Hur fungerar ett ickevåldsförsvar?

I partiledardebatten 15 januari 2014 ställde Björn Söder följande frågor till  Åsa Romson (MP): 

anf.55 Björn Söder (SD):

Herr talman! Miljöpartiet är utan tvekan det parti som är Sverigedemokraternas absoluta motpol, och det är jag både glad och stolt över. I vissa frågor är skillnaderna väldigt tydliga. Migrationspolitiken är ett sådant område, försvarspolitiken ett annat. I ett program från Miljöpartiet som gällde fram till för något år sedan kunde man utläsa: ”Vi vill på sikt ställa om försvaret från ett militärt försvar till ett ickevåldsförsvar, som både kan göra insatser mot ickemilitära hot, hantera konflikter och föra ickevåldskamp vid ett eventuellt angrepp.” Det är dock en skrivning som har försvunnit i det senaste partiprogrammet. Är det så att Miljöpartiet har ändrat uppfattning? Det vore ytterst anmärkningsvärt om det fanns ett riksdagsparti som på fullaste allvar menade att vi ska möta en väpnad makt, en anfallande makt, med att sikta in oss på att föra dialoger. Man behöver inte titta på speciellt många väpnade konflikter, både historiskt sett och aktuella, för att inse hur verklighetsfrånvänd denna syn är. Det är därför högst relevant att ställa frågan till Miljöpartiets språkrör här i dag om hon fortfarande menar att ett icke-våldsförsvar är det försvarspolitiska förslag som man anser ska vara ledstjärnan inom svensk försvarspolitik i en eventuell regering där Miljöpartiet ingår.

anf.56 Åsa Romson (MP):

Herr talman! Det är helt riktigt att Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är svensk politiks motpoler. Sverigedemokraterna bygger politiken på rädsla medan vi bygger den på medmänsklighet. Sverigedemokraterna bygger upp murar och vill ha fler murar medan Miljöpartiet vill ha en öppnare värld. Ni bygger er politik på hat, och vi bygger den på kärlek. När det kommer till försvarspolitiken hänger vi med vår tid och ser att vi inte är kvar i kalla kriget. Vi ser, precis som Försvarsberedningen där alla partier då var överens, att det finns en breddad hotbild mot Sverige. De hot som Sverige står inför i dag är inte samma som under kalla kriget. De hoten heter cyberattacker, ökad antibiotikaresistens, klimatförändringar och översvämningar, som jag pratade om. De heter konflikter i vår omvärld långt borta som inte har uppstått mellan två olika länder utan är interna konflikter där konfliktlösning från det internationella samfundet sker framför allt med fredliga och civila medel. Det är så mycket effektivare att gå in och medla i en konflikt innan den bryter ut och eskalerar till fullt krig. Jag antar att det är en hållning. Att satsa på den civila delen av försvarspolitiken har alltid klassats som flum i svensk politik. Men efter den breddade hotbilden, efter de underlag som visar att vi inte är kvar i kalla kriget, är det ju där som vi kan jobba mest effektivt, inte minst att minska hotbilden i vår omvärld. Vi har inte längre kvar i partiprogrammet – du hade ett citat där – att vi skulle gå till aktivt motangrepp med civila medel. Den skrivningen finns inte kvar. Det vi pratar om är en fredlig konfliktlösning, för att lösa konflikter i världen. Det som är det stora hotet mot Sverige är våldsamma konflikter någon annanstans. Det finns inget militärt hot mot Sverige. Det är den nuvarande Försvarsberedningen överens om. Det var den förra Försvarsberedningen överens om. Om du har en annan bild av det militära hotet mot Sveriges territorium får du gärna förklara den här i kammaren. Jag tror att du har väldigt dåligt underlag för det.

anf.57 Björn Söder (SD):

Herr talman! Jag noterar att Åsa Romson inte svarar på den fråga jag ställde om icke-våldsförsvar, om man hade ändrat uppfattning när det gäller att göra motstånd med icke-våld mot en militärt anfallande makt. Vi får väl säga att Miljöpartiet i alla fall är konsekvent i sin retorik, med tanke på att man i sitt budgetförslag skär ned på Försvarsmakten med 10 miljarder under budgetperioden. Då kan jag ställa frågan: Om vi skulle bli attackerade, hur skulle vi kunna försvara oss om man dels har åsikten att vi ska möta en väpnad makt med icke-våld, dels har skurit ned med 10 miljarder under budgetperioden på vårt försvar, som det i stort sett inte är mycket kvar av i dagsläget? Vi ser hur till exempel Ryssland genomför Zapadövningen i vårt omedelbara närområde med 70 000 man. Ponera att 70 000 man skulle landstiga i Sverige! Det kanske inte är aktuellt just nu, men ponera att så skulle ske! Skulle vi då stoppa detta anfall med verbala metoder, Åsa Romson?

anf.58 Åsa Romson (MP):

Herr talman! Jag svarade faktiskt på frågan. Jag sade att den där meningen inte längre står i vårt partiprogram. För de flesta demokratiska partier betyder det att man har ett annat partiprogram, som uttrycker och formulerar försvarspolitiken på ett annat sätt. Jag uttryckte vad vi formulerar. Vi formulerar oss om att vi vill jobba med konfliktlösning. Vi vill stärka de civila delarna av försvarsarbetet i Sverige – det handlar om Myndigheten för samhällsberedskap när det gäller till exempel klimatanpassning, hot om översvämningar och liknande. Inom budgetperioden flyttar vi 7 miljarder från försvaret. Det mesta flyttar vi inom ramen, det vill säga från den militära delen till den civila delen av försvarspolitiken, som ska möta den hotbild som Försvarsberedningen och andra är överens om. Björn Söder vill spekulera i hur många tusen. Det börjar låta som det där att 10 000 tyska bögar kanske skulle komma till Sverige om vi kom in i EU. Sådana spekulationer kan man göra, men vi låter dem stå för dig, Björn Söder.

Debatt om ISAF och framtida deltagande i Natos utbildningsinsats (RSM) i Afghanistan

Måndagen den 16 december hölls en debatt från det samlade försvars och utrikesutskottet där Mikael Jansson och Julia Kronlid deltog.

anf.176 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag vill först yrka bifall till reservationerna 2 och 4. Kriget i Afghanistan har många rötter. Våld har fött våld som har fött våld i området under årtusenden. Det finns inget slut på all hämnd som måste utkrävas.

Med Operation Enduring Freedom, OEF, störtade USA talibanregeringen och upplöste al-Qaidas träningsläger.Det var hämnden för det som hände den 11 september. Imperiebyggare har hemsökt området i alla tider. På 300-talet erövrade Alexander den store området och på 1200-talet gjorde Djingis khan det. Tsarryssland och det brittiska imperiet hade området som spelbricka på 1800-talet. År 1979 anföll Sovjet Afghanistan för att hjälpa de afghanska kommunisterna. ISAF och OEF är i Afghanistan sedan 2001.

När de historiska krigen har handlat om att ta kontroll över området handlar det nuvarande kriget om att besegra det onda och bana väg för välstånd och demokrati. Problemet är att fienden, talibanerna, är mer eller mindre synonym med det pashtunska folket. Frontlinjen går alltså mellan olika folk i området. Tadzjiker, hazarer, uzbeker, ajmaker, turkmener och balucher är stora minoritetsfolk. De går samman i en sak, nämligen att hålla talibanerna stången. Det går inte att komma ifrån grundproblemet som är att kolonialmakter en gång satte Afghanistans gränser utan hänsyn till de olika folkens hemvist.

Målet med allt förändringsarbete i Afghanistan måste vara att gynna folkstyre och modern utbildning för alla, naturligtvis även för kvinnor. Men de stora problemen i Afghanistan är rena systemfel – biståndspengar som fräckt stjäls av regimens egna män, korruption, en icke fungerande polisorganisation och en medeltida syn på kvinnors rättigheter. Att avskaffa dessa systemfel kräver fred, demokrati och ett fungerande utbildningsväsen. Vi får alla hålla våra tummar för att den omfattande internationella insatsen i Afghanistan har gett de goda krafterna tillräckligt bra förutsättningar inför framtiden. Grundvalen för Sverigedemokraternas inställning till militärt utlandsbistånd är att vi nu måste ta en paus för att i stället stärka vårt nationella försvar.

Sverigedemokraterna menar att eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som i fråga om antalet förband innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar. Sverige har inte detta längre. Vår primära målsättning måste vara att bygga upp ett existensförsvar för att möta framtida hot i vårt närområde. De nationella försvarsmålen ska vara dimensionerande. Internationella insatser kommer i andra hand, men de kan vara viktiga. Och om Sverige återbygger ett existensförsvar och tar upp en partiell värnplikt får vi en rekryteringsbas till framgångsrika kommande internationella insatser.

För att en internationell insats ska vara meningsfull måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre Sverige stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier. De svenska soldaterna i det främsta ledet har hedrat oss alla och har alla svenskars stora tacksamhet. De svenska soldaterna har möjliggjort att vi har kunnat realisera vår önskan att bistå talibanernas offer. ISAF-operationen skalas nu ned, och det är tid för det svenska förbandet att åka hem.

Vi föreslår därför att det svenska bidraget i ISAF avslutas senast den 1 juni 2014 men att det finns en rimlig tid för full avveckling fram till utgången av december månad 2014. Mot denna bakgrund medger Sverigedemokraterna att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 400 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan till utgången av december månad 2014. När Sverige skickar en fredsbevarande eller fredsskapande trupp utomlands är det alltid med ett parlament bakom och välmenande tankar. Andra deltagande länder är inte alltid lika välmenande. Det finns ett flertal länder inom Nato som har syften helt olika Sveriges. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för den sittande regimens egen skull. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för ekonomisk vinning. Hur dessa förhållanden påverkar taktiken för krigföring är inte givet, men det verkar många gånger som att Natotrupperna får order som inte tar fasta på de lokala omständigheterna eller möjligheten att rädda maximalt antal liv.

När naturliga befolkningsgrupper klyvs av onaturliga gränser eller befolkningsgrupper tvingas till samlevnad de inte är mogna för kan konflikter bli väldigt svåra att lösa. Det gäller särskilt när det handlar om folk utan utbildning eller erfarenheter av demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror att människoliv många gånger skulle kunna räddas om de fredsbevarande insatserna tog mer fasta på att hålla stridande isär på det sätt som vi minns att de FN-ledda insatserna förr ofta hade som naturligt mål. På den tiden hette det fredsbevarande insatser och inte fredsskapande. Skillnaden består alltså i att hålla isär eller att slå ut den ondaste sidan i en konflikt. Jag är inte naiv och tror att det alltid går att hålla isär parter i en konflikt, men det borde vara den taktik som man eftersträvar.

För att hålla isär krävs också en starkare militär förmåga. Efter en insats från luften som den i Libyen borde nästa steg ha blivit marktrupp, boots on the ground. Avsaknad av boots on the ground gör nu att Libyens utveckling ter sig mycket oviss. Om en fredsbevarande insats i stället inleds med att en spärrlinje sätts upp för att i huvudsak sära de stridande parterna åt måste också de med vapen som passerar en sådan linje bekämpas.

Brytpunkten mellan positiva och negativa utvecklingsspiraler är helt avgörande. Om folken i Afghanistan inte får modern utbildning kommer de inte att kunna lösgöra sig från klansamhället och extrema religiösa dogmer, och då kommer de att fortsätta att kriga och hämnas på varandra i all evighet. Om folken i Afghanistan däremot skulle få modern utbildning skulle de kunna förstå att bygga ett demokratiskt samhälle och även börja bygga fred och säkerhet med sina grannar och internt i landet. Innan Sovjet anföll landet och mujahidin med USA:s stöd bedrev gerillakrig mot ockupanten var Afghanistan ett tryggare land och skulle troligen kunna ha blivit än tryggare med tiden om inte krig hade förts på dem utifrån. Det fanns ingenjörer, modernt utbildade hantverkare och läkare. Dessa utgjorde ett hopp för modernisering. Men detta förstördes alltså av krigen med början 1979. Likaså förstördes kvinnornas möjligheter att utbilda sig, som de flesta känner till, av talibanerna.

En sista aspekt jag vill belysa är de omfattande opiumodlingarna som finns i Afghanistan. Vi vet i dag att det är svårt att få de afghanska bönderna att frångå denna syssla. Först när Afghanistan har andra starka inkomstkällor som mineralbrytning, industriproduktion och export kommer det att vara möjligt att slå till mot opiumodlingarna, och det är viktigt.

anf.192 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Heder åt alla uthålliga ledamöter denna sena afton. All heder också åt våra svenska militärer som trots svåra förutsättningar gjort det bästa möjliga av situationen och insatsen.

Herr talman! År 2014 går, som vi har hört, den militära insatsen i Afghanistan mot sitt slut. Samma år står också Afghanistan inför ett viktigt presidentval. Hur framtiden kommer att te sig för landet är osäkert, men vi vet att landet är ett av de fattigaste i världen och fortfarande har stora behov av bistånd. I regeringens strategi för Afghanistan framkommer att Sverige liksom andra givarländer, i enlighet med Kabulprocessen, har åtagit sig att kanalisera minst 50 procent av stödet genom den afghanska regeringens system och öka anpassningen till nationella system och prioriteringar.

I propositionen framgår också att den pågående största insatsen inom svenskt bistånd till Afghanistan är stödet till Världsbankens fond för Afghanistans återuppbyggnad där inriktningen är att stödja den afghanska förvaltningen på central, regional och lokal nivå. Det framgår även i propositionen att vi genom stöd till den afghanska ekonomin kan bidra till att stärka landets möjligheter att stå på egna ben. Även om vi kan instämma i att det finns goda syften med denna typ av bistånd för att stärka förvaltningen menar vi att det finns uppenbara risker med denna inriktning på biståndet till Afghanistan. Regeringen själv framhåller i strategin för Afghanistan att få framsteg har åstadkommits avseende afghanska myndigheters kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det framgår även att den politiska viljan och förmågan att hantera frågor om korruption och bristande respekt för mänskliga rättigheter kan ifrågasättas. Jag har inte sett några indikationer på att några förbättringar har skett i dessa avseenden. Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och om pengar som forslas ut ur landet.

Enligt Transparency Internationals korruptionsindex ligger Afghanistan på delad sista plats vad gäller omfattning av korruption. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste det ställs tydligare villkor på afghanska myndigheter att visa en större politisk vilja att hantera den omfattande korruptionen, och vi måste se resultat. Konsekvensen blir annars att biståndet genom korruption riskerar att bidra till ändamål det långt ifrån är avsett till.

Herr talman! Sverigedemokraterna vill snarare se ett bistånd som når fram till de fattigaste och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera en så stor del av biståndet via den afghanska regeringens system när korruptionen fortfarande är så omfattande i landet. Herr talman! Två av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Insatser genom organisationer i civila samhället, humanitärt bistånd och hjälp till flyktingar i närområdet är något vi prioriterar i biståndet, och vi menar att Sverige i högre grad bör prioritera den typen av insatser i Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén har verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser även innan några västliga trupper fanns i landet.

