Dammsäkerhet

15 december, 2013

Image

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att dammanläggningar i dammsäkerhetsklass A skall klassas som skyddsobjekt och omfattas av säkerhetsskyddslagen.

Motivering

Det är välkommet att regeringen lägger ett förslag om att ta ett samlat grepp kring regleringen av säkerheten kring Sveriges olika dammar. De skadeverkningar som skulle bli följden vid olika typer av dammhaverier är av sådan art att det egentligen är mer märkligt att det inte har skett i denna form tidigare. Med detta sagt så finns det ändå vissa uppseendeväckande svagheter med förslaget. En sådan svaghet är utformningen av bedömningen av vilka dammar som skall anses utgöra skyddsobjekt respektive fall under säkerhetsskyddslagen Flera tunga remissinstanser, liksom SOU 2012:46, har på denna punkt uppmanat regeringen att redan från början klargöra vilka dammar som skall vara aktuella för en sådan klassificering för att därigenom minska risken för oklarheter rörande enskilda dammars status. Det är enligt vår mening en svaghet i lagförslaget att regeringen istället överlåter bedömningen av detta till de enskilda ägarna av dammanläggningar, vilket knappast är ägnat att ge frågan till en snabb och enhetlig lösning. Snarare kan man misstänka att man i och med denna utformning av lagen skapar en situation där respektive dammanläggnings ägare har incitament för att inte göra bedömningen att den enskilda dammen skall ses som skyddsobjekt eftersom man kan befara att detta skulle föra med sig utökade krav på säkerhet kring dammen i fråga och därmed vidhängande extra kostnader. För att undvika detta så menar vi i likhet med Säkerhetspolisen och statens egen utredning att regeringen redan nu skall klargöra att dammanläggningar i dammsäkerhetsklass A skall klassas som skyddsobjekt samt att ägarföretagen för dessa dammanläggningar skall omfattas av säkerhetsskyddslagens krav i aktuella delar.

Stockholm den 4 december 2013
Mikael Jansson (SD) Stellan Bojerud (SD)

Image

Under debatten 10/12  i riksdagen ställde Mikael Jansson följande frågor till försvarsminister Karin Enström:

anf.132 Mikael Jansson (SD):

Herr ålderspresident! Jag har här en utskrift från Tidskrift i Sjöväsendet , det första numret i år. Det är en del artiklar om marinmateriel. Framför allt är det en artikel av en kommendörkapten vid marintaktiska staben. Han leder i artikeln i bevis att anslagen för marinmateriel – alltså inom anslagen 1:3 och 1:4 – bör vara minst 4-4,5 miljarder per år. I det aktuella utslaget, vad man har kunnat få, ligger man på 1,5-3,4 miljarder per år, alltså väldigt mycket lägre. Man tror att det kommer att urholka marinens materiel. Jag minns också förra året, när ÖB varnade för att en försvarsgren kanske behövde läggas ned på grund av bristande anslag till Försvarsmakten. Då läste jag ut att det kanske är marinen som är mest hotad. Då är mina två frågor: Kommer antalet kvalificerade ytstridsfartyg i marinen att minskas kraftigt? Finns det risk för att försvarsgrenen marinen avvecklas helt?

anf.133 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr ålderspresident! Jag vill inleda med att säga att jag har mycket svårt att se framför mig att Sverige och Sveriges försvar inte skulle ha behov av förmågor på alla de arenor som vi har, nämligen mark, luft och sjö. Därför skulle jag bli förvånad om det skulle komma in den typen av konkreta förslag från Försvarsmakten. Jag ser framför mig att vi behöver förmågor när det gäller markstridskrafter, marinstridskrafter och luftstridskrafter. I fråga om materiel och materielplanering är det, precis som den här debatten har vittnat om under hela kvällen, avgörande för vår försvarsförmåga att ha rätt materiel. Men en klok materielplanering är inte helt lätt att åstadkomma, eftersom vi har en obalans mellan hur vi avsätter medel i den ordinarie budgetprocessen, ett plus tre år, och sedan har Försvarsmaktens materielplan, som sträcker sig över tio år. Det är inte minst på grund av den obalansen som vi nu har tillsatt en utredning som ska titta på och ge förslag på hur vi kan få en klokare och bättre strategisk styrning av materielinvesteringarna, eftersom det handlar om mycket pengar och handlar om beslut som tas i dag som får konsekvenser på mycket lång sikt. Därför behöver vi hitta bättre system för att få en helhetssyn när det gäller materielinvesteringar. Det gäller också marin materiel, och det gäller olika fartygssystem. Här gäller det att ha en strategisk överblick och att bädda för så kloka beslut som möjligt i framtiden. Det är det utredningen syftar till, och det är också den dialog som vi ständigt för med Försvarsmakten när det gäller materiel och anskaffning.

anf.134 Mikael Jansson (SD):

Herr ålderspresident! Då går jag till luftstrid och materiel. När vi skulle besluta om anskaffning av Gripen E hade Högkvarteret och ÖB en utredning som sade: 60-80 plan är det minsta vi kan beställa för att upprätthålla ett rimligt luftförsvar. Beställer vi 60 flygplan krävs det väldigt mycket luftvärn. Beställer vi 80 plan krävs det lite mindre luftvärn. Min fråga är: Kommer Försvarsmakten inom överskådlig tid att få tillgång till långräckviddigt luftvärn?

anf.135 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr ålderspresident! Jag vill återkomma till vad jag sade i min första replik, nämligen att materiel, oavsett till vilken arena det gäller, är en viktig förutsättning, tillsammans med rätt personal och att materielen och personalen får öva tillsammans – det är det som bygger försvarsförmåga. Grunden till de beslut som vi har fattat när det gäller vår framtida luftförsvarsförmåga är att vi ser att det finns ett behov av att även i framtiden ha en avancerad luftförsvarsförmåga där stridsflygsystemet är en viktig del. Alla som kanske bara har lyssnat under en kort tid på en försvarsbudgetdebatt inser att stridsflyg är en mycket kvalificerad förmåga, men det är också någonting som kostar pengar att utveckla. Här har vi haft tydliga krav, inte minst från riksdagen och från Försvarsmakten, att vi ska ha en partner. Det har vi funnit i Schweiz, så att vi tillsammans kan utveckla denna förmåga. Det är alltid en avvägning mellan vad man behöver för förmåga och vad man kan få ut för de pengar man lägger in. Då gäller det att fatta kloka strategiska beslut så att man bäddar för framtiden. Det som vi nu har föreslagit och fått ett bemyndigande för är 60 plan. Samtidigt har vi en försvarsberedning som tittar på framtida behov totalt sett för Försvarsmakten. Vi har också en luftförsvarsutredning som ska titta på behovet av luftförsvarsförmåga ända bortom 2040. Jag kan inte ställa någon fråga nu eftersom detta är min slutreplik. Jag får därför återkomma vid ett annat tillfälle. Men man kan naturligtvis fråga sig hur Sverigedemokraterna ser att de ska kunna finansiera de ofantliga ökningar som de föreslår och som jag inte riktigt kan se som seriösa alternativ. Men det får bli en annan debatt.

Image

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det svenska bidraget i ISAF under normala omständigheter vid Camp Northern Lights i Mazar-e Sharif ska avslutas innan den 1 juni 2014.
  2. Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 400 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2014, givet att det finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd.
  3. Riksdagen medger inte ett svenskt deltagande i Natos utbildningsinsats RSM.
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om villkor och prioriteringar när det gäller bistånd till Afghanistan.

Motivering

En avslutning av insatsen

Den svenska armén har gjort ett utmärkt arbete i Afghanistan genom att ställa trupp i Mazar-e-Sharif som del av ISAF-operationen. Svenska armén har föredömligt och med egna förluster stött afghanska nationella armén (ANA) och afghanska polisen (ANP) samt tillfört rådgivare (OMLT) i ANA. Det svenska kriget mot talibaner har förts med syftet att hjälpa landets befolkning och att skapa demokrati.

Oavsett hur stark insats svenska armén och övriga ISAF har gjort måste effekten av närvaron bedömas. Sverigedemokraterna bedömer att en bortre gräns för det svenska engagemanget i Afghanistan måste sättas till år 2014. Det hänger nu på folken i Afghanistan att själva ta hand om sin säkerhet.

Eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som gällande antalet förband så innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar, vilket Sverige idag inte har. Vår primära målsättning bör vara att bygga upp ett sådant försvar för att möta framtida hot i vårt närområde, inte ett försvar dimensionerat för insatser på fjärran slagfält med oklara utsikter till framgång i det aktuella landet och till oklart gagn för Sverige.

För att en internationell insats ska vara meningsfull så måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre vi stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier och kosta det svenska försvaret miljarder som istället kunde ha använts till en uppbyggnad av försvarsorganisationen i Sverige. Av denna anledning önskar vi inte heller ett deltagande i utbildningsinsatsen RSM.

De svenska soldaterna i det främsta ledet har hedrat oss alla och har alla svenskars stora tacksamhet. De har möjliggjort att vi kunnat realisera vår önskan att bistå talibanernas offer. ISAF-operationen skalas nu ned och det är tid för det svenska förbandet att åka hem. Vi föreslår därför att det svenska bidraget i ISAF avslutas innan 1 juni 2014 men att det finns en rimlig tid för full avveckling fram till utgången av december månad 2014. Under den händelse att svåra problem uppstår i MES under tiden för truppens hemskickande bör regeringen ha möjligheter att skeppa in trupp för att säkra vår position.

Biståndsinsatser i Afghanistan

Även om trupperna kommer att dra sig tillbaka är vår starka förhoppning att viktiga biståndsinsatser fortfarande kan vara kvar och göra nytta för befolkningen i landet. Till exempel har Svenska Afghanistankommittén verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser innan några västliga trupper fanns i landet.

I regeringens strategi för Afghanistan 2012 – 2014 framkommer att Sverige har liksom andra givarländer, i enlighet med Kabulprocessen åtagit sig att kanalisera minst 50 procent av stödet genom den afghanska regeringens system och öka anpassningen till nationella system och prioriteringar. I propositionen framgår också att den pågående största insatsen inom svenskt bistånd till Afghanistan är stödet till Världsbankens fond för Afghanistans återuppbyggnad, där inriktningen är att stödja afghanska förvaltningen på central, regional och lokal nivå. Det framgår även i propositionen att genom stöd till den afghanska ekonomin kan vi bidra till att stärka landets möjligheter att stå på egna ben. Även om vi kan instämma i att det finns goda syften med denna typ av bistånd för att stärka förvaltningen menar vi att det finns uppenbara risker med denna inriktningen på biståndet till Afghanistan.

Regeringen själv framhåller i strategin för Afghanistan att få framsteg har åstadkommits avseende afghanska myndigheters kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det framgår även att den politiska viljan och förmågan att hantera frågor som korruption och bristande respekt för mänskliga rättigheter kan ifrågasättas.

Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och pengar som forslas ut ur landet. Enligt Transparency international och deras korruptionsindex ligger Afghanistan på delas sista plats vad gäller omfattning av korruption. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste det ställs tydligare villkor på att Afghanska myndigheter visar på en större politisk vilja att hantera den omfattande korruptionen och vi måste se resultat. Konsekvensen blir annars att biståndet genom korruption riskerar att bidra till ändamål det långt ifrån är avsett till.

Sverigedemokraterna vill se ett bistånd som når fram till de fattigaste och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera en så stor del av biståndet via den afghanska regeringens system när korruptionen fortfarande är så omfattande i landet. En av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Vi menar att Sverige i högre grad bör prioritera humanitärt bistånd samt insatser via organisationer i det civila samhället och då främst Svenska Afghanistankommittén, under förutsättning att säkerhetsläget tillåter det. Inom ramen för att vi i vår biståndsbudget föreslår utökat stöd till organisationer i det civila samhället avser vi även att rikta en del av det till satsningar i Afghanistan. Då vi i vår budget föreslår ett kraftigt ökat stöd till UNHCR och humanitära insatser är vår avsikt att en del av detta stöd vid behov ska kunna riktas till att hjälpa de flyktingar som finns i Afghanistan och dess närområde.

Stockholm den 20 november 2013
Mikael Jansson (SD) Julia Kronlid (SD)

På Försvarsmaktens hemsida kan man läsa att ”Försvarsmakten finns för att skydda Sverige och försvara landets frihet. Försvarsmakten är Sveriges verktyg för att försvara Sveriges gemensamma värden, bevaka Sveriges gränser och finnas med vid insatser för att bevara och tvinga fram fred.”

De två grundläggande kraven för att genomgå grundläggande militär utbildning (GMU) är att man skall vara svensk medborgare (dubbla medborgarskap accepteras) och att man skall ha fyllt som lägst 18 år vid ansökningstillfället.

Man kan med fog ifrågasätta att man tillåter dubbla medborgarskap vid tjänstgörande i den svenska försvarsmakten. Ponera att en soldat med dubbla medborgarskap hamnar i en konflikt mellan Sverige och den andra staten, i vilken soldaten också är medborgare i. Var kommer soldatens lojalitet att ligga? Hos Sverige eller den andra staten? Risken är överhängande att man bygger in femtekolonnare i den svenska försvarsmakten genom att tillåta dubbla medborgarskap. Detta riskerar att utsätta svenska soldater, svenska folket och hela Sverige för fara.

Att endast ha krav på svenskt medborgarskap är tyvärr heller ingen garant idag. Sverige ställer, i jämförelse med många andra EU-länder, väldigt låga krav för erhållande av medborgarskap.  Det har näst intill blivit lika lätt att erhålla svenskt medborgarskap som att erhålla ett medlemskap i en allmän förening. Det svenska medborgarskapets betydelse har därför kraftigt urholkats och många gånger tilldelats människor som bevisligen inte känt någon lojalitet till Sverige eller haft någon ambition att bidra till samhällets bästa.

Ett grundläggande krav på svenskt medborgarskap skall vara att man varit bosatt i landet i minst tio år och under denna tid ha uppvisat anpassningsvilja och motivation att bidra till det gemensamma. Genom ett obligatoriskt medborgarskapstest skall man också visa att man tagit till sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svenskt samhällsliv. Därtill skall man också underteckna en deklaration där man bekräftar sin lojalitet med Sverige och förbinder sig att respektera svenska lagar och övriga samhällsregler.

Så länge man inte ändrar och skärper kraven på erhållande av svenskt medborgarskap bör Försvarsmakten i sina grundläggande krav begära att den som söker till GMU är:

  • Svensk medborgare (dubbla medborgarskap accepteras ej).
  •  

  • Varit bosatt i landet i minst 10 år och under denna tid uppvisat anpassningsvilja och motivation att bidra till det gemensamma.
  •  

  • Undertecknat en deklaration där man bekräftar sin lojalitet med Sverige och förbinder sig att respektera svenska lagar och övriga samhällsregler.

Utöver detta skall den sökande uppfylla de övriga krav som idag ställs för att söka till GMU.

Jag har därför till riksdagen motionerat om en skärpning av kraven på sökande till Försvarsmakten.

Björn Söder (SD)
Suppleant i försvarsutskottet

Image

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att undersöka förutsättningarna för FM att skänka två stycken 32 Lansen, en styck 35 Draken skolversion och en 37 Viggen skolversion till Flygvapenmuseum.

Motivering

Vissa av flygvapnets tidigare flygplanstyper har skänkts till flygvapenmuseum vars ekonomi ligger under kulturdepartementet. Nu finns fler historiskt viktiga flygplanstyper som flygvapnet inte har operativ eller utbildningsnytta av. Dessa flygplanstyper kan flygvapenmuseum underhålla relativt billigt i ett flygvärdigt skick genom museéts underhållande verksamhet där ideella krafter bistår. Flygplanen företräder viktig svensk industrihistoria och innovationkraft samt utgör en länk i svensk flygindustris historia. Vill därför undersöka förutsättningarna för FM att skänka två stycken 32 Lansen, en styck 35 Draken skolversion och en 37 Viggen skolversion till Flygvapenmuseum.

Stockholm den 4 oktober 2013
Mikael Jansson (SD)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2012/13:173 Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali.

Motivering

Situationen i Mali förblir högst osäker. Islamisterna har för tillfället tryckts undan, men finns sannolikt kvar i bakgrunden. Samtidigt finns det grundläggande problemet med den tuaregiska minoritetens ställning kvar som potentiell konfliktgrund. Mali är synnerligen korrupt och den etniska och politiska splittringen inom Malis krigsmakt är stor, samtidigt som dess militära värde är högst begränsat, något som understryks av rebellernas snabba avancemang genom landet under vintern. Rebellerna stoppades i stort sett enbart på grund av det franska militära ingripandet. Den nuvarande militärjuntan som i realiteten styr har en högst begränsad legitimitet och huruvida någon mer trovärdig regering kan tillsättas är högst osäkert. Läget företer påtagliga likheter med läget i Afghanistan.

