Debatt om ISAF och framtida deltagande i Natos utbildningsinsats (RSM) i Afghanistan

17 december, 2013

Image

Måndagen den 16 december hölls en debatt från det samlade försvars och utrikesutskottet där Mikael Jansson och Julia Kronlid deltog.

anf.176 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag vill först yrka bifall till reservationerna 2 och 4. Kriget i Afghanistan har många rötter. Våld har fött våld som har fött våld i området under årtusenden. Det finns inget slut på all hämnd som måste utkrävas.

Med Operation Enduring Freedom, OEF, störtade USA talibanregeringen och upplöste al-Qaidas träningsläger.Det var hämnden för det som hände den 11 september. Imperiebyggare har hemsökt området i alla tider. På 300-talet erövrade Alexander den store området och på 1200-talet gjorde Djingis khan det. Tsarryssland och det brittiska imperiet hade området som spelbricka på 1800-talet. År 1979 anföll Sovjet Afghanistan för att hjälpa de afghanska kommunisterna. ISAF och OEF är i Afghanistan sedan 2001.

När de historiska krigen har handlat om att ta kontroll över området handlar det nuvarande kriget om att besegra det onda och bana väg för välstånd och demokrati. Problemet är att fienden, talibanerna, är mer eller mindre synonym med det pashtunska folket. Frontlinjen går alltså mellan olika folk i området. Tadzjiker, hazarer, uzbeker, ajmaker, turkmener och balucher är stora minoritetsfolk. De går samman i en sak, nämligen att hålla talibanerna stången. Det går inte att komma ifrån grundproblemet som är att kolonialmakter en gång satte Afghanistans gränser utan hänsyn till de olika folkens hemvist.

Målet med allt förändringsarbete i Afghanistan måste vara att gynna folkstyre och modern utbildning för alla, naturligtvis även för kvinnor. Men de stora problemen i Afghanistan är rena systemfel – biståndspengar som fräckt stjäls av regimens egna män, korruption, en icke fungerande polisorganisation och en medeltida syn på kvinnors rättigheter. Att avskaffa dessa systemfel kräver fred, demokrati och ett fungerande utbildningsväsen. Vi får alla hålla våra tummar för att den omfattande internationella insatsen i Afghanistan har gett de goda krafterna tillräckligt bra förutsättningar inför framtiden. Grundvalen för Sverigedemokraternas inställning till militärt utlandsbistånd är att vi nu måste ta en paus för att i stället stärka vårt nationella försvar.

Sverigedemokraterna menar att eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som i fråga om antalet förband innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar. Sverige har inte detta längre. Vår primära målsättning måste vara att bygga upp ett existensförsvar för att möta framtida hot i vårt närområde. De nationella försvarsmålen ska vara dimensionerande. Internationella insatser kommer i andra hand, men de kan vara viktiga. Och om Sverige återbygger ett existensförsvar och tar upp en partiell värnplikt får vi en rekryteringsbas till framgångsrika kommande internationella insatser.

För att en internationell insats ska vara meningsfull måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre Sverige stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier. De svenska soldaterna i det främsta ledet har hedrat oss alla och har alla svenskars stora tacksamhet. De svenska soldaterna har möjliggjort att vi har kunnat realisera vår önskan att bistå talibanernas offer. ISAF-operationen skalas nu ned, och det är tid för det svenska förbandet att åka hem.

Vi föreslår därför att det svenska bidraget i ISAF avslutas senast den 1 juni 2014 men att det finns en rimlig tid för full avveckling fram till utgången av december månad 2014. Mot denna bakgrund medger Sverigedemokraterna att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 400 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan till utgången av december månad 2014. När Sverige skickar en fredsbevarande eller fredsskapande trupp utomlands är det alltid med ett parlament bakom och välmenande tankar. Andra deltagande länder är inte alltid lika välmenande. Det finns ett flertal länder inom Nato som har syften helt olika Sveriges. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för den sittande regimens egen skull. Det finns länder inom Nato som kan gå i krig för ekonomisk vinning. Hur dessa förhållanden påverkar taktiken för krigföring är inte givet, men det verkar många gånger som att Natotrupperna får order som inte tar fasta på de lokala omständigheterna eller möjligheten att rädda maximalt antal liv.

När naturliga befolkningsgrupper klyvs av onaturliga gränser eller befolkningsgrupper tvingas till samlevnad de inte är mogna för kan konflikter bli väldigt svåra att lösa. Det gäller särskilt när det handlar om folk utan utbildning eller erfarenheter av demokrati och mänskliga rättigheter. Jag tror att människoliv många gånger skulle kunna räddas om de fredsbevarande insatserna tog mer fasta på att hålla stridande isär på det sätt som vi minns att de FN-ledda insatserna förr ofta hade som naturligt mål. På den tiden hette det fredsbevarande insatser och inte fredsskapande. Skillnaden består alltså i att hålla isär eller att slå ut den ondaste sidan i en konflikt. Jag är inte naiv och tror att det alltid går att hålla isär parter i en konflikt, men det borde vara den taktik som man eftersträvar.