Svenska Afghanistankommittén riktar sig särskilt till kvinnor, barn och människor med funktionsnedsättning och genomför insatser inom utbildning, hälsovård, landsbygdsutveckling och rehabilitering av människor med funktionsnedsättning. De har 6 000 anställda varav 99 procent är afghaner från lokalbefolkningen. De riktar särskilt in sig på att nå ut till de allra mest utsatta grupperna, och därför bedrivs arbetet på den fattiga afghanska landsbygden. Sådant arbete bör prioriteras högre än att kanalisera bistånd via myndigheter i ett land som har den högsta korruptionen i världen. I detta anförande instämde Mikael Jansson (SD).

Frågor till Karin Enström- sjö och luftstridskrafter

Under debatten 10/12  i riksdagen ställde Mikael Jansson följande frågor till försvarsminister Karin Enström:

anf.132 Mikael Jansson (SD):

Herr ålderspresident! Jag har här en utskrift från Tidskrift i Sjöväsendet , det första numret i år. Det är en del artiklar om marinmateriel. Framför allt är det en artikel av en kommendörkapten vid marintaktiska staben. Han leder i artikeln i bevis att anslagen för marinmateriel – alltså inom anslagen 1:3 och 1:4 – bör vara minst 4-4,5 miljarder per år. I det aktuella utslaget, vad man har kunnat få, ligger man på 1,5-3,4 miljarder per år, alltså väldigt mycket lägre. Man tror att det kommer att urholka marinens materiel. Jag minns också förra året, när ÖB varnade för att en försvarsgren kanske behövde läggas ned på grund av bristande anslag till Försvarsmakten. Då läste jag ut att det kanske är marinen som är mest hotad. Då är mina två frågor: Kommer antalet kvalificerade ytstridsfartyg i marinen att minskas kraftigt? Finns det risk för att försvarsgrenen marinen avvecklas helt?

anf.133 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr ålderspresident! Jag vill inleda med att säga att jag har mycket svårt att se framför mig att Sverige och Sveriges försvar inte skulle ha behov av förmågor på alla de arenor som vi har, nämligen mark, luft och sjö. Därför skulle jag bli förvånad om det skulle komma in den typen av konkreta förslag från Försvarsmakten. Jag ser framför mig att vi behöver förmågor när det gäller markstridskrafter, marinstridskrafter och luftstridskrafter. I fråga om materiel och materielplanering är det, precis som den här debatten har vittnat om under hela kvällen, avgörande för vår försvarsförmåga att ha rätt materiel. Men en klok materielplanering är inte helt lätt att åstadkomma, eftersom vi har en obalans mellan hur vi avsätter medel i den ordinarie budgetprocessen, ett plus tre år, och sedan har Försvarsmaktens materielplan, som sträcker sig över tio år. Det är inte minst på grund av den obalansen som vi nu har tillsatt en utredning som ska titta på och ge förslag på hur vi kan få en klokare och bättre strategisk styrning av materielinvesteringarna, eftersom det handlar om mycket pengar och handlar om beslut som tas i dag som får konsekvenser på mycket lång sikt. Därför behöver vi hitta bättre system för att få en helhetssyn när det gäller materielinvesteringar. Det gäller också marin materiel, och det gäller olika fartygssystem. Här gäller det att ha en strategisk överblick och att bädda för så kloka beslut som möjligt i framtiden. Det är det utredningen syftar till, och det är också den dialog som vi ständigt för med Försvarsmakten när det gäller materiel och anskaffning.

anf.134 Mikael Jansson (SD):

Herr ålderspresident! Då går jag till luftstrid och materiel. När vi skulle besluta om anskaffning av Gripen E hade Högkvarteret och ÖB en utredning som sade: 60-80 plan är det minsta vi kan beställa för att upprätthålla ett rimligt luftförsvar. Beställer vi 60 flygplan krävs det väldigt mycket luftvärn. Beställer vi 80 plan krävs det lite mindre luftvärn. Min fråga är: Kommer Försvarsmakten inom överskådlig tid att få tillgång till långräckviddigt luftvärn?

anf.135 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr ålderspresident! Jag vill återkomma till vad jag sade i min första replik, nämligen att materiel, oavsett till vilken arena det gäller, är en viktig förutsättning, tillsammans med rätt personal och att materielen och personalen får öva tillsammans – det är det som bygger försvarsförmåga. Grunden till de beslut som vi har fattat när det gäller vår framtida luftförsvarsförmåga är att vi ser att det finns ett behov av att även i framtiden ha en avancerad luftförsvarsförmåga där stridsflygsystemet är en viktig del. Alla som kanske bara har lyssnat under en kort tid på en försvarsbudgetdebatt inser att stridsflyg är en mycket kvalificerad förmåga, men det är också någonting som kostar pengar att utveckla. Här har vi haft tydliga krav, inte minst från riksdagen och från Försvarsmakten, att vi ska ha en partner. Det har vi funnit i Schweiz, så att vi tillsammans kan utveckla denna förmåga. Det är alltid en avvägning mellan vad man behöver för förmåga och vad man kan få ut för de pengar man lägger in. Då gäller det att fatta kloka strategiska beslut så att man bäddar för framtiden. Det som vi nu har föreslagit och fått ett bemyndigande för är 60 plan. Samtidigt har vi en försvarsberedning som tittar på framtida behov totalt sett för Försvarsmakten. Vi har också en luftförsvarsutredning som ska titta på behovet av luftförsvarsförmåga ända bortom 2040. Jag kan inte ställa någon fråga nu eftersom detta är min slutreplik. Jag får därför återkomma vid ett annat tillfälle. Men man kan naturligtvis fråga sig hur Sverigedemokraterna ser att de ska kunna finansiera de ofantliga ökningar som de föreslår och som jag inte riktigt kan se som seriösa alternativ. Men det får bli en annan debatt.

Utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap

Den 10 december hölls en debatt i Riksdagen om utgiftsområde 6, försvar och samhällets krisberedskap. Mikael Janssons anförande kan läsas nedan.

Herr ålderspresident!

På punkt 1 har jag ett särskilt yttrande. I övrigt bifaller jag reservation 3 och 4.

Säkerhetsläget i världen säger oss två saker: För det första har det ömsesidiga beroendet länder emellan ökat. För det andra kan vi se att världen blir alltmer militärt multipolär även om USA idag fortfarande är den enda supermakten.

Försvarsberedningen slog fast i våras i sin säkerhetsrapport att den kraftfulla ryska upprustningen påverkar säkerhetsmiljön i vårt närområde och att vi måste förhålla oss till detta. Majoriteten i försvarsberedningen ser alltså den ryska upprustningen som ett potentiellt hot inför framtiden. Vi vet inte vilken makthavare som tar över efter Putin. Vi vet bara att denne kommer ha stora militära resurser vid handen. Den ryska upprustningen fortgår enligt planering. Risken med en rysk-kinesisk allians och Rysslands strävan att binda upp de forna sovjetrepublikerna är en hotbild vi måste ta höjd för. Inget parti ser däremot dagens Ryssland som ett omedelbart aktuellt hot. Allt detta sammantaget, vilket försvar behöver vi?

Försvarsberedningen kommer i vår att lägga en försvarsrapport som ett svar på den frågan. Sverigedemokraterna anser att frågan om återtagande av försvarsförmåga inte kan vänta. Sverige kan inte kapprusta med Ryssland, men vi höja vår avskräckande tröskel när ett land som Ryssland agerar som de gör. I vår budgetmotion lägger vi inte bara 3 miljarder kr mer för 2014, vi bifogar en 10-årig vision där vi stegvis ökar försvarsanslaget så att vi om tio år har ett försvarsanslag om 2,0 % av BNP.

Det militära försvaret är en trygghetsfaktor vi inte kan vara utan. Det finns pengar att lägga på försvaret, det visar vårt budgetförslag. Allt beror hur högt vi värderar vår trygghet. Av vår ökning av försvarsanslaget kommer varje år flera miljarder kronor gå till den teknikdrivande svenska försvarsindustrin.

Totalförsvaret och våra förband:

Vi har valt att lägga ett konkret förslag till ett alternativt försvar till det försvar som regeringen bygger. Naturligtvis kan inte ett parti i opposition från riksdagen i detalj föreslå en organisation för försvaret. Men vi har valt att skapa en modell som kan vara en norm för återbyggandet av det svensk försvarsförmåga. Fördelen är att vi utifrån modellen kan beräkna kostnader och därmed föreslå rimliga anslag. Vi vill alltså på tio år fördubbla försvarsanslaget. Vi tror att det är nödvändigt.

Insatsorganisation 2014 (IO14) som riksdagen beslutat, beräknas inte intas nästa år utan först år 2023. Ett problem är att materielförsörjningen av IO14 är underfinansierat med 25-40 miljarder kr. Regeringen avser inte att täcka detta underskott. Regeringen lär ändå inse att det inte går att effektivisera fram dessa pengar. Så hur tänker regeringen anseende försvarets återbyggnad? Frågan är obesvarad.

Hur ser då SD: s modell ut för framtidens svenska försvar?

För de första så täcker vi de liggande underskotten. Underskottet i finansieringen av Gripen Erik om 548 miljoner kronor per år täcker vi från år 2014. Underskottet i investeringsplanen om 2,5 miljarder kronor per år täcker vi från och med år 2015. Med vår budgetmotion så har vi alltså möjlighet att verkligen se IO14 förverkligat år 2023. Utöver detta har vi låtit beräkna kostnader för utvecklande av vår försvarsmodell. Med vårt förslag återgår blir de planerade manöverbataljonerna delar av nya brigader istället. Försvarsmakten återgår även till att omfatta en freds- respektive en krigsorganisation.

Vår modell för flygvapnet rymmer: 

• 100 st stridsflygplan Gripen Erik istället för regeringens 60 st
• Återupprättande av F16 och två nya stridsflygsdivisioner.
• Divisionerna vid F7 Såtenäs ska krigsplaceras.
• Inköp av långräckviddigt luftvärn, åtta eldenheter Aster-30.
• Delvis återtagande av BAS-90 systemet.
• Påbörjande av nyanskaffning av skol- och transportflygplan.

Vår modell för marinen rymmer: 

• Luftvärnsrobotbestyckning för örlogsfartygen.
• 5 st nya U-båtar A 26.
• Påbörjande av nyanskaffning av robotbåtar och ytterligare korvetter.
• Upprättande av 3 st kustartilleribrigader.

Vår modell för armén rymmer: 

• En kraftig ökning av budgeten för armémateriel
• Upprättande av 6 mekaniserade brigader och en halv mekaniserad brigad på Gotland.

Vi anser att Sverige behöver ett existensförsvar. Existensförsvaret bygger på en deklarerad folkvilja att Sverige ska vara en självständig och fri nation samt på en Försvarsmakt, som på ett trovärdigt sätt kan hävda förmåga att skydda landet genom ett organiserat totalförsvar som inkluderar civila komponenter i samverkan. Totalförsvaret ska ha en yta, skalförsvaret, och ett djup, invasionsförsvaret. Regeringens alternativ till existensförsvaret är insatsförsvaret som har en mycket låg numerär men kommer att bli omedelbart gripbar. Insatsförsvaret är bara ett neutralitetsvärn och vaktvärn, d v s en typ av köp-från-hyllan försvar”där man låtsas ha vilja och förmåga att hävda Sveriges folkrättsliga grund.

Samarbeten och allianser:

 Efter Warszawapaktens upplösning finns idag endast en viktig försvarsallians, nämligen NATO. NATO utvidgades efter Warszawapaktens upplösning så att samtliga före detta stater i Östeuropa som varit medlemmar i Warszawapakten blev medlemmar i NATO. Även de tre före detta baltiska delrepublikerna i Sovjetunionen blev medlemmar i NATO. Samtidigt lades NATO:s fokus om från att primärt försvara medlemmarnas eget territorium till att bli en organisation som främst agerar internationellt för att försvara NATO‐ländernas intressen.

NATO har också utvecklat ett omfattande samarbete med andra länder i närområdet via Partnership for Peace (PfP). PfP utvecklas nu så att samarbetet fördjupas med vissa nationer som upplevs har särskilt bra samarbetspotential.

NATO:s kapacitet att agera reduceras nu kraftigt genom kraftiga nedskärningar i försvarsanslagen både i USA och i Europa som följd av den rådande ekonomiska krisen. Samtidigt genomför USA en omprioritering av sin försvarspolitik från Europa och Mellersta Östern till Stilla Havet. Det finns också ett ökande missnöje i USA med att Europas försvarsanslag bara är 30 % av USA: s trots att ekonomierna är jämnstora. Mot den bakgrunden framstår den svenska regeringen som djupt ansvarslös när man svälter ut vårt försvar. I det långa loppet kan vi inte räkna med att andra ska betala vår säkerhet.

Vilken linje vi än väljer angående allianser måste det svenska försvaret få mer resurser. Det finns partier som förordar ett Nato-medlemskap. Sverigedemokraterna förordar en annan väg. Vi vill att det nordiska samarbetet stärks så mycket som möjligt. Visionen är klar: en nordiskt gemensam incidentberedskap och ett gemensamt sjö- och luftförsvar. Norden borde också bli en gemensam beställare av försvarsmateriel.

Frågan har ställts till det amerikanska försvarsdepartementet om Norden kan ha en gemensam försvarsplanering trots att Norge och Danmark är medlemmar i Nato och Sverige och Finland inte. Svaret var: Ja, det går bra. För USA är det primärt att vi tar vårt ekonomiska ansvar, och varför skulle vi inte göra det?

Bidrar vi kraftfullt till säkerhet i Norden, Östersjön och Arktis avlastar det USA. Samtidigt gäller det att konkretisera våra försvarssamarbeten. ”Att inte förhålla sig passiv” är en alldeles för vag formulering.

Försvarsmateriel och industri:

För att få köpa utländskt försvarsmateriel och till bra villkor krävs ofta att Sverige har något att erbjuda i gengäld. Handeln med försvarsmateriel har utrikes‐ och säkerhetspolitiska inslag. Sverige är av hävd en nation med kvalificerade vapensmedjor. Den tid Sverige självt var en stor beställare av försvarsmateriel var vi i hög grad självförsörjande.

Nu är exporten viktig för att uppnå tillräckliga serier av nya produkter. Vid utveckling av nya materielsystem är samarbeten och kostnadsdelning ofta helt nödvändiga, men alla samarbeten är inte lyckosamma. Målmedvetenhet och fokus på innovation som finns i industrin måste vara ledstjärna för utvecklingen. När försvarsindustrin själva finner samverkan brukar det bli bra.

EU vill gärna att medlemsländernas FoU-pengar i framtiden samlas in till European Defence Agency (EDA). Byråkratin inom EDA visar alla tecken på att detta EU‐organ är fel korg att lägga äggen i. EU vill samla FoU pengar till materielprojekt som inte skapas ur marknadsprinciper utan som beslutas politiskt. Nyckelindustrier ska garanteras inkomster. Den svenska regeringen som motsatt sig detta för Sveriges räkning men är nu positiva till att EU vill göra detsamma.

Det skulle gynna Sverige om försvarsmaterielupphandlingen inte var öppen. Svenska försvarsmateriel exporteras idag inte för att marknaden är särskilt öppen utan snarare på kvalité, teknik och prisbild. Den svenska regeringen anser att Sverige bör gå långt före andra EU‐länder med att tillämpa öppen upphandling av försvarsmateriel. Andra EU‐länder nonchalerar lagstiftningen. Sveriges gå‐före‐attityd kan därför komma att kosta oss mycket. Försvarsdepartementet har nu dock äntligen slagit fast att Gripen är en artikel-346‐produkt, dvs. en för Sverige säkerhetspolitiskt strategisk produkt. Det är en bra början Men återstår att säkra är sensorer, undervattenssystem,mikrosatellit teknik mm.

