Sölvesborgs bortglömda krigsminne

Trots att Sverige sluppit krig på svensk mark i nästan 200 år finns många som har dött i fosterlandets tjänst. Det finns anledningar att ta upp flera personer och deras offer och varför de gjorde de de ansåg var rätt och trodde på. Något vi kommer återkomma till.

Den 24 augusti håller Jimmie Åkesson sitt sommartal i sin hemstad Sölvesborg, en vacker ort vid bleking stränder. Men när vi nu är eller tänker på Sölvesborg läggs särskilt en mans öde i skymundan, en man som gav sitt liv för fosterlandet Sverige.

En solig vårdag den 3 april 1945, inkom ett larm runt kl 12 om att ett främmande flygplan kommit in på svenskt luftrum i närheten av Simrishamn i Skåne.

Det närmaste svenska flygförbandet var beläget i Rinkaby och skickade upp en rote J 20 för att avvisa inkräktaren. I det ena planet satt den 22 år gamla värnpliktige furiren Harry Nordlund från Ullånger. Han hade redan tjänstgjort två år som jaktflygare, på denna korta tid hade han dock samlat på sig ett stort antal flygtimmar. Två gånger tidigare hade han tvingats nödlanda med skador på flygplanet med sluppit personskador.

Avvisningen av utländska plan som kommit in på svenskt territorium var vanligtvis en odramatisk rutin. Normalt flög  båda planen intill varann vid sidan eller snett framför det plan som skulle avvisas. Man kom ofta så nära att man kunde peka till piloten att ändra kurs samtidigt som man vaggade på vingarna. För att inte bli tagna för fiender var den svenska nationalitetsbeteckningen, tre kronor målad på flygplanens sidor och vingar. Orsaken till kränkningarna var  oftast felnavigeringar som gjorts och när de främmande flygplanen tillrättavisades så brukade vända utan protester.

När de båda jaktplanen skulle starta från Rinkaby uppstod motorproblem  med  det ena planet som kom att lyfta ett par minuter senare. Harry Nordlund, fastbesluten att göra sin plikt gav sig ensam iväg för att avvisa inkräktaren. Inkräktaren bekräftades av Nordlund vara en Dornier Do 17.

Kl. 12.24 fick markstationen ett meddelande från Nordlunds plan att han träffats av skott från det tyska planet. Tre minuter senare kom ett nytt meddelande:

-”Jag är träffad av eld från en Dornier – jag går mot Rinkaby”. På en fråga från Rinkaby svarade han -”Jag kan ej landa – jag hoppar”.

 Detta meddelande upprepades ännu en gång, sedan bröts förbindelsen. Tidningarnas Telegrambyrås skriver den 4 april 1945.

”Från en luftbevakningsstation i närheten såg man det svenska jaktplanet på ung. 500 met. höjd, när plötsligt svarta rökmoln slog ut från maskinen, som omedelbart störtade och tog mark. Flygföraren tycks till alla delar ha följt de bestämmelser som gäller vid neutralitetskränkningar. Piloten följde med planet till marken.”

Vädret var bra denna dag med god sikt och man kan fråga sig varför Do 17 öppnade eld, möjligen kan det bero på furir Nordlund togs för en fiende, då han kom i ett ensamt jaktplan,  enligt protokoll skulle man alltid flyga två st dvs i en rote.

På minnesstenen som sattes upp 50 år efter hans offer står inristat:
”Vpl furir Harry Nordlund vid Kungl Skånska Flygflottiljen F 10 störtade invid denna plats den 3 april 1945. Under ingripande för neutralitetsskydd, sköts hans flygplan ned av utländskt flyg. Furir Nordlund är den förste svenska pilot som omkommit i en luftstrid över svenskt territorium” En bild av en J 20 återfinns även på stenen.

Detta är bara en mans öde under ett brutalt krig där totalitära ideologier fått grepp om fredligt sinnade nationer. Ett starkt försvar behövs om Sverige skall kunna bibehålla sin frihet och oberoende  utan att bli en bricka i ett spel där större politiska och militära makter deltar. hans offer för fosterlandet är väl värt att lägga på minne. Furir Nordlund var den första och förhoppningsvis den sista pilot att dö i luftstrid över svenskt territorium. Men då vi inte vet hur omvärlden ser ut behöver vi vara förberedda och ha en grundläggande förmåga för försvar av vårt land.

