Sverige och Atlantpakten, del 3

För någon tid sedan började jag skriva på ett par längre inlägg om min syn på Sveriges förhållande till Atlantpakten. I del två argumenterade jag mot ett svenskt medlemskap i alliansen och lovade att jag närmare skulle återkomma med förslag om vad vi borde göra istället. Nu har debatten aktualiserats i och med NATO-chefens Anders Fogh Rasmussen besök i Sverige och den efterföljande debatten kring detta.

Till att börja med så har jag nog den grundläggande inställningen att Sveriges försvar ytterst vilar på oss själva. Alldeles oavsett vilka fördrag vi sluter med andra länder och vilka överenskommelser och deklarationer vi ingår så kommer vi att vara tvungna att ta hand om lejonparten av försvaret själva – budget, materiel och manskap. I synnerhet gäller detta för markpersonal. Även om vi skulle ingå i en allians så är det just markpersonal (dvs. arméförband) som tar längst tid att tillföra Sverige, om vi nu inte skall ha permanent stationerad utländsk trupp här, vilket är ett alternativ som inte existerar i sinnevärlden.

Trots detta kan det var värt att komma ihåg att vid en fullskalig attack mot Sverige av en fientlig part – i realiteten Sovjetunionen – så var under hela det kalla kriget den enda existerande planen att försvara Sverige med hjälp av de övriga nordiska länderna och i förlängningen av Förenta Staterna, Storbritannien och övriga länder i Atlantpakten. Tanken var aldrig att Sverige skulle klara av att helt ensamt stå emot Den Stora Ryska Invasionen, om denna fruktansvärda dag någonsin hade kommit (även om det fanns en hel del önsketänkande baserat på det lagoma hotets princip, vilket dock är en sidohistoria i just det här sammanhanget).

För min egen del tycker jag att det kan vara värt att komma ihåg att Sverige redan idag har ett pågående samarbete med länderna i Atlantpakten genom verksamheten inom Partnerskap för Fred, PFF (jo, det här är såklart välkänt för försvarsvännerna bland läsekretsen, men många vanliga partimedlemmar för att inte tala om allmänheten har dålig koll på sånt här). Enligt min mening är det övergripande syftet med det här arrangemanget att möjliggöra för NATO att knyta till sig länder som ännu inte kan gå med i den fullständiga alliansen eller inte skulle accepteras av de befintliga medlemsländerna. Exakt hur mycket man deltar i samarbetet verkar också variera från land till land.

Ett par exempel på svenskt deltagande i samarbetet med Atlantpaktsländerna under PFF:s flagg är krishanteringsövningen CMX 12 eller serien med Viking-övningar som har pågått ett antal år nu. Cold Response är ett annat bra exempel.

Det framstår som självklart att de samarbeten som Sverige bör eftersträva med andra länder är enklast att bygga upp när det föreligger en intressegemenskap med länderna i fråga. I klartext: de nordiska länderna. Det är ett faktum att Danmark och Norge idag är medlemmar i Atlantpakten och inte är intresserade av att släppa detta medlemskap, men det behöver inte vara ett problem. Precis som andra debattörer har konstaterat, så går det faktiskt att kombinera ett medlemskap i Atlantpakten med andra överenskommelser utan att detta står i strid med NATO. Det finns redan exempel inom Atlantpakten på hur bilaterala samarbeten kompletterat arbetet inom alliansen (till exempel försvarssamarbetet mellan Storbritannien och Frankrike eller den så kallade Weimargruppen, för att bara nämna ett par).

Till min egen oförställda förvåning innebär detta att jag i stort sett verkar hålla med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Miljöpartiets Annika Nordgren om vad som är framtiden för Sveriges internationella försvarssamarbeten. Det hade jag inte trott för bara ett par år sedan.