittén, under förutsättning att säkerhetsläget tillåter det. Inom ramen för att vi i vår biståndsbudget föreslår utökat stöd till organisationer i det civila samhället avser vi även att rikta en del av det till satsningar i Afghanistan. Då vi i vår budget föreslår ett kraftigt ökat stöd till UNHCR och humanitära insatser är vår avsikt att en del av detta stöd vid behov ska kunna riktas till att hjälpa de flyktingar som finns i Afghanistan och dess närområde.

Stockholm den 22 november 2012
Julia Kronlid (SD)	Mikael Jansson (SD)

Mikael Jansson om försvarsberedningen

Efter sju sorger och åtta bedrövelser presenteras nu intervjun med Mikael Jansson om arbetet med försvarsberedningen:

 

På grund av att vi är så grundligt otekniska här på bloggen så har det tagit sin rundliga tid att få upp det här klippet, trots att intervjun gjordes i tisdags och levererades i torsdags. Bildkvaliteten kunde vara lite bättre också, och vi ska försöka fixa det med teknikkillarna kommande vecka.
Vi har som sagt tänkt att vi skall ha det här som ett återkommande inslag på bloggen. Intentionen är att genomföra intervjuer om bl.a. försvarsberedningen men också att exempelvis svara på frågor från läsekretsen. Så, om någon vill ställa en fråga som det finns möjlighet att besvara (sekretess etc.  kan självklart spela in) så är ni välkomna att posta dem som kommentarer här eller skriva dem till lantvarnet (snabela) gmail punkt com, alternativt på Twitter: @Lantvarnet.

Svenska klassiker-Bandvagn 202

I mitten av 60-talet köpte svenska försvaret in Bandvagn 202, denna skulle ersätta den gamla bandvagn m/48 (Weasel). Vagnarna utvecklades av Volvo som kom att producera över 5000 st. Vagnen levererades i två versioner, 202 och 203.

Bv 202 var utrustad med kapelltak på bakvagnen, vagnen användes för trupp och materieltransport. Den kunde exklusive föraren transportera 9 stycken utrustade soldater.
203 var radioversionen, benämningen var Radiobandvagn 203. Denna hade en fast överbyggnad med värmesystem på bakvagnen. Vagnarna hade flytförmåga och mycket bra översnö egenskaper.

Syftet med vagnarna var att ha ett fordon som kunde verka i väglös terräng, främst då myrmark och snötäckt mark. Eftersom vagnarna vägde lite och hade stora band så uppfyllde de kraven utan problem.
Motorn satt i framvagnen, via en kardanaxel överfördes kraften även till bakvagnen. Därmed blev alla fyra banden drivande.
Vagnen var midjestyrd, detta innebär att vid svängning går bak och framvagnen i samma spår.
Vagnen var amfibisk och kunde utan större förberedelser passera vattendrag, banden skötte drivningen.

Nästan samtliga vagnar ingick i norrlandsförbanden, främst då i de tidiga norrlandsbrigaderna men även i andra fristående förband. Norrlandsbrigaderna var organisatoriskt i stort sett identiska med infanteribrigaderna, den stora skillnaden var vid denna tidpunkt att de flesta hjultraktorerna hade ersatts av bandvagnar.

Det fanns bandvagnar i nästan alla förband som ingick i Norrlandsbrigaden. De fanns dock inte vagnar för att motorisera hela brigaden så de flesta soldaterna fick tolka bakom vagnarna eller marschera till fots. Exempelvis ingick det en bandvagn i varje skyttepluton. Endast de tunga vapnen hade en stor tilldelning bandvagnar i form av dragfordon. 9 cm pansarvärnspjäs och 12 cmgranatkastare drogs av bandvagnar.

För att skapa en mer dynamisk struktur gällande bandvagnstilldelning för olika brigadförband så ingick det ett transportkompani i brigaderna, detta var utrustat med ett större antal fordon, däribland tio bandvagn 202. Radiobandvagn 203 ingick i brigad och bataljonsstaber samt spaning, artilleri och granatkastarförband. Spaningskompanierna i norrlandsbrigaderna använde 202 så sent som i slutet av 90-talet. En av orsakerna var att vagnarna var betydligt tystare än uppföljaren Bv 206.

Från mitten av 70-talet har bandvagn 202 och 203 succesivtersatts av Bv 206. Utöver Sverige så exporterades vagnarna till Norge, Finland, England, Kanada och Holland

Svenska klassiker-Pansarvärnspjästerrängbil 9031

Pvpjtgb 9031 producerades mellan 1963-64, fordonet är baserat på Volvo 903 (valp). 367 stycken fordon producerades åt svenska armén. Bestyckningen bestod av 90 mm pansarvärnspjäs 1110, denna tillverkades av Bofors i 1600 exemplar, pjäsen var monterad på fordonet eller dragen på pjäsens lavett.

Olyckor med fordonet ledde till personskador. Detta ledde till en REMO där störtbåge infördes, fordonet benämdes därefter 9031a.

Fordonen ingick i pansarvärnsplutonen i infanteri och spaningskompanier, både norrlands, vanligt infanteri och mekaniserat. Plutonerna verkar ha varierat i storlek från två pansarvärnsgrupper till fyra. Varje grupp hade ett fordon betjänat av fyra man. Chef, sjukvårdare och två skyttar.

När fordonen verkade i splitterskyddade förband blev det problem eftersom de själva inte var splitterskyddade, av den orsaken fick de ofta uppgifter av typen säkra flank och liknande. Därmed deltog de inte i den direkta striden.

Pvpjtgb 9031 grupperades i Pansarbrigad org 63 i pansarvärnsplutoner, plutonen innehöll fyra pvgrupper med ett fordon i varje grupp. Det ingick en pvpluton i pansarspaningskompaniet, pansarskyttekompanierna och i pansarvärnskompaniet. Totalt var det 32 fordon per pansarbrigad.

I infanteribrigad org 66 ingick Pvpjtgb i brigadens infanteripansarvärnskompani. Kompaniet hade tre troppar med två pansarvärnsgrupper i varje tropp. Med en Pjpvtgb i varje grupp blir det totalt sex fordon i kompaniet.
Under 80-talet lyftes pansarvärnsplutonerna ur skyttekompanierna och bildade egna pansarvärnskompanier inom pansarbataljonerna. Detta ledde till att de kunde utnyttjas mer effektivt.

Pvpjtgb 9031 ersattes av Pvpjtgb 1111 när infanteribrigaderna omorganiserades till org 77. I övrigt fasades de ut allt eftersom övriga brigader avvecklades under 80-talet. Pjäsen är även den idag utfasad i Sverige med Baltstaterna nyttjar dessa i sina reserver enheter.