Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 785 personer till förfogande för deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) till utgången av december månad 2013, under förutsättning att det för det första även fortsättningsvis finns ett giltigt mandat för styrkan enligt beslut av Förenta nationernas säkerhetsråd och för det andra att den svenska styrkan gradvis avvecklas helt under 2013.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att svenskt bistånd till Afghanistan inte ska kanaliseras genom den afghanska regeringens system utan att Sveriges regering i högre grad bör prioritera humanitära insatser och kanalisera bistånd via organisationer i det civila samhället, främst Svenska Afghanistankommittén.

Motivering

Sverigedemokraternas syn på Afghanistaninsatsen är att vi inte kan se några rimliga utsikter till framgång och att ett uttåg ur Afghanistan är ofrånkomligt. Afghanistaninsatsen kan inte heller frikopplas från vår syn på den svenska försvarsförmågan generellt. Man bör vara medveten om att insatser utomlands ofrånkomligen kommer att ske på bekostnad av resurser till det inhemska försvaret.

Eftersom det svenska försvaret har reducerats såväl ekonomiskt som gällande antalet förband så innebär alltför stora internationella engagemang att vårt eget existensförsvar inte kan planeras eller övas. Varje självständig nation behöver ett existensförsvar, vilket Sverige idag inte har. Vår primära målsättning bör vara att bygga upp ett sådant försvar för att möta framtida hot i vårt närområde, inte ett försvar dimensionerat för insatser på fjärran slagfält med oklara utsikter till framgång i det aktuella landet och till oklart gagn för Sverige.

Ett uttåg ur Afghanistan är enligt vår mening ofrånkomligt. För svensk del kan det ofrånkomliga uttåget lika gärna ske under den lugna perioden som väntas inträda under skörden år 2013. Efter denna tidpunkt är det vår mening att den svenska insatsen bör avvecklas helt och inga fler väpnade styrkor bör befinna sig i landet.

Sveriges väpnade trupp i Afghanistan arbetar idag mot den långsiktiga strategin att de afghanska regeringsstyrkorna successivt ska bli mäktiga att själva lösa uppgiften och att ISAF skulle fasas ut, först till en renodlad utbildande roll och slutligen helt och hållet som icke längre nödvändig assistans. Den stora expansionen av den afghanska armén har dock brottats med svåra problem. Graden av deserteringar har varit från hög till mycket hög och betydande delar av den beväpning som har delats ut till armén har istället hamnat i talibanernas händer. Vid de tillfällen där afghanska arméförband har deltagit i operationer har det förekommit att soldater har spridit information om detaljer i operationerna som sedan hamnat i talibanernas händer. Förbanden är snedrekryterade etniskt, korruptionen är stor och bristen på läskunniga och pålitliga afghanska soldater gör att det är svårt att bygga upp en stabil kår av officerare och underofficerare.

Det är knappast troligt att målet att lämna över säkerhetsuppdraget till en väl fungerande afghansk krigsmakt kommer att kunna realiseras. Det är inte ens särskilt troligt att Karzairegimen kommer att överleva när ISAF nu närmar sig den punkt när man ska lämna Afghanistan. Det sannolika alternativet är ett intensifierat inbördeskrig mellan olika fraktioner.

För att en internationell insats ska vara meningsfull så måste det också finnas rimliga utsikter till framgång. Insatsen i Afghanistan är inte en sådan. Ju längre vi stannar, desto mer riskerar vi att dras in i ett moras av gerillabekämpningsinsatser som kan vara i decennier och kosta det svenska försvaret miljarder som istället kunde ha använts till en uppbyggnad av försvarsorganisationen i Sverige.

Vår syn på biståndsinsatser i Afghanistan

Även om trupperna kommer att dra sig tillbaka är vår starka förhoppning att viktiga biståndsinsatser fortfarande kan vara kvar och göra nytta för befolkningen i landet. Till exempel har Svenska Afghanistankommittén verkat i landet i 30 år och klarat av att genomföra insatser innan några västliga trupper fanns i landet.

Däremot ser vi kritiskt på den utveckling som framgår av propositionen, nämligen att det svenska biståndet ska anpassas efter åtaganden i givarsamfundet att senast 2012 kanalisera minst 50 % av biståndet genom den afghanska regeringens system. Vi ställer oss frågande till att det i propositionen framgår att Sverige är på god väg att uppnå målet att kanalisera 50 % av biståndet via afghanska myndigheter, när samtidigt det framgår att få framsteg har åstadkommits vad gäller den afghanska myndighetens kapacitet att hantera ökade resursflöden. Det finns också rapporter om omfattande korruptionsproblem och pengar som forslas ut ur landet. För att biståndspengar ska kunna kanaliseras via den afghanska regeringens system måste bland annat insatserna mot korruption skärpas. Vi vill se ett bistånd som når fram till de fattigas och mest utsatta i landet. Det tror vi inte uppnås genom att kanalisera biståndet via den afghanska regeringen. En av de mest utsatta grupperna i landet är kvinnor och barn. Insatser inriktade på hälsa, skydd och utbildning för kvinnor och barn anser vi därför vara av vikt. Vi menar att regeringen inte bör gå vidare med att uppfylla målet om att kanalisera minst 50 % av det svenska biståndet via den afghanska regeringen utan istället bör prioritera humanitärt bistånd samt insatser via organisationer i det civila samhället och då främst Svenska Afghanistankommittén, under förutsättning att säkerhetsläget tillåter det. Inom ramen för att vi i vår biståndsbudget föreslår utökat stöd till organisationer i det civila samhället avser vi även att rikta en del av det till satsningar i Afghanistan. Då vi i vår budget föreslår ett kraftigt ökat stöd till UNHCR och humanitära insatser är vår avsikt att en del av detta stöd vid behov ska kunna riktas till att hjälpa de flyktingar som finns i Afghanistan och dess närområde.

Stockholm den 22 november 2012
Julia Kronlid (SD) Mikael Jansson (SD)

Efter sju sorger och åtta bedrövelser presenteras nu intervjun med Mikael Jansson om arbetet med försvarsberedningen:

 

På grund av att vi är så grundligt otekniska här på bloggen så har det tagit sin rundliga tid att få upp det här klippet, trots att intervjun gjordes i tisdags och levererades i torsdags. Bildkvaliteten kunde vara lite bättre också, och vi ska försöka fixa det med teknikkillarna kommande vecka.
Vi har som sagt tänkt att vi skall ha det här som ett återkommande inslag på bloggen. Intentionen är att genomföra intervjuer om bl.a. försvarsberedningen men också att exempelvis svara på frågor från läsekretsen. Så, om någon vill ställa en fråga som det finns möjlighet att besvara (sekretess etc.  kan självklart spela in) så är ni välkomna att posta dem som kommentarer här eller skriva dem till lantvarnet (snabela) gmail punkt com, alternativt på Twitter: @Lantvarnet.

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att pröva möjligheten att återinföra objektsramar i regeringens redovisning till riksdagen av planerad och beställd försvarsmateriel.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att parametrarna nationell handlingsfrihet respektive förseningsrisker bör finnas med vid bedömning och uppföljning av internationella materielsamarbeten.

Motivering

Regeringens åtgärder som de anges i skrivelsen är otydliga i jämförelse med analysen och rekommendationerna i revisionsrapporten.

Materielanslagen 1:3 och 1:4 är omfattande. Regeringen anslår sammantaget 15,5 miljarder för 2012. De stora anslagen till trots är det inte lätt att bedöma vad som ryms i en budget på materielområdet. Delar av materielanskaffning är nämligen sekretessbelagd och materielutvecklingen sker delvis med flera länder som beställare. Många av materielslagen är högteknologiskt tillverkade och är därför i snabb teknisk utveckling. Det är svårbedömt hur lång livslängden för sådana system blir.

Riksrevisionen konstaterar att det mål som oftast inte nås vid internationella samarbeten är leveranstiden. Förseningar vid internationella materielsamarbeten är vanliga. I vissa fall blir förseningarna mångåriga, och där är helikopter 14 med en försening på minst tio år ett exempel. Med flera beställare av nya system ökar riskerna för förseningar, särskilt när särspecifikationer förekommer eller politiska styrproblem uppstår. När materielsystem försenas kan övningar och insatser försenas och den momentana beredskapen mot hot i närområdet minska. Därför är förseningar ett mycket allvarligt problem.