Samtidigt bör man hålla i minnet att Sverige har en högst begränsad roll att spela i MINUSMA. Den av regeringen föreslagna insatsen är inte stor, men detta innebär också att dess värde för situationen i Mali är marginellt. Det går faktiskt att hävda att vårt deltagande i MINUSMA påverkar Sverige betydligt mer än vad det påverkar situationen i Mali. I sammanhanget är det värt att komma ihåg att läget för den svenska försvarsmakten är allvarligt och att det finns stora behov vad gäller inköp av ny materiel till den av regeringen beslutade insatsorganisationen. Det är i det läget tveksamt om det egentligen är rimligt att ta på sig nya internationella insatser i ett läge där det finns så stora behov som det trots allt gör i Sverige för tillfället.

Den svenska Afghanistaninsatsen började som ett högst begränsat deltagande som sedan kom att utvecklas till att bli mycket omfattande allt eftersom tiden gick. Eftersom situationen på marken i Mali har påtagliga likheter med Afghanistan så går det inte att frigöra sig från farhågan att situationen kan bli precis lika långvarig i Mali som den har blivit i Afghanistan. Det är därför enligt vår mening inte rimligt att godta regeringens proposition, och vi yrkar därför avslag på densamma.

Stockholm den 5 juni 2013
Mikael Jansson (SD) Björn Söder (SD)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör avsäga sig ytterligare deltagande i EU:s stridsgrupper.

Motivering

Riksrevisionens redogörelse för utfallet av arbetet med den nordiska stridsgruppen 2011 visar att denna, precis som tidigare har varit fallet, har utgjort en gökunge i försvarsbudgeten.

Det svenska försvaret har omvandlats materiellt och strukturellt till ett försvar som inte är anpassat att försvara vårt territorium. Reellt växer det svenska försvaret gradvis in i Natostrukturen, dock utan att detta har kommunicerats till svenska folket eller ens i särskilt hög grad till dess valda representanter. Den allmänna uppfattningen hos mannen på gatan torde fortfarande vara att våra militära styrkor existerar till hemlandets försvar, en uppfattning som bemöts med hån i riksdagsdebatten av företrädare för regeringspartierna.

Det är i ljuset av detta man bör se Riksrevisionens rapport. Även om regeringen har gjort försök att förbättra situationen med utgångspunkt från de rekommendationer som gavs i granskningen av NBG 08, så kvarstår flera grundläggande problem. Regeringen hade den grundläggande utgångspunkten att NBG 11 skulle sättas samman av ordinarie förband ur den insatsorganisation som är under uppbyggnad, men förbanden i IO 14 är inte utformade för att passa in i EU:s stridsgruppskoncept. Detta innebär alltså att förbanden måste modifieras innan de kan ingå i stridsgruppen.

Utöver detta kan också konstateras att NBG 11 ej heller har kunnat budgeteras inom försvarsmaktens normala budgetsystem, utan att budgetkostnaderna av nödvändighet har tagits fram manuellt. Det kan förvisso spekuleras i att budgetsystemet i sig (det s.k. PRIO) i sig fungerar så dåligt att det har bidragit till svårigheterna, men icke desto mindre har möjligheterna att integrera NBG 11 i försvarsmaktens ordinarie verksamhet och att ha en god överblick över kostnadsutvecklingen därmed försvårats.

Dessa två exempel ur Riksrevisionens rapport är kännetecknande för hur det svenska deltagandet i de nordiska stridsgrupperna har karaktären av tilläggsuppgift utöver den ordinarie verksamheten som därmed försvårar och inte förbättrar möjligheterna att bygga upp den nya insatsorganisationen – och än mindre det territorialförsvar som Sverigedemokraterna har argumenterat för på annan plats. Det är därför vår mening att fortsatt svenskt deltagande i EU:s stridsgrupper avvecklas. Detta bör riksdagen tillkännage som sin mening.

Stockholm den 29 november 2012
Mikael Jansson (SD)