Dammsäkerhet

15 december, 2013

Image

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att dammanläggningar i dammsäkerhetsklass A skall klassas som skyddsobjekt och omfattas av säkerhetsskyddslagen.

Motivering

Det är välkommet att regeringen lägger ett förslag om att ta ett samlat grepp kring regleringen av säkerheten kring Sveriges olika dammar. De skadeverkningar som skulle bli följden vid olika typer av dammhaverier är av sådan art att det egentligen är mer märkligt att det inte har skett i denna form tidigare. Med detta sagt så finns det ändå vissa uppseendeväckande svagheter med förslaget. En sådan svaghet är utformningen av bedömningen av vilka dammar som skall anses utgöra skyddsobjekt respektive fall under säkerhetsskyddslagen Flera tunga remissinstanser, liksom SOU 2012:46, har på denna punkt uppmanat regeringen att redan från början klargöra vilka dammar som skall vara aktuella för en sådan klassificering för att därigenom minska risken för oklarheter rörande enskilda dammars status. Det är enligt vår mening en svaghet i lagförslaget att regeringen istället överlåter bedömningen av detta till de enskilda ägarna av dammanläggningar, vilket knappast är ägnat att ge frågan till en snabb och enhetlig lösning. Snarare kan man misstänka att man i och med denna utformning av lagen skapar en situation där respektive dammanläggnings ägare har incitament för att inte göra bedömningen att den enskilda dammen skall ses som skyddsobjekt eftersom man kan befara att detta skulle föra med sig utökade krav på säkerhet kring dammen i fråga och därmed vidhängande extra kostnader. För att undvika detta så menar vi i likhet med Säkerhetspolisen och statens egen utredning att regeringen redan nu skall klargöra att dammanläggningar i dammsäkerhetsklass A skall klassas som skyddsobjekt samt att ägarföretagen för dessa dammanläggningar skall omfattas av säkerhetsskyddslagens krav i aktuella delar.

Stockholm den 4 december 2013
Mikael Jansson (SD) Stellan Bojerud (SD)

Image

Under debatten 10/12  i riksdagen ställde Mikael Jansson följande frågor till försvarsminister Karin Enström:

anf.132 Mikael Jansson (SD):

Herr ålderspresident! Jag har här en utskrift från Tidskrift i Sjöväsendet , det första numret i år. Det är en del artiklar om marinmateriel. Framför allt är det en artikel av en kommendörkapten vid marintaktiska staben. Han leder i artikeln i bevis att anslagen för marinmateriel – alltså inom anslagen 1:3 och 1:4 – bör vara minst 4-4,5 miljarder per år. I det aktuella utslaget, vad man har kunnat få, ligger man på 1,5-3,4 miljarder per år, alltså väldigt mycket lägre. Man tror att det kommer att urholka marinens materiel. Jag minns också förra året, när ÖB varnade för att en försvarsgren kanske behövde läggas ned på grund av bristande anslag till Försvarsmakten. Då läste jag ut att det kanske är marinen som är mest hotad. Då är mina två frågor: Kommer antalet kvalificerade ytstridsfartyg i marinen att minskas kraftigt? Finns det risk för att försvarsgrenen marinen avvecklas helt?

anf.133 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr ålderspresident! Jag vill inleda med att säga att jag har mycket svårt att se framför mig att Sverige och Sveriges försvar inte skulle ha behov av förmågor på alla de arenor som vi har, nämligen mark, luft och sjö. Därför skulle jag bli förvånad om det skulle komma in den typen av konkreta förslag från Försvarsmakten. Jag ser framför mig att vi behöver förmågor när det gäller markstridskrafter, marinstridskrafter och luftstridskrafter. I fråga om materiel och materielplanering är det, precis som den här debatten har vittnat om under hela kvällen, avgörande för vår försvarsförmåga att ha rätt materiel. Men en klok materielplanering är inte helt lätt att åstadkomma, eftersom vi har en obalans mellan hur vi avsätter medel i den ordinarie budgetprocessen, ett plus tre år, och sedan har Försvarsmaktens materielplan, som sträcker sig över tio år. Det är inte minst på grund av den obalansen som vi nu har tillsatt en utredning som ska titta på och ge förslag på hur vi kan få en klokare och bättre strategisk styrning av materielinvesteringarna, eftersom det handlar om mycket pengar och handlar om beslut som tas i dag som får konsekvenser på mycket lång sikt. Därför behöver vi hitta bättre system för att få en helhetssyn när det gäller materielinvesteringar. Det gäller också marin materiel, och det gäller olika fartygssystem. Här gäller det att ha en strategisk överblick och att bädda för så kloka beslut som möjligt i framtiden. Det är det utredningen syftar till, och det är också den dialog som vi ständigt för med Försvarsmakten när det gäller materiel och anskaffning.

anf.134 Mikael Jansson (SD):

Herr ålderspresident! Då går jag till luftstrid och materiel. När vi skulle besluta om anskaffning av Gripen E hade Högkvarteret och ÖB en utredning som sade: 60-80 plan är det minsta vi kan beställa för att upprätthålla ett rimligt luftförsvar. Beställer vi 60 flygplan krävs det väldigt mycket luftvärn. Beställer vi 80 plan krävs det lite mindre luftvärn. Min fråga är: Kommer Försvarsmakten inom överskådlig tid att få tillgång till långräckviddigt luftvärn?

anf.135 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr ålderspresident! Jag vill återkomma till vad jag sade i min första replik, nämligen att materiel, oavsett till vilken arena det gäller, är en viktig förutsättning, tillsammans med rätt personal och att materielen och personalen får öva tillsammans – det är det som bygger försvarsförmåga. Grunden till de beslut som vi har fattat när det gäller vår framtida luftförsvarsförmåga är att vi ser att det finns ett behov av att även i framtiden ha en avancerad luftförsvarsförmåga där stridsflygsystemet är en viktig del. Alla som kanske bara har lyssnat under en kort tid på en försvarsbudgetdebatt inser att stridsflyg är en mycket kvalificerad förmåga, men det är också någonting som kostar pengar att utveckla. Här har vi haft tydliga krav, inte minst från riksdagen och från Försvarsmakten, att vi ska ha en partner. Det har vi funnit i Schweiz, så att vi tillsammans kan utveckla denna förmåga. Det är alltid en avvägning mellan vad man behöver för förmåga och vad man kan få ut för de pengar man lägger in. Då gäller det att fatta kloka strategiska beslut så att man bäddar för framtiden. Det som vi nu har föreslagit och fått ett bemyndigande för är 60 plan. Samtidigt har vi en försvarsberedning som tittar på framtida behov totalt sett för Försvarsmakten. Vi har också en luftförsvarsutredning som ska titta på behovet av luftförsvarsförmåga ända bortom 2040. Jag kan inte ställa någon fråga nu eftersom detta är min slutreplik. Jag får därför återkomma vid ett annat tillfälle. Men man kan naturligtvis fråga sig hur Sverigedemokraterna ser att de ska kunna finansiera de ofantliga ökningar som de föreslår och som jag inte riktigt kan se som seriösa alternativ. Men det får bli en annan debatt.

Image

Den 10 december hölls en debatt i Riksdagen om utgiftsområde 6, försvar och samhällets krisberedskap. Mikael Janssons anförande kan läsas nedan.

Herr ålderspresident!

På punkt 1 har jag ett särskilt yttrande. I övrigt bifaller jag reservation 3 och 4.

Säkerhetsläget i världen säger oss två saker: För det första har det ömsesidiga beroendet länder emellan ökat. För det andra kan vi se att världen blir alltmer militärt multipolär även om USA idag fortfarande är den enda supermakten.

Försvarsberedningen slog fast i våras i sin säkerhetsrapport att den kraftfulla ryska upprustningen påverkar säkerhetsmiljön i vårt närområde och att vi måste förhålla oss till detta. Majoriteten i försvarsberedningen ser alltså den ryska upprustningen som ett potentiellt hot inför framtiden. Vi vet inte vilken makthavare som tar över efter Putin. Vi vet bara att denne kommer ha stora militära resurser vid handen. Den ryska upprustningen fortgår enligt planering. Risken med en rysk-kinesisk allians och Rysslands strävan att binda upp de forna sovjetrepublikerna är en hotbild vi måste ta höjd för. Inget parti ser däremot dagens Ryssland som ett omedelbart aktuellt hot. Allt detta sammantaget, vilket försvar behöver vi?

Försvarsberedningen kommer i vår att lägga en försvarsrapport som ett svar på den frågan. Sverigedemokraterna anser att frågan om återtagande av försvarsförmåga inte kan vänta. Sverige kan inte kapprusta med Ryssland, men vi höja vår avskräckande tröskel när ett land som Ryssland agerar som de gör. I vår budgetmotion lägger vi inte bara 3 miljarder kr mer för 2014, vi bifogar en 10-årig vision där vi stegvis ökar försvarsanslaget så att vi om tio år har ett försvarsanslag om 2,0 % av BNP.

Det militära försvaret är en trygghetsfaktor vi inte kan vara utan. Det finns pengar att lägga på försvaret, det visar vårt budgetförslag. Allt beror hur högt vi värderar vår trygghet. Av vår ökning av försvarsanslaget kommer varje år flera miljarder kronor gå till den teknikdrivande svenska försvarsindustrin.

Totalförsvaret och våra förband:

Vi har valt att lägga ett konkret förslag till ett alternativt försvar till det försvar som regeringen bygger. Naturligtvis kan inte ett parti i opposition från riksdagen i detalj föreslå en organisation för försvaret. Men vi har valt att skapa en modell som kan vara en norm för återbyggandet av det svensk försvarsförmåga. Fördelen är att vi utifrån modellen kan beräkna kostnader och därmed föreslå rimliga anslag. Vi vill alltså på tio år fördubbla försvarsanslaget. Vi tror att det är nödvändigt.

Insatsorganisation 2014 (IO14) som riksdagen beslutat, beräknas inte intas nästa år utan först år 2023. Ett problem är att materielförsörjningen av IO14 är underfinansierat med 25-40 miljarder kr. Regeringen avser inte att täcka detta underskott. Regeringen lär ändå inse att det inte går att effektivisera fram dessa pengar. Så hur tänker regeringen anseende försvarets återbyggnad? Frågan är obesvarad.

Hur ser då SD: s modell ut för framtidens svenska försvar?

För de första så täcker vi de liggande underskotten. Underskottet i finansieringen av Gripen Erik om 548 miljoner kronor per år täcker vi från år 2014. Underskottet i investeringsplanen om 2,5 miljarder kronor per år täcker vi från och med år 2015. Med vår budgetmotion så har vi alltså möjlighet att verkligen se IO14 förverkligat år 2023. Utöver detta har vi låtit beräkna kostnader för utvecklande av vår försvarsmodell. Med vårt förslag återgår blir de planerade manöverbataljonerna delar av nya brigader istället. Försvarsmakten återgår även till att omfatta en freds- respektive en krigsorganisation.

Vår modell för flygvapnet rymmer: 

  • 100 st stridsflygplan Gripen Erik istället för regeringens 60 st
  • Återupprättande av F16 och två nya stridsflygsdivisioner.
  • Divisionerna vid F7 Såtenäs ska krigsplaceras.
  • Inköp av långräckviddigt luftvärn, åtta eldenheter Aster-30.
  • Delvis återtagande av BAS-90 systemet.
  • Påbörjande av nyanskaffning av skol- och transportflygplan.

Vår modell för marinen rymmer: 

  • Luftvärnsrobotbestyckning för örlogsfartygen.
  • 5 st nya U-båtar A 26.
  • Påbörjande av nyanskaffning av robotbåtar och ytterligare korvetter.
  • Upprättande av 3 st kustartilleribrigader.

Vår modell för armén rymmer: 

  • En kraftig ökning av budgeten för armémateriel
  • Upprättande av 6 mekaniserade brigader och en halv mekaniserad brigad på Gotland.

Vi anser att Sverige behöver ett existensförsvar. Existensförsvaret bygger på en deklarerad folkvilja att Sverige ska vara en självständig och fri nation samt på en Försvarsmakt, som på ett trovärdigt sätt kan hävda förmåga att skydda landet genom ett organiserat totalförsvar som inkluderar civila komponenter i samverkan. Totalförsvaret ska ha en yta, skalförsvaret, och ett djup, invasionsförsvaret. Regeringens alternativ till existensförsvaret är insatsförsvaret som har en mycket låg numerär men kommer att bli omedelbart gripbar. Insatsförsvaret är bara ett neutralitetsvärn och vaktvärn, d v s en typ av köp-från-hyllan försvar”där man låtsas ha vilja och förmåga att hävda Sveriges folkrättsliga grund.

Samarbeten och allianser:

 Efter Warszawapaktens upplösning finns idag endast en viktig försvarsallians, nämligen NATO. NATO utvidgades efter Warszawapaktens upplösning så att samtliga före detta stater i Östeuropa som varit medlemmar i Warszawapakten blev medlemmar i NATO. Även de tre före detta baltiska delrepublikerna i Sovjetunionen blev medlemmar i NATO. Samtidigt lades NATO:s fokus om från att primärt försvara medlemmarnas eget territorium till att bli en organisation som främst agerar internationellt för att försvara NATO‐ländernas intressen.

NATO har också utvecklat ett omfattande samarbete med andra länder i närområdet via Partnership for Peace (PfP). PfP utvecklas nu så att samarbetet fördjupas med vissa nationer som upplevs har särskilt bra samarbetspotential.

NATO:s kapacitet att agera reduceras nu kraftigt genom kraftiga nedskärningar i försvarsanslagen både i USA och i Europa som följd av den rådande ekonomiska krisen. Samtidigt genomför USA en omprioritering av sin försvarspolitik från Europa och Mellersta Östern till Stilla Havet. Det finns också ett ökande missnöje i USA med att Europas försvarsanslag bara är 30 % av USA: s trots att ekonomierna är jämnstora. Mot den bakgrunden framstår den svenska regeringen som djupt ansvarslös när man svälter ut vårt försvar. I det långa loppet kan vi inte räkna med att andra ska betala vår säkerhet.

Vilken linje vi än väljer angående allianser måste det svenska försvaret få mer resurser. Det finns partier som förordar ett Nato-medlemskap. Sverigedemokraterna förordar en annan väg. Vi vill att det nordiska samarbetet stärks så mycket som möjligt. Visionen är klar: en nordiskt gemensam incidentberedskap och ett gemensamt sjö- och luftförsvar. Norden borde också bli en gemensam beställare av försvarsmateriel.

Frågan har ställts till det amerikanska försvarsdepartementet om Norden kan ha en gemensam försvarsplanering trots att Norge och Danmark är medlemmar i Nato och Sverige och Finland inte. Svaret var: Ja, det går bra. För USA är det primärt att vi tar vårt ekonomiska ansvar, och varför skulle vi inte göra det?

Bidrar vi kraftfullt till säkerhet i Norden, Östersjön och Arktis avlastar det USA. Samtidigt gäller det att konkretisera våra försvarssamarbeten. ”Att inte förhålla sig passiv” är en alldeles för vag formulering.

Försvarsmateriel och industri:

För att få köpa utländskt försvarsmateriel och till bra villkor krävs ofta att Sverige har något att erbjuda i gengäld. Handeln med försvarsmateriel har utrikes‐ och säkerhetspolitiska inslag. Sverige är av hävd en nation med kvalificerade vapensmedjor. Den tid Sverige självt var en stor beställare av försvarsmateriel var vi i hög grad självförsörjande.

Nu är exporten viktig för att uppnå tillräckliga serier av nya produkter. Vid utveckling av nya materielsystem är samarbeten och kostnadsdelning ofta helt nödvändiga, men alla samarbeten är inte lyckosamma. Målmedvetenhet och fokus på innovation som finns i industrin måste vara ledstjärna för utvecklingen. När försvarsindustrin själva finner samverkan brukar det bli bra.

EU vill gärna att medlemsländernas FoU-pengar i framtiden samlas in till European Defence Agency (EDA). Byråkratin inom EDA visar alla tecken på att detta EU‐organ är fel korg att lägga äggen i. EU vill samla FoU pengar till materielprojekt som inte skapas ur marknadsprinciper utan som beslutas politiskt. Nyckelindustrier ska garanteras inkomster. Den svenska regeringen som motsatt sig detta för Sveriges räkning men är nu positiva till att EU vill göra detsamma.

Det skulle gynna Sverige om försvarsmaterielupphandlingen inte var öppen. Svenska försvarsmateriel exporteras idag inte för att marknaden är särskilt öppen utan snarare på kvalité, teknik och prisbild. Den svenska regeringen anser att Sverige bör gå långt före andra EU‐länder med att tillämpa öppen upphandling av försvarsmateriel. Andra EU‐länder nonchalerar lagstiftningen. Sveriges gå‐före‐attityd kan därför komma att kosta oss mycket. Försvarsdepartementet har nu dock äntligen slagit fast att Gripen är en artikel-346‐produkt, dvs. en för Sverige säkerhetspolitiskt strategisk produkt. Det är en bra början Men återstår att säkra är sensorer, undervattenssystem,mikrosatellit teknik mm.

Vidare bör Sverige i vissa fall återta kravet på offset (motköp) i syfte att gynna svenska SME‐företag. Statligt finansierad FoU är väldigt viktig för försvarsindustrin och bör koncentreras mot områden där vår industri är framgångsrik. De produkter vår försvarsindustri ska konkurrera mot på världsmarknaden är så gott som uteslutande initierade med statliga FoU‐anslag.

När stora och tekniktunga affärer görs upp med för oss allmänt viktiga industriländer bör en stat‐till stat‐överenskommelse eftersträvas från svensk sida. Det sista vi bör göra är att jaga försvarsindustrin ut ur Sverige.

Personalförsörjningen:

Marinens fartyg och stridsflygplanen är dyra materielsystem med hög militär effekt i krig och krislägen. Personalen har blivit en bristvara på dessa system. Det är inte kostnadseffektivt att ha för lite personal placerade på dessa enheter och därigenom minska tillgängligheten.

Marinens fartyg som exempel har bara en besättning blir underutnyttjande. Enligt Riksrevisionen genererar marinens korvetter därför i dag endast 20–30 procent av den potential som finns av ett sjödygn i jämförelse med Kustbevakningen som genererar 70 procent.

Särskilt begränsande är om personal med kritisk kompetens inte dubbleras. De mekaniserade brigader och kustartilleribrigader vi planerar för ska delvis ha värnpliktig personal. För detta krävs en selektiv värnplikt. Likt den i Norge. Dessa värnpliktiga skulle dessutom bli en viktig källa för rekrytering till anställda och kontrakterade sedan. Vi har ju ganska svåra problem med att fylla GSS-T, deltidskontrakten.

Tack herr ålderspresident!

//Mikael Jansson

800px-FRA_flagga

Nedan följer en återpublicering från SD-Kuriren om det dagsaktuella ämnet som berör FRA och NSA underättelseverksamhet mot bl.a Ryssland.

I morse släppte SVT nyheten att dokument från NSA-läckan Edward Snowden visar att svenska FRA låtit sin amerikanska motsvarighet ta del av underrättelseinformation rörande Ryssland. Detta slås upp som en stor nyhet och såväl journalister som representanter för vänsterpartiet och miljöpartiet har inte varit sena att ”kräva korten på bordet”.

Att vänsterpolitiker försöker vrida detta till sin fördel är knappast märkligt. De har allt att vinna på att måla upp en bild av att svensk underrättelse i hemlighet skulle verka åt amerikanska intressen. Och det går givetvis att hävda att Uppdrag Gransknings journalister helt enkelt valt att rapportera om sådant de finner märkligt. Fredrik Laurin har till och med uttryckt att han är ”chockad” över informationen. Men det är anmärkningsvärt att han känner så.

Själv är jag nämligen inte särskilt förvånad över innehållet i nyhetsrapporteringen som sådan. Att Sveriges underrättelsetjänst spanar på Ryssland är en självklarhet. Det är heller inget märkligt med att exakta omständigheter kring eventuellt utbyte med andra underrättelsetjänster endast är känt av dem som arbetar på myndigheten eller som på annat sätt får säkerhetsklassad information om detta.

Vad som däremot förvånar mig är att SVT, svensk public service, valt att arbeta med den här sortens löpsedelsjournalistik, därtill i en fråga rörande rikets säkerhet och säkerhetsklassad information. Att de gör sak av att försvaret inte kommenterar uppgifterna, väl medvetna om att en kommentar antagligen vore ett lagbrott. Att de lyfter fram data på ett sätt som indikerar att spaningen skett på uppdrag av NSA, när det som står i dokumenten (vilka för övrigt alltså inte har bekräftats) är att FRA har försett USA med information som är värdefull – inget om order eller uppdrag.

Det är också anmärkningsvärt att man inte tycks reflektera över de tänkbara konsekvenserna av denna vinkling. Svenska myndigheters verksamhet ska givetvis granskas och media ska i stort agera konsekvensneutralt. Men någonstans kanske det går en gräns. Det ingår i det förtroende vi som väljare ger våra folkvalda att all information inte i detalj ska vara tillgänglig för alla. Säkerhetsklassad information är säkerhetsklassad av en anledning. Diplomatiska relationer är känsliga. När media väljer att släppa nyheter som rör så känsliga ämnen är det minsta vi kan begära att de ska vara sakliga samt att källor granskas noga och kritiskt.

Tyvärr kan jag inte låta bli att undra om reportrarna i det här fallet verkligen varit naivt neutrala eller om de i själva verket velat skapa rubriker – kosta vad det kosta vill.

Paula Bieler, Chefredaktör på SD-Kuriren och medlem i Lottakåren

Image

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det svenska bidraget i ISAF under normala omständigheter vid Camp Northern Lights i Mazar-e Sharif ska avslutas innan den 1 juni 2014.
  2. Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 400 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2014, givet att det finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd.
  3. Riksdagen medger inte ett svenskt deltagande i Natos utbildningsinsats RSM.
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om villkor och prioriteringar när det gäller bistånd till Afghanistan.

Motivering

En avslutning av insatsen

Den svenska armén har gjort ett utmärkt arbete i Afghanistan genom att ställa trupp i Mazar-e-Sharif som del av ISAF-operationen. Svenska armén har föredömligt och med egna förluster stött afghanska nationella armén (ANA) och afghanska polisen (ANP) samt tillfört rådgivare (OMLT) i ANA. Det svenska kriget mot talibaner har förts med syftet att hjälpa landets befolkning och att skapa demokrati.

Oavsett hur stark insats svenska armén och övriga ISAF har gjort måste effekten av närvaron bedömas. Sverigedemokraterna bedömer att en bortre gräns för det svenska engagemanget i Afghanistan måste sättas till år 2014. Det hänger nu på folken i Afghanistan att själva ta hand om sin säkerhet.

Eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som gällande antalet förband så innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar, vilket Sverige idag inte har. Vår primära målsättning bör vara att bygga upp ett sådant försvar för att möta framtida hot i vårt närområde, inte ett försvar dimensionerat för insatser på fjärran slagfält med oklara utsikter till framgång i det aktuella landet och till oklart gagn för Sverige.

För att en internationell insats ska vara meningsfull så måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre vi stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier och kosta det svenska försvaret miljarder som istället kunde ha använts till en uppbyggnad av försvarsorganisationen i Sverige. Av denna anledning önskar vi inte heller ett deltagande i utbildningsinsatsen RSM.

De svenska soldaterna i det främsta ledet har hedrat oss alla och har alla svenskars stora tacksamhet. De har möjliggjort att vi kunnat realisera vår önskan att bistå talibanernas offer. ISAF-operationen skalas nu ned och det är tid för det svenska förbandet att åka hem. Vi föreslår därför att det svenska bidraget i ISAF avslutas innan 1 juni 2014 men att det finns en rimlig tid för full avveckling fram till utgången av december månad 2014. Under den händelse att svåra problem uppstår i MES under tiden för truppens hemskickande bör regeringen ha möjligheter att skeppa in trupp för att säkra vår position.

Biståndsinsatser i Afghanistan

Även om trupperna kommer att dra sig tillbaka är vår starka förhoppning att viktiga biståndsinsatser fortfarande kan vara kvar och göra nytta för befolkningen i landet. Till exempel har Svenska Afghanistankommittén verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser innan några västliga trupper fanns i landet.

I regeringens strategi för Afghanistan 2012 – 2014 framkommer att Sverige har liksom andra givarländer, i enlighet med Kabulprocessen åtagit sig att kanalisera minst 50 procent av stödet genom den afghanska regeringens system och öka anpassningen till nationella system och prioriteringar. I propositionen framgår också att den pågående största insatsen inom svenskt bistånd till Afghanistan är stödet till Världsbankens fond för Afghanistans återuppbyggnad, där inriktningen är att stödja afghanska förvaltningen på central, regional och lokal nivå. Det framgår även i propositionen att genom stöd till den afghanska ekonomin kan vi bidra till att stärka landets möjligheter att stå på egna ben. Även om vi kan instämma i att det finns goda syften med denna typ av bistånd för att stärka förvaltningen menar vi att det finns uppenbara risker med denna inriktningen på biståndet till Afghanistan.

Regeringen själv framhåller i strategin för Afghanistan att få framsteg har åstadkommits avseende afghanska myndigheters kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det framgår även att den politiska viljan och förmågan att hantera frågor som korruption och bristande respekt för mänskliga rättigheter kan ifrågasättas.

Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och pengar som forslas ut ur landet. Enligt Transparency international och deras korruptionsindex ligger Afghanistan på delas sista plats vad gäller omfattning av korruption. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste det ställs tydligare villkor på att Afghanska myndigheter visar på en större politisk vilja att hantera den omfattande korruptionen och vi måste se resultat. Konsekvensen blir annars att biståndet genom korruption riskerar att bidra till ändamål det långt ifrån är avsett till.

Sverigedemokraterna vill se ett bistånd som når fram till de fattigaste och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera en så stor del av biståndet via den afghanska regeringens system när korruptionen fortfarande är så omfattande i landet. En av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Vi menar att Sverige i högre grad bör prioritera humanitärt bistånd samt insatser via organisationer i det civila samhället och då främst Svenska Afghanistankommittén, under förutsättning att säkerhetsläget tillåter det. Inom ramen för att vi i vår biståndsbudget föreslår utökat stöd till organisationer i det civila samhället avser vi även att rikta en del av det till satsningar i Afghanistan. Då vi i vår budget föreslår ett kraftigt ökat stöd till UNHCR och humanitära insatser är vår avsikt att en del av detta stöd vid behov ska kunna riktas till att hjälpa de flyktingar som finns i Afghanistan och dess närområde.

Stockholm den 20 november 2013
Mikael Jansson (SD) Julia Kronlid (SD)

Image

Historia och utprovning:

Det tyska företaget Messerschmitt-Bölkow-Blohm,idag del av Eurocopter började utveckla under mitten av 60-talet  en lätt smidig och mångsidig helikopter för att lösa lätt transport, och pansarvärnsbekämpningsförmåga. Helikopter flögs första gången 1967 och serieproduktionen startade 1970 och kom att vara till 2001, då över 1400 exemplar hade tillverkats och levereras .

Behovet av vapenbärande helikoptrar hade diskuterats i Sverige under många år ,då speciellt i pansarbekämpningsrollen i Norrland men även en lätt smidig flygräddningsmaskin för flygvapnet. Flertal tester hade genomförts på flera typer b.la Hkp 2, 3 och 6. År 1983 kom FMV att  testa flera olika PV-helikoptrar  och efter hårda prov kvarstod BO105 och AS 355 som slutkandidater. BO105 visade sig vara den mest lämpade modellen pga pris och prestanda samt leveranstid.

Image

En dansk AS 550 Fennec, vidareutvecklad version av AS 355 med SAAB HeliTOW.

Anskaffning och nyttjande:

Året därpå 1984 skrev Sverige kontrakt på att köpa 21 stycken BO105  av typen CB3 och kom att pga höga beställningar från flertal nationer levereras mellan 1987 och 1988 och fick betäckningen Hkp 9A ,dock kunde man 1985 anskaffa 4 st helikoptrar till flygvapnet för att ersätta de föråldrade Hkp2 i flygvapnets tjänst, dessa fick benämningen Hkp 9B.

Hkp 9A  organiserades i två kompanier med 10 individer vardera. I Boden vid AF 1 för att kunna verka mot en  angripare över gränsen mot Finland, I Linköping  vid AF 2 för att verka mot landstigande eller luftlandsatt fiende. Helikoptrarna verkade på extremt låg höjd och anföll fientligt pansar i känd terräng från förberedda eldställningar. Efter eldöppnande bytte man eldställning. Räckvidden var 3.7 km för RBS 55H SAAB HeliTOW och helikoptern bar 4st robotar.

Image

Hkp 9B kom flygvapnet  att använde för lokal flygräddning och kom att placeras på Kungl Västgöta flygflottilj F 6 och Kungl Skaraborgs flygflottilj F 7. Hkp 9B var en renodlad sjukvårdshelikopter utan beväpning och förlängd 25 cm för att få mer utrymme för  de två sjukvårds bårarna samt en monterad bärgning vinsch på utsidan av flygkroppen. Helikoptern blev aldrig populär pga sin storlek då man i en räddningshelikopter bör ha tillgång till en sjukvårdare eller läkare och en ytbärgare och vinchoperatör.

Förevisning:

Helikoptern kom att utgöra en central del i Arméns Vingar-uppvisningsgrupp i försvarsmakten där mycket skickliga piloter förevisade helikopterns manöverduglighet för åskådarna.

Haverier:

Den 11 september 2007 i Ryd,  kolliderade två st Hkp 9A med individnummer Y04 respektive Y10  i luften under en övning i transportflygning, varpå samtliga fyra personer ombord på omkommer. Helikoptrarna flög i rote och under en vänstersväng på ungefär 150 meters höjs hamnade de för nära varandra, varvid deras rotordiskar kolliderade. Efter kollisionen gick helikoptrarna sönder i luften och Y10 fattade eld. De slog ner med ungefär 40 meters avstånd. Inga tekniska fel kunde påvisas och kraftig kritik riktades mot försvarsmakten angående flygsäkerheten för helikopterverksamhet.

En Hkp 9B från F 6 Karlsborg med individnummer 94 totalhavererade den 12 november 1991 i samband med start från Töreboda vårdcentral på grund av fel på stjärtrotorn. Besättningen skadades lindrigt.

Avveckling och framtida försök:

Flygvapnet använde Hkp 9B  under en kort tid från 1985-1994 då de ersattes av Hkp 10 Super Puma. Arméns helikoptrar  kom att användas efter 2004 enbart för utbildning och transport av ekonomiska anledningar. Systemet kom att avvecklas  i sin helhet år 2009 då man ersatte systemet med Hkp 15A. Prov med SAAB HeliTOW för att bibehålla kompetens har gjorts men av ekonomiska anledningar inte anskaffats.

Image

Den svenska värnplikten var under nästan 100 år en självklar del av det svenska försvaret. Den svenska försvarsförmågan byggde på att det fanns en stor personalstock som var militärt grundutbildad och som vid behov kunde användas till att försvara landet. Under 90-talet började denna modell undergrävas eller förändras om man så vill. År 1995 ersattes värnpliktslagen med Totalförsvarsplikten. Även riksdagens beslut 1992 och 1996 innebar omorganisering av försvaret med dess förrådsverksamhet. Riksdagens beslut under våren 2000 innebar en kraftig omorganisering där vi gick över från ett allmänt invasionsförsvar till ett insatsförsvar med en avveckling av ett helt försörjningssystem. Försvarsmakten fick alltså i uppdrag av riksdagen att genomföra en omorganisering där mycket stora delar av försvarsmaterielen kom att betraktas som överskottsmateriel, som därmed skulle avyttras. För att spara pengar ville Försvarsmakten att denna avyttring skulle gå så snabbt som möjligt, allt för snabbt skulle det visa sig.

Värt att notera är att det långt ifrån enbart var militär utrustning som skulle avvecklas, utan även utrustning som var av mer civil karaktär, utrustning som mycket väl lämpade sig för civil räddningstjänst och som var av ett stort ekonomiskt värde. RR konstaterar att värdet av den utrustning som avvecklades inte ens går att uppskatta. Det var frågan om flera decenniers materialanskaffande skulle brådstörtat slängas, skänkas eller i bästa fall säljas. Försvarsmakten bedömde själva inför avvecklingen att cirka 400 000 kubikmeter förnödenheter skulle bort, närmare 580 000 handeldvapen och 20 000 fordon. Det rörde sig alltså en enorm, helt unik avveckling av materiel. Regeringens direktiv till Försvarsmakten var att avvecklingen skulle genomföras skyndsamt. I RR:s rapport hade Försvarsmakten sedan 2000 avvecklat (gissningsvis) 43 miljoner artiklar, däribland 60 000 ton ammunition, 36 000 vapen, 3000 fordon. Den sammanlagda volymen av den avvecklade materielen var 80 500 kubikmeter.

Riksdagens Revisorer (RR) har i sin rapport RR 2002/03:8 granskat hur effektiv och ändamålsenlig Försvarsmaktens avveckling av materiel och förråd var. Det första som slås fast i RR:s rapport är att försvarets datasystem var bristfälligt, vilket fick till följd att äldre materiel sparades och nyare kastades. Dessutom var försvarets datasystem en flaskhals i hela avvecklingen på grund av allvarliga brister hos detta system. Dessutom hade försvaret olika datasystem vilka inte var kompatibla med varandra, vilket ytterligare ställde till det vid avvecklingen. Andra initiala problem var att personalen inte räckte till för avvecklingen. Den personal som arbetade med avvecklingen mådde dessutom dåligt då många befarade att de skulle sägas upp efter avslutat arbete.

Meningen var från början att Försvaret skulle ha skänkt materiel till statliga myndigheter, frivilliga institutioner och kommuner. Eftersom försvaret inte vill lägga pengar på att reparera materiel så skänktes mycket lite av materielen till dessa myndigheter och institutioner. Inte heller information om att materiel skulle skänkas nådde myndigheterna eller organisationerna. Det fanns också rättsliga betänkligheter att skänka materielen till kommuner och statliga organisationer. RR konstaterade dock vid närmare granskning att några rättsliga hinder ej förelåg för sådana transaktioner. Ett större hinder var då regeringens eget beslut (2000:278) om att överlåtelse av materiel inte är tillåten till kommunerna, detta eftersom till skulle försämra förutsättningarna för dem som tillverkar och saluför liknande materiel. Detta regeringsbeslut måste i sammanhanget ses som en direkt överföring från skattebetalarna till dem som producerade och handlade med den materiel som försvaret avvecklade och som kommunerna kunde ha nytta av. Dock konstaterade RR att överföring till kommunala räddningstjänster skulle ha varit tillåtna ändå. Det rörde sig i huvudsak om materiel (ex ett stort antal elverk) som skulle användas av kommunernas räddningstjänster. I vilket fall ter sig riksdagens beslut 2000:278 som mycket märkligt och måste strida mot allt vad kretsloppstänkande heter, dessutom blev effekten att mycket lite materiel (som betalats av skattebetalarna) kom kommunerna till godo.

Försvarsmakten ville att avyttringen av materiel skulle gå så fort som möjligt. Orsaken till det var att spara pengar då försvarsmakten betalade förrådskostnader för alla sina förråd till Fortifikationsverket. Nu avyttrades materiel i ett rasande tempo och förråd blev tomma i samma takt. Nu kunde inte Fortifikationsverket säga upp personal i samma takt som förråden blev tomma, varvid de var tvungna att höja hyrorna på resterande icke tömda förråd. Resultatet blev ändå mycket blygsamma besparingar för Försvarsmakten. Dessutom måste hela systemet ifrågasättas då både Försvarsmakten och Fortifikationsverket drivs av samma statliga skattemedel och det hela tenderar att bli en lek med pengar (där hela systemet i slutändan blir en minuspost för skattebetalarna).

I stället för att materielen som avyttrades och en gång betalats av svenska skattebetalare användes inom landet av frivilligorganisationer, kommuner och statliga myndigheter så skänktes en mycket stor del till de baltiska staterna. Uppskattningar gör gällande att hälften av de baltiska staternas tillgång på materiel utgörs av svenskt materiel. Enligt Försvarsmakten hade i januari komplett materiel som motsvarar utrustningen för tre luftvärnsbataljoner, tio skyttebataljoner, tre brigadledningskompanier och sex ingenjörskompanier överlåtits till de baltiska länderna. Läckta uppgifter ger vid handen att de skänkta AK4:orna täcker samtliga de baltiska ländernas behov.

Regeringen konstaterade att den svenska överlåtelsen av materiel har ökat säkerheten i Östersjöområdet och höjt de baltiska ländernas förmåga att försvara sig. Frågan man då måste ställa sig är om inte samma överlåtelse har sänkt säkerheten och minskat förmågan att försvara Sverige i motsvarande grad. Förutom då att hela avvecklingen var uselt och brådstörtat genomförd och att enorma mängder av svenska skattebetalares pengar slumpades bort mycket lättvindigt.

Robert Stenkvist, Distriktsordförande Stockholms län (SD)

Image

Igår skrev bloggaren Wiseman ett inlägg som delvis berör den numera nedläggningshotade flygverkstaden vid Ronneby garnison, en utav rikets tre verkstäder. Wiseman beskriver problematiken och den ekonomiska och tidskrävande processen att man redan idag låter flygplanen transporteras till den verkstad som har tid för tillfället istället för att tillskjuta medel för att kunna lösa det inom sin respektive region.

Givetvis är detta ytterligare en förmåga som begränsas/avvecklas iomed regeringens ofinansierade organisation som saknar 40 miljarder kr i investeringsbudgeten. Försöken att spara pengar hjälper föga när man tvingas kannibalisera  på den logistiska verksamheten in på bara benet. Givetvis kommer detta bli kännbart både i den operativa verksamheten. Då dessutom dess verkstäder underhåller våra Gripen kunder kan det komma att påverka trovärdigheten för oss som moderflygvapen för Gripensystemet .

Vi Sverigedemokrater ser givetvis allvarligt på detta. Då det  redan är känt att verksamheten idag lider av stora brister även på underhållssidan skulle detta vara ytterligare en spik i kistan för vårt flygvapen att på ett trovärdigt vis kunna garantera underhållet på de insatsdivisioner och skoldivisioner vi förfogar över-i förlängningen vår trovärdighet att verka med ett flygvapen. Sedan får man betänka den psykologiska effekten, vem vill arbeta i en organisation eller företag som hela tiden talar om att lägga ned? Där lönerna givetvis inte är konkurrenskraftiga med den privata marknaden utan man arbetar för kamratskapen, de ovanliga arbetsuppgifterna och den unika erfarenheten- dock har alla människor privata kostnader och vill givetvis kunna utvecklas och bilda familj och känna en trygghet på sin arbetsplats, att kunna må bra och veta att man har sitt arbete kvar även nästa år.

Regeringen talar om ett försvar som finns här och nu, ett försvar som har flexibilitet, spetskompetens och kan verka med andra. Ett försvar som är omedelbart gripbart för insatser både inom och utanför rikets närområde. Ett försvar som inte var som det gamla, gråa och ineffektiva invasionsförsvaret. Dock är man inte villig att betala för det utan allt skall lösas inom ram, även om ÖB signalerar att utan ökade anslag kommer många förmågor gå förlorade. Ett insatsförsvar betyder inte per automatik mindre utan är en ambitionshöjning av ett invasionsförsvar. Försvaret är statens grundläggande uppgift och det är dags att regeringen tar sitt ansvar.det är man skyldig det svenska folket som vill ha ett försvar som fungerar och kan verka. Ett försvar som inte haltar runt med materiel från IB 77 eller där förbandstyper finns i singular och en ny organisation verkställs 10-15 år efter beslut.

Sverigedemokraterna åtgärdar regeringens ofinansierade organisation i vår skuggbudget där vi täpper igen de budgethål som finns samtidigt som vi anslår ökade medel med 3 miljarder utöver regeringens budget från 2014. Detta innebär att verkstäderna bibehålls och kan expandera. Vi uppsätter även flygverkstaden på F 16 i Uppland som idag nyttjas till andra ändamål. Kostnaden är beräknad till 30 miljoner kr för detta.