Riksrevisionen anser att regeringens information till riksdagen bör vara mer övergripande och ge en helhetsbild utan att för den skull röja sekretessen. Objektsramarna som tidigare fanns i redovisningen till riksdagen framhålls av Riksrevisionen som ett alternativ och de olika objekten bör också ha sina livscykelkostnader beräknade.

Utöver detta visar Riksrevisionens granskning också att den i tidigare försvarsbeslut (prop. 2008/09:140 och bet. 2008/09:FöU10) uttalade intentionen att i första hand köpa färdiga materielsystem och endast i sista hand utveckla nya system inte är oproblematisk. Införskaffning av befintliga system kan föra med sig omfattande behov av anpassning av materielen, vilket fördyrar processen i en sådan grad att det inte är självklart att nyutveckling är det dyraste alternativet. Den nationella handlingsfriheten för Sverige minskar också med internationella materielsamarbeten, helt i enlighet med vad som framkommer i granskningen. Det måste vi ofta acceptera, men en egen utveckling eller en samnordisk utveckling av nya system kan minska risken för förseningar och andra brister i måluppfyllnad.

Valet mellan de två alternativen utvecklingsprojekt respektive upphandlingsprojekt är svårt och ställer i sig stora krav på god redovisning för riksdagen. Enligt vår mening är det därför inte självklart att internationell upphandling i samarbete är att föredra. Vi instämmer i Riksrevisionens rekommendation att man i stället bör göra en avvägning från fall till fall av vilket tillvägagångssätt som är mest effektivt för att anskaffa materielen: modifiering, upphandling eller utveckling, med eller utan internationellt samarbete. Dessutom behöver beslut om enskilda materielsystem avvägas mot ett helhetsperspektiv.

Mikael Jansson (SD)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett avskaffande av särbehandling inom försvaret.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att försvaret bör ges ett undantag i diskrimineringslagen.

Motivering

År 1980 blev det för första gången möjligt för kvinnor att tjänstgöra som officerare. Det dröjde dock fram till 1989 innan samtliga yrkesgrenar och tjänster blev tillgängliga för kvinnor. Ända fram till nu har andelen kvinnor i försvaret fortsatt att vara avsevärt lägre än andelen män.

Militärt ledarskap har alltid varit något speciellt. Den som har ansvaret för att leda andra på uppdrag som kan innebära risk för liv och lem innehar ett för dagens arbetsliv högst ovanligt arbete. Övning i militära sammanhang innebär bland annat träning i att systematiskt och kraftfullt hota eller använda våld, vilket ställer utomordentliga krav på den som leder verksamheten. Att vara yrkesofficer i operativ tjänst går inte att jämföra med ett vanligt kontorsarbete. Det är bokstavligt talat livsviktigt att de som anställs som yrkesofficerare är de bästa som överhuvudtaget går att frambringa bland de sökande. Så är dock inte fallet. Enligt försvarets jämställdhetsplan har vi nu fått en situation där vi i realiteten har sänkt kraven för att få fler kvinnor antagna till såväl yrkesofficerare som soldater. Detta är helt oacceptabelt. En jämställdhetspolitik för försvarsmakten bör vara inriktad på att låta alla som vill söka anställning om de uppnår kraven, inte på att sänka kraven för att uppnå en godtyckligt vald könsfördelning. Det senare alternativet innebär att vi ökar risken för att svenska liv förloras i strid tack vare bristfälligt officers- och soldatmaterial.

Vi anser därför att den nuvarande särbehandlingen inom försvaret bör avskaffas och att kraven för anställning bör utformas på ett sådant vis att de möjliggör att de bäst lämpade sökande får förmånen att anställas i den svenska försvarsmakten. För att åstadkomma detta är det vår mening att försvaret måste få ett tydligt undantag från de bestämmelser som anges i diskrimineringslagen.

Carina Herrstedt (SD) Mikael Jansson (SD)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör ompröva särkostnadsmodellen samt att alla kostnader för internationella fredsbefrämjande insatser bör redovisas samlat.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att begreppet civil ledning av det PRT som vi ansvarar för i Mazar-e Sharif bör konkretiseras.
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en strategi ska tas fram för insatsen i Kosovo.
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen för varje internationell insats bör konkretisera och tydligt redogöra för mål, syfte och motiv med de svenska bidragen.
  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör förbättra styrningen av civila och militära insatser.

