Wilhelm Agrell: Ett krig här och nu

De senaste dagarna har jag bland annat ägnat åt att ta mig igenom Wilhelm Agrells bok Ett krig här och nu som behandlar upptakten till och utfallet av Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan. Boken är efter vad jag kan bedöma en gedigen genomgång av spelet i samband med detta, även om Agrell själv anmärker att rätt mycket av de centrala dokumenten bakom den politiska processen som ledde fram till det svenska deltagande är hemligstämplade än i denna dag.

När vi valdes in i riksdagen 2010 så var det här en av de frågor som vi fick hantera allra först på försvarsområdet. Mot slutet av boken börjar jag därför känna igen en del resonemang och faktauppgifter som ligger nära sådant som jag själv har tagit del av i och med mitt arbete med dessa frågor. Icke desto mindre så tycker jag att boken är värdefull för att få en djupare insikt i hur diskussionerna gick i samband med insatsen.

Framför allt tycker jag också att man lär sig en del om vilka effekter ett medlemskap i Atlantpakten skulle få för Sveriges del. När Agrell diskuterar Norges deltagande i OEF (som visserligen inte är ISAF, men ändå är verksamt i Afghanistan) skriver han:

I Norge togs dessa propåer på stort allvar. Landet var bundet av Natostadgans artikel 5, men också säkerhetspolitiskt beroende av att den kollektiva säkerhetsgarantin fungerade. Ett norskt styrkebidrag till OEF betraktades därför som en investering i ett halvt sekels återförsäkringspolitik från skyddsmakten USA.

I andra sammanhang har jag ju påpekat att ett svenskt medlemskap i Atlantpakten skulle få exakt denna följd. Vare sig man vill det eller inte så skulle man vara mer eller mindre tvingad att delta i de utrikespolitiska beslut och militära insatser som den dominerande paktmedlemmen Förenta Staterna beslutar om. Den formella handlingsfrihet som man har i dessa situationer är inte mycket värd om man utsätts för så hårt tryck att delta att man i realiteten inte har något val. I Danmark, till exempel:

…uppvaktades statsministern av den amerikanske Köpenhamnsambassadören som presenterade en lista på de styrkor som amerikanerna önskade insatta i Afghanistan. […] Trots en rad kritiska frågor under debatten [i Folketinget, min anm.] lämnade regeringen ingen närmare information om vilka uppgifter det var tänkt att de danska förbanden skulle lösa.

Så, amerikanerna marscherar alltså upp till den danske statsministern och mer eller mindre kommenderar vilka danska trupper som ska rekvireras, och den folkvalda församlingens roll är att föreläggas vad som realiteten är redan fattade beslut. Och hur var det då för Sveriges del?

Propositionen [till riksdagen, min anm.] den 20 december 2001 var knapphändig och det militära underlag man hänvisade till var (och är fortfarande) sekretessbelagt. En obesvarad fråga var således om Sverige mottog amerikanska framställningar om bidrag till OEF av samma slag som redovisats från danskt och norskt håll.

Det verkar alltså ha varit så som Agrell själv säger att medlemmarna i pakten ställde upp på den här insatsen inte enbart eller ens i första hand för att man delade amerikanernas mål för Afghanistans utveckling utan för att man såg det som viktigt att sluta upp:

Uppslutningen av Natoallierade i OEF och kort därefter i ISAF hade mindre handlat om Afghanistan än om den fortsatta relevansen i västvärldens allianspolitik.

Min erfarenhet är att det också är så det har sett ut för Sveriges del. Deltagandet i den här insatsen har i princip gått ut på att ta oss in i ett alltmer integrerat samarbete med Atlantpakten utan att rent formellt skriva under ansökan till fullt alliansdeltagande:

De internationella operationerna utgjorde allt tydligare ett slag säkerhetspolitisk hävstång med vars hjälp ett funktionellt samarbete med Nato steg för steg etablerades utan att den formella svenska alliansfriheten behövde tas upp till öppen prövning.

