Minnen från förr-Arlandaförsvaret

Nedan är ett inlägg av Övlt Stellan Bojerud

Jag var krigsplacerad i Arlandaförsvaret 1978-1986, Då omfattade det:

Stridsgruppstab

3 värnkompanier om vardera ca 200 man

1 luftvärnsautomatkanonkompani om ca 200 man

4 lokalförsvarsluftvärnsplutoner om vardera 58 man

1 cykelskyttebataljon om 814 man

1 bastropp ur Flygvapnet jämte 1 flygfältsingenjörkompani, sammanlagt ca 300 man

Motanfallsreserv: 1 pansarbrigad (PB 10) om ca 6.000 man.

72 stridsvagnar, 24 haubitser, 8 granatkastare, 22 luftvärnspjäser.

Så mycket stridande trupp finns det idag inte i hela Sverige.

Gästinlägg: För folk och försvar!

Nedan följer ett gästinlägg från Sverigedemokratisk Ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand 

Som SDU-ordförande har jag ett stort ansvar för att kunna leda både mig själv och andra. Jag är övertygad om att militära erfarenheter är mycket nyttiga för den som vill utveckla både sin individuella och kollektiva förmåga även på ett civilt plan. 

Det är nu nästan sju år sedan jag ryckte in som 19-årig värnpliktig på stadsskyttekompaniet Livkompaniet på Livgardet.  Det var januari 2007 och jag fullgjorde sedan en elvamånaders värnpliktsutbildning som kom att ge mig erfarenheter för livet. Jag tillhörde den näst sista kullen som genomförde värnplikten innan den avskaffades till förmån för ett frivilligförsvar, men i praktiken var de allra flesta som var där frivilliga. Väldigt få av mina klasskamrater gjorde värnplikten och har idag ingen koppling alls till det militära. Jag ser det som en mycket illavarslande utveckling när merparten av nationens ungdomar, och därmed morgondagens vuxna, inte har någon militär erfarenhet och i allmänhet inte reflekterar över frågor om ens egen skyldighet att, om så krävs, försvara sitt land med vapen. Med rättigheter kommer också skyldigheter.

Samtidigt är jag mycket glad över att jag valde att ta steget in i det militära när de flesta andra såg det som hopplöst föråldrat, som ett år som går till spillo och helt enkelt fördröjer universitetsexamen med ett år vilket gör att man går miste om en årsinkomst. Jag tror tyvärr att det är ett tidstecken i Sverige; det individuella självförverkligandet mäts i pengar, uppoffringar som betalar sig på annat sätt ses som meningslöst. Icke-ekonomiska värden negligeras.

Värnplikten gav mycket 

Vad har jag då haft för utbyte av min värnplikt under 2007? Givetvis har jag erhållit de rent militära färdigheterna som varje soldat behöver, men det är så mycket mer än så. Pliktkänsla, förmågan att arbeta i grupp, förmågan att styra både sig själv och andra och vetskapen att man ibland behöver kämpa lite för att komma fram i mål. Utan denna medvetenhet blir det militära livet omöjligt; det civila livet svårt. Politiken är inte helt olik det militära i ett avseende: man träffar otroligt många människor som man annars inte hade träffat och som man kommer att samarbeta med. Erfarenheten att kunna arbeta i grupp även med vitt skilda människor är mycket nyttig och helt enkelt nödvändig om man ska bygga ett starkt ungdomsförbund. Man lär sig i det militära att människor både är lika och olika: lika i den mån att de måste lösa samma uppgift och arbetar gemensamt mot samma mål, olika i den mån att alla människor har sina egna styrkor och svagheter och att det inte behöver vara ett problem. Med rätt man på rätt plats kan våra olikheter komplettera varandra på ett sätt som gör oss mycket starka. Det handlar om att fokusera på människors styrkor.

Jag muckade den 30 november 2007 och lämnade då Livgardet tusentals erfarenheter rikare. Värnplikten var både en prövningens tid och en tid för mig att växa och mogna som människa. Det är min fasta övertygelse att min tid på Livgardet på ett ganska betydande sätt format mig som individ. Man märker ganska fort på människor i det civila om de har genomfört militär utbildning eller inte.  Man får helt enkelt lite mer ”skinn på näsan” om man lärt sig att arbeta under stress och ibland hård disciplin.

Mitt militära engagemang idag 

Sedan slutet av 2012 är jag soldat i Arlanda Insatskompani i Hemvärnet (Livgardesgruppen) vilket innebär att jag är skyldig att tjänstgöra åtta dagar per år, men med de frivilliga övningarna blir det omkring det dubbla. Det är ett vettigt alternativ för oss civila som inte vill förlora kontakten med det militära och dessutom kunna förvärva oss nya färdigheter som soldater. Under 2013 har jag genomfört en tvådagars vårövning i slutet av april, fyradagars krigsförbandsövning i maj, fyradagars ksp58-utbildning i september, fyradagars särskild förbandsövning i oktober samt en skjutövning en dag i november.

Mina erfarenheter från Hemvärnet är i största allmänhet positiva. Befälen är duktiga och pedagogiska. Flera av dem hade jag under min värnplikt på Livgardet. Den militära utbildningen håller hög kvalitet och för den som vill finns det goda möjligheter att förvärva färdigheter utöver det som ingår i standardtjänstgöringen. Det finns en mängd kurser att välja på. Jag valde själv att genomföra en fyradagarskurs i kulspruta 58 i höstas, vilket innebär att jag numera är ksp-skytt på kompaniet. Jag är utbildad på AK5, AK4, KSP90 och KSP58, men kan utan tvekan säga att KSP58 är det vapen jag helst skjuter. Nu när jag utbildat mig på vapnet och fått skjuta tusentals och åter tusentals skarpa skott med det vill jag aldrig gå tillbaka till en AK. Känslan att få ligga bakom en KSP58 är svåröverträffad!

Partipolitik? 

Mina partipolitiska sympatier har ingen haft något att invända mot – snarare tvärtom. Jag skyltar givetvis inte med det, då det inte finns någon anledning till det, men jag är helt öppen om någon frågar. Det är en bra sak med det militära, att man i uniform blir väldigt lika och ens yrke, politiska åsikter eller sociala bakgrund blir av mycket marginell betydelse. En soldat ska utföra sina uppgifter. Det finns säkert de som inte delar mina åsikter, men varför skulle de egentligen bry sig? Lika lite som jag bryr mig om deras politiska åsikter så länge de fullgör sina uppgifter som soldater, lika lite bryr de sig om mina. Min personliga erfarenhet från soldatnivå är således positiv – i själva verket tror jag att SD är det största partiet bland soldater.

Jag vet att Försvarsmakten inte fungerar så på högre nivå, men som tur är brukar värdegrundsarbete och andra von oben-attityder (läs: kampanjande mot politiska åsikter man inte gillar) inte få något större genomslag bland de det avser att påverka. De flesta soldater bryr sig inte det minsta om ”att se mångfald som en tillgång” som det står i värdegrundspolicyn och det finns ett kompakt motstånd mot kvotering, HBT-handläggare och andra nymodigheter. Oavsett vilken anledning som ligger bakom att människor söker sig till försvarsmakten så förstår alla att vår beredskap knappast förbättras av att ta fram mångfaldsplaner. Resultatfokus är fortfarande det som genomsyrar verksamheten i praktiken.

Obegripligt stänga ute SDU från den försvarspolitiska debatten 

Jag har i försvaret alltså aldrig stött på några problem som nationalist och invandringskritiker – där behandlas jag som en bland alla andra, både av soldater och officerare. Därför är det minst sagt ironiskt när Sveriges största försvarspolitiska organisation Folk och Försvar stoppar mig när jag vill ge mig in i den försvarspolitiska debatten. De gör det med hänvisning till att jag tillhör fel ungdomsförbund. Jag tror att jag har en hel del att tillföra i egenskap av ordförande för ett försvarsvänligt ungdomsförbund där jag även har egna erfarenheter från det militära. Vi är många i SDU som brinner för försvarsfrågor och som själva tjänstgör på olika sätt i grönkläder. Rädslan för oss är obegriplig. Med dagens svenska situation – folk utan försvar – är det väl mer angeläget än någonsin att friska fläktar kan svepa över försvarsdebatten!

Possunt nec posse videntur 

Jag är stolt över att vara livgardist. Idag är min ambition att framgent tjänstgöra på ett eller annat sätt i Försvarsmakten. Att jag har möjligheten att tjänstgöra som soldat några helger varje år innebär att jag bibehåller samt utvecklar viktiga kunskaper. Jag tror att det är viktigt att få ingå i sammanhang där kollektivet är större än individen. Det militära är ett sådant exempel. Att få åka iväg på fältövning i flera dagar och helt enkelt ”checka ut” från det civila är en befriande känsla och det ger en perspektiv när man sedan blir civil igen och återgår till arbete och politik. Livgardets motto är Possunt nec posse videntur vilket översätts de gör det till synes omöjliga. Det är ett motto som inspirerar mig och som påminner mig om att man kommer långt med rätt inställning och lite vinnarattityd. I slutändan kan man åstadkomma sådant som man själv – och andra! – inte trodde var möjligt. Det är något jag tar med mig i det civila i allmänhet och i politiken i synnerhet.

För folk och försvar!
Gustav Kasselstrand
Förbundsordförande, Sverigdemokratisk Ungdom

Dags att vakna upp!

En tid efter Sovjetunionens kollaps kom jag i samspråk med en rysk officer. Vi litade på er, sade han. Vi räknade med att ni skulle hålla på er neutralitet så länge det gick. Men vi insåg även att tvingades Sverige välja sida i ett krig, var det inte oss som man skulle ansluta sig till. Vi såg ett starkt svenskt försvar som en tillgång. Det var en buffert mellan oss och NATO.

Detta samtal återkommer i mitt minne, när jag läser om den ryska flygövningen utanför Gotska Sandön. Var det i själva verket en positiv signal till Sverige?

–  Se här! Är det inte dags att vakna, så att Sverige kan ta ansvar för skyddet av landets territorium?

Den 31 januari 2013 frågade jag i Sveriges riksdag försvarsministern om hon tyckte det var tillfyllest att insatsorganisationen 2014 (IO 14), som beslutades 2009, senarelagts till 2019. Försvarsministern fann det i sin ordning att det krävs tio år för att genomföra detta riksdagsbeslut.

Nu har jag nåtts av uppgiften att IO 14 inte kommer att kunna realiseras förrän 2023. Samma källa kommenterade försvaret av Gotland. Som säkerhetspolitisk signal skulle ett dussin moderna stridsvagnar förrådsställas på Gotland. Däremot skulle ingen personal stationeras där.

Min sagesman uppger emellertid att det finns inga pengar för att transportera stridsvagnarna till Gotland. Än mindre finns det pengar för att bygga erforderliga garage på ön. De för Gotlands försvar avsedda stridsvagnarna står därför sedan några år och rostar på en grusplan i Skövde.

Det finns en högkvalitativ, utlandsägd, vapenindustri i Sverige. Men till vad nytta utöver de utländska ägarnas vinster? Arbetstillfällen i Sverige? Javisst, men hur många miljoner får det kosta för att en svensk arbetare skall kunna tjäna 400 000 kronor? Varför tillverka världens mest sofistikerade korvetter, när man inte har råd att förse dem med luftvärn?

Luftvärn är en uppenbar bristvara. Det finns en bataljon i Halmstad, som enligt IO 14 skall dubbleras 2019 eller möjligen först 2023. Då jag 1999 var chef för territorialförsvarssektionen vid Stockholms försvarsområde bestod Stockholms luftvärn av tre bataljoner. 18.bataljonen var utrustad med 40 mm automatkanoner m/48 med radarriktning, 27.bataljonen hade luftvärnsrobotar typ Improved Hawk 97 och 38.bataljonen hade Bofors robot 70/90. Härtill kom att fältarméns brigader vardera hade två luftvärnskompanier robot 70.

Var skall dagens luftvärnsbataljon vid krigshot grupperas? Stockholm, Göteborg, Malmö, Boden, Karlskrona, Forsmark, Ringhals, Oskarshamn, Barsebäck o s v. Endast ett alternativ får väljas.

I slutet av 1990-talet blev jag ombedd av Socialdemokratiska kvinnoförbundet att tala försvar på en kurs i Bommersvik. Damerna var vakna, intresserade och frågvisa. Jag lade ut en Sverigekarta 1:250 000 på bordet. Så tog jag ett paket Camel – jag rökte på den tiden – och bad damerna att lägga paketet på den plats på kartan, som de ville försvara. Paketet motsvarade den yta dåtidens svenska armé kunde försvara.

De lade paketet så att det täckte Stockholm och Arlanda. Ett klokt val. Tyvärr inte tänkbart idag p g a brist på trupp. Svenska armén kan möjligtvis försvara Arlanda till det första kamerateamet från CNN är på plats och regeringen hunnit fly ur landet.

Röster höjs för att Sverige skall gå med i NATO. Tanken är tydligen att NATO skall bekosta Sveriges försvar, men verkligheten är en annan. Sveriges försvar får i nuläget 1,1 % av BNP, men NATO kräver att medlemsländerna avsätter 2% av BNP till försvaret.

Det är hög tid att ta försvarsfrågan på allvar.

Stellan Bojerud

Stellan Bojerud-Försvarets uthållighet kan räknas i timmar

Försvarsminister Karin Enström (M) har nu i DN redovisat sin syn på försvaret samtidigt som ÖB gör en halvpudel och backar från uttalandet att svenska försvaret endast kan hålla ut en vecka.