För att hålla isär krävs också en starkare militär förmåga. Efter en insats från luften som den i Libyen borde nästa steg ha blivit marktrupp, boots on the ground. Avsaknad av boots on the ground gör nu att Libyens utveckling ter sig mycket oviss. Om en fredsbevarande insats i stället inleds med att en spärrlinje sätts upp för att i huvudsak sära de stridande parterna åt måste också de med vapen som passerar en sådan linje bekämpas.

Brytpunkten mellan positiva och negativa utvecklingsspiraler är helt avgörande. Om folken i Afghanistan inte får modern utbildning kommer de inte att kunna lösgöra sig från klansamhället och extrema religiösa dogmer, och då kommer de att fortsätta att kriga och hämnas på varandra i all evighet. Om folken i Afghanistan däremot skulle få modern utbildning skulle de kunna förstå att bygga ett demokratiskt samhälle och även börja bygga fred och säkerhet med sina grannar och internt i landet. Innan Sovjet anföll landet och mujahidin med USA:s stöd bedrev gerillakrig mot ockupanten var Afghanistan ett tryggare land och skulle troligen kunna ha blivit än tryggare med tiden om inte krig hade förts på dem utifrån. Det fanns ingenjörer, modernt utbildade hantverkare och läkare. Dessa utgjorde ett hopp för modernisering. Men detta förstördes alltså av krigen med början 1979. Likaså förstördes kvinnornas möjligheter att utbilda sig, som de flesta känner till, av talibanerna.

En sista aspekt jag vill belysa är de omfattande opiumodlingarna som finns i Afghanistan. Vi vet i dag att det är svårt att få de afghanska bönderna att frångå denna syssla. Först när Afghanistan har andra starka inkomstkällor som mineralbrytning, industriproduktion och export kommer det att vara möjligt att slå till mot opiumodlingarna, och det är viktigt.

anf.192 Julia Kronlid (SD):

Herr talman! Heder åt alla uthålliga ledamöter denna sena afton. All heder också åt våra svenska militärer som trots svåra förutsättningar gjort det bästa möjliga av situationen och insatsen.

Herr talman! År 2014 går, som vi har hört, den militära insatsen i Afghanistan mot sitt slut. Samma år står också Afghanistan inför ett viktigt presidentval. Hur framtiden kommer att te sig för landet är osäkert, men vi vet att landet är ett av de fattigaste i världen och fortfarande har stora behov av bistånd. I regeringens strategi för Afghanistan framkommer att Sverige liksom andra givarländer, i enlighet med Kabulprocessen, har åtagit sig att kanalisera minst 50 procent av stödet genom den afghanska regeringens system och öka anpassningen till nationella system och prioriteringar.

I propositionen framgår också att den pågående största insatsen inom svenskt bistånd till Afghanistan är stödet till Världsbankens fond för Afghanistans återuppbyggnad där inriktningen är att stödja den afghanska förvaltningen på central, regional och lokal nivå. Det framgår även i propositionen att vi genom stöd till den afghanska ekonomin kan bidra till att stärka landets möjligheter att stå på egna ben. Även om vi kan instämma i att det finns goda syften med denna typ av bistånd för att stärka förvaltningen menar vi att det finns uppenbara risker med denna inriktning på biståndet till Afghanistan. Regeringen själv framhåller i strategin för Afghanistan att få framsteg har åstadkommits avseende afghanska myndigheters kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det framgår även att den politiska viljan och förmågan att hantera frågor om korruption och bristande respekt för mänskliga rättigheter kan ifrågasättas. Jag har inte sett några indikationer på att några förbättringar har skett i dessa avseenden. Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och om pengar som forslas ut ur landet.

Enligt Transparency Internationals korruptionsindex ligger Afghanistan på delad sista plats vad gäller omfattning av korruption. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste det ställs tydligare villkor på afghanska myndigheter att visa en större politisk vilja att hantera den omfattande korruptionen, och vi måste se resultat. Konsekvensen blir annars att biståndet genom korruption riskerar att bidra till ändamål det långt ifrån är avsett till.

Herr talman! Sverigedemokraterna vill snarare se ett bistånd som når fram till de fattigaste och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera en så stor del av biståndet via den afghanska regeringens system när korruptionen fortfarande är så omfattande i landet. Herr talman! Två av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Insatser genom organisationer i civila samhället, humanitärt bistånd och hjälp till flyktingar i närområdet är något vi prioriterar i biståndet, och vi menar att Sverige i högre grad bör prioritera den typen av insatser i Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén har verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser även innan några västliga trupper fanns i landet.

Svenska Afghanistankommittén riktar sig särskilt till kvinnor, barn och människor med funktionsnedsättning och genomför insatser inom utbildning, hälsovård, landsbygdsutveckling och rehabilitering av människor med funktionsnedsättning. De har 6 000 anställda varav 99 procent är afghaner från lokalbefolkningen. De riktar särskilt in sig på att nå ut till de allra mest utsatta grupperna, och därför bedrivs arbetet på den fattiga afghanska landsbygden. Sådant arbete bör prioriteras högre än att kanalisera bistånd via myndigheter i ett land som har den högsta korruptionen i världen. I detta anförande instämde Mikael Jansson (SD).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: