Svenska veteraner-Terrängbil M/42 KP

Pansartrupperna bildades 1942 som ett självständigt truppslag. Försvarsstaben insåg att ett behov att  kunna transportera infanteri som närskydd till pansarstyrkor med ett dedikerat fordon. Att sitta på stridsvagnar gjorde att visserligen att man kunde behålla framrycknings hastigheten, men truppen var helt oskyddat. Kravet var ett bepansrat truppfordon som kunde hålla god fart med de pansarstyrkor som anföll.

För att snabba på leveransen kom man att beställa fordonet från både Scania och Volvo lades beställningar på leverans under 1944-1946 av 500 stycken fordon. Scania kom att tillverka 300 stycken och Volvo 200 stycken. Överbyggnaden var en konstruktion från AB Landsverk och bestod av pansarplåtar 20 mm i fronten och 8mm på sidorna som fogades samman.

Fordonen gavs beteckningarna Terrängbil m/42 med SKP för Scanias Karosseri Pansar och VKP för Volvo. De hade två mans besättning och utrymme för 16 pansarskyttesoldater. Skillnaden mellan Scanias och Volvo KP-bil var att  Scania hade ett nockspel på vänster sida, vilket gjorde att bärgning både framåt och bakåt kunde genomföras. Volvos version hade en fast vinsch på höger sida vilket enbart tillät bärgning framåt. Utrymmet för pansarskyttegruppen var inte försett med något tak, men kunde täckas med en presenning. KP-bilarna var vid leverans obeväpnade, men det gick att med handeldvapen öppna eld inifrån genom små luckor på sidorna och i dörrarna. Öppningarna framför förare och passagerare kunde stängas igen genom att två stora pansarplåtar fälldes ned. Pansarskyttegruppens avsittning var tänkt att ske genom en urstigningslucka bak eller två små sidoluckor framför bakhjulen, men pga dörrarnas storlek hoppade man oftast över sidoplåtarna istället.

P1 och P2  Kom att utrustas Volvo och P3 och P4 med Scania. Även P1G på Gotland tillfördes ett antal. Efter 1947 när leveransen var klar tillfördes KP-bilar även till  I1, I15 och I17.

Fordonens avsaknad av beväpning åtgärdades 1956 med luftvärnskulspruta m/36 som vart vattenkyld och monterades i dubbelavett.. Den monterades i en kulsprutekrans ovanpå förarhyttens tak. Fordonen fick namnet M/42 SKPF/VPKF där F står för fordonsluftvärn.

 

När Sverige skulle skicka trupper för  FN-uppdraget i Kongo 1960-1964 sändes 11 stycken ner för FN-tjänst som kom att användas i striderna i Elisabethville 1961.  Efter ett antal kulspruteskyttar sårats försågs fordonen med tilläggsskydd runt kulsprutan på taket . Kulspruta M/36 kunde med pipbyte avfyra två olika patroner , 8mm eller 6.5 mm, 8mm patron m/32 var den kraftigaste i världen i sin kaliber och dess pansarprojektiler slog ut flera fientliga pansarbilar i Kongo. Fordonen erbjöd dugligt skydd och blev populära att FN beslöt att införskaffade 15 stycken fordon till de indiska och irländska bataljonerna.Våren 1964 överfördes tio av fordonen till den svenska FN-styrkan på Cypern. Dessa förstärktes efterhand med 6 st i första omgången, sedan 7 till i andra omgången. De sista hade blivit nyrenoverade under 1974. Antal KP-bilar var  35 st under insatsen. Under FN-mission på Cypern deltog KP-bilarna i fem större operationer  främst vid striderna mellan grek- och turkcyprioter 1974 då många svenskar evakuerades från FN observationsposteringar. Fordonen kom att kallas  ”The White Elephants”  och ingav respekt hos lokalbefolkningen. De fungerade utan större problem även om de slets hårt, en del kom att  köras mer än 10.000 mil . KP-bilarna avvecklades från Cypern i våren  1978. Man kom enbart att nyttja Scaniabyggda KP-bilar inom ramen för FN och totalt byggdes cirka 73 stycken om för utlandstjänst och försågs med skyddsplåtar runt kulsprutan . Volvobilarna blev därmed överskott då det inte fanns något behov av dem i förbanden och de kasserades 1970-72.

 

SKPF-versionen genomgick en mindre renovering 1971 då de skulle tillföras Gotland-förbanden. På Gotland genomgick de en större REMO under 80-talet då många av de mindre bra egenskaperna med KP-bilen fixades inom en  väldigt liten budgetram. Detta skedde på  initiativ av överste Lars-Erik Wahlgren, regementschef för P 18, Kungl Gotlands regemente. Pansarskytteutrymmet försågs med ett pansartak, bakplanet rätades upp och försågs med en stor bakdörr för snabb avsittning, fordonen försågs med rökkastare och två stycken kulsprutor m/58, till många fordonsförares glädje fick man även  styrservo. Det beslöts att  de renoverade och modifierade fordonen skulle kunna fylla olika roller  och togs fram i flera versioner  varav pansarskytte 173 st Tgbil m/42 D SKPF, stridsledning 18 st Tgbil m/42 A SKP, sjuktransport  24 st Sjtgb 9521 A som blev Sveriges första renodlade sjukvårdsterrängbil. Man tog även fram 11 st Tgbil m/42 E SKPF för kuppförsvar i Stockholm och dessa kom att  placerade vid K1. Dessa kompletterade och ersatte de gamla KP bilarna polisen hade för samma ändamål. Polisen förfogade mellan åren 1968-1981 64 st fordonen  tidigare. Polisens fordon saknade beväpning.

 

Ett antal år efter  Sovjetunionens sönderfall överfördes som hjälp 10 st fordon till Estland, Lettland och Litauen plus ett stort mängd övrig militär utrustning. Estland modifierade dessa så de kan bära DShKM tung kulspruta. De är fortfarande i tjänst i det Estländska hemvärnet. Lettland och Litauen har tagit sina ur aktiv tjänst men de finns kvar i förråden, dessa också med DShKM.

När P18 den 31 december 2004 lades ner togs slutligen den sista KP-bilen ur tjänst i försvarsmakten. KP-bilen kom att tjänstgöra i 60 år. Ett flertal fordon i olika versioner finns bevarade och en hel del är körbara.