Försvarsministern hävdar att Sveriges försvarsförmåga är rimlig sett mot hotbilden. Hon påtalar även att våra grannländer minsann inte har större försvarsförmåga. Sedan kommer ett uttalande som minst sagt underligt, nämligen att ”hela landet ska kunna försvaras”.

Enligt Försvarsmaktens årsredovisning per 31 december 2011, vilken är den senast publicerade, hade försvaret 9690 yrkesofficerare, 111 reservofficerare i aktiv tjänst, 8002 reservofficerare samt 4148 gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS). Sammanlagt blir detta 21 951 personer för att bemanna armén, marinen och flygvapnet.

Finlands Försvarsmakt har 2 400 officerare och utbildar årligen ca 27 000 värnpliktiga. Mobiliseringsstyrkan uppges vara ca 350 000 man. Materielen omfattar bl a 150 stridsvagnar, 1140 pansarbandvagnar, 90 bandartilleripjäser, 870 bildragna artilleripjäser och 128 stridsflygplan.

I Hufvudstadsbladet den 7 januari 2013 uttalade professor emeritus Alpo Juntunen som varit säkerhetspolitisk expert vid Försvarshögskolan att det finska försvaret endast skulle kunna hålla ut några timmar.

Den svenska armén skall enligt insatsorganisation (IO) 2014 bl a bestå av två brigadledningar Boden och Skövde), sju manöverbataljoner, två artilleribataljoner och två luftvärnsbataljoner m m. Detta anser försvarsministern vara tillräckligt för att ”hela landet ska kunna försvaras”.

Volymen på dagens svenska armé motsvarar vad ett infanteriregemente kunde mobilisera på 1980-talet. Ännu 1999 kunde Stockholm försvaras med sex manöverbataljoner. Idag är det tveksamt om armén ens skulle kunna försvara Arlanda till dess det första kamerateamet från CNN är på plats och regeringen hunnit fly landet.

Att jämföra dåtidens överdimensionerade invasionsförsvar (”kartongarmén”) med dagens insatsförsvar är som att blanda äpplen och päron. Då gällde det kvantitet på bekostnad av kvalitet (”sega gubbar”). Nu finns det kvalitet, men i för små mängder.

Jag har här främst skrivit ur ett arméperspektiv, men dehögteknologiskt framstående flyg- och marinstridskrafterna liksom arméns specialförband bör inte glömmas bort. Det finns även ett antal hemvärnsförband med enklare utrustning.

ÖB Sverker Göransson hävdar att Sverige har tillräcklig beredskap för att vid behov kunna rusta upp, eftersom det finns förvarningstid. Det är ett problematiskt uttalande, eftersom den tid som krävs för upprustning till den nivå som medger försvar av hela landet är mycket lång.

1936 hade situationen i Europa försämrats så att Riksdagen beslöt att upprusta. Detta skulle göras under en tioårsperiod fram till 1947. Det säkerhetspolitiska läget var sådant att Riksdagen 1938 beviljade två extra anslag om 20 respektive 70 miljoner och 1939 ytterligare 70 miljoner. Det var mycket stora belopp på den tiden. Det intressanta är emellertid att av 1938 års anslag var 43,3 miljoner och av 1939 års anslag var 38,6 miljoner outnyttjade då kriget i Europa började den 1 september 1939. Den militära organisationen hade inte hunnit med att anskaffa materiel för de beviljade medlen.

Under Andra världskriget kunde svenska fältarmén fördubblas på två år. Med dagens utgångsläge sju manöverbataljoner krävs det med årlig fördubbling drygt fem år för att nå 1985 års nivå 116 manöverbataljoner. Det är det enkla. Det svåra är att upprusta de tekniskt komplicerade och dyrbara försvarsgrenarna och krigsförbanden. Att nå en nivå där hela landet kan försvaras torde ta minst tio år.

Ett annorlunda sätt att bedöma krigsavhållande effekt är att räkna amiraler och generaler (2009). Sverige låg i ledningen med 127 följt av Norge med 69. Sedan kom Finland med 41 och Danmark med 17. En annan metod är att jämföra försvarsanslagen i procent av BNP.

Då tar Norge täten med ca 1,9%, Finland 1,6%, Danmark 1,3% och Sverige 1,2% (2009).

Slutsatsen är att Sverige inte kan försvaras med nuvarande insatsorganisation och att hjälp inte kan påräknas från våra grannländer, för deras försvar är också otillräckliga. Vidare att förmågan att rusta upp inför hot kräver en större volym än dagens som startpunkt.

Stellan Bojerud

ÖB talar ut – ett försvar på villovägar

ÖB Sverker Göransson är en bra person, men han måste vara politiskt korrekt. När han hävdar att det svenska försvaret kan hålla ut en vecka, kan detta ses som en protest mot regeringens politik, men är tvärtom anpassning.

Sanningen är att svenska försvaret möjligen klarar av att hålla Arlanda flygplats de timmar som krävs för att det första kamerateamet från CNN är på plats och att högprioriterade delar av regeringen har hunnit lämna landet.

Jag var åren 1977-1986 krigsplacerad som stabschef i stridsgrupp Arlanda (Chef: Överstelöjtnant Georg Bagge). För att skydda objektet hade vi:

Stridsgruppen som bestod av tre värnkompanier á ca 200 man, ett luftvärnskompani 40 mm m/48 radarriktat, tre lokalförsvarsluftvärnsplutoner 40 mm m/36 handriktade, en basluftvärnsavdelning, en flygbastropp, ett flygfältsingenjörkompani.

Luftfartsverket, Röda Korset och Lottorna organiserade i samverkan sjukvårdstjänsten och eventuella sjuktransporter till Löwenströmska lasarettet. Det fanns såväl läkare som övrig sjukvårdspersonal. Sammanlagd styrka ca 1 200 man.

Motanfallsreserv 1 var 15.lokalförsvarsskyttebataljonen Fo 44 (Chef: Major Magnus Afzelius). Den mobiliserade i Enköping och bestod av 814 man enligt personaltabell.

Motanfallsreserv 2 var 10.pansarbrigaden från Strängnäs. Den bestod av ca 6 000 man.

Summa:

6 bataljoner (motsv), 74 stridsvagnar, 24 haubitser, 8 granatkastare, 18 luftvärnsautomatkanoner.

Endast för Arlanda. Så mycket trupp finns inte idag i hela Sverige.

Stellan Bojerud

Minnen från Storsvenska armén

Nedan är ytterligare ett inlägg av Övlt Stellan Bojerud

Från radiobussen typ 620 med 450 watts kortvågssändare CT-450 höll vi igång signalförbildelser inom svenska arméns högre förband. På bilden fr v: Furir Persson, korpral Eklund (bror till skådespelerskan Britt Ekland) och korpral Sundin (Foto 1964). Varje fördelning (nu benämnda divisioner) hade vardera tre sådana 11 ton tunga radiobussar.

Det fanns tio fördelningar om vardera drygt 20.000 man. De hade olika krigsuppgifter i olika alternativa krigsfall, här endast ett exempel från tidigt 1990-tal:

1.Förd KRISTIANSTAD (P 6/S 2) – krigsuppgift SKÅNE

2.Förd ÖSTERSUND (I 5/S 1) – krigsuppgift NEDRE NORRLAND (ÖB-reserv)

3.Förd SKÖVDE (P 4/S 2) – krigsuppgift ÖVRE NORRLAND (Haparanda – Kalix)

4.Förd UPPSALA (I 1/S 1) – krigsuppgift NORRA MELLANSVERIGE (Roslagen)

11.Förd YSTAD (P 7/S 2) – krigsuppgift SKÅNE

12.Förd ÖSTERSUND (I 5/S 3) – krigsuppgift ÖVRE NORRLAND (Karesuando-Pajala-Gällivare)

13.Förd SKÖVDE (P 4/S 2) – krigsuppgift ÖB-reserv. Pansarfördelningen. SKÅNE alt MELLANSVERIGE.

14.Förd UPPSALA (I 1/S 1) – SÖDRA MELLANDSVERIGE (Oxelösund – Vikbolandet)

15.Förd BODEN (I 19/S 3) – ÖVRE NORRLAND (Övertorneå – Överkalix)

16.Förd KARLSTAD (I 2/S 1) VÄSTKUSTEN (ÖB-reserv)

Härtill kom lokalförsvar med ca 600.000 man.  Antalet stridande bataljoner i första linjen, s k manöverbataljoner var exklusive Gotland 90 skyttebataljoner och 20 pansarbataljoner, summa 110 bataljoner.

Allt detta raserades fram till år 2000. Ambitionen är nu att fram till 2014 återuppbygga 7 (sju) manöverbataljoner. Det räcker till för att försvara regeringskvarteren och Arlanda flygplats tillräckligt länge för att politikerna skall hinna fly landet och det första kamerateamet från CNN komma på plats. Sedan är det slut.