De senaste dagarna har jag bland annat ägnat åt att ta mig igenom Wilhelm Agrells bok Ett krig här och nu som behandlar upptakten till och utfallet av Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Boken är efter vad jag kan bedöma en gedigen genomgång av spelet i samband med detta, även om Agrell själv anmärker att rätt mycket av de centrala dokumenten bakom den politiska processen som ledde fram till det svenska deltagande är hemligstämplade än i denna dag.

När vi valdes in i riksdagen 2010 så var det här en av de frågor som vi fick hantera allra först på försvarsområdet. Mot slutet av boken börjar jag därför känna igen en del resonemang och faktauppgifter som ligger nära sådant som jag själv har tagit del av i och med mitt arbete med dessa frågor. Icke desto mindre så tycker jag att boken är värdefull för att få en djupare insikt i hur diskussionerna gick i samband med insatsen.

Framför allt tycker jag också att man lär sig en del om vilka effekter ett medlemskap i Atlantpakten skulle få för Sveriges del. När Agrell diskuterar Norges deltagande i OEF (som visserligen inte är ISAF, men ändå är verksamt i Afghanistan) skriver han:

I Norge togs dessa propåer på stort allvar. Landet var bundet av Natostadgans artikel 5, men också säkerhetspolitiskt beroende av att den kollektiva säkerhetsgarantin fungerade. Ett norskt styrkebidrag till OEF betraktades därför som en investering i ett halvt sekels återförsäkringspolitik från skyddsmakten USA.

I andra sammanhang har jag ju påpekat att ett svenskt medlemskap i Atlantpakten skulle få exakt denna följd. Vare sig man vill det eller inte så skulle man vara mer eller mindre tvingad att delta i de utrikespolitiska beslut och militära insatser som den dominerande paktmedlemmen Förenta Staterna beslutar om. Den formella handlingsfrihet som man har i dessa situationer är inte mycket värd om man utsätts för så hårt tryck att delta att man i realiteten inte har något val. I Danmark, till exempel:

…uppvaktades statsministern av den amerikanske Köpenhamnsambassadören som presenterade en lista på de styrkor som amerikanerna önskade insatta i Afghanistan. […] Trots en rad kritiska frågor under debatten [i Folketinget, min anm.] lämnade regeringen ingen närmare information om vilka uppgifter det var tänkt att de danska förbanden skulle lösa.

Så, amerikanerna marscherar alltså upp till den danske statsministern och mer eller mindre kommenderar vilka danska trupper som ska rekvireras, och den folkvalda församlingens roll är att föreläggas vad som realiteten är redan fattade beslut. Och hur var det då för Sveriges del?

Propositionen [till riksdagen, min anm.] den 20 december 2001 var knapphändig och det militära underlag man hänvisade till var (och är fortfarande) sekretessbelagt. En obesvarad fråga var således om Sverige mottog amerikanska framställningar om bidrag till OEF av samma slag som redovisats från danskt och norskt håll.

Det verkar alltså ha varit så som Agrell själv säger att medlemmarna i pakten ställde upp på den här insatsen inte enbart eller ens i första hand för att man delade amerikanernas mål för Afghanistans utveckling utan för att man såg det som viktigt att sluta upp:

Uppslutningen av Natoallierade i OEF och kort därefter i ISAF hade mindre handlat om Afghanistan än om den fortsatta relevansen i västvärldens allianspolitik.

Min erfarenhet är att det också är så det har sett ut för Sveriges del. Deltagandet i den här insatsen har i princip gått ut på att ta oss in i ett alltmer integrerat samarbete med Atlantpakten utan att rent formellt skriva under ansökan till fullt alliansdeltagande:

De internationella operationerna utgjorde allt tydligare ett slag säkerhetspolitisk hävstång med vars hjälp ett funktionellt samarbete med Nato steg för steg etablerades utan att den formella svenska alliansfriheten behövde tas upp till öppen prövning.

Själva insatsen i Afghanistan var från början kantad av missbedömningar såväl från svenskt som amerikanskt håll. För svensk del ville man länge inte inse vad det var för sorts situation som man placerade de svenska soldaterna i, vilket bland annat kunde leda till att svenska soldater inte fick den bästa utrustning som var möjlig eftersom detta kanske kunde ”skrämma” folk i insatsområdet:

”Hur skulle det uppfattas om vi kom i bepansrade fordon som Stridsfordon 90 eller Sisu?” frågade [general X].

