Försvarsmaktens omorganisering och avyttring av materiel 2000-2003

19 november, 2013

Image

Den svenska värnplikten var under nästan 100 år en självklar del av det svenska försvaret. Den svenska försvarsförmågan byggde på att det fanns en stor personalstock som var militärt grundutbildad och som vid behov kunde användas till att försvara landet. Under 90-talet började denna modell undergrävas eller förändras om man så vill. År 1995 ersattes värnpliktslagen med Totalförsvarsplikten. Även riksdagens beslut 1992 och 1996 innebar omorganisering av försvaret med dess förrådsverksamhet. Riksdagens beslut under våren 2000 innebar en kraftig omorganisering där vi gick över från ett allmänt invasionsförsvar till ett insatsförsvar med en avveckling av ett helt försörjningssystem. Försvarsmakten fick alltså i uppdrag av riksdagen att genomföra en omorganisering där mycket stora delar av försvarsmaterielen kom att betraktas som överskottsmateriel, som därmed skulle avyttras. För att spara pengar ville Försvarsmakten att denna avyttring skulle gå så snabbt som möjligt, allt för snabbt skulle det visa sig.

Värt att notera är att det långt ifrån enbart var militär utrustning som skulle avvecklas, utan även utrustning som var av mer civil karaktär, utrustning som mycket väl lämpade sig för civil räddningstjänst och som var av ett stort ekonomiskt värde. RR konstaterar att värdet av den utrustning som avvecklades inte ens går att uppskatta. Det var frågan om flera decenniers materialanskaffande skulle brådstörtat slängas, skänkas eller i bästa fall säljas. Försvarsmakten bedömde själva inför avvecklingen att cirka 400 000 kubikmeter förnödenheter skulle bort, närmare 580 000 handeldvapen och 20 000 fordon. Det rörde sig alltså en enorm, helt unik avveckling av materiel. Regeringens direktiv till Försvarsmakten var att avvecklingen skulle genomföras skyndsamt. I RR:s rapport hade Försvarsmakten sedan 2000 avvecklat (gissningsvis) 43 miljoner artiklar, däribland 60 000 ton ammunition, 36 000 vapen, 3000 fordon. Den sammanlagda volymen av den avvecklade materielen var 80 500 kubikmeter.

Riksdagens Revisorer (RR) har i sin rapport RR 2002/03:8 granskat hur effektiv och ändamålsenlig Försvarsmaktens avveckling av materiel och förråd var. Det första som slås fast i RR:s rapport är att försvarets datasystem var bristfälligt, vilket fick till följd att äldre materiel sparades och nyare kastades. Dessutom var försvarets datasystem en flaskhals i hela avvecklingen på grund av allvarliga brister hos detta system. Dessutom hade försvaret olika datasystem vilka inte var kompatibla med varandra, vilket ytterligare ställde till det vid avvecklingen. Andra initiala problem var att personalen inte räckte till för avvecklingen. Den personal som arbetade med avvecklingen mådde dessutom dåligt då många befarade att de skulle sägas upp efter avslutat arbete.

Meningen var från början att Försvaret skulle ha skänkt materiel till statliga myndigheter, frivilliga institutioner och kommuner. Eftersom försvaret inte vill lägga pengar på att reparera materiel så skänktes mycket lite av materielen till dessa myndigheter och institutioner. Inte heller information om att materiel skulle skänkas nådde myndigheterna eller organisationerna. Det fanns också rättsliga betänkligheter att skänka materielen till kommuner och statliga organisationer. RR konstaterade dock vid närmare granskning att några rättsliga hinder ej förelåg för sådana transaktioner. Ett större hinder var då regeringens eget beslut (2000:278) om att överlåtelse av materiel inte är tillåten till kommunerna, detta eftersom till skulle försämra förutsättningarna för dem som tillverkar och saluför liknande materiel. Detta regeringsbeslut måste i sammanhanget ses som en direkt överföring från skattebetalarna till dem som producerade och handlade med den materiel som försvaret avvecklade och som kommunerna kunde ha nytta av. Dock konstaterade RR att överföring till kommunala räddningstjänster skulle ha varit tillåtna ändå. Det rörde sig i huvudsak om materiel (ex ett stort antal elverk) som skulle användas av kommunernas räddningstjänster. I vilket fall ter sig riksdagens beslut 2000:278 som mycket märkligt och måste strida mot allt vad kretsloppstänkande heter, dessutom blev effekten att mycket lite materiel (som betalats av skattebetalarna) kom kommunerna till godo.

Försvarsmakten ville att avyttringen av materiel skulle gå så fort som möjligt. Orsaken till det var att spara pengar då försvarsmakten betalade förrådskostnader för alla sina förråd till Fortifikationsverket. Nu avyttrades materiel i ett rasande tempo och förråd blev tomma i samma takt. Nu kunde inte Fortifikationsverket säga upp personal i samma takt som förråden blev tomma, varvid de var tvungna att höja hyrorna på resterande icke tömda förråd. Resultatet blev ändå mycket blygsamma besparingar för Försvarsmakten. Dessutom måste hela systemet ifrågasättas då både Försvarsmakten och Fortifikationsverket drivs av samma statliga skattemedel och det hela tenderar att bli en lek med pengar (där hela systemet i slutändan blir en minuspost för skattebetalarna).