Motivering

Regeringens redovisning av vad de egentliga kostnaderna för Sveriges internationella insatser uppgår till har under lång tid varit bristfällig. Riksrevisionen konstaterar i rapporten om svenska bidrag till internationella insatser att det är svårt att bilda sig en uppfattning om de samlade kostnader Försvarsmakten har för internationella fredsbefrämjande insatser, eftersom kostnader för fast anställd personal i dessa insatser bokförs på anslag 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap och inte på anslag 1:2 Fredsbefrämjande förbandsverksamhet. Detta är en följd av den s.k. särkostnadsmodellen, vilken i praktiken innebär att man döljer de totala kostnaderna för rikets internationella engagemang. Ett av flera problem med modellen är att samtlig materiel införskaffas och avskrivs av grundorganisationen och alltså formellt inte belastar anslagen för den internationella insatsen. Hur man än ser på saken så måste det ses som rimligt att slitaget på materiel är avgjort hårdare i de svåra förhållanden som präglar exempelvis Afghanistaninsatsen, varför en sådan anslagsstruktur blir missvisande. För att möjliggöra att riksdagen får tillräcklig information för att kunna fatta välgrundade beslut bör i stället kostnaderna för de internationella insatserna redovisas samlat, där en uppdelning mellan kostnader för militära och civila insatser ska framgå.

Enligt Riksrevisionens rapport om svenska bidrag till internationella insatser har det i regeringens underlag inför ett riksdagsbeslut inte framgått på vilka grundvalar som Sverige ska bidra med förband till den aktuella insatsen. I vissa propositioner har det funnits motiv och resonemang i allmänna ordalag medan detta har saknats i andra fall. Regeringen hävdar i skrivelsen 2011/12:18 att Sveriges mål och bedömningar vägleds av ett antal policydokument. Vi anser dock att det mycket tydligare behöver framgå hur regeringen motiverar varje enskild insats och på vilka grundvalar som regeringen motiverar insatsen. Regeringen framhåller även att mål för insatser framhålls i de styrdokument som tas fram av internationella organisationer såsom Förenta Nationerna, Nato och Europeiska unionen. Riksrevisionen menar dock att det i underlaget för riksdagsbeslut inte heller framgår tydligt om det är t.ex. Natos mål som Sverige ska bidra till att uppnå. Det är självklart av stor vikt att riksdagen är med och fattar beslut om internationella insatser. Som framhållits ovan behövs dock ett mycket mer gediget underlag för att riksdagen ska kunna fatta ett genomtänkt beslut där alla verkligen vet vad den aktuella insatsen kommer att innebära.

Ett återkommande problem med insatserna har också utgjorts av den bristande styrningen av samordning mellan civila och militära insatser, vilket också Riksrevisionen har kritiserat. Den nuvarande s.k. styrningen av de internationella insatserna vilar på ömsesidigt motstridiga policydokument som ger olika signaler om vilka förhållanden som ska råda rörande exempelvis civil-militär samverkan. Detta har fått till följd att personer som är utsända i fält själva har fått hantera samverkan på områden där styrning saknats. Detta anser vi inte vara en acceptabel styrning av en verksamhet som kostar stora pengar och har stor betydelse för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska intressen. Regeringen menar att formen för samverkan framgår i aktuella propositioner, skrivelser, regleringsbrev samt internationella överenskommelser. Riksrevisionen framhåller dock att det i regeringens propositioner endast har förts fram att det sker en samverkan och att den fördjupats men inte på vilket sätt och vad samverkan ska innebära i praktiken, vilket vi anser bör framkomma. Vi menar att regeringen mer konkret ska redovisa vilka insatser regeringen avser att göra för att förbättra styrningen av internationella insatser. Trots att Riksrevisionens rapport kom i mars 2011 hade inte heller regeringen gjort några större förbättringar gällande underlag och tydliga mål med svenska insatser när det gällde Sveriges bidrag till insatsen i Libyen som det beslutades om senast i juni 2011.

Ett exempel på behovet av tydliga riktlinjer är Kosovoinsatsen, där Sverige har bidragit sedan 1999. Trots detta finns inte något samlat övergripande mål för vårt engagemang i insatsen där. Det finns inte heller några tydliga målformuleringar eller förväntningar av vilka resultat man kan tänkas uppnå med insatsen. Regeringen har tagit fram en samlad strategi för Sveriges insats i Afghanistan, även om denna också har brister. Vi menar att en övergripande strategi för Kosovoinsatsen också bör tas fram för att på detta sätt klargöra vad vi förväntar oss av insatsen.

Vad gäller insatsen i Afghanistan har regeringen lagt fram ett förslag (i prop. 2010/11:35) om att de samlade svenska insatserna i norra Afghanistan, inklusive biståndsinsatser, ska överföras till en civil ledning. Beslutet i fråga var en del i den politiska överenskommelsen bakom att behålla svensk trupp i Afghanistan. Det finns dock flera frågetecken rörande detta. För det första är det oklart hur detta har förberetts under 2011 och för det andra är det oklart vad beslutet över huvud taget innebär. Hur kommer ansvarsfördelningen att se ut på plats? Kommer det att innebära någon konkret skillnad med hur ledningen sköts för närvarande? Vi menar därför att beslutet om civil ledning av Afghanistaninsatsen måste tydliggöras.

Julia Kronlid (SD) Mikael Jansson (SD)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ärenden av civil beredskapskaraktär bör beredas hos länsstyrelser efter yttrande av Försvarsmakten.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ärenden av civil beredskapskaraktär bör beredas hos kommuner efter yttrande av Försvarsmakten.
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) stödjande och samordnande roll ska tydliggöras så att den inte kommer i konflikt med principerna om ansvar, närhet och likhet i krisberedskapssystemet.

Motivering

Hotscenarierna mot samhället ökar och hoten blir alltmer asymmetriska. Vad som är militära respektive civila hot är inte lika lättanalyserat längre. Det är ett skäl till att förbereda den militära myndigheten på att delta i hanteringen av hot mot det civila samhället så att bistånd från Försvarsmakten kan ges vid svåra kriser och påfrestningar.

Försvarsmaktens huvuduppgift bör också fortsättningsvis vara existensförsvaret av Sverige och denna uppgift bör också vara dimensionerande, men den befintliga förmågan ska kunna bistå det civila samhället.

Den mängd bistånd till det civila samhället som Försvarsmakten kan ge är bland annat beroende av storleken på Försvarsmakten. När vi hade allmän värnplikt och ett stort antal utbildningsplatser spridda över landet så var Försvarsmaktens förmåga att bistå det civila samhället god. Idag, när ett stort antal regementen har lagts ned och inriktningen på försvaret har övergått till att fokusera på internationella insatser, så har försvaret påtagligt försämrad förmåga att bidra till den civila beredskapen. Som Riksrevisionen skriver är det trots det ändå viktigt att vi så effektivt som möjligt kan använda oss av den befintliga militära förmågan till hjälp för det civila samhället vid svåra kriser och påfrestningar, trots reformerna och den nya inriktningen av försvaret.

Riksrevisionen konstaterar att Försvarsmaktens bistånd till det civila lokalt är ad hoc-baserat och att det för närvarande vilar på lokala initiativ och gamla vanor sedan invasionsförsvarets tid. För att denna situation skall förbättras krävs att samarbetsvägarna formaliseras och att Försvarsmakten finns fysiskt närvarande i diskussioner om civil beredskap. Myndigheterna ska ha kännedom om varandras hotbilder och krisplanering. När Sverige hade militärbefälhavare som i sina militärområden samverkade med civilbefälhavarna fanns en naturlig civil–militär samverkan. Det som nu krävs är att man finner en annan struktur för att återskapa denna samverkan. Försvarsmaktens chefer på tillämplig nivå bör därför få yttra sig i beredskapsärenden hos kommuner och länsstyrelser för att därigenom skapa en tydlig kontaktyta. Utöver detta bör fasta funktioner hos de nationella skyddsstyrkorna byggas upp för att hantera kommunikationen gentemot civila myndigheter.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har en viktig roll som stödjande och samordnande funktion vid krishantering. MSB kan skärskåda myndigheter med ansvar för krisberedskap och förutsättningslöst ställa frågor om den faktiska beredskapen. Därigenom kan MSB i skarpa lägen tidigt iaktta en kris och kontrollera om ansvariga myndigheter börjat agera. Det har dock visat sig vid olika övningar, till exempel kärnkraftsövningen SAMÖ-KKÖ 2011, att MSB har ansett sig leda krishanteringen, vilket har lett till oklarheter om vem som egentligen leder krishanteringen i skarpt läge – den lokala länsstyrelsen eller MSB. MSB:s och länsstyrelsernas ansvar behöver därför tydliggöras.