Tja, jag vet inte, som att vi tog våra soldaters säkerhet på allvar och var redo att möta alla eventuella attacker på våra styrkor med fasthet? Man baxnar inför detta. Idioter finns uppenbarligen även på generalsnivå. Lyckligtvis kom detta att förändras, och man tvingades tillföra pansarfordon – dock utan att erkänna att deltagandet ditintills hade varit baserat på rena glädjekalkyler.

Efter talibanregeringens fall 2001 så försökte de olika privatmiliserna installera sig som regeringstrupper genom ett enkelt uniformsbyte, vilket var ett problem som man ännu inte helt har lyckats komma tillrätta med. Än värre är situationen i den afghanska polisen ANP, där man i princip verkar ha misslyckats helt med att stämma i bäcken. På sina håll verkar det vara rena rövarband som har tagit på sig polisuniformer, och om man upplöser ett polisdistrikt som har för stora problem så kan det resultera att de f.d. ”poliserna” helt enkelt återgår till mer traditionellt landsvägsröveri istället. För arméns del (ANA) har den mycket snabba expansionen av styrkorna lett till dels omfattande deserteringar (uppemot 20-30% av de anställda har periodvis varit ”frånvarande utan tillstånd”, som man kallar det) eller mer eller mindre uppenbara infiltratörer från talibansidan. Man räknar med att ca 5-10% av soldaterna i ett nyvärvat kompani afghanska soldater ”har en annan agenda”, det vill säga sympatiserar med rebellerna. För de svenska officerare som haft till uppgift att hjälpa till med utbildningen av ANA kan det leda till den absurda konsekvensen att man stundom måste gå beväpnad och hålla ett öga på sina egna ANA-livvakter eftersom det kan hända att någon av dem visar sina rätta färger och öppnar eld mot den egna sidan. Av allt att döma var det ungefär det som var bakgrunden till dödsskjutningen av de båda svenskarna kapten Palmlöv och löjtnant Andersson 2010.

Överlag verkar man också ha varit lite väl optimistiska från amerikanskt håll rörande möjligheterna att använda sig av lokala förmågor för att skapa en stat. De sista åren återvände man till den typ av upprorsbekämpning (COIN) som tidigare prövats under Vietnamkriget, Algerietrevolten och under Malayakrisen. Trots detta är det svårt att kalla resultatet för något annat än ett misslyckande. En del debattörr menar att det kunde ha gått om man bara hade satt in ännu mer trupp (dr. Stefan Olsson är ett exempel på detta) – själv vet jag inte. Kanske vet ingen.

Förra året kom en FOI-rapport som lite krasst konstaterar att det bästa alternativet för Afghanistan i nuläget antagligen är att man ingår någon sorts överenskommelse med talibangrupperingarna och låter dem återkomma till makten i någon form – inte för att det är ett bra alternativ utanför att alla andra alternativ är sämre. Karzairegimen har hela tiden hållits under armarna av amerikanerna och när de släpper taget är det högst tvivelaktigt om den afghanska centralregeringen, sådan den nu är, håller ihop. Det är f.ö. också tveksamt om den afghanska armén håller ihop, eftersom lojaliteterna där ibland verkar vara mot enskilda befälhavare snarare än mot landet i sig, vilket inte bådar gott för framtiden.

Se även:

Joakim Larssons blogg, KKrVA, Atlantis bokförlag, Folket och försvaret, Wiseman, Agrell själv på Newsmill

Annonser

För någon tid sedan började jag skriva på ett par längre inlägg om min syn på Sveriges förhållande till Atlantpakten. I del två argumenterade jag mot ett svenskt medlemskap i alliansen och lovade att jag närmare skulle återkomma med förslag om vad vi borde göra istället. Nu har debatten aktualiserats i och med NATO-chefens Anders Fogh Rasmussen besök i Sverige och den efterföljande debatten kring detta.

Till att börja med så har jag nog den grundläggande inställningen att Sveriges försvar ytterst vilar på oss själva. Alldeles oavsett vilka fördrag vi sluter med andra länder och vilka överenskommelser och deklarationer vi ingår så kommer vi att vara tvungna att ta hand om lejonparten av försvaret själva – budget, materiel och manskap. I synnerhet gäller detta för markpersonal. Även om vi skulle ingå i en allians så är det just markpersonal (dvs. arméförband) som tar längst tid att tillföra Sverige, om vi nu inte skall ha permanent stationerad utländsk trupp här, vilket är ett alternativ som inte existerar i sinnevärlden.

