Förnyelse av Lantvärnet

30 januari, 2014

Bild

Under året 2014 har vi en rad överraskningar som väntar. Först ut är en ny hemsida- lantvarnet . se  Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd-SFSR får även en ny logotyp. Inom kort kommer en rad presentationer av våra nya skribenter presenteras.

Vi tackar er alla som läst och följt denna sida och hoppas ni även kommer följa oss framöver. Lämna gärna synpunkter på den nya sidan.

//Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd.

Det följande är ett inlägg av vår nye skribent Bertil Malmberg:

———————————–

Tidskrift i Sjöväsendet hade i förra årets första nummer (TiS 1/2013) särskilt två tänkvärda och insikts fulla inlägg författade av f.d. kommendören Christer Hägg respektive mariningejören och kommendörkaptenen Evorn Mårtensson. Inläggen kan läsas här. Båda inläggen pekar, från delvis olika utgångspunkter, på den minst sagt prekära situation flottan befinner sig i som följd av ett antal olyckliga politiska beslut allt från  Proposition 1999/2000:30 Det nya försvaret och framåt.

Om det är något som präglar dessa beslut är det brist på insikt och operativ kompetens. Det är betecknande att just Proposition 1999/2000:30 på sammanlagt mer än 170 sidor nämner ”militärgeografi” endast en (1) gång och då i samband med den territoriella  ledningsorganisationen. Detta visar närmast övertydligt att de överväganden, som låg till grund för detta försvarsbeslut, utgick från allt annat än att tillförsäkra landet ett rimligt försvar. Hur kan jag då påstå detta? Jo, eftersom Sverige har en i många avseenden unik militärgeografi och att militärgeografin är en av de styrande faktorer varje seriöst militärt övervägande bör beakta.

I proposition 2008/09:140 inför det nu gällande Försvarsbeslut 2009 nämns överhuvud taget inte begreppet ”militärgeografi” en enda gång! Kan det sägas tydligare? Jo, för att understryka vad som är styrande sägs följande under rubriken Insatsorganisationens utformning: ”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger. … I takt med att resurser frigörs ska det nya mer användbara försvaret skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i operativ verksamhet balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar.” Det låter närmast som en trollformel.

Det framgår här med all önskad tydlighet att det är viktigare att hålla den snäva budgetramen än att försvaret får resurser och förmåga att lösa rimligt ställda uppgifter. Det framstår som uppenbart att försvaret fjärrstyrs från finansdepartementet av en vapenvägrande finansminister, vars insikter om försvarsplanering inskränker sig till leka med nyckeltal i Du Pont-modellen, vilken som bekant inte har något som helst att göra med försvarsfrågor.

Hägg konstaterar tidigt i sin artikel, med utgångspunkt i ett uppmärksammat föredrag av Wilhelm Agrell att vi delvis bör bortse från det konventionella hotbildstänkandet och i stället vaska fram den grundläggande försvarsförmåga som vi behöver ”oberoende av hur vi tror att världen skall se ut”.  Jag anser att det är en rimlig utgångspunkt.

Regeringens proposition inför gällande försvarsbeslut anger följande uppgifter:

− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,

− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta och

− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov.

Den uppgiftsställningen är egentligen helt rimlig. Den andra strecksatsen är i själva verket vad vi minst måste kunna klara av i olika konfliktnivåer enligt gällande internationella konventioner och finns formulerat i IKFN-förordningen (http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19820756.HTM ). Detta ”ställer krav på marinförband som har förmåga att möta och hantera en kvalificerad motståndare och kan verka i samtliga konfliktnivåer.”, som Mårtensson uttrycker det.

Båda författarna bryter ner de övergripande uppgifterna till konkreta sjöoperativa uppgifter respektive marina operationstyper. Efter en sådan analys kan man definiera den marina grundnivå som krävs.

Hägg för ett insiktsfullt resonemang rörande kritiskt nödvändig nivå för fartyg, helikoptrar och personal och kommer med rätta fram till att flottan för de viktigaste förbandstyperna redan ligger under ”kritisk massa”. Vad gäller ubåtsjakthelikoptrar är det värre än så – de saknas helt under ett antal år. Mårtensson konstaterar helt riktigt att marinen är kraftigt underfinansierad redan för att klara av den otillräckliga insatsorganisation som anges i FB 09.

Det är här problemet ligger. Marinen har tilldelats helt otillräckliga resurser för att lösa rimligt ställda uppgifter. Jag vill något komplettera bilden som ges i ovan relaterade artiklar. Kontakt med förbanden ger vid handen att de fåtaliga fartygen inte är fullt bemannade, vilket delvis beror på orealistiska personalramar. Viss utbildning och övningar genomförs i alltför begränsad utsträckning även när det gäller respektive förbandstyps huvuduppgifter. Som exempel kan nämnas att ytstridsförbanden övar ubåtsjakt endast sporadiskt. Ubåtarna skjuter torpeder i så ringa utsträckning att en nödvändig kompetens svårligen kan upprätthållas.

Ett annat förhållande som ingen av författarna tar upp är att det nominella antalet fartyg eller helikoptrar alls inte är detsamma som antalet operativt tillgängliga enheter. Erfarenheter visar att av en fartygsserie om sex enheter är 1-2 inte tillgängliga p.g.a. underhållsåtgärder eller grundläggande utbildning. Detta måste beaktas vid planering av det antal fartyg (motsv.) som behövs för att lösa ställda uppgifter.

En annan faktor som försummats under senare års försvarsplanering är militärgeografin. Mårtensson nämner att Sverige ”är den nation inom EU som har längst kust”. Detta är ett faktum som rimligen borde tillmätas större vikt vid tilldelning av resurser.

Jag bedömer med min långa erfarenhet av förbandsverksamhet, försvarsplanering och materielframtagning att flottan nu befinner sig i en minst sagt prekär situation. Att höra försvarsministern tala om att ”det är balans i försvarets ekonomi” visar på en förfärande inkompetens och låter närmast som ett hån mot dem inom försvaret som försöker göra det bästa av situationen. Regeringen har ett tungt ansvar för det bedrövliga tillståndet inom försvaret.

Den 22 januari 2014 hölls anförande angående försvarsmaktens personalförsörjning och personalpolitik: Vill även påminna om denna artikel 

anf.64 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 5, 7 och 12. Innevarande mandatperiod är Sverigedemokraternas första i riksdagen. Vi deltog därför inte i 2009 års försvarsbeslut. Då beslöts i denna kammare, med en knapp marginal, att värnpliktsystemet skulle sättas i vilofas. Vi hann dock ge ett vallöfte i 2010 års val om att verka för åternyttjande av värnplikten, och det gör vi nu. Finland har värnplikt för alla som kan, och detta bygger en kraftfull finländsk armé. I Norge och Danmark gör 20-30 procent av varje årskull värnplikt. Det ger en möjlighet att fylla upp krigsförbanden men utgör också en förnämlig grund för att kontraktera soldater. Den svenska regeringen har valt att helt undvara värnpliktssystemet. Detta har medfört svåra problem att fylla personallistorna för förbanden.

Två typer av kontrakt utgör stommen i det svenska nuvarande systemet: GSS/K, heltida kontrakt, och GSS/T, deltida kontrakt. Problemet med de heltida kontrakten är avhopp innan kontraktstiden löpt ut. Problemet med de deltida kontrakten är att rekrytera tillräckligt många. Försvarsberedningen har konstaterat att den ryska upprustningen påverkar säkerheten i vårt närområde och att vi måste förhålla oss till det. Vi kan då konstatera att det mål som försvarsbeslutet 2009 utpekade med insatsorganisation 2014, kallad IO 14, är en liten organisation att hålla sig med. Tar vi sedan i beaktande att IO 14 är både personellt och materiellt dåligt försörjt är vi en verkligt svår belägenhet.

På personalsidan gör vi bäst i att som de andra nordiska länderna åter aktivera värnplikten. Vi måste också fundera över villkoren för de kontrakterade soldaterna. Det bör utredas om kontrakterade gruppbefäl, soldater och sjömän kan ha rätt att bo kvar på logementen till en låg hyra även efter provanställningstiden och där ha tillgång till billig och nyttig lagad frukost, lunch och middag samt kunna få subventionerade hemresor varannan vecka. Vi har ett försvar för att undvika att dras in i krig. Vi anser oss också vilja bistå våra grannar om de hotas. Vi kan inte löpa linan ut med det som beslöts i försvarsbeslut 2009. Vi måste göra en ny analys. Först när våra förband är fulltaliga, materielförsörjda och övade är de att räkna med.

Ytterligare en viktig aspekt finns på värnplikten. Värnplikten gör försvaret av Sverige till en gemensam angelägenhet. Jämför vi med Finland är det lätt att se att det finska försvaret är folkförankrat. I Sverige har det redan blivit så att försvaret är något som enbart angår de kontrakterade soldaterna. I en utdragen kris eller vid en ockupation är det lätt att inse vilket system som ger bäst effekt. Med värnplikt kan ett folk kämpa tills det återfår friheten. Det moderna militära försvaret är beroende av högteknologiska system för att skapa ett starkt skalskydd. Samtidigt är försvaret fortfarande beroende av folkets försvarsvilja och den enskilde soldatens mod och beslutsamhet.

Veteransoldatspolitiken ska vara sådan att stort stöd ges till dem som verkat i internationell tjänst, och den ska även omfatta de anhöriga. Medaljer och utmärkelser ska symbolisera de beundransvärda bedrifter och stora offer som gjorts för världsfreden och för undvikandet av mänskliga katastrofer. Minnesdagen för svenska veteraner bör enligt min mening förläggas till en helgdag – förslagsvis den sista söndagen i maj – så att veteraner och deras anhöriga kan delta i firandet utan att tvingas ta ut en extra semesterdag.

Eftersom Sverige ställer jämförelsevis låga krav för medborgarskap bör Försvarsmakten, utöver de gällande kraven, begära att den som söker till GMU ska ha varit bosatt i landet i minst tio år och under denna tid ha uppvisat anpassningsvilja och motivation att bidra till det gemensamma samt ha undertecknat en deklaration där den sökande bekräftar sin lojalitet med Sverige och förbinder sig att respektera svenska lagar och övriga samhällsregler.

 

scan0004-739758
On 20th of january 2014 India sucessfully launched and test-fired a surface to surface missile. It is called Agni-4, which in Hindi means fire. Well, yes, and there is a lot of fire to this missile, as it can weather a temperature of 3000 degrees celcius.  The range is 4000 kms, and the missile was fired from a road-mobile launcher. This indicates that the object can be clandestinely and swiftly moved, thereby making it difficult to trace and easy to launch.

What is important is to realize that India, which has been the largest importer of weapons during the period from 2008 to 2012, is now itself beginning to produce some sophisticated weapons. Agni-4 is one of them.

The Defence Research and Development Organization (DRDO) has helped produce this missile. And this is the organization’s third successful launch. Soon the missile can go into production.

As I mentioned earlier, India has topped the list of the biggest weapon buyers in the world. Between 2008- 2012, the country’s arms imports were 109% higher than that of China. This is simply because China started manufacturing the weapons that it needs on its own ground. India kept buying. But this is now going to change. All is dependent on how far the Indian politicians will liberalize the defence market and make it easier for private organizations and manufacturers to enter the market.

India´s biggest supplier of weapons has been Russia.  India has imported over 100 Russian Su-30MKI combat aircraft, 3 A-50EhI airborne early warning craft and Russian Akula nuclear-powered submarines. But in the last five years, India has increased its import from  USA, making this country the largest weapons exporter to India. But Indian defence experts are skeptical because they feel that they are only supplied with defensive equipment from the Americans. Russia was far more liberal and gave India offensive weapons.

The launching of Agni-4 is a definitive boost to India´s capacity to strike back and its capacity to later develop further complex weapons systems. The fact is that today India can lauch a nuclear warhead missile, which can reach Finland. Soon, it will be able to increase its range and reach other countries like Sweden, Danmark and Norway. But these countries in no way threaten, or have threatened, India´s defence and army. India, like many other countries in Asia, is skeptical of China´s rise, and has promised that all nuclear devices will be kept strictly under supervision and will only be used as a deterrent.

Until now, every fourth dollar out of every ten dollars spent on defence in the world, was being spent by USA. But we will soon see other countries joining the race. China is increasingly spending more on defence, and so will India. Countries that want to be strong, and are willing to defend themselves, will have to manufacture many of their defence products themselves. India fired its Agni-4 missile and did not make a huge fuss about it, as it does not want the world to know that it, too, has nuclear weapons that are far more powerful then the ones dropped on Hiroshima by the Americans a few decades ago

//Mrutyuanjai Mishra

th

I partiledardebatten 15 januari 2014 ställde Björn Söder följande frågor till  Åsa Romson (MP): 

anf.55 Björn Söder (SD):

Herr talman! Miljöpartiet är utan tvekan det parti som är Sverigedemokraternas absoluta motpol, och det är jag både glad och stolt över. I vissa frågor är skillnaderna väldigt tydliga. Migrationspolitiken är ett sådant område, försvarspolitiken ett annat. I ett program från Miljöpartiet som gällde fram till för något år sedan kunde man utläsa: ”Vi vill på sikt ställa om försvaret från ett militärt försvar till ett ickevåldsförsvar, som både kan göra insatser mot ickemilitära hot, hantera konflikter och föra ickevåldskamp vid ett eventuellt angrepp.” Det är dock en skrivning som har försvunnit i det senaste partiprogrammet. Är det så att Miljöpartiet har ändrat uppfattning? Det vore ytterst anmärkningsvärt om det fanns ett riksdagsparti som på fullaste allvar menade att vi ska möta en väpnad makt, en anfallande makt, med att sikta in oss på att föra dialoger. Man behöver inte titta på speciellt många väpnade konflikter, både historiskt sett och aktuella, för att inse hur verklighetsfrånvänd denna syn är. Det är därför högst relevant att ställa frågan till Miljöpartiets språkrör här i dag om hon fortfarande menar att ett icke-våldsförsvar är det försvarspolitiska förslag som man anser ska vara ledstjärnan inom svensk försvarspolitik i en eventuell regering där Miljöpartiet ingår.

anf.56 Åsa Romson (MP):

Herr talman! Det är helt riktigt att Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är svensk politiks motpoler. Sverigedemokraterna bygger politiken på rädsla medan vi bygger den på medmänsklighet. Sverigedemokraterna bygger upp murar och vill ha fler murar medan Miljöpartiet vill ha en öppnare värld. Ni bygger er politik på hat, och vi bygger den på kärlek. När det kommer till försvarspolitiken hänger vi med vår tid och ser att vi inte är kvar i kalla kriget. Vi ser, precis som Försvarsberedningen där alla partier då var överens, att det finns en breddad hotbild mot Sverige. De hot som Sverige står inför i dag är inte samma som under kalla kriget. De hoten heter cyberattacker, ökad antibiotikaresistens, klimatförändringar och översvämningar, som jag pratade om. De heter konflikter i vår omvärld långt borta som inte har uppstått mellan två olika länder utan är interna konflikter där konfliktlösning från det internationella samfundet sker framför allt med fredliga och civila medel. Det är så mycket effektivare att gå in och medla i en konflikt innan den bryter ut och eskalerar till fullt krig. Jag antar att det är en hållning. Att satsa på den civila delen av försvarspolitiken har alltid klassats som flum i svensk politik. Men efter den breddade hotbilden, efter de underlag som visar att vi inte är kvar i kalla kriget, är det ju där som vi kan jobba mest effektivt, inte minst att minska hotbilden i vår omvärld. Vi har inte längre kvar i partiprogrammet – du hade ett citat där – att vi skulle gå till aktivt motangrepp med civila medel. Den skrivningen finns inte kvar. Det vi pratar om är en fredlig konfliktlösning, för att lösa konflikter i världen. Det som är det stora hotet mot Sverige är våldsamma konflikter någon annanstans. Det finns inget militärt hot mot Sverige. Det är den nuvarande Försvarsberedningen överens om. Det var den förra Försvarsberedningen överens om. Om du har en annan bild av det militära hotet mot Sveriges territorium får du gärna förklara den här i kammaren. Jag tror att du har väldigt dåligt underlag för det.

anf.57 Björn Söder (SD):

Herr talman! Jag noterar att Åsa Romson inte svarar på den fråga jag ställde om icke-våldsförsvar, om man hade ändrat uppfattning när det gäller att göra motstånd med icke-våld mot en militärt anfallande makt. Vi får väl säga att Miljöpartiet i alla fall är konsekvent i sin retorik, med tanke på att man i sitt budgetförslag skär ned på Försvarsmakten med 10 miljarder under budgetperioden. Då kan jag ställa frågan: Om vi skulle bli attackerade, hur skulle vi kunna försvara oss om man dels har åsikten att vi ska möta en väpnad makt med icke-våld, dels har skurit ned med 10 miljarder under budgetperioden på vårt försvar, som det i stort sett inte är mycket kvar av i dagsläget? Vi ser hur till exempel Ryssland genomför Zapadövningen i vårt omedelbara närområde med 70 000 man. Ponera att 70 000 man skulle landstiga i Sverige! Det kanske inte är aktuellt just nu, men ponera att så skulle ske! Skulle vi då stoppa detta anfall med verbala metoder, Åsa Romson?

anf.58 Åsa Romson (MP):

Herr talman! Jag svarade faktiskt på frågan. Jag sade att den där meningen inte längre står i vårt partiprogram. För de flesta demokratiska partier betyder det att man har ett annat partiprogram, som uttrycker och formulerar försvarspolitiken på ett annat sätt. Jag uttryckte vad vi formulerar. Vi formulerar oss om att vi vill jobba med konfliktlösning. Vi vill stärka de civila delarna av försvarsarbetet i Sverige – det handlar om Myndigheten för samhällsberedskap när det gäller till exempel klimatanpassning, hot om översvämningar och liknande. Inom budgetperioden flyttar vi 7 miljarder från försvaret. Det mesta flyttar vi inom ramen, det vill säga från den militära delen till den civila delen av försvarspolitiken, som ska möta den hotbild som Försvarsberedningen och andra är överens om. Björn Söder vill spekulera i hur många tusen. Det börjar låta som det där att 10 000 tyska bögar kanske skulle komma till Sverige om vi kom in i EU. Sådana spekulationer kan man göra, men vi låter dem stå för dig, Björn Söder.

Nedan återpubliceras en artikel av Gustav Kasselstrand från Source
 
”När värnplikten slopades var IO14 regeringens livboj. 2014 skulle vi ha det nya insatsförsvaret redo och kritikerna till projektet skulle motbevisas. Så var det tänkt. Idag symboliserar IO14 i stället det största försvarspolitiska misslyckandet i modern tid.”

Folk och Försvar har nu avslutats för i år. Några få dagar i januari är därmed den enda gång under året som gammelpartierna låtsas bry sig om försvaret, därefter är det tyst i ett år och sedan börjar cirkusen igen. Som vanligt präglas Folk och Försvar av populistiska utspel utan någon trovärdighet från de sju gammelpartierna i riksdagen.

Godast kålsupare är sannolikt moderaterna, med tanke på att partiets sympatisörer fortfarande förleds att tro att försvaret spelar roll för Fredrik Reinfeldt med kumpaner. Det gör det inte. Moderaterna har under sin tid i regering avskaffat värnplikten med minsta möjliga riksdagsmajoritet. I Österrike hade moderaternas samarbetsparti ÖVP samma funderingar, men där krävde grundlagen en folkomröstning för ett beslut av sådan dignitet. Folket fick rösta och det visade sig finnas en stark majoritet för värnpliktens bevarande. Jag kan bara beklaga att det svenska folket inte fick den möjligheten.

Nu måste moderaternas försvarspopulism få ett slut. Vi har under den gångna veckan kunnat läsa spaltmeter om hur de ”vill satsa på svenskt försvar”. Det är klart att vem som helst kan vilja saker i teorin. Men vill de det i praktiken? Varför satsas det i så fall inget? Sanningen är att det inte finns några utökade satsningar på svenskt försvar i regeringens budgetproposition.

Varför är det så? Ja, i slutändan så har vi ju att förhålla oss till den där lilla detaljen att en återupprustning av det svenska försvaret faktiskt kostar – mycket. Och sanningen är att Moderaterna inte vill satsa på det svenska försvaret. De har inte råd. Det finns inte på kartan att nuvarande regering, eller för den delen en socialdemokratiskt styrd regering, kommer att rusta upp försvaret. Den som tror det måste ha levt under en sten sedan kalla krigets dagar med tanke på att dessa partiers försvarspolitiska facit de senaste 25 åren är nedskärningar och vanskötsel.

Moderaterna måste bli tydliga. De vill inte satsa på försvaret, de vill inte återinföra värnplikten, de vill inte återupprätta nedlagda regementen – de saknar visioner för ett försvar värt namnet!

När värnplikten slopades var IO14 regeringens livboj. 2014 skulle vi ha det nya insatsförsvaret redo och kritikerna till projektet skulle motbevisas. Så var det tänkt. Idag symboliserar IO14 i stället det största försvarspolitiska misslyckandet i modern tid. IO14 beräknas nu vara på plats tidigast 2023, om någonsin. Och det är alltså först då vi har det ökända ”enveckasförsvaret” på plats – idag är vi långt ifrån det. Om allt går enligt plan (vilket nog många tvivlar på) kommer vi således om nästan 10 år kunna försvara småbitar av Sverige under mycket kort tid mot angripare i en enda riktning.

Vad är det egentligen för vision? Vilken regering med ett uns av värdighet kan stå för den försvarspolitiken? Situationen i dagsläget är värre än gemene man befarat; vi kan inte mobilisera en enda brigad och det råder akut brist på personal och materiel.

Varför inte vara ärliga och kommunicera detta till väljarna?

Ställ det mot Sverigedemokraternas alternativ: allmän värnplikt, kraftig upprustning, högre nationell prioritering och större satsningar på svensk försvarsindustri.

All politik handlar om prioriteringar!
Gustav Kasselstrand, ordförande Sverigedemokratisk ungdom 

En snabb sammanfattning av Folk och Försvar hitintills: som vanligt agerar arrangören så att de kan låtsas att de inte diskriminerar SD. Bjuder man bara in sex partier o/e ungdomsförbund så kan man låtsas att det var en slump att SD/SDU inte är där. SD får kanske fem minuter i ett gruppsamtal. Gör ditt bästa Mikael Jansson!

I år hade man i alla fall inte ett tema om främlingsfientlighet som ett huvudhot mot Sverige och Europa. I år har man pratat om media och om partiernas syn på säkerhetspolitik. Miljöpartiet var lika flummiga som förväntat och är de enda som pratar mycket om pacifism och nedrustning. Vänsterpartiet är inte längre för nedrustning, men vill fortfarande ha värnplikt och inga nya Gripen. Hur flygvapnet skall vara utrustat i framtiden förklaras inte. Jag får väl fråga nästa vecka under vår resa med Luftförsvarskommittén. Socialdemokraterna pratar väldigt allmänt utan att lova någonting. Borgerlig politik generellt är i och för sig ett allvarligt säkerhetspolitiskt problem enligt S. Man är också kritisk mot den borgerliga försvarspolitiken men lovar inget själva och är bestämda motståndare till NATO. Moderaterna verkar leva i lala-land. Allt är bra med försvaret idag och all kritik, även från Riksrevisionen, är bara struntprat. Undviker NATO-frågan. Folkpartiet och Kristdemokraterna är båda självkritiska och vill stärka försvaret. Långdistansluftvärnsrobotar och sjömålsrobotar till Gotland samt samt stärkt försvarsnumerär via en kombination av anställda och värnpliktiga soldater är bra idèer som Sverigedemokraterna redan lanserat. Det är dock lätt att prata om ett stärkt försvar när man inte lagt några förslag om ökade anslag. Det kommer att krävas rejäla anslagsökningar till försvaret för att uppnå det försvar som KD och FP pratar om, upp till bevis om ni vill bli tagna på allvar. SD har redan anslagit dessa resurser i sitt budgetförslag. FP är också uttalade NATO-förespråkare. Roligt att Wiseman fick vara på plats och prata från scen. I morgon är det roliga över för detta år och nästa år kommer Folk och Försvar antagligen inte undan att bjuda in SD/SDU.

/Mikael Valtersson
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.