 För sin insats och offer för fosterlandet  begravdes furir Nordlund under militära hedersbetygelser på Ullångers kyrkogård. På gravsten kan man läsa ”Stupad på sin post i fosterlandets tjänst”.

Försvarsfrågan i partiledardebatten

Under partiledardebatten tog Jimmie Åkesson upp försvarfrågan och något i stil med en tredjedel av hans talartid ägnades åt detta. Det måste vara någon sorts rekord. För egen del kan jag inte ens komma ihåg när försvarsfrågan togs upp under en partiledardebatt i riksdagen sist. Mycket glädjande! För den som inte ids titta igenom klippet ovan (där Åkessons inlägg finns vid 2:59:35) återfinns den försvarsrelaterade delen av anförandet härunder (och här på riksdagens hemsida):

”Fru talman!

Den senaste tiden, inte minst de senaste dagarna, har debatten om vår försvarsförmåga varit omfattande och i hög grad också klargörande. Även om Sveriges dryga procent av bnp innebär att vi lägger avsevärt mindre resurser på vårt försvar jämfört med snittet i våra nordiska grannländer är det ändå en ansenlig summa pengar. För denna ansenliga summa får vi en försvarsmakt som enligt överbefälhavaren kan hålla tillbaka ett anfall under högst en vecka, och då förutsatt att angreppet sker mot ett begränsat mål. Med detta säger sig försvarsministern vara nöjd. Det räcker med detta, för sedan kommer ganska snart andra länder att komma och stödja och hjälpa oss när vi är under anfall. Samtidigt går dock Natochefen ut och säger att detta inte stämmer. Åtminstone kan vi inte räkna med någon hjälp från Nato. Detta är anmärkningsvärt, fru talman, och mer anmärkningsvärt är givetvis att försvarsministern ändå i sitt tal till Folk och försvar så sent som i går fortsatt att påstå att man har ambitionen att försvara hela Sverige. Jag menar att det är helt osannolikt att försvarsministern själv tror på det hon själv säger i det här avseendet. Nu kommer kanske inte ÖB:s beskrivning av läget som någon överraskning för oss i politiken, utan det är en naturlig effekt av den försvarsmodell som den nuvarande regeringen har drivit under lång tid med en majoritet här i riksdagen. Jag menar att det självklara vore att Försvarsmakten hade förmåga att motstå också ett angrepp i större skala och inte enbart på en enskild punkt, som försvarsministern är nöjd med. Man frågar sig givetvis vilken del av Sverige det är som då ska försvaras och vilka delar det är som ska ges upp. Vilka ska lämnas i sticket? Möjligen hänger detta ihop med statsministerns närmast totala avfärdande av en eventuell hotbild mot Sverige, trots att exempelvis Ryssland nu rustar för tusentals miljarder kronor. En sådan nonchalans menar jag vittnar om en oförståelse för hur försvaret fungerar. Även om det inte finns någon reell hotbild nu eller i en nära framtid är det den långsiktiga hotbilden som måste ligga till grund för hur vi bedömer och rustar vårt försvar i dag. Det kan ta årtionden att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga för att kunna stå emot ett angrepp. Jag betvivlar att ens Fredrik Reinfeldt har möjlighet att bedöma vilken hotbild som finns mot Sverige om 20-30 år, för det kan ingen bedöma i dag. Just därför behövs det åtminstone en plattform så att vi om hotbilden skulle förändras snabbt kan öka försvarsförmågan.

Fru talman! Det här är ett vägval för Sverige. Det handlar om försvarsförmåga och om vårt oberoende. Det är uppenbart att regeringen föredrar kortsiktiga opinionsvinster framför långsiktigt ansvarsfull politik. I Sverigedemokraternas förslag till försvarsbudget tillförs Försvarsmakten 20 miljarder kronor över en fyraårsperiod för att kunna påbörja återtagandet av ett försvar som kan försvara hela Sverige. Det är åtminstone vår ambition.”

 

Ping: Joakim Larssons blogg