Trots detta kan det var värt att komma ihåg att vid en fullskalig attack mot Sverige av en fientlig part – i realiteten Sovjetunionen – så var under hela det kalla kriget den enda existerande planen att försvara Sverige med hjälp av de övriga nordiska länderna och i förlängningen av Förenta Staterna, Storbritannien och övriga länder i Atlantpakten. Tanken var aldrig att Sverige skulle klara av att helt ensamt stå emot Den Stora Ryska Invasionen, om denna fruktansvärda dag någonsin hade kommit (även om det fanns en hel del önsketänkande baserat på det lagoma hotets princip, vilket dock är en sidohistoria i just det här sammanhanget).

För min egen del tycker jag att det kan vara värt att komma ihåg att Sverige redan idag har ett pågående samarbete med länderna i Atlantpakten genom verksamheten inom Partnerskap för Fred, PFF (jo, det här är såklart välkänt för försvarsvännerna bland läsekretsen, men många vanliga partimedlemmar för att inte tala om allmänheten har dålig koll på sånt här). Enligt min mening är det övergripande syftet med det här arrangemanget att möjliggöra för NATO att knyta till sig länder som ännu inte kan gå med i den fullständiga alliansen eller inte skulle accepteras av de befintliga medlemsländerna. Exakt hur mycket man deltar i samarbetet verkar också variera från land till land.

Ett par exempel på svenskt deltagande i samarbetet med Atlantpaktsländerna under PFF:s flagg är krishanteringsövningen CMX 12 eller serien med Viking-övningar som har pågått ett antal år nu. Cold Response är ett annat bra exempel.

Det framstår som självklart att de samarbeten som Sverige bör eftersträva med andra länder är enklast att bygga upp när det föreligger en intressegemenskap med länderna i fråga. I klartext: de nordiska länderna. Det är ett faktum att Danmark och Norge idag är medlemmar i Atlantpakten och inte är intresserade av att släppa detta medlemskap, men det behöver inte vara ett problem. Precis som andra debattörer har konstaterat, så går det faktiskt att kombinera ett medlemskap i Atlantpakten med andra överenskommelser utan att detta står i strid med NATO. Det finns redan exempel inom Atlantpakten på hur bilaterala samarbeten kompletterat arbetet inom alliansen (till exempel försvarssamarbetet mellan Storbritannien och Frankrike eller den så kallade Weimargruppen, för att bara nämna ett par).

Till min egen oförställda förvåning innebär detta att jag i stort sett verkar hålla med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Miljöpartiets Annika Nordgren om vad som är framtiden för Sveriges internationella försvarssamarbeten. Det hade jag inte trott för bara ett par år sedan.

I föregående inlägg har jag tagit upp frågan om medlemskap i Atlantpakten och deklarerat att min ståndpunkt är att Sverige inte bör deltaga. Här tänker jag försöka svara på hur jag kommer fram till detta.

1. Värdet av alliansen är på väg att försvagas
Ett fullvärdigt paktmedlemskap skulle förvisso göra att vi formellt fick tillgång till de ömsesidiga försvarsgarantier som tillkommer paktmedlemmarna (man talar ofta om den s.k. artikel 5-garantin, dvs. den del av fördraget där man lovar att försvara varandra) , men viktigare än det formella är att utröna vad detta betyder i praktiken, det vill säga vilka reella möjligheter vi har att få hjälp i händelse av krig eller ofärd. Dessa säkerhetsgarantier är enligt min uppfattning inte så säkra som man kanske kan tro. Det är Förenta Staterna som står för ungefär 3/4 av de samlade militärutgifterna inom pakten (något som dessutom har ökat över tid – från början var det ungefär 50-50 mellan amerikanerna och Europa), och de är i färd med att flytta sitt fokus från Europa och mot Asien och Stilla Havet. Amerikanerna har uttryckligen framfört (via försvarministern Robert Gates) att Europa måste sluta se sig som konsumenter av säkerhet och istället som producenter av säkerhet.