Vidare bör Sverige i vissa fall återta kravet på offset (motköp) i syfte att gynna svenska SME‐företag. Statligt finansierad FoU är väldigt viktig för försvarsindustrin och bör koncentreras mot områden där vår industri är framgångsrik. De produkter vår försvarsindustri ska konkurrera mot på världsmarknaden är så gott som uteslutande initierade med statliga FoU‐anslag.

När stora och tekniktunga affärer görs upp med för oss allmänt viktiga industriländer bör en stat‐till stat‐överenskommelse eftersträvas från svensk sida. Det sista vi bör göra är att jaga försvarsindustrin ut ur Sverige.

Personalförsörjningen:

Marinens fartyg och stridsflygplanen är dyra materielsystem med hög militär effekt i krig och krislägen. Personalen har blivit en bristvara på dessa system. Det är inte kostnadseffektivt att ha för lite personal placerade på dessa enheter och därigenom minska tillgängligheten.

Marinens fartyg som exempel har bara en besättning blir underutnyttjande. Enligt Riksrevisionen genererar marinens korvetter därför i dag endast 20–30 procent av den potential som finns av ett sjödygn i jämförelse med Kustbevakningen som genererar 70 procent.

Särskilt begränsande är om personal med kritisk kompetens inte dubbleras. De mekaniserade brigader och kustartilleribrigader vi planerar för ska delvis ha värnpliktig personal. För detta krävs en selektiv värnplikt. Likt den i Norge. Dessa värnpliktiga skulle dessutom bli en viktig källa för rekrytering till anställda och kontrakterade sedan. Vi har ju ganska svåra problem med att fylla GSS-T, deltidskontrakten.

Tack herr ålderspresident!

//Mikael Jansson

Sverigedemokraternas syn på FN insats i Mali

Den 18 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen om SD syn på militär insats i Mali.

anf.1 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen. På alla sätt försöker vi svenskar hjälpa andra folk i nöd. Det dyraste sättet är den så kallade generösa invandringspolitiken. Vi har också en väl utbyggd biståndspolitik. Det militära biståndet är ytterligare en hjälp när ett land får vårt stöd för att det inte självt kan garantera de mänskliga rättigheterna. Våld och tvingande metoder kan bringa ordning och ge välstånd. Vi sverigedemokrater säger inte generellt nej till militärt bistånd. Vi anser dock att militärt bistånd får ta en paus tills det svenska försvaret återtagit en rimlig förmåga.

Maliinsatsen, om den genomförs, kommer att ta sina medel ur försvarsbudgeten. Det rimliga är att utlandsinsatserna löses med hjälp av särskilda anslag. Vi röstar därför nej till regeringens proposition i frågan. Den svenska insats regeringen föreslår är inte stor. Minusma som helhet kan dock bli relativt stor. Ramen är satt till 11 200 soldater och 1 440 poliser. Av dessa är mer än 50 procent afrikaner och redan på plats i Mali. Det finns likheter med ISAF-insatsen i Afghanistan, som också började i mindre skala.

Osäkerheterna i Mali är stora, precis som de varit i Afghanistan. Malis regering har haft svårt att stoppa de islamistiska gruppernas framfart i norr. Den franska militära insatsen i Mali har varit betydelsefull och fick i efterhand stöd av ett FN-mandat. Som vid andra militära internationella insatser gäller det inte bara att uppnå de militära målen utan också att vinna människornas förtroende. Man ska då veta att Mali är ett mångfasetterat land med olika etniska grupper såväl som religiösa inriktningar. Nomader skiljer sig från bofasta. Framför allt är landet delat mellan norr och söder. Vi önskar dem som lever i Mali fred, försoning och välstånd. Vi önskar Minusma framgång och att de kan anbringa sina krafter på ett sådant sätt att Mali får den hjälp landet behöver. Vi sverigedemokrater hävdar vårt principbeslut: inget internationellt militärt bistånd innan Sverige åter har ett väl fungerande försvar. Anslagen inom utgiftsområde 6 borde fördelas enbart till gagn för vårt eget försvar. När det gäller det svenska försvarets materiel- och förbandsbehov är regeringen kallsinnig.

//Mikael Jansson

Nordiskt utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete inklusive krisberedskap

Den 5 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen

anf.57 Mikael Jansson (SD):

Fru talman! Till att börja med yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 1 och reservation 6 under punkt 2. Nordisk säkerhetspolitik måste grunda sig på en klok utblick på förhållandena i vår omvärld. I första hand gäller det naturligtvis vårt närområde. Det kan finnas aktuella hot som vi omedelbart måste reagera på.

Det kan finnas potentiella hot genom uppbyggandet av omfattande militära förmågor i ett annat land. Vi ser i dag inga aktuella hot som snabbt tvingar oss att se över vår militära förmåga. Det finns dock ett potentiellt hot, vilket är Rysslands kraftiga upprustning. Eftersom vi inte vet hur världen ser ut om 10, 15 eller 20 år måste vi reagera på detta. Vi vet inte heller hur maktbalansen ser ut i framtiden. De europeiska länderna har nedrustat kraftigt och USA kommer att tvingas minska på sina militära utgifter – detta samtidigt som alltså Ryssland och Kina upprustar.

Det finns krafter i Kina och Ryssland som verkar för en militär allians mellan länderna. Oavsett om detta är sannolikt eller inte måste vi räkna med risken och ta höjd för en utveckling där Kina och Ryssland garanterar sin gemensamma gräns och förstärker i övriga militärdistrikt. USA kommer att flytta sitt säkerhets- och försvarsfokus från Europa till Asien. Så mycket vet vi säkerhetspolitiskt om framtiden. Det tar långt tid från investering i militär förmåga till faktisk höjd förmåga.

Vi kan därför inte vänta med att stärka vår militära förmåga. Vi måste upprusta försvaret så att det når en nivå varifrån vi kan återta tillräcklig förmåga för att möta ett aktuellt hot som tornat upp sig. Samarbete är ett bra sätt att uppnå säkerhet. Samarbeten kan gälla operativa förband, alltså militära allianser, eller gälla försvarsmaterielsamarbeten. Samarbetena kan vara mellanstatliga eller överstatliga. Nato är ett mellanstatligt samarbete. Som medlem är man dock, enligt artikel 5, bunden att bistå andra medlemmar.

EU är för närvarande också ett mellanstatligt samarbete på försvarssidan. Men den som känner EU vet att utvecklingen går mot mer och mer överstatlighet, och det går snabbt. Den kloke betraktar allt försvarssamarbete inom EU som något som snart kommer att vara överstatligt. Om det inte blir så får vi tacka de länder som vågar stå upp mot EU-byråkratin, främst Storbritannien. Sverige räknas inte till den modiga skaran utan är EU:s mest lydiga medlem. Om det utvecklas ett EU-försvar eller inte bestäms av de stora europeiska Natomedlemmarna.

Fru talman! Detta är de yttre villkoren för Sveriges säkerhet som jag ser det. I den svenska säkerhetspolitiska debatten låter det ofta som att utvecklingen är oundviklig och att det inte finns plats för en svensk säkerhetspolitisk linje längre. Jag håller inte med. Vi kan uppbåda politisk vilja tillräcklig för att kunna se och välja olika säkerhetspolitiska alternativ. Det förutsätter att vi höjer försvarsanslaget, som nu närmar sig 1,1 procent av bnp, väsentligt. Annars kommer försvarsmakten att fortsätta att urholkas. Då tvingas vi att söka den hjälp vi kan få.

Om vi höjer anslaget kan vi söka aktiva vägar till ett stärkt försvar. Vi kan välja mellan olika alternativ. Linje 1 är att följa Danmarks exempel och bli medlem i Nato och satsa på att upprusta enstaka förmågor som kan tillställas Nato vid behov och ge stora bidrag till internationella Natoledda insatser så som Danmark gjorde i Afghanistan.

Danmark räknar då med Nato:s fulla och omedelbara support i händelse av krig. Linje 2 är att satsa på EU-alternativet, att ställa upp på systemet med stridsgrupper och att helt förlita sig på EU:s militärbyrå Eda när det gäller materielsamverkan. Det EU-land som verkar så förlitar sig på EU som säkerhetsgarant. Linje 3 är att satsa på regional samverkan och ett fortsatt partnerskap med Nato. Regionalt för oss är Norden i första hand och Baltikum i andra hand. Det finns redan en nordisk samverkan inom Nordefco. Vi övar fredsfrämjande insatser tillsammans och även krishanteringsinsatser. Nästa steg är att vi ändrar lagstiftningen så att vi kan öva krigsinsatser tillsammans. För att det nordiska samarbetet ska få full väsentlighet måste vi naturligtvis kunna samverka direkt i händelse av krig.

Det ligger stor svårighet i detta eftersom Norge och Danmark leds av Nato i händelse av krig och Sverige och Finland har egna nationella krigsledningar. Min mening är att en gemensam nordisk försvarsplanering kan upprättas men att den måste vara konkret och förhandlas tillsammans med Nato. När Försvarsberedningen besökte Washington ställdes frågan till en hög representant för försvarsdepartementet. Denne verifierade att frågan är svår men att en gemensam nordisk försvarsplanering är möjlig. Det är alltså den sista linjen, linje 3, som är bäst. Våra ansträngningar bör inrikta sig på att vi först ändrar lagarna så att vi kan ha samnordiska övningar för territoriellt försvar. Därefter bör vi inleda diskussioner med grannländerna om en gemensam försvarsplanering.

Mikael Jansson

Frågor om Försvarsmaktens personal

Den 15 maj höll Mikael Jansson ett anförande angående personalförsörjningen

anf.126 Mikael Jansson (SD):

Herr talman!

Jag yrkar bifall till utskottets förslag på samtliga punkter. Den av riksdagen beslutade Insatsorganisationen 2014 har som mål att markförsvaret ska bestå av tolv manöverbataljoner. Redan detta är enligt vår mening för lite, men det är en annan diskussion. Insatsorganisation 14 intas inte år 2014 utan planeras nu att förhoppningsvis intas år 2023. Den begränsade förmåga till territoriellt försvar som IO 14 eventuellt kommer att ha har vi alltså inte ännu. När vi väl har intagit IO 14, ja, då och först då kommer vi att ha tillräcklig förmåga att försvara en del av landet i en vecka, om en potentiell fiende är snäll nog att säga till i tid först förstås så att vi kan mobilisera våra styrkor och förflytta dem i lugn och ro. I det tidigare försvaret med fördelningar och brigader hade markstridskrafterna sammanlagt mellan 150 och 200 bataljoner, hemvärnet oräknat. Det fanns då stora personalreserver. Det säger sig självt att det är extra viktigt att personalen nu är fulltalig när försvaret är så bantat som det är nu. Riksrevisionen har kunnat konstatera att det tyvärr föreligger svåra problem. Sett över alla försvarsgrenarna saknas det redundans för personalen så att vi ibland är tvungna att skära ned på nyttjandetiden för dyra materielsystem, vilket ofta får direkt negativ inverkan på beredskapen. Det är inte utan att man kan se en koppling mellan denna typ av problem å ena sidan och det faktiska utfallet av situationer likt den som nyligen uppstod med ryska plan som övade i närheten av svenskt territorium under den så kallade ryska påsken å den andra. Om vi hade haft en bättre redundans, om vi annorlunda uttryckt hade haft ytterligare markpersonal och piloter tillgängliga för att tjänstgöra under denna helg, hade vi då kunnat hantera denna situation på ett bättre sätt? Jag misstänker att svaret är ja på den frågan.

Herr talman!

På armésidan har det varit svårt att över tid teckna nödvändiga kontrakt för dem som temporärt ska tjänstgöra, de så kallade GSS/T. Det gäller att komma ihåg att det inte enbart räcker med att uppfylla målen för intresseanmälningar och tecknade kontrakt, utan det är också viktigt att de som anställs stannar kvar i organisationen tillräckligt länge. Om detta inte sker håller inte beräkningarna för den nya organisationens personalförsörjning. Det har sparats på försvaret länge med både tårtspadar och osthyvlar. Till sist blir kvarvarande förmåga på många olika sätt urholkad. Personalpolitiken är ett område som tyvärr kan sägas ha urholkats på detta sätt. Till att börja med är soldaternas löner ett problem. Varför ska unga duktiga killar och tjejer behöva uthärda löner på städarnivå trots att de är skyldiga att tjänstgöra till och med i krig utomlands? Varför ska de betala för sin mat i fält? Varför ska de betala hyra för sina logement?

Naturligtvis bottnar detta i grunden i Sveriges ekonomi och riksdagens budgetprioriteringar. Att höja löner generellt för hela kategorier av människor är inte billigt eller lätt att räkna hem. Men vi måste se och förstå dessa problem och på sikt försöka rätta till dem. Vi har inte råd att vara naiva. Herr talman! Totalförsvarsplikten är nu enbart ett verktyg vid höjd beredskap. Normalt ska vårt försvar bemannas med anställd frivillig personal. När frågan om villkor och lagstöd för de nya kontraktsformerna GSS/K och GSS/T, alltså kontinuerliga respektive tidvisa kontrakt, lades fram för beslut i riksdagen röstade Sverigedemokraterna för förslaget – detta för att det aktuella systemet ska fungera. Men det är ingen hemlighet att vi vill att värnplikten återtas även i fred och normal beredskap för att fylla ut och utöka antalet förband. Socialdemokraterna påpekar ofta att det var med en mycket knapp majoritet som riksdagen beslöt om det nya personalförsörjningssystemet. Det stämmer. Vi sverigedemokrater var dock inte med; det var före vårt inträde i riksdagen. Frågan är hur majoriteten ser ut i dag. Många talar i alla fall med värme om värnpliktsutbildning.

Kanske hade vi i denna kammare med kammarens nuvarande sammansättning kunnat besluta om någon form av värnpliktsutbildning, även inom ramen för regeringens budget – nåväl. I detta betänkande samsas 13 motioner specificerade i fyra punkter. Under punkt 1 biträder vi Hultqvists motion 228 yrkande 11. Varför gör vi detta? Jo, därför att i yrkandet föreslås en översyn av befintligt personalförsörjningssystem. Vi finner detta lämpligt. De brister som tycks finnas bör verifieras om vi politiker ska kunna föreslå konkreta förbättringar. Åtgärder för att åter folkförankra försvaret bör vidtas. Samtidigt med dessa ambitioner måste vi veta att personalkostnader och förbättringar inte kan finansieras av den nuvarande materielbudgeten, där det redan saknas tiotals miljarder för att kunna nå fram till de krav som ställs för IO 14. Anslagen till försvaret har ramlat ned till lägsta tänkbara nivå. Försvarets anslag måste öka, och äntligen har vi hört att statsministern vaknat i frågan. Tyvärr är det svårt att fästa särskilt stor tilltro till uttalandena från statsministern, med tanke på den historia som finns av Moderaternas och borgerlighetens tidigare tal om satsningar på försvaret.