I stället för att materielen som avyttrades och en gång betalats av svenska skattebetalare användes inom landet av frivilligorganisationer, kommuner och statliga myndigheter så skänktes en mycket stor del till de baltiska staterna. Uppskattningar gör gällande att hälften av de baltiska staternas tillgång på materiel utgörs av svenskt materiel. Enligt Försvarsmakten hade i januari komplett materiel som motsvarar utrustningen för tre luftvärnsbataljoner, tio skyttebataljoner, tre brigadledningskompanier och sex ingenjörskompanier överlåtits till de baltiska länderna. Läckta uppgifter ger vid handen att de skänkta AK4:orna täcker samtliga de baltiska ländernas behov.

Regeringen konstaterade att den svenska överlåtelsen av materiel har ökat säkerheten i Östersjöområdet och höjt de baltiska ländernas förmåga att försvara sig. Frågan man då måste ställa sig är om inte samma överlåtelse har sänkt säkerheten och minskat förmågan att försvara Sverige i motsvarande grad. Förutom då att hela avvecklingen var uselt och brådstörtat genomförd och att enorma mängder av svenska skattebetalares pengar slumpades bort mycket lättvindigt.

Robert Stenkvist, Distriktsordförande Stockholms län (SD)

8 Responses to “Försvarsmaktens omorganisering och avyttring av materiel 2000-2003”

  1. Jakob Says:

    En tragisk historia från början till slut. Jag såg inget av detta direkt men det gick historier om hur förrådspersonal som en dag fyllt ett förråd med helt ny material nästa dag fick tömma det och köra det till något värmeverk.

    Att en del av materielen skänktes till de baltiska länderna är väl ändå inget att sörja? Alternativet hade inte varit att materielen funnits kvar i något svenskt mobiliseringsförråd utan att även den förstörts.


  2. SD, det enda partiet som tar FM på allvar och är konsekventa med det. Tack.

  3. Skattebetalare Says:

    Tilläggas att vi nu måste nyanskaffa en stor mängd mobförråd eftersom allt för många avskaffades.
    För att återta möjligheten att mobilisera transporteras nu den materiel som centralförvarats i Arboga tillbaka till respektive förband.

    Du kan ju själv testa att ställa följande frågor till FM:
    Hur många mobförråd saknas för att kunna uppnå anbefalld beredskap?
    Hur många långtradare med materiel som körts till Arboga som nu måste återtransporteras?

  4. Rune Says:

    Nåja, dom Baltiska länderna fick 40/48 och Infanteribataljoner, något vi definitivt kan undvara. Försvaret gick däremot ut med uppgifter om hur dyrt det var att ha matrielen förrådsställd, och det är det om man har den spridd i små kompaniförråd där förbanden ska kunna mobilisera inom 24 timmar. Hade man valt att centrallagra viktig matriel hade det blivit billigt.

    Hade man valt modellen med:
    – A Förband 24 timmars mobtid
    – B Förband 30 dagar tills fullt stridsvärde nåtts
    – C Förband det finns mtrl och nyckelpersonal

    Då hade vi fått ett flexibelt försvar som man kunnat ”skruva upp” vid behov

  5. Rune Says:

    Dessutom hade man kunnat välja att minska antalet brigader men då tillföra matriel till dom kvarvarande enheterna. Tex Hade en normal Infanteribrigad 12 Haubitsar, ett Lv Kompani RB70, ett Bandpansarvärnskompani mm, detta hade man kunnat dubbla, dvs halvera antalet brigader men dubbla eldkraften och rörligheten.

    Förövrigt sålde man även av enorma mängder ur civilförsvarsförråden, något som vi kunnat använda i katastrof och utvecklingshjälp istället.

  6. furir Says:

    Statsminister Reinfelt betecknade försvaret som ett särintresse, finansierat med allmänna medel.
    När jag läser att försvaret har en egen värdegrund, med bland annat att anställda inte får vara aktiva motståndare till invandring på sin fritid, börjar jag undra om det allmänna skall fortsätta att betala för verksamheten. Mina skattepengar skall väl användas i ett försvar för alla. Med egna värdegrunder blir det inte så. När jag växte upp så var den kristna värdegrunden med de tio budorden den bas som byggde Svergie. Numera finns ingen gemensam värdegrund, utan den är out-sourcad med olika egna tolkningar.
    Jag vill själv välja vilka särintressen som jag vill stödja med mina skattepengar.

  7. robban Says:

    var ju ett engelskt företag som köpte nästan alla batcher under en period, där varje batch var enorm så en bild från en fullsmockad flygplats med traktorer och maskiner som de köpt för en skitpeng, luktar ju mutor lång väg över hela det förfarandet

  8. //BK Says:

    fy F-N rent ut!!!
    man kan ju undra vem som tjänade på detta…för ‘ någon’ va det…
    ruttet är ordet sa Bull
    Alla länder har en militätmakt…sin egen eller någon annans…bara å välja…..


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: