Förnyelse av Lantvärnet

Under året 2014 har vi en rad överraskningar som väntar. Först ut är en ny hemsida- lantvarnet . se  Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd-SFSR får även en ny logotyp. Inom kort kommer en rad presentationer av våra nya skribenter presenteras.

Vi tackar er alla som läst och följt denna sida och hoppas ni även kommer följa oss framöver. Lämna gärna synpunkter på den nya sidan.

//Sverigedemokraternas försvars och säkerhetspolitiska råd.

En prekär situation för flottan

Det följande är ett inlägg av vår nye skribent Bertil Malmberg:

———————————–

Tidskrift i Sjöväsendet hade i förra årets första nummer (TiS 1/2013) särskilt två tänkvärda och insikts fulla inlägg författade av f.d. kommendören Christer Hägg respektive mariningejören och kommendörkaptenen Evorn Mårtensson. Inläggen kan läsas här. Båda inläggen pekar, från delvis olika utgångspunkter, på den minst sagt prekära situation flottan befinner sig i som följd av ett antal olyckliga politiska beslut allt från  Proposition 1999/2000:30 Det nya försvaret och framåt.

Om det är något som präglar dessa beslut är det brist på insikt och operativ kompetens. Det är betecknande att just Proposition 1999/2000:30 på sammanlagt mer än 170 sidor nämner ”militärgeografi” endast en (1) gång och då i samband med den territoriella  ledningsorganisationen. Detta visar närmast övertydligt att de överväganden, som låg till grund för detta försvarsbeslut, utgick från allt annat än att tillförsäkra landet ett rimligt försvar. Hur kan jag då påstå detta? Jo, eftersom Sverige har en i många avseenden unik militärgeografi och att militärgeografin är en av de styrande faktorer varje seriöst militärt övervägande bör beakta.

I proposition 2008/09:140 inför det nu gällande Försvarsbeslut 2009 nämns överhuvud taget inte begreppet ”militärgeografi” en enda gång! Kan det sägas tydligare? Jo, för att understryka vad som är styrande sägs följande under rubriken Insatsorganisationens utformning: ”Regeringen vill understryka att den föreslagna utvecklingen mot ett mer tillgängligt försvar bara kan ske i den takt som ekonomin medger. … I takt med att resurser frigörs ska det nya mer användbara försvaret skapas, där kostnads- och ambitionshöjningar i operativ verksamhet balanseras mot rationaliseringar och ambitionssänkningar.” Det låter närmast som en trollformel.

Det framgår här med all önskad tydlighet att det är viktigare att hålla den snäva budgetramen än att försvaret får resurser och förmåga att lösa rimligt ställda uppgifter. Det framstår som uppenbart att försvaret fjärrstyrs från finansdepartementet av en vapenvägrande finansminister, vars insikter om försvarsplanering inskränker sig till leka med nyckeltal i Du Pont-modellen, vilken som bekant inte har något som helst att göra med försvarsfrågor.

Hägg konstaterar tidigt i sin artikel, med utgångspunkt i ett uppmärksammat föredrag av Wilhelm Agrell att vi delvis bör bortse från det konventionella hotbildstänkandet och i stället vaska fram den grundläggande försvarsförmåga som vi behöver ”oberoende av hur vi tror att världen skall se ut”.  Jag anser att det är en rimlig utgångspunkt.

Regeringens proposition inför gällande försvarsbeslut anger följande uppgifter:

− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,

− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta och

− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov.

Den uppgiftsställningen är egentligen helt rimlig. Den andra strecksatsen är i själva verket vad vi minst måste kunna klara av i olika konfliktnivåer enligt gällande internationella konventioner och finns formulerat i IKFN-förordningen (http://www.notisum.se/rnp/sls/lag/19820756.HTM ). Detta ”ställer krav på marinförband som har förmåga att möta och hantera en kvalificerad motståndare och kan verka i samtliga konfliktnivåer.”, som Mårtensson uttrycker det.

Båda författarna bryter ner de övergripande uppgifterna till konkreta sjöoperativa uppgifter respektive marina operationstyper. Efter en sådan analys kan man definiera den marina grundnivå som krävs.

Hägg för ett insiktsfullt resonemang rörande kritiskt nödvändig nivå för fartyg, helikoptrar och personal och kommer med rätta fram till att flottan för de viktigaste förbandstyperna redan ligger under ”kritisk massa”. Vad gäller ubåtsjakthelikoptrar är det värre än så – de saknas helt under ett antal år. Mårtensson konstaterar helt riktigt att marinen är kraftigt underfinansierad redan för att klara av den otillräckliga insatsorganisation som anges i FB 09.

Det är här problemet ligger. Marinen har tilldelats helt otillräckliga resurser för att lösa rimligt ställda uppgifter. Jag vill något komplettera bilden som ges i ovan relaterade artiklar. Kontakt med förbanden ger vid handen att de fåtaliga fartygen inte är fullt bemannade, vilket delvis beror på orealistiska personalramar. Viss utbildning och övningar genomförs i alltför begränsad utsträckning även när det gäller respektive förbandstyps huvuduppgifter. Som exempel kan nämnas att ytstridsförbanden övar ubåtsjakt endast sporadiskt. Ubåtarna skjuter torpeder i så ringa utsträckning att en nödvändig kompetens svårligen kan upprätthållas.

Ett annat förhållande som ingen av författarna tar upp är att det nominella antalet fartyg eller helikoptrar alls inte är detsamma som antalet operativt tillgängliga enheter. Erfarenheter visar att av en fartygsserie om sex enheter är 1-2 inte tillgängliga p.g.a. underhållsåtgärder eller grundläggande utbildning. Detta måste beaktas vid planering av det antal fartyg (motsv.) som behövs för att lösa ställda uppgifter.

En annan faktor som försummats under senare års försvarsplanering är militärgeografin. Mårtensson nämner att Sverige ”är den nation inom EU som har längst kust”. Detta är ett faktum som rimligen borde tillmätas större vikt vid tilldelning av resurser.

Jag bedömer med min långa erfarenhet av förbandsverksamhet, försvarsplanering och materielframtagning att flottan nu befinner sig i en minst sagt prekär situation. Att höra försvarsministern tala om att ”det är balans i försvarets ekonomi” visar på en förfärande inkompetens och låter närmast som ett hån mot dem inom försvaret som försöker göra det bästa av situationen. Regeringen har ett tungt ansvar för det bedrövliga tillståndet inom försvaret.

Försvarets personalförsörjning och personalpolitik

Den 22 januari 2014 hölls anförande angående försvarsmaktens personalförsörjning och personalpolitik: Vill även påminna om denna artikel 

anf.64 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 5, 7 och 12. Innevarande mandatperiod är Sverigedemokraternas första i riksdagen. Vi deltog därför inte i 2009 års försvarsbeslut. Då beslöts i denna kammare, med en knapp marginal, att värnpliktsystemet skulle sättas i vilofas. Vi hann dock ge ett vallöfte i 2010 års val om att verka för åternyttjande av värnplikten, och det gör vi nu. Finland har värnplikt för alla som kan, och detta bygger en kraftfull finländsk armé. I Norge och Danmark gör 20-30 procent av varje årskull värnplikt. Det ger en möjlighet att fylla upp krigsförbanden men utgör också en förnämlig grund för att kontraktera soldater. Den svenska regeringen har valt att helt undvara värnpliktssystemet. Detta har medfört svåra problem att fylla personallistorna för förbanden.

Två typer av kontrakt utgör stommen i det svenska nuvarande systemet: GSS/K, heltida kontrakt, och GSS/T, deltida kontrakt. Problemet med de heltida kontrakten är avhopp innan kontraktstiden löpt ut. Problemet med de deltida kontrakten är att rekrytera tillräckligt många. Försvarsberedningen har konstaterat att den ryska upprustningen påverkar säkerheten i vårt närområde och att vi måste förhålla oss till det. Vi kan då konstatera att det mål som försvarsbeslutet 2009 utpekade med insatsorganisation 2014, kallad IO 14, är en liten organisation att hålla sig med. Tar vi sedan i beaktande att IO 14 är både personellt och materiellt dåligt försörjt är vi en verkligt svår belägenhet.

På personalsidan gör vi bäst i att som de andra nordiska länderna åter aktivera värnplikten. Vi måste också fundera över villkoren för de kontrakterade soldaterna. Det bör utredas om kontrakterade gruppbefäl, soldater och sjömän kan ha rätt att bo kvar på logementen till en låg hyra även efter provanställningstiden och där ha tillgång till billig och nyttig lagad frukost, lunch och middag samt kunna få subventionerade hemresor varannan vecka. Vi har ett försvar för att undvika att dras in i krig. Vi anser oss också vilja bistå våra grannar om de hotas. Vi kan inte löpa linan ut med det som beslöts i försvarsbeslut 2009. Vi måste göra en ny analys. Först när våra förband är fulltaliga, materielförsörjda och övade är de att räkna med.

Ytterligare en viktig aspekt finns på värnplikten. Värnplikten gör försvaret av Sverige till en gemensam angelägenhet. Jämför vi med Finland är det lätt att se att det finska försvaret är folkförankrat. I Sverige har det redan blivit så att försvaret är något som enbart angår de kontrakterade soldaterna. I en utdragen kris eller vid en ockupation är det lätt att inse vilket system som ger bäst effekt. Med värnplikt kan ett folk kämpa tills det återfår friheten. Det moderna militära försvaret är beroende av högteknologiska system för att skapa ett starkt skalskydd. Samtidigt är försvaret fortfarande beroende av folkets försvarsvilja och den enskilde soldatens mod och beslutsamhet.

Veteransoldatspolitiken ska vara sådan att stort stöd ges till dem som verkat i internationell tjänst, och den ska även omfatta de anhöriga. Medaljer och utmärkelser ska symbolisera de beundransvärda bedrifter och stora offer som gjorts för världsfreden och för undvikandet av mänskliga katastrofer. Minnesdagen för svenska veteraner bör enligt min mening förläggas till en helgdag – förslagsvis den sista söndagen i maj – så att veteraner och deras anhöriga kan delta i firandet utan att tvingas ta ut en extra semesterdag.

Eftersom Sverige ställer jämförelsevis låga krav för medborgarskap bör Försvarsmakten, utöver de gällande kraven, begära att den som söker till GMU ska ha varit bosatt i landet i minst tio år och under denna tid ha uppvisat anpassningsvilja och motivation att bidra till det gemensamma samt ha undertecknat en deklaration där den sökande bekräftar sin lojalitet med Sverige och förbinder sig att respektera svenska lagar och övriga samhällsregler.

 

India´s missiles with nuclear warheads can soon reach Sweden, Finland, and Danmark?

On 20th of january 2014 India sucessfully launched and test-fired a surface to surface missile. It is called Agni-4, which in Hindi means fire. Well, yes, and there is a lot of fire to this missile, as it can weather a temperature of 3000 degrees celcius.  The range is 4000 kms, and the missile was fired from a road-mobile launcher. This indicates that the object can be clandestinely and swiftly moved, thereby making it difficult to trace and easy to launch.

What is important is to realize that India, which has been the largest importer of weapons during the period from 2008 to 2012, is now itself beginning to produce some sophisticated weapons. Agni-4 is one of them.

The Defence Research and Development Organization (DRDO) has helped produce this missile. And this is the organization’s third successful launch. Soon the missile can go into production.

As I mentioned earlier, India has topped the list of the biggest weapon buyers in the world. Between 2008- 2012, the country’s arms imports were 109% higher than that of China. This is simply because China started manufacturing the weapons that it needs on its own ground. India kept buying. But this is now going to change. All is dependent on how far the Indian politicians will liberalize the defence market and make it easier for private organizations and manufacturers to enter the market.

India´s biggest supplier of weapons has been Russia.  India has imported over 100 Russian Su-30MKI combat aircraft, 3 A-50EhI airborne early warning craft and Russian Akula nuclear-powered submarines. But in the last five years, India has increased its import from  USA, making this country the largest weapons exporter to India. But Indian defence experts are skeptical because they feel that they are only supplied with defensive equipment from the Americans. Russia was far more liberal and gave India offensive weapons.

The launching of Agni-4 is a definitive boost to India´s capacity to strike back and its capacity to later develop further complex weapons systems. The fact is that today India can lauch a nuclear warhead missile, which can reach Finland. Soon, it will be able to increase its range and reach other countries like Sweden, Danmark and Norway. But these countries in no way threaten, or have threatened, India´s defence and army. India, like many other countries in Asia, is skeptical of China´s rise, and has promised that all nuclear devices will be kept strictly under supervision and will only be used as a deterrent.

Until now, every fourth dollar out of every ten dollars spent on defence in the world, was being spent by USA. But we will soon see other countries joining the race. China is increasingly spending more on defence, and so will India. Countries that want to be strong, and are willing to defend themselves, will have to manufacture many of their defence products themselves. India fired its Agni-4 missile and did not make a huge fuss about it, as it does not want the world to know that it, too, has nuclear weapons that are far more powerful then the ones dropped on Hiroshima by the Americans a few decades ago

//Mrutyuanjai Mishra

Hur fungerar ett ickevåldsförsvar?

I partiledardebatten 15 januari 2014 ställde Björn Söder följande frågor till  Åsa Romson (MP): 

anf.55 Björn Söder (SD):

Herr talman! Miljöpartiet är utan tvekan det parti som är Sverigedemokraternas absoluta motpol, och det är jag både glad och stolt över. I vissa frågor är skillnaderna väldigt tydliga. Migrationspolitiken är ett sådant område, försvarspolitiken ett annat. I ett program från Miljöpartiet som gällde fram till för något år sedan kunde man utläsa: ”Vi vill på sikt ställa om försvaret från ett militärt försvar till ett ickevåldsförsvar, som både kan göra insatser mot ickemilitära hot, hantera konflikter och föra ickevåldskamp vid ett eventuellt angrepp.” Det är dock en skrivning som har försvunnit i det senaste partiprogrammet. Är det så att Miljöpartiet har ändrat uppfattning? Det vore ytterst anmärkningsvärt om det fanns ett riksdagsparti som på fullaste allvar menade att vi ska möta en väpnad makt, en anfallande makt, med att sikta in oss på att föra dialoger. Man behöver inte titta på speciellt många väpnade konflikter, både historiskt sett och aktuella, för att inse hur verklighetsfrånvänd denna syn är. Det är därför högst relevant att ställa frågan till Miljöpartiets språkrör här i dag om hon fortfarande menar att ett icke-våldsförsvar är det försvarspolitiska förslag som man anser ska vara ledstjärnan inom svensk försvarspolitik i en eventuell regering där Miljöpartiet ingår.

anf.56 Åsa Romson (MP):

Herr talman! Det är helt riktigt att Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är svensk politiks motpoler. Sverigedemokraterna bygger politiken på rädsla medan vi bygger den på medmänsklighet. Sverigedemokraterna bygger upp murar och vill ha fler murar medan Miljöpartiet vill ha en öppnare värld. Ni bygger er politik på hat, och vi bygger den på kärlek. När det kommer till försvarspolitiken hänger vi med vår tid och ser att vi inte är kvar i kalla kriget. Vi ser, precis som Försvarsberedningen där alla partier då var överens, att det finns en breddad hotbild mot Sverige. De hot som Sverige står inför i dag är inte samma som under kalla kriget. De hoten heter cyberattacker, ökad antibiotikaresistens, klimatförändringar och översvämningar, som jag pratade om. De heter konflikter i vår omvärld långt borta som inte har uppstått mellan två olika länder utan är interna konflikter där konfliktlösning från det internationella samfundet sker framför allt med fredliga och civila medel. Det är så mycket effektivare att gå in och medla i en konflikt innan den bryter ut och eskalerar till fullt krig. Jag antar att det är en hållning. Att satsa på den civila delen av försvarspolitiken har alltid klassats som flum i svensk politik. Men efter den breddade hotbilden, efter de underlag som visar att vi inte är kvar i kalla kriget, är det ju där som vi kan jobba mest effektivt, inte minst att minska hotbilden i vår omvärld. Vi har inte längre kvar i partiprogrammet – du hade ett citat där – att vi skulle gå till aktivt motangrepp med civila medel. Den skrivningen finns inte kvar. Det vi pratar om är en fredlig konfliktlösning, för att lösa konflikter i världen. Det som är det stora hotet mot Sverige är våldsamma konflikter någon annanstans. Det finns inget militärt hot mot Sverige. Det är den nuvarande Försvarsberedningen överens om. Det var den förra Försvarsberedningen överens om. Om du har en annan bild av det militära hotet mot Sveriges territorium får du gärna förklara den här i kammaren. Jag tror att du har väldigt dåligt underlag för det.

anf.57 Björn Söder (SD):

Herr talman! Jag noterar att Åsa Romson inte svarar på den fråga jag ställde om icke-våldsförsvar, om man hade ändrat uppfattning när det gäller att göra motstånd med icke-våld mot en militärt anfallande makt. Vi får väl säga att Miljöpartiet i alla fall är konsekvent i sin retorik, med tanke på att man i sitt budgetförslag skär ned på Försvarsmakten med 10 miljarder under budgetperioden. Då kan jag ställa frågan: Om vi skulle bli attackerade, hur skulle vi kunna försvara oss om man dels har åsikten att vi ska möta en väpnad makt med icke-våld, dels har skurit ned med 10 miljarder under budgetperioden på vårt försvar, som det i stort sett inte är mycket kvar av i dagsläget? Vi ser hur till exempel Ryssland genomför Zapadövningen i vårt omedelbara närområde med 70 000 man. Ponera att 70 000 man skulle landstiga i Sverige! Det kanske inte är aktuellt just nu, men ponera att så skulle ske! Skulle vi då stoppa detta anfall med verbala metoder, Åsa Romson?

anf.58 Åsa Romson (MP):

Herr talman! Jag svarade faktiskt på frågan. Jag sade att den där meningen inte längre står i vårt partiprogram. För de flesta demokratiska partier betyder det att man har ett annat partiprogram, som uttrycker och formulerar försvarspolitiken på ett annat sätt. Jag uttryckte vad vi formulerar. Vi formulerar oss om att vi vill jobba med konfliktlösning. Vi vill stärka de civila delarna av försvarsarbetet i Sverige – det handlar om Myndigheten för samhällsberedskap när det gäller till exempel klimatanpassning, hot om översvämningar och liknande. Inom budgetperioden flyttar vi 7 miljarder från försvaret. Det mesta flyttar vi inom ramen, det vill säga från den militära delen till den civila delen av försvarspolitiken, som ska möta den hotbild som Försvarsberedningen och andra är överens om. Björn Söder vill spekulera i hur många tusen. Det börjar låta som det där att 10 000 tyska bögar kanske skulle komma till Sverige om vi kom in i EU. Sådana spekulationer kan man göra, men vi låter dem stå för dig, Björn Söder.

Försvaret har ingen plats hos Nya Moderaterna

Nedan återpubliceras en artikel av Gustav Kasselstrand från Source

 

”När värnplikten slopades var IO14 regeringens livboj. 2014 skulle vi ha det nya insatsförsvaret redo och kritikerna till projektet skulle motbevisas. Så var det tänkt. Idag symboliserar IO14 i stället det största försvarspolitiska misslyckandet i modern tid.”

Folk och Försvar har nu avslutats för i år. Några få dagar i januari är därmed den enda gång under året som gammelpartierna låtsas bry sig om försvaret, därefter är det tyst i ett år och sedan börjar cirkusen igen. Som vanligt präglas Folk och Försvar av populistiska utspel utan någon trovärdighet från de sju gammelpartierna i riksdagen.

Godast kålsupare är sannolikt moderaterna, med tanke på att partiets sympatisörer fortfarande förleds att tro att försvaret spelar roll för Fredrik Reinfeldt med kumpaner. Det gör det inte. Moderaterna har under sin tid i regering avskaffat värnplikten med minsta möjliga riksdagsmajoritet. I Österrike hade moderaternas samarbetsparti ÖVP samma funderingar, men där krävde grundlagen en folkomröstning för ett beslut av sådan dignitet. Folket fick rösta och det visade sig finnas en stark majoritet för värnpliktens bevarande. Jag kan bara beklaga att det svenska folket inte fick den möjligheten.

Nu måste moderaternas försvarspopulism få ett slut. Vi har under den gångna veckan kunnat läsa spaltmeter om hur de ”vill satsa på svenskt försvar”. Det är klart att vem som helst kan vilja saker i teorin. Men vill de det i praktiken? Varför satsas det i så fall inget? Sanningen är att det inte finns några utökade satsningar på svenskt försvar i regeringens budgetproposition.

Varför är det så? Ja, i slutändan så har vi ju att förhålla oss till den där lilla detaljen att en återupprustning av det svenska försvaret faktiskt kostar – mycket. Och sanningen är att Moderaterna inte vill satsa på det svenska försvaret. De har inte råd. Det finns inte på kartan att nuvarande regering, eller för den delen en socialdemokratiskt styrd regering, kommer att rusta upp försvaret. Den som tror det måste ha levt under en sten sedan kalla krigets dagar med tanke på att dessa partiers försvarspolitiska facit de senaste 25 åren är nedskärningar och vanskötsel.

Moderaterna måste bli tydliga. De vill inte satsa på försvaret, de vill inte återinföra värnplikten, de vill inte återupprätta nedlagda regementen – de saknar visioner för ett försvar värt namnet!

När värnplikten slopades var IO14 regeringens livboj. 2014 skulle vi ha det nya insatsförsvaret redo och kritikerna till projektet skulle motbevisas. Så var det tänkt. Idag symboliserar IO14 i stället det största försvarspolitiska misslyckandet i modern tid. IO14 beräknas nu vara på plats tidigast 2023, om någonsin. Och det är alltså först då vi har det ökända ”enveckasförsvaret” på plats – idag är vi långt ifrån det. Om allt går enligt plan (vilket nog många tvivlar på) kommer vi således om nästan 10 år kunna försvara småbitar av Sverige under mycket kort tid mot angripare i en enda riktning.

Vad är det egentligen för vision? Vilken regering med ett uns av värdighet kan stå för den försvarspolitiken? Situationen i dagsläget är värre än gemene man befarat; vi kan inte mobilisera en enda brigad och det råder akut brist på personal och materiel.

Varför inte vara ärliga och kommunicera detta till väljarna?

Ställ det mot Sverigedemokraternas alternativ: allmän värnplikt, kraftig upprustning, högre nationell prioritering och större satsningar på svensk försvarsindustri.

All politik handlar om prioriteringar!
Gustav Kasselstrand, ordförande Sverigedemokratisk ungdom 

Kommentar till Folk och Försvar

En snabb sammanfattning av Folk och Försvar hitintills: som vanligt agerar arrangören så att de kan låtsas att de inte diskriminerar SD. Bjuder man bara in sex partier o/e ungdomsförbund så kan man låtsas att det var en slump att SD/SDU inte är där. SD får kanske fem minuter i ett gruppsamtal. Gör ditt bästa Mikael Jansson!

I år hade man i alla fall inte ett tema om främlingsfientlighet som ett huvudhot mot Sverige och Europa. I år har man pratat om media och om partiernas syn på säkerhetspolitik. Miljöpartiet var lika flummiga som förväntat och är de enda som pratar mycket om pacifism och nedrustning. Vänsterpartiet är inte längre för nedrustning, men vill fortfarande ha värnplikt och inga nya Gripen. Hur flygvapnet skall vara utrustat i framtiden förklaras inte. Jag får väl fråga nästa vecka under vår resa med Luftförsvarskommittén. Socialdemokraterna pratar väldigt allmänt utan att lova någonting. Borgerlig politik generellt är i och för sig ett allvarligt säkerhetspolitiskt problem enligt S. Man är också kritisk mot den borgerliga försvarspolitiken men lovar inget själva och är bestämda motståndare till NATO. Moderaterna verkar leva i lala-land. Allt är bra med försvaret idag och all kritik, även från Riksrevisionen, är bara struntprat. Undviker NATO-frågan. Folkpartiet och Kristdemokraterna är båda självkritiska och vill stärka försvaret. Långdistansluftvärnsrobotar och sjömålsrobotar till Gotland samt samt stärkt försvarsnumerär via en kombination av anställda och värnpliktiga soldater är bra idèer som Sverigedemokraterna redan lanserat. Det är dock lätt att prata om ett stärkt försvar när man inte lagt några förslag om ökade anslag. Det kommer att krävas rejäla anslagsökningar till försvaret för att uppnå det försvar som KD och FP pratar om, upp till bevis om ni vill bli tagna på allvar. SD har redan anslagit dessa resurser i sitt budgetförslag. FP är också uttalade NATO-förespråkare. Roligt att Wiseman fick vara på plats och prata från scen. I morgon är det roliga över för detta år och nästa år kommer Folk och Försvar antagligen inte undan att bjuda in SD/SDU.

/Mikael Valtersson

Gästinlägg: För folk och försvar!

Nedan följer ett gästinlägg från Sverigedemokratisk Ungdoms ordförande Gustav Kasselstrand 

Som SDU-ordförande har jag ett stort ansvar för att kunna leda både mig själv och andra. Jag är övertygad om att militära erfarenheter är mycket nyttiga för den som vill utveckla både sin individuella och kollektiva förmåga även på ett civilt plan. 

Det är nu nästan sju år sedan jag ryckte in som 19-årig värnpliktig på stadsskyttekompaniet Livkompaniet på Livgardet.  Det var januari 2007 och jag fullgjorde sedan en elvamånaders värnpliktsutbildning som kom att ge mig erfarenheter för livet. Jag tillhörde den näst sista kullen som genomförde värnplikten innan den avskaffades till förmån för ett frivilligförsvar, men i praktiken var de allra flesta som var där frivilliga. Väldigt få av mina klasskamrater gjorde värnplikten och har idag ingen koppling alls till det militära. Jag ser det som en mycket illavarslande utveckling när merparten av nationens ungdomar, och därmed morgondagens vuxna, inte har någon militär erfarenhet och i allmänhet inte reflekterar över frågor om ens egen skyldighet att, om så krävs, försvara sitt land med vapen. Med rättigheter kommer också skyldigheter.

Samtidigt är jag mycket glad över att jag valde att ta steget in i det militära när de flesta andra såg det som hopplöst föråldrat, som ett år som går till spillo och helt enkelt fördröjer universitetsexamen med ett år vilket gör att man går miste om en årsinkomst. Jag tror tyvärr att det är ett tidstecken i Sverige; det individuella självförverkligandet mäts i pengar, uppoffringar som betalar sig på annat sätt ses som meningslöst. Icke-ekonomiska värden negligeras.

Värnplikten gav mycket 

Vad har jag då haft för utbyte av min värnplikt under 2007? Givetvis har jag erhållit de rent militära färdigheterna som varje soldat behöver, men det är så mycket mer än så. Pliktkänsla, förmågan att arbeta i grupp, förmågan att styra både sig själv och andra och vetskapen att man ibland behöver kämpa lite för att komma fram i mål. Utan denna medvetenhet blir det militära livet omöjligt; det civila livet svårt. Politiken är inte helt olik det militära i ett avseende: man träffar otroligt många människor som man annars inte hade träffat och som man kommer att samarbeta med. Erfarenheten att kunna arbeta i grupp även med vitt skilda människor är mycket nyttig och helt enkelt nödvändig om man ska bygga ett starkt ungdomsförbund. Man lär sig i det militära att människor både är lika och olika: lika i den mån att de måste lösa samma uppgift och arbetar gemensamt mot samma mål, olika i den mån att alla människor har sina egna styrkor och svagheter och att det inte behöver vara ett problem. Med rätt man på rätt plats kan våra olikheter komplettera varandra på ett sätt som gör oss mycket starka. Det handlar om att fokusera på människors styrkor.

Jag muckade den 30 november 2007 och lämnade då Livgardet tusentals erfarenheter rikare. Värnplikten var både en prövningens tid och en tid för mig att växa och mogna som människa. Det är min fasta övertygelse att min tid på Livgardet på ett ganska betydande sätt format mig som individ. Man märker ganska fort på människor i det civila om de har genomfört militär utbildning eller inte.  Man får helt enkelt lite mer ”skinn på näsan” om man lärt sig att arbeta under stress och ibland hård disciplin.

Mitt militära engagemang idag 

Sedan slutet av 2012 är jag soldat i Arlanda Insatskompani i Hemvärnet (Livgardesgruppen) vilket innebär att jag är skyldig att tjänstgöra åtta dagar per år, men med de frivilliga övningarna blir det omkring det dubbla. Det är ett vettigt alternativ för oss civila som inte vill förlora kontakten med det militära och dessutom kunna förvärva oss nya färdigheter som soldater. Under 2013 har jag genomfört en tvådagars vårövning i slutet av april, fyradagars krigsförbandsövning i maj, fyradagars ksp58-utbildning i september, fyradagars särskild förbandsövning i oktober samt en skjutövning en dag i november.

Mina erfarenheter från Hemvärnet är i största allmänhet positiva. Befälen är duktiga och pedagogiska. Flera av dem hade jag under min värnplikt på Livgardet. Den militära utbildningen håller hög kvalitet och för den som vill finns det goda möjligheter att förvärva färdigheter utöver det som ingår i standardtjänstgöringen. Det finns en mängd kurser att välja på. Jag valde själv att genomföra en fyradagarskurs i kulspruta 58 i höstas, vilket innebär att jag numera är ksp-skytt på kompaniet. Jag är utbildad på AK5, AK4, KSP90 och KSP58, men kan utan tvekan säga att KSP58 är det vapen jag helst skjuter. Nu när jag utbildat mig på vapnet och fått skjuta tusentals och åter tusentals skarpa skott med det vill jag aldrig gå tillbaka till en AK. Känslan att få ligga bakom en KSP58 är svåröverträffad!

Partipolitik? 

Mina partipolitiska sympatier har ingen haft något att invända mot – snarare tvärtom. Jag skyltar givetvis inte med det, då det inte finns någon anledning till det, men jag är helt öppen om någon frågar. Det är en bra sak med det militära, att man i uniform blir väldigt lika och ens yrke, politiska åsikter eller sociala bakgrund blir av mycket marginell betydelse. En soldat ska utföra sina uppgifter. Det finns säkert de som inte delar mina åsikter, men varför skulle de egentligen bry sig? Lika lite som jag bryr mig om deras politiska åsikter så länge de fullgör sina uppgifter som soldater, lika lite bryr de sig om mina. Min personliga erfarenhet från soldatnivå är således positiv – i själva verket tror jag att SD är det största partiet bland soldater.

Jag vet att Försvarsmakten inte fungerar så på högre nivå, men som tur är brukar värdegrundsarbete och andra von oben-attityder (läs: kampanjande mot politiska åsikter man inte gillar) inte få något större genomslag bland de det avser att påverka. De flesta soldater bryr sig inte det minsta om ”att se mångfald som en tillgång” som det står i värdegrundspolicyn och det finns ett kompakt motstånd mot kvotering, HBT-handläggare och andra nymodigheter. Oavsett vilken anledning som ligger bakom att människor söker sig till försvarsmakten så förstår alla att vår beredskap knappast förbättras av att ta fram mångfaldsplaner. Resultatfokus är fortfarande det som genomsyrar verksamheten i praktiken.

Obegripligt stänga ute SDU från den försvarspolitiska debatten 

Jag har i försvaret alltså aldrig stött på några problem som nationalist och invandringskritiker – där behandlas jag som en bland alla andra, både av soldater och officerare. Därför är det minst sagt ironiskt när Sveriges största försvarspolitiska organisation Folk och Försvar stoppar mig när jag vill ge mig in i den försvarspolitiska debatten. De gör det med hänvisning till att jag tillhör fel ungdomsförbund. Jag tror att jag har en hel del att tillföra i egenskap av ordförande för ett försvarsvänligt ungdomsförbund där jag även har egna erfarenheter från det militära. Vi är många i SDU som brinner för försvarsfrågor och som själva tjänstgör på olika sätt i grönkläder. Rädslan för oss är obegriplig. Med dagens svenska situation – folk utan försvar – är det väl mer angeläget än någonsin att friska fläktar kan svepa över försvarsdebatten!

Possunt nec posse videntur 

Jag är stolt över att vara livgardist. Idag är min ambition att framgent tjänstgöra på ett eller annat sätt i Försvarsmakten. Att jag har möjligheten att tjänstgöra som soldat några helger varje år innebär att jag bibehåller samt utvecklar viktiga kunskaper. Jag tror att det är viktigt att få ingå i sammanhang där kollektivet är större än individen. Det militära är ett sådant exempel. Att få åka iväg på fältövning i flera dagar och helt enkelt ”checka ut” från det civila är en befriande känsla och det ger en perspektiv när man sedan blir civil igen och återgår till arbete och politik. Livgardets motto är Possunt nec posse videntur vilket översätts de gör det till synes omöjliga. Det är ett motto som inspirerar mig och som påminner mig om att man kommer långt med rätt inställning och lite vinnarattityd. I slutändan kan man åstadkomma sådant som man själv – och andra! – inte trodde var möjligt. Det är något jag tar med mig i det civila i allmänhet och i politiken i synnerhet.

För folk och försvar!
Gustav Kasselstrand
Förbundsordförande, Sverigdemokratisk Ungdom

Grattis SAAB

Vi gratulerar SAAB till försäljningsframgången om 36 SAAB 39 Gripen flygplan till Brasilien. Trots den svenska regeringens halvhjärtade stöd för affären vann alltså SAAB på egen hand denna upphandling. Som alla vet så vägrade regeringen Reinfeldt att göra Sverige till ensam referenskund på senaste Gripen versionen. För oss Sverigedemokrater är det en glädje att vi som positiva till svensk ingenjörskonst med detta fick rätt mot alla baksträvare och pessimister. 

//Mikael Jansson och Stellan Bojerud, försvarsutskottet. 

 

Debatt om ISAF och framtida deltagande i Natos utbildningsinsats (RSM) i Afghanistan

Måndagen den 16 december hölls en debatt från det samlade försvars och utrikesutskottet där Mikael Jansson och Julia Kronlid deltog.

anf.176 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag vill först yrka bifall till reservationerna 2 och 4. Kriget i Afghanistan har många rötter. Våld har fött våld som har fött våld i området under årtusenden. Det finns inget slut på all hämnd som måste utkrävas.

Med Operation Enduring Freedom, OEF, störtade USA talibanregeringen och upplöste al-Qaidas träningsläger.Det var hämnden för det som hände den 11 september. Imperiebyggare har hemsökt området i alla tider. På 300-talet erövrade Alexander den store området och på 1200-talet gjorde Djingis khan det. Tsarryssland och det brittiska imperiet hade området som spelbricka på 1800-talet. År 1979 anföll Sovjet Afghanistan för att hjälpa de afghanska kommunisterna. ISAF och OEF är i Afghanistan sedan 2001.

När de historiska krigen har handlat om att ta kontroll över området handlar det nuvarande kriget om att besegra det onda och bana väg för välstånd och demokrati. Problemet är att fienden, talibanerna, är mer eller mindre synonym med det pashtunska folket. Frontlinjen går alltså mellan olika folk i området. Tadzjiker, hazarer, uzbeker, ajmaker, turkmener och balucher är stora minoritetsfolk. De går samman i en sak, nämligen att hålla talibanerna stången. Det går inte att komma ifrån grundproblemet som är att kolonialmakter en gång satte Afghanistans gränser utan hänsyn till de olika folkens hemvist.

Målet med allt förändringsarbete i Afghanistan måste vara att gynna folkstyre och modern utbildning för alla, naturligtvis även för kvinnor. Men de stora problemen i Afghanistan är rena systemfel – biståndspengar som fräckt stjäls av regimens egna män, korruption, en icke fungerande polisorganisation och en medeltida syn på kvinnors rättigheter. Att avskaffa dessa systemfel kräver fred, demokrati och ett fungerande utbildningsväsen. Vi får alla hålla våra tummar för att den omfattande internationella insatsen i Afghanistan har gett de goda krafterna tillräckligt bra förutsättningar inför framtiden. Grundvalen för Sverigedemokraternas inställning till militärt utlandsbistånd är att vi nu måste ta en paus för att i stället stärka vårt nationella försvar.

Sverigedemokraterna menar att eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som i fråga om antalet förband innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar. Sverige har inte detta längre. Vår primära målsättning måste vara att bygga upp ett existensförsvar för att möta framtida hot i vårt närområde. De nationella försvarsmålen ska vara dimensionerande. Internationella insatser kommer i andra hand, men de kan vara viktiga. Och om Sverige återbygger ett existensförsvar och tar upp en partiell värnplikt får vi en rekryteringsbas till framgångsrika kommande internationella insatser.

För att en internationell insats ska vara meningsfull måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre Sverige stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier. De svenska soldaterna i det främsta ledet har hedrat oss alla och har alla svenskars stora tacksamhet. De svenska soldaterna har möjliggjort att vi har kunnat realisera vår önskan att bistå talibanernas offer. ISAF-operationen skalas nu ned, och det är tid för det svenska förbandet att åka hem.

Vi föreslår därför att det svenska bidraget i ISAF avslutas senast den 1 juni 2014 men att det finns en rimlig tid för full avveckling fram till utgången av december månad 2014. Mot denna bakgrund medger Sverigedemokraterna att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 400 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan till utgången av december månad 2014. När Sverige skickar en fredsbevarande eller fredsskapande trupp utomlands är det alltid med ett parlament bakom och välmenande tankar. Andra deltagande länder är inte alltid lika välmenande. Det finns ett flertal länder inom Nato som har syften helt olika Sveriges. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för den sittande regimens egen skull. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för ekonomisk vinning. Hur dessa förhållanden påverkar taktiken för krigföring är inte givet, men det verkar många gånger som att Natotrupperna får order som inte tar fasta på de lokala omständigheterna eller möjligheten att rädda maximalt antal liv.

När naturliga befolkningsgrupper klyvs av onaturliga gränser eller befolkningsgrupper tvingas till samlevnad de inte är mogna för kan konflikter bli väldigt svåra att lösa. Det gäller särskilt när det handlar om folk utan utbildning eller erfarenheter av demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror att människoliv många gånger skulle kunna räddas om de fredsbevarande insatserna tog mer fasta på att hålla stridande isär på det sätt som vi minns att de FN-ledda insatserna förr ofta hade som naturligt mål. På den tiden hette det fredsbevarande insatser och inte fredsskapande. Skillnaden består alltså i att hålla isär eller att slå ut den ondaste sidan i en konflikt. Jag är inte naiv och tror att det alltid går att hålla isär parter i en konflikt, men det borde vara den taktik som man eftersträvar.

För att hålla isär krävs också en starkare militär förmåga. Efter en insats från luften som den i Libyen borde nästa steg ha blivit marktrupp, boots on the ground. Avsaknad av boots on the ground gör nu att Libyens utveckling ter sig mycket oviss. Om en fredsbevarande insats i stället inleds med att en spärrlinje sätts upp för att i huvudsak sära de stridande parterna åt måste också de med vapen som passerar en sådan linje bekämpas.

Brytpunkten mellan positiva och negativa utvecklingsspiraler är helt avgörande. Om folken i Afghanistan inte får modern utbildning kommer de inte att kunna lösgöra sig från klansamhället och extrema religiösa dogmer, och då kommer de att fortsätta att kriga och hämnas på varandra i all evighet. Om folken i Afghanistan däremot skulle få modern utbildning skulle de kunna förstå att bygga ett demokratiskt samhälle och även börja bygga fred och säkerhet med sina grannar och internt i landet. Innan Sovjet anföll landet och mujahidin med USA:s stöd bedrev gerillakrig mot ockupanten var Afghanistan ett tryggare land och skulle troligen kunna ha blivit än tryggare med tiden om inte krig hade förts på dem utifrån. Det fanns ingenjörer, modernt utbildade hantverkare och läkare. Dessa utgjorde ett hopp för modernisering. Men detta förstördes alltså av krigen med början 1979. Likaså förstördes kvinnornas möjligheter att utbilda sig, som de flesta känner till, av talibanerna.

En sista aspekt jag vill belysa är de omfattande opiumodlingarna som finns i Afghanistan. Vi vet i dag att det är svårt att få de afghanska bönderna att frångå denna syssla. Först när Afghanistan har andra starka inkomstkällor som mineralbrytning, industriproduktion och export kommer det att vara möjligt att slå till mot opiumodlingarna, och det är viktigt.

anf.192 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Heder åt alla uthålliga ledamöter denna sena afton. All heder också åt våra svenska militärer som trots svåra förutsättningar gjort det bästa möjliga av situationen och insatsen.

Herr talman! År 2014 går, som vi har hört, den militära insatsen i Afghanistan mot sitt slut. Samma år står också Afghanistan inför ett viktigt presidentval. Hur framtiden kommer att te sig för landet är osäkert, men vi vet att landet är ett av de fattigaste i världen och fortfarande har stora behov av bistånd. I regeringens strategi för Afghanistan framkommer att Sverige liksom andra givarländer, i enlighet med Kabulprocessen, har åtagit sig att kanalisera minst 50 procent av stödet genom den afghanska regeringens system och öka anpassningen till nationella system och prioriteringar.

I propositionen framgår också att den pågående största insatsen inom svenskt bistånd till Afghanistan är stödet till Världsbankens fond för Afghanistans återuppbyggnad där inriktningen är att stödja den afghanska förvaltningen på central, regional och lokal nivå. Det framgår även i propositionen att vi genom stöd till den afghanska ekonomin kan bidra till att stärka landets möjligheter att stå på egna ben. Även om vi kan instämma i att det finns goda syften med denna typ av bistånd för att stärka förvaltningen menar vi att det finns uppenbara risker med denna inriktning på biståndet till Afghanistan. Regeringen själv framhåller i strategin för Afghanistan att få framsteg har åstadkommits avseende afghanska myndigheters kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det framgår även att den politiska viljan och förmågan att hantera frågor om korruption och bristande respekt för mänskliga rättigheter kan ifrågasättas. Jag har inte sett några indikationer på att några förbättringar har skett i dessa avseenden. Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och om pengar som forslas ut ur landet.

Enligt Transparency Internationals korruptionsindex ligger Afghanistan på delad sista plats vad gäller omfattning av korruption. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste det ställs tydligare villkor på afghanska myndigheter att visa en större politisk vilja att hantera den omfattande korruptionen, och vi måste se resultat. Konsekvensen blir annars att biståndet genom korruption riskerar att bidra till ändamål det långt ifrån är avsett till.

Herr talman! Sverigedemokraterna vill snarare se ett bistånd som når fram till de fattigaste och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera en så stor del av biståndet via den afghanska regeringens system när korruptionen fortfarande är så omfattande i landet. Herr talman! Två av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Insatser genom organisationer i civila samhället, humanitärt bistånd och hjälp till flyktingar i närområdet är något vi prioriterar i biståndet, och vi menar att Sverige i högre grad bör prioritera den typen av insatser i Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén har verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser även innan några västliga trupper fanns i landet.

Svenska Afghanistankommittén riktar sig särskilt till kvinnor, barn och människor med funktionsnedsättning och genomför insatser inom utbildning, hälsovård, landsbygdsutveckling och rehabilitering av människor med funktionsnedsättning. De har 6 000 anställda varav 99 procent är afghaner från lokalbefolkningen. De riktar särskilt in sig på att nå ut till de allra mest utsatta grupperna, och därför bedrivs arbetet på den fattiga afghanska landsbygden. Sådant arbete bör prioriteras högre än att kanalisera bistånd via myndigheter i ett land som har den högsta korruptionen i världen. I detta anförande instämde Mikael Jansson (SD).