Med andra ord: Europa får klara sig alltmer självt när den viktigaste paktmedlemmen drar sig tillbaka (se också Utrikespolitiska institutet). Utöver det finns det flera orosmoment när det gäller vilka förband som finns tillgängliga i närområdet och vår kapacitet att ta emot sodan hjälp, vilket har diskuterats av bl.a. Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

2. Vår handlingsfrihet urholkas
Ett medlemskap i Atlantpakten innebär i praktiken att vi binder oss till paktens politiska linje (i realiteten Förenta Staternas linje) i så gott som alla viktiga konflikter under överskådlig tid. Det blir svårare för oss att hålla en egen linje internationellt som del av pakten. Det finns förvisso paktmedlemmar som väljer att stå utanför hela eller delar av vissa insatser (till exempel Tyskland som valde att stå utanför Libyeninsatsen), men den generella bilden är enligt min mening ändå den att man slutar upp kring en gemensam linje. Dessutom – om man som paktmedlem konsekvent väljer att avstå när det är skarpt läge så kommer naturligtvis övriga allierade att börja ställa sig den fullt berättigade frågan varför de i så fall ska hjälpa någon som själv inte vill dra sin del av lasset när det är dags för insats. Alltså försvinner i realiteten handlingsfriheten när man skriver under för pakten – man får helt enkelt lov att rätta in sig i ledet oavsett om man har invändningar eller ej.

3. Vi dras in i konflikter som vi annars kunde varit utan
Medlemskap i Atlantpakten innebär också att vi blir en part i de konflikter som denna är inblandad i – konflikter som vi annars hade kunnat slippa. Det är till exempel osannolikt enligt min mening att självmordsbombaren i Stockholm hade sett ut Sverige som mål om vi inte hade varit en del av kriget i Afghanistan. Det finns också anledning att oroa sig för framtiden. Vilka andra konflikter kan vi inte riskera att dras in i? Jag vill påminna om att paktens yttre gräns går vid den turkiska gränsen mot det instabila Mellanöstern. Turkiet har redan sett sig föranlett att aktivera artikel 4 i Atlantpakten ( som innebär att man kontaktar sina allierade när man anser att landets territoriella integritet är hotad) och det finns en uppenbar rik för att Turkiet blir alltmer indraget när krisen i Mellanöstern successivt förvärras. Det är bara ett exempel. Var slutar det? Jag kan se en framtid där ett Sverige som är medlem i Atlantpakten tvingas till deltagande i konflikter långt från Sveriges gränser där vårt intresse är i bästa fall luddigt definierat.

4. Medlemskap skulle ses som en ursäkt att försumma försvaret
Det finns olyckligtvis redan en inrikespolitisk tendens inom Atlantpakten att försvarspolitiker hänvisar till Atlantpakten som ett argument till varför man inte behöver höja de egna försvarsutgifterna. Det är sådana kortsiktiga resonemang som är bakgrunden till att Förenta Staternas andel av försvarsutgifterna inom alliansen har ökat så mycket. En effekt av det är till exempel att de europeiska paktmedlemmarna fick slut på ammunition under Libyenkriget och endast kunde fortsätta tack vare extra leveranser från amerikanerna. Ginge Sverige med i Atlantpakten finns en till förvissning gränsande risk för att det kommer att tas till intäkt för ytterligare nedskärningar och försummelser, vilket gör att det blir ännu svårare att återuppbygga det svenska försvaret. Så fungerar tyvärr svenska försvarspolitiker från de etablerade partierna.

Så, det är ungefär av dessa skäl som jag landar i att ett fullt medlemskap i NATO/Atlantpakten inte är önskvärt för Sverige. Men ska vi då bryta fullständigt med alla NATO-länder och isolera oss i Sverige? Nej, det tycker jag inte heller. Vad jag tycker att vi borde göra tänkte jag gå in på i nästa inlägg.

Alliansfritt allierade-Del 3

4 september, 2012

Image

Bilden visar Kryssaren HMS Göta Lejon vid krigsförtöjningsplats

Nedan är ett inlägg av Övlt Stellan Bojerud

Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.  Det låter bra, men klingar i mina öron ihåligt. Svenska folket sövdes som när man ger en i brännvin indränkt sockerbit till ett skrikigt småbarn. Folket gick på lögnen. Medan vi låtsades vara “neutrala”:

* Förberedde Gunnar Sträng (s) en hemlig motståndsrörelse med bas i Möklinta utanför Sala. Kostnaderna kanaliserades genom Lantarbetarförbundet.