Själva insatsen i Afghanistan var från början kantad av missbedömningar såväl från svenskt som amerikanskt håll. För svensk del ville man länge inte inse vad det var för sorts situation som man placerade de svenska soldaterna i, vilket bland annat kunde leda till att svenska soldater inte fick den bästa utrustning som var möjlig eftersom detta kanske kunde ”skrämma” folk i insatsområdet:

”Hur skulle det uppfattas om vi kom i bepansrade fordon som Stridsfordon 90 eller Sisu?” frågade [general X].

Tja, jag vet inte, som att vi tog våra soldaters säkerhet på allvar och var redo att möta alla eventuella attacker på våra styrkor med fasthet? Man baxnar inför detta. Idioter finns uppenbarligen även på generalsnivå. Lyckligtvis kom detta att förändras, och man tvingades tillföra pansarfordon – dock utan att erkänna att deltagandet ditintills hade varit baserat på rena glädjekalkyler.

Efter talibanregeringens fall 2001 så försökte de olika privatmiliserna installera sig som regeringstrupper genom ett enkelt uniformsbyte, vilket var ett problem som man ännu inte helt har lyckats komma tillrätta med. Än värre är situationen i den afghanska polisen ANP, där man i princip verkar ha misslyckats helt med att stämma i bäcken. På sina håll verkar det vara rena rövarband som har tagit på sig polisuniformer, och om man upplöser ett polisdistrikt som har för stora problem så kan det resultera att de f.d. ”poliserna” helt enkelt återgår till mer traditionellt landsvägsröveri istället. För arméns del (ANA) har den mycket snabba expansionen av styrkorna lett till dels omfattande deserteringar (uppemot 20-30% av de anställda har periodvis varit ”frånvarande utan tillstånd”, som man kallar det) eller mer eller mindre uppenbara infiltratörer från talibansidan. Man räknar med att ca 5-10% av soldaterna i ett nyvärvat kompani afghanska soldater ”har en annan agenda”, det vill säga sympatiserar med rebellerna. För de svenska officerare som haft till uppgift att hjälpa till med utbildningen av ANA kan det leda till den absurda konsekvensen att man stundom måste gå beväpnad och hålla ett öga på sina egna ANA-livvakter eftersom det kan hända att någon av dem visar sina rätta färger och öppnar eld mot den egna sidan. Av allt att döma var det ungefär det som var bakgrunden till dödsskjutningen av de båda svenskarna kapten Palmlöv och löjtnant Andersson 2010.

Överlag verkar man också ha varit lite väl optimistiska från amerikanskt håll rörande möjligheterna att använda sig av lokala förmågor för att skapa en stat. De sista åren återvände man till den typ av upprorsbekämpning (COIN) som tidigare prövats under Vietnamkriget, Algerietrevolten och under Malayakrisen. Trots detta är det svårt att kalla resultatet för något annat än ett misslyckande. En del debattörr menar att det kunde ha gått om man bara hade satt in ännu mer trupp (dr. Stefan Olsson är ett exempel på detta) – själv vet jag inte. Kanske vet ingen.

Förra året kom en FOI-rapport som lite krasst konstaterar att det bästa alternativet för Afghanistan i nuläget antagligen är att man ingår någon sorts överenskommelse med talibangrupperingarna och låter dem återkomma till makten i någon form – inte för att det är ett bra alternativ utanför att alla andra alternativ är sämre. Karzairegimen har hela tiden hållits under armarna av amerikanerna och när de släpper taget är det högst tvivelaktigt om den afghanska centralregeringen, sådan den nu är, håller ihop. Det är f.ö. också tveksamt om den afghanska armén håller ihop, eftersom lojaliteterna där ibland verkar vara mot enskilda befälhavare snarare än mot landet i sig, vilket inte bådar gott för framtiden.

Se även:

Joakim Larssons blogg, KKrVA, Atlantis bokförlag, Folket och försvaret, Wiseman, Agrell själv på Newsmill