Logistik är ännu viktigare om man skall kunna som idag verka med fler förband utomlands samtidigt som man har en liten organisation då tillgängligheten måste vara så bra det bara går. Vi är idag på flertal system nära eller under kritisk massa. Exempel på detta är som Wiseman tar upp vedettbåtarna som vi återkommer i ett eget inlägg om framöver. Man kan fråga vad regeringen kommer vidta för åtgärder för att kompensera för detta bortfall. Denna fråga är likt många andra väl värd att ställas i Riksdagens kammare. Logistik sätter gränsen för vad den operativa verksamheten kan utföra och uppnå. Att regeringen då tvingar försvaret att banta just denna delen av verksamheten är därför ännu ett hinder för IO 14 att uppnås. Det är med andra ord mycket snack men färre verkstäder.

”Logistics .. as vital to military success as daily food is to daily work.”
– Capt. Alfred Thayer Mahan, Armaments and Arbitration, 1912

Image

UPPDATERING: Ingebrikt Sjövik har själv hört av sig i kommentarsfältet och uppger sig vara felciterad på vissa punkter. Läs gärna kommentarerna för att ta del av hans påpekanden. 

Ingebrikt Sjövik, officer vid försvarsmaktens högkvarter och medlem i Gärdesmoderaterna höll idag en föreläsning vid Stockholms universitet med titeln ”VAD HÄNDER MED FÖRSVARET?”

Sjövik kandiderar till Riksdagen och har kommit in i debatten lika oväntat som en moderat budgetförstärkning då Sjövik inte har lika stor pensel för skönmålningen av försvaret som Cecilia Widegren (försvarsberedningens ordförande) eller Karin Enström (försvarsminister).

Föreläsningen inleddes med att berätta att EU är en icke fungerade enhetpå försvarsområdet, något som flera av försvarsdebattörerna säkert samtycker med. Vidare gick man vidare med att diskutera internationella konflikter och tog exempelvis upp Tjetjenien samt Rysslands inkompetens och försvarsstrategi i området. Att FN har visat sig helt värdelösa under internationella konflikter nämndes också.

Rysslands övning Zapad med 70 000 soldater var en ren styrkedemonstration och något som hotar oss i väst var det något som Sjövik gick på om, vilket är något helt annat än vad man hör i dagligt tal från de moderata proffsmålarna. Detta är något som välkomnas bland oss försvarsvänner men är säkert något som irriterar ledande moderata politiker.

Sjövik påstod bl.a. att ”på 80-talet låg försvarsbudgeten på 3% och idag ligger den knappt på 1,3-1,4%” vilket dock är ett mindre sakfel. Vi ligger idag neremot 1,1 % av BNP, lägst i Norden och då försvarsministern säger:

Det är Försvarsmaktens ansvar att inom ram för tilldelade medel avdela personal och bemanna förbandet så att ansatt beredskap kan upprätthållas och uppgiften lösas. Det gäller även under det att materielsystem omsätts genom avveckling, ombyggnation eller anskaffning.

… så kan man enbart drömma om att alliansen skjuter till mer pengar, något som SD har redogjort för här.

Sjövik sa också att ”Försvarets högsta uppgift är att försvara vårt land” och kanske mer skarpa uttalanden var ”Insatsförsvaret var en fluga”. Detta uttalande med tydligheten om att Sverige behöver ett värnpliktsförsvar, ett anpassat försvar behöver båda anställda soldater och värnpliktiga.

Ska vi tolka detta som att Sjövik vill ha ett existensförsvar av Sverigedemokratisk modell? Kommer Sjövik då verka för detta inom sitt parti och stödja SD-motioner ihop med S om värnplikt?

En sak är säker, han har med dessa uttalanden gjort sig ovän med den moderata partiledningen som ser sådana åsikter som gamla och mossiga. Minns statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande i kammaren:

Under hans sju år som statsminister har bara ett enda parti begärt mer pengar till Sveriges försvar – Sverigedemokraterna.

– Varken i regeringen eller i riksdagen finns det partier som oroat sig över resursbrist i försvaret, mer än Sverigedemokraterna

Sjövik kommentar om Sverigedemokraterna var att vi vill ta en paus i de internationella insatserna och satsa på det nationella försvaret – utan att lägga någon värdering i det. Vidare  sades att Sverige måste ha en militär förmåga på Gotland pga dess så extremt fördelaktiga läge mitt i Östersjön. Detta är klarspråk som inte har hörts sedan Anders Björcks tid.

Sjöviks åsikt om NATO var ”Ett NATO medlemskap är tyvärr ett nödvändigt ont om vi vill ha ett modernt teknologiskt försvar”.

Något som vi kommer ha anledning att återkomma till i ett längre inlägg framöver.

Avslutningsvis innan en kort frågestund avslutade Sjövik med att ”Svenskt försvar behöver blocköverskridande samarbeten på lång sikt.” Då SD ser ut att bli tredje största parti så kan man kanske hoppas att Sjövik vid ett inträde i Riksdagen tar sitt ansvar och samarbetar med SD.

Slutligen verkar Ingebrikt Sjövik vara en gammal moderat med sunda konservativa värderingar. Han ser saker för vad de är och är påläst. Han går emot sitt eget parti i frågan om personalförsörjningen och budgetnivån, där han på en fråga svarade att ”Man bör skjuta till 30-40 miljarder kr per år.” Notera, kära läsare, att detta är ungefär på samma nivå som Sveriges EU-avgift kostar oss. Dock saknades tydligheten varifrån dessa pengar ska tas. Sjövik verkade  även vilja se 5-7 brigader med 5000 man i varje, något som är snarlikt vårt förslag.

Vi önskar Sjövik lycka till, han har en hård motvind emot sig och efter dessa tydliga och behövliga uttalanden kommer nog orkanvindarna att blåsa upp. Men glöm inte:

”Hur än stormen viner, bakom molnen solen skiner”

Låt oss hoppas att detta gäller vår försvarspolitik också.

Image

Häromdagen publicerades ett gästinlägg på Wiseman’s Wisdoms från Mikael Jansson, Sverigedemokraternas ledamot i försvarsutskottet och försvarsberedningen. Läs gärna!