* Utsågs marinchefen (Stig H:son Ericson) att vid krigsutbrott snarast bege sig till Storbritannien, för att där verka som ÖB under London-baserade statsministern i exilregeringen, Gunnar Sträng.

* Chefen Flygvapnet skulle vara ställföreträdande ÖB och resa runt i Sverige för att söka höja motståndsviljan.

* Svenska flygbaser fick sina start- och landningsbanor förlängda och anpassade för att kunna ta emot NATO-flyg.

* Kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon samt ubåtsjaktsfregatterna Uppland, Öland, Visby och Sundsvall förlades till Västkusten för att vara Sveriges bidrag till skyddet av NATO:s transporter Skottland – Trondheim, Sveriges livlina i händelse av krig, den s k Trondheims-leden.

Klandervärt? Nej, tvärtom mycket klokt. Det klandervärda är hyckleriet gentemot det svenska folket.

Sovjetryssarna lät sig inte luras! I Moskva 1994 sade en sovjetisk officer till mig:

– Vi litade såklart på att svenskarna skulle vara egoistiskt fega och söka hålla sig neutrala så länge det gick. Men skulle de ändå dras in i kriget så var det inte på vår sida. Det var utgångspunkten i vår krigsplanering mot Sverige.

Varför ljuga för svenska folket när ryssarna ändå insåg sanningen?

PS:

Den 22 oktober 1962 utbröt Kuba-krisen, som i Sverige föranledde att den kuppförsvarsorder som skulle börja gälla den 1 januari 1963 istället trädde i kraft redan 1 november 1962. Vad gjorde chefen för marinen, amiral Åke Lindemalm, under dessa dagar av spänt läge och verklig krigsfara? Han kände plötsligt ett behov av att rekreera sig i London och flög till Storbritannien.

(Förtydligande: Åke Lindemalms i tidssammanhanget något märkliga “turism” var i verkligheten hemliga förberedelser för samverkan med NATO i händelse av ett krigsutbrott och i sämsta fall även etablerandet av en svensk exilregering i London om vårt land blev ockuperat av Sovjetunionen). 

Image

 

Nedan är fortsättning på föregående inlägg av Övlt Stellan Bojerud

Fram till 1959 var den officiella politiken att “Sverige bör ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd”. Därefter blev mantrat att förneka intresse av att ta emot hjälp även om landet blev angripet.

Den kommunistiska kuppen i Prag 1948 blev en väckarklocka och den förväntade efterkrigsnedrustningen blev genom 1948 års försvarsbeslut inställd. Försvaret bibehölls närmast på andra världskrigets höga nivå och doktrinen var strategisk defensiv syftande till att vinna tid för hjälpaktioner utifrån. Detta var den s k tidsvinnande strategin.

De konkreta åtgärder som vidtogs för att samverka med NATO skedde däremot i all hemlighet. Under krigsåren hade dansk och norsk underrättelsetjänst verkat med Stockholm som bas och efter 1945 bedrevs hemligt militärt samarbete mellan Danmark, Norge och Sverige. Den svenska samverkanspartnern var T-kontoret, föregångaren till IB. T-kontoret leddes av Fil.Dr. Thede Palm och en av hans medarbetare var majoren Helmut “Teddy” Ternberg, under krigsåren Sveriges kanske främste underrättelseagent.

Efter ockupationen av Danmark och Norge 1940 började socialdemokraterna att förbereda en svensk motståndsrörelse. Socialdemokratiska ombudsmän tilldelades pistoler och skjutövningar genomfördes på Krigsskolan Karlberg. En drivande kraft var ombudsmannen i Svenska Lantarbetarförbundet Gunnar Sträng.

Gunnar Sträng lät lantarbetarförbundet köpa en gård i Möklinta, Sala kommun, som skulle tjäna som “safe house” och dit känsliga dokument skulle evakueras om Sverige drogs in i kriget. 1945 blev Gunnar Sträng jordbruksminister.

Image

 

Gunnar Sträng hade en hemlig krigsuppgift. Om Sverige angreps skulle han bege sig till London och förbereda en exilregering för det fall Sverige skulle bli ockuperat. Marinchefen amiral Stig H:son Ericson skulle också snarast bege sig till London för att kunna vara överbefälhavare. Det fanns förberedda motståndsrörelser som organiserats av näringslivet och försvarsstaben.

I samband med örlogsbesök som brittiska fartyg gjorde i Sverige och svenska i Storbritannien utarbetades gemensamma krigsplaner. Kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon förlades till västkusten liksom ett antal ubåtsjaktsfartyg. Baseringen var dels Göteborg och dels Gullmarsbasen vid Lysekil. Dessa fartyg skulle tillsammans med NATO skydda sjöförbindelserna mellan Storbritannien och Trondheim, som var införselhamn för truppförstärkningar och förnödenheter avsedda för såväl NATO som Sverige.

Image

 

Sedan kryssarna utrangerats utgjorde jagarna Uppland (bilden) och Öland jämte ubåtsjaktsfregatterna Visby och Sundsvallgrundstommen i den för NATO-samverkan öronmärkta sjöstyrkan.

Inom flygvapnet utbyggdes rullbanor och anpassades flygbaser för att kunna ta emot NATO-flyg. Dessa åtgärder fortsatte även efter det att den officiella försvarspolitiken som ovan nämnts ändrats 1959 till att “lägga locket på”.

Idag är 23 av EU:s 27 medlemsländer även med i NATO. Som förhoppningsvis framgått ovan har Sverige i realiteten varit med i NATO sedan starten 1949, men låtsats stå utanför. “Sverige är det enda NATO-landet som själv bekostar sitt försvar fullt ut”.

Alliansfritt Allierade

21 augusti, 2012

Image

HMS Uppland var ett av fartygen som skulle skydda Englandskonvojerna.

Nedan är ytterligare ett inlägg av Övlt Stellan Bojerud

Det ”kalla kriget” mellan västmakterna och Sovjetunionen började genom kommunistkuppen i Prag i februari 1948. Detta föranledde brittiska regeringen att göra en slags styrkedemonstration i Östersjön. Som anledning valdes konung Gustaf V:s 90-årsdag den 16 juni 1948. Den tunga kryssaren HMS Devonshire sändes till Stockholm och dess besättning deltog i paraderna vid födelsedagsfirandet. Britterna ville på detta sätt markera sitt intresse för Östersjön och sin militära närvaro i Skandinavien.

Nästa steg dröjde till oktober 1949 då i största hemlighet marinchefen amiral Helge Strömbeck och brittiske marinattachén kommendör Wyatt Larken diskuterade förutsättningarna för samarbete i händelse av krig. Dessa diskussioner ledde i februari 1950 till planer på att vid krigsfara stationera brittiska samverkansofficerare i svenska marinstaben samt vid marindistriktsstaberna i Göteborg och Karlskrona.

Planeringen var av sekretesskäl muntlig och begränsad till en ytterst snäv krets, men överenskommelsen var att brittiska flottan skulle skydda svenska konvojer fram till gränsen mellan NATO:s Atlant- och Europakommandon och norskt territorialvatten. Där skulle svenska flottan ta över ansvaret.

I januari 1951 kom brittiske flygministern Henderson till Stockholm och sammanträffade med statsminister Tage Erlander och försvarsminister Allan Vougt (s). Svenskarna avböjde dock direkta regeringssamtal. Men i mars 1951 lämnade Vougt hemliga uppgifter om den svenska krigsplaneringen och organisationen, såsom ett underlag för fortsatt samverkan.

Det blev därefter militären som fick agera. I juni 1951 övade en brittisk sjöstyrka med bl a hangarfartyget HMS Indomitable i Östersjön och besökte Stockholm. Härvid sammanträdde svenske ÖB general Nils Swedlund och marinchefen amiral Helge Strömbeck med chefen för brittiska Home Fleet, amiralen Philip Vian ombord på hangarfartyget. Enighet förelåg om en framtida handlingslinje i händelse av krig, men Sverige avsåg tills vidare inte att gå med i NATO.

Den svenska försvarsledningens planering i händelse av krig var klar och uttalades öppet: ”En strategisk defensiv i syfte att vinna tid för hjälpinsatser utifrån”. Planer gjordes för en motståndsrörelse i händelse av en sovjetisk ockupation liksom för att vid behov bilda en exilregering i London.

Sverige hade i största hemlighet ingått en ”alliansfri allians” med NATO. Detta förhållande rådde fram till Sovjetunionens sammanbrott 1991.

Om detta visste svenska folket ingenting, utan trodde att Sverige var neutralt.