Budgetförstärkningar tycks betyda något helt annat för Moderaterna än vad de gör för resten av världen. Vi är alla redo för debatten om hur mycket försvarets anslag måste öka fram till 2023 som ett planmål för insatsorganisationen. När vi sedan i Nordefco söker vidga det nordiska försvarssamarbetet följer frågan: Kan de svenska soldaterna på sikt tjäna väsentligt mindre än sina nordiska kollegor? Är det verkligen rimligt?

//Mikael Jansson

Debatt om Hemvärnet

Den 18/4-2013 hölls en debatt i Riksdagen angående Hemvärnet. Nedan följer Mikael Janssons anförande: 

anf.33 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag under punkten 3. Krishantering och militärt försvar över ytan är viktigt. Kriser sker över ett lands hela yta, men krigsrisken finns också över hela ytan. Ett värstafallsscenario där ett land försvarar sig mot ett väpnat angrepp inleds med ett skede med intensiv luftstrid, inkluderande jaktstrider och användande av luftvärn. Det antas allmänt att på relativt kort tid har ena sidan vunnit och den andre har därefter svårt att röra sina markförband. En ockupant kan då i värsta fall bara stoppas med det fria krigets metoder. Om vi skulle förlora kontrollen över Sverige behöver vi förband som kan försvåra för ockupanten och hjälpa svenska folket i nöd. Vi ser inga sådana hot i närtid, men förband måste finnas och tränas.

Hemvärnets kärnuppgift är militär. Hemvärnet är kanske den förbandstyp som är mest folkförankrad, vilket beror på den hjälp som hemvärnet faktiskt ger till gemene man. I juni förra året gick hemvärnsmän skallgång efter en 72 år gammal senildement kvinna från Umeå, som hade lämnat sitt hem vid Holmsjön och förirrat sig in i skogen. Efter bara någon dags sökande lyckades man hitta kvinnan, medtagen men vid liv. Sommaren 2011 bröt en skogsbrand ut vid Hejnum hällar som ligger mellan Slite och Tingstäde på Gotland. Skälet till branden var att Skogsstyrelsen eldat mindre rishögar i området och förlorat kontrollen över förloppet. Under fyra dygn bekämpade brandmän tillsammans med hemvärnet brandhärdarna innan området ansågs vara tillräckligt säkert, och hemvärnet rönte mycken uppskattning för sitt arbete. I juli förra året drabbades Småland av problem med översvämningar.

Vid sjön Hulingen i närheten av Hultsfred steg vattennivån dramatiskt och riskerade att översvämma det närbelägna reningsverket. För att undvika detta kallades hemvärnsmän in för att bygga en skyddsvall runt anläggningen och därmed förhindra en miljökatastrof. En översvämning av reningsverket vid Hulingen hade riskerat att slå ut dricksvattentillförseln i området. I maj 2010 anmäldes en flicka försvunnen i Svenljunga. En begäran om hjälp kom in till Elfsborgsgruppen under morgontimmarna dagen efter. Kl. 7 kunde man ta emot ca 120 hemvärnssoldater från Göteborgs andra insatskompani. Kompaniet var på väg till en övning i Skövde men dirigerades om till Svenljunga då larmet kom. Eftersöket fortsatte hela helgen med 85 soldater, därtill FMCK och hundpatruller.

Eftersöket fortsatte på måndagen med ca 60 soldater för att slutligen engagera 90 soldater under tisdagen. Eftersöket avslutades på tisdagen vid 17-tiden. Efter en uppnådd frekvens på 86,9 procent av sökområdet, som var 9 kilometer i diameter, avslutades eftersöket utan resultat. Lyckligtvis återfanns flickan samma dag kl. 21 i en livsmedelsbutik i Borås. Låt oss erkänna och förstå hemvärnets stora betydelse i kriser. Hemvärnet är samtidigt en bas för rekrytering till de kontrakterade soldaterna i våra manöverbataljoner. Särskilt betydelsefull blir denna bas när de värnpliktiga blir färre i de gamla listorna.

När vi nu har konstaterat att hemvärnet är viktigt och att det också är viktigt med en hög beredskap för hemvärnet är Socialdemokraternas förslag om flera olika beredskapsgrader faktiskt bra. Flera beredskapsgrader möjliggör att de som ständigt vill och kan delta kan få kontrakt med väldigt hög beredskapsnivå. Det innebär också att de som kan hålla endast en lägre grad av beredskap kan tillåtas sådana kontrakt. Herr talman! Sverigedemokraterna stöder denna tanke fullt ut. Det som inte ska glömmas är hemvärnets huvuduppgift i form av territoriellt försvar och skyddsstyrka. När civilförsvaret gradvis monterades ned och när nyligen särskilda beredskapspolisen utan vettig motivering lades ned ökade det vakuum som hemvärnet måste kompensera. Om hemvärnet får fler uppgifter måste de finansieras så att inte kärnuppgifterna blir lidande.

Vindkraft i Hanöbukten

Mikael Jansson deltog nyligen i en interpellation mot Anna-Karin Hatt (C) om vindkraftsverk påverkan  på flygvapnet där följande sades: 

anf.110 Mikael Jansson (SD):

Fru talman! Vindkraft är i Sverige en mycket tvivelaktig form för storskalig elproduktion, som min kollega Josef Fransson har framfört. När fördelar med att investera i vindkraft saknas är det desto mer viktigt att se kritiskt på nackdelarna. För vårt luftförsvar kan vindkraften sätta en käpp i hjulet. Jag har själv sett på flygspaningsradar hur vindkraft felaktigt kan tas för en flygande farkost. Särskilt allvarligt är det med Gripenplanens dopplerradar. Även dopplerradarn kan nämligen ta fel på ett vindkraftverk och tolka det som en fientlig helikopter. Ännu värre blir det om dopplerradarn för ett stridflygsplan i kolonn tolkar vindkraftverket som framförvarande plan i kolonnen. Försvarsmakten vill därför inte ha vindkraft närmare än fyra mil från sina tio militära flygplatser. Det låga antalet militära flygplatser vi har i dag beror på den kraftiga nedrustning som gjordes i seklets början när territorialförsvaret avskaffades. Det välfungerande Bas 90-systemet med ett större antal skyddade militära flygplatser och alternativa kortbanor i det reguljära vägnätet avskaffades då. Riksdagen har återtagit målet att svenskt territorium ska kunna försvaras med viss totalförmåga. Detta sammantaget med den enorma ryska upprustningen gör att det är troligt att vi åter måste börja skydda och sprida våra militära flygplatser för att ge vårt luftförsvar trovärdighet. Kan statsrådet se en utveckling där Försvarsmakten får peka ut fler områden i landet där vindkraft helt förbjuds i syfte att möjliggöra en uppbyggnad av flera militära flygplatser?

anf.111 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! När det gäller riksintresset försvaret och riksintresset vindkraften har regeringen tydliggjort i budgetpropositionen att båda dessa intressen är viktiga. Det är viktigt att försvaret och vindkraften kan samsas och agera sida vid sida. Just därför har Försvarsmakten fått i uppdrag av regeringen att återkomma i vår och tydligt redogöra för vad man har gjort för att bli bättre på att informera om var det föreligger problem att ha vindkraft och försvar sida vid sida och var det inte föreligger problem och hur man kan bli bättre på att samverka med andra myndigheter. Försvarsmakten har också i uppdrag att komma in tidigare i processen. Som vindkraftsexploatör är det bra att tidigt få veta att hindren är så stora att man inte kan gå vidare med en etablering. Då kan man vända blicken någon annanstans. Ur svenskt intresse är det viktigt att vi ser till att vi kan komma i åtnjutande av de bästa vindlägen vi har så att vi steg för steg kan bygga ut detta starka förnybara ben i elproduktionen. Det är bra för konkurrenskraften, för försörjningstryggheten, för klimatet, för miljön och för elpriset, både för svenska konsumenter och för den svenska energiintensiva industrin.

//Mikael Jansson, ledamot i försvarsutskottet.

Stort intresse för särintresse!

Då Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt tidigare utbildad som KB elev på Kungl Lapplands jägarregemente I 22 Kiruna gjorde klart den 29 januari 2013 att Försvarsmakten och försvaret av Sverige var ett särintresse har kritiken regnat ned som hagel. Ändå har flera moderata försvarspolitiker ställt sig bakom skönmålningen och endast de gamla moderaterna som fd försvarsminister Anders Björck har ställt sig kritiska och undrar nog vad som skett med moderaterna som tagit en nyliberal väg där inga hot finns och aldrig kan finnas. Statsministerns uttalande hånar svenska soldater och sjömån som har arbetat och arbetar i försvarsmakten och de som stupat eller dött i rikets tjänst.

Med ett budgetunderskottet på 30,5 miljarder i den tioåriga investeringsplanen  och en personalförsörjningen som inte förväntas  uppnå önskad effekt för att försörja IO 14 kan man fråga sig , hur ser Försvarsministern på detta?

Övestelöjtnant tillika riksdagsledamot Stellan Bojerud och partisekreterare samt riksdagsledamot Björn Söder ställde frågor om detta:

Stellan Bojerud

anf.38 Stellan Bojerud (SD):

Herr talman! Jag anhåller att till försvarsministern få ställa följande frågor: Anser statsrådet att försvaret är ett särintresse? Anser statsrådet att hela Sverige ska kunna försvaras?

anf.39 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr talman! Tack för frågan! Försvaret av Sverige är en grundläggande uppgift för staten. Där har vi sedan alliansregeringen tillträdde 2006 inlett omfattande reformer för att stärka vår försvarsförmåga. Den som läser inriktningspropositionen, som riksdagen antog år 2009, kan mycket tydligt se att hela Sverige ska försvaras. Vi ska kunna försvara Sverige och svenska intressen i Sverige, i närområdet och i insatser bortom närområdet.

anf.40 Stellan Bojerud (SD):

Herr talman! Tack för svaret! Men då måste jag fråga. Riksdagen antog 2009 insatsorganisationen 2014. Anser statsrådet att det är till fyllest att den blir klar först 2019, det vill säga tio år efter beslut?

anf.41 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr talman! Försvarsmakten är nu mitt uppe i detta omfattande reformarbete, där de första besluten fattades 2009. Sedan har det fattats ett antal beslut här i kammaren kring hur reformen ska fortsätta med förutsättningar för personalförsörjning och materielförsörjning. Vi har också fattat beslut kring hur insatsorganisationen ska se ut. Det här är en stor förändring, för det handlar om att gå från ett förrådsställt invasionsförsvar till ett insatsberett försvar som är tillgängligt här och nu, som har en högre beredskap och en högre tillgänglighet. I det arbetet har ett tydligt medskick från riksdagen och från regeringen varit att den här omställningen endast kan ske i den takt som ekonomin medger. I och med att resurser frigörs från den gamla organisationen kan man också satsa mer på omvandlingen och införandet av insatsorganisationen.

Björn Söder:

anf.82 Björn Söder (SD):

Herr talman! Tack för att jag får möjlighet att ställa en fråga trots att jag inte hade anmält det före kl. 13.00. Med anledning av de frågor som min partikollega tidigare ställde till försvarsministern kan man konstatera att på den ena frågan fick vi inget svar. Det kom heller inget svar när Peter Hultqvist ställde samma fråga. På den andra frågan kan man konstatera att vi har fått ett svar som inte är med verkligheten överensstämmande. Det var ett ganska anmärkningsvärt uttalande från statsministern när han i veckan hävdade att försvaret är ett särintresse. I andra länder är det mycket möjligt att det hade resulterat i krav på avgång, eller i alla fall en offentlig avbön, när landets politiska ledare uttalar sig på det här sättet. Det är inte minst ett hån mot alla som jobbar inom Försvarsmakten och dem som har gett sina liv och även skadat sig i försvarets tjänst under åren. Jag skulle vilja veta om försvarsministern delar sin chefs åsikt i den här frågan. Anser hon att försvaret är ett särintresse eller ej? Det är ingen konstig fråga; den borde rendera ett enkelt svar.

anf.83 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr talman! Tack för frågan! Jag kommer att svara på ungefär samma sätt som jag har gjort tidigare, nämligen att det är självklart att försvaret av Sverige är en grundläggande uppgift för staten. Det är en av statens kärnuppgifter. Däremot, precis som jag också sade i ett tidigare inlägg, måste de behov som myndigheten Försvarsmakten pekar på i budgetprocessen och i budgetsammanhang vägas mot andra politikområden. Olika politikområdens intressen vägs alltså mot varandra. Vi väger rättsväsen, sjukvård, politikområden och myndigheternas budgetäskande mot varandra. Sedan är det vi och ytterst statsministern som ska ha ett helhetsperspektiv och har helhetsansvaret för hur statens pengar ska fördelas. Det är det som kallas att ta ansvar.

anf.84 Björn Söder (SD):

Herr talman! Vi kan konstatera att det var ett riktigt politikersvar som slingrar sig väldigt mycket runt frågan. Karin Enström svarar inte på rak arm ja eller nej på frågan om hon delar statsministerns åsikt. Den andra frågan som min partikollega ställde gällde försvarsförmågan och försvarskapaciteten. Försvarsministern hävdade då att regeringen hade fört en politik som gjorde att man nu rustar landet. Så tolkade jag det. Sanningen är att det är fullständigt tvärtom. Alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet har fört en politik som har raserat Försvarsmakten. Vi har alltså i dag en försvarskapacitet på en vecka, vilket ÖB deklarerar och vilket man nu jagar honom, men det visste egentligen alla som är försvarsintresserade redan om. Sverigedemokraterna är i dag det enda partiet i Sveriges riksdag som budgeterar för ökade anslag för Försvarsmakten och också för en politik för att stärka försvaret. Min fråga är: Anser verkligen försvarsministern att Sveriges försvarsförmåga är god och att det räcker med en vecka? Det är ju så tidigare uttalanden har tolkats.

anf.85 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr talman! Nu måste vi få lite ordning på besticken. Alliansregeringen tillträdde 2006. På försvarspolitikens område hade vi då ett försvar som var nedmonterat. Man hade lagt ned regemente efter regemente. Man hade också slutat med försvarsplanering över huvud taget, så man hade förmodligen ingen uppfattning alls om någon som helst förmåga. Det alliansregeringen fick börja med var att först titta över vad som behövs, hur omvärldsläget ser ut och därefter ta initiativ till den stora reform som vi nu genomför som handlar om att ha just ett användbart försvar. Då kan vi konstatera att sedan 2006 har försvarsförmåga stärks. Vi är dock inte färdiga, utan arbetet med försvarsreformen fortsätter för att nå de mål och den förmåga som riksdagen har beställt av Försvarsmakten. Det är det som debatten handlar om.

Många partier ställer kritiska frågor men när det kommer till kritan gör endast SD en verklig skillnad mot alliansen.  Partierna FP, C, KD hycklar vilket Mikael Jansson tar upp i sin artikel här.

Sverigedemokraterna tar ansvar och vill återta ett försvar som skall och kan försvara Sverige, hela landet och inte enstaka utvalda orter mot begränsat anfall. För detta budgeterar vi20 miljarder kr i vår skuggbudget med målbild 6 mekaniserade brigader, 3 kustartilleri brigader och 100 Gripen NG. Vi vill också införa värnplikten igen givetvis med regelbundna krigsförbandsövningar på brigadnivå. Försvaret är statens en av huvuduppgifter.

Vi Sverigedemokrater likväl det svenska folket anser att hela konungariket Sverige skall försvaras. Vi har ett stort intresse för detta ”särintresse” !