Mikael Jansson (SD) Richard Jomshof (SD)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om överföring av ägarskapet för försvarsanläggningar från Fortifikationsverket till Försvarsmakten.

Motivering

Sedan ett antal år tillbaka har ägarskapet av försvarsmaktens kaserner övergått till Fortifikationsverket. Systemet fungerar numera så att Fortifikationsverket sedan hyr ut lokalerna till försvarsmakten till vad som vanligtvis anges vara så kallade marknadshyror. Detta system är dock inte oproblematiskt. För att ta ett enskilt exempel så kan det diskuteras hur hög efterfrågan egentligen är på krigsflygbaser i Norrlands inland på den öppna marknaden. Sannolikt finns det endast en tänkbar hyresgäst, nämligen Försvarsmakten, i vilket fall ”marknadshyran” – om det nu verkligen vore marknaden som avgjorde hyresnivån – torde vara försumbar. Så förefaller dock inte systemet fungera. Det framstår utöver detta som samhällsekonomiskt bakvänt att försvaret tvingas betala för lokaler som i vissa fall kan vara byggda i egen regi för årtionden sedan (eller mer).

Kostnaderna för försvarets lokaler är en stor utgiftspost för myndigheten och det går inte att komma undan att dessa kostnader sannolikt skulle kunna användas för att förbättra Sveriges försvarsförmåga istället för att låta pengarna gå runt i systemet. Det är vår mening att det är rimligare ur försvarssynpunkt att ägarskapet av de kaserner och övriga försvarsanläggningar som brukas av försvarsmakten också överförs till försvarsmaktens ägo.

 

Stockholm den 4 oktober 2012

 

David Lång (SD)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att skapa ett svenskt beredskapslager för olja i enlighet med artikel 7 i rådets direktiv 2009/119/EG.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om lagstadgade riktlinjer för ekonomiska aktörers delegering av lagringsskyldigheten.
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att lagstadga framtagandet av ett prioriterings- och ransoneringssystem för petroleumprodukter.

Motivering

Sverigedemokraterna instämmer i de intentioner som propositionen ger uttryck för vad gäller behovet av ett system för att upprätthålla lager av olja i händelse av kris. Det är däremot enligt vår mening oklart om de i propositionen föreslagna åtgärderna är tillräckliga för att hantera en situation som är av den arten av lagren faktiskt kan behöva tas i bruk.

Hela konstruktionen av den aktuella lagen vilar på att enskilda marknadsaktörer ska sköta lagringen, men det är högst tvivelaktigt om den konstruktionen av regeringens förslag är tillräcklig för att säkerställa att lagren kommer att finnas gripbara på det sätt som är önskvärt i en krissituation. Det faktum att lagen öppnar för att marknadsaktörerna kan delegera sin lagring till ett lager som rent fysiskt existerar i ett annat EU-land gör att det är tveksamt om det ens kan kallas för ett beredskapslager i något meningsfullt avseende.

Svenska myndigheter har tidigare haft beredskapslager. Det föreliggande direktivet ger också möjlighet för staten att inneha sådana lager, vilket regeringen har valt att avstå från. Vi menar att det, för att garantera en hög grad av tillgänglighet för beredskapslager av denna typ, bör vara så att Sverige utnyttjar möjligheten som anges i direktivets artikel 7 att inrätta så kallade centrala lagringsenheter.

Detta behöver naturligtvis inte utesluta att man också utnyttjar de möjligheter till lagring som finns hos kommersiella aktörer. Precis som regeringen anger så finns det en fördel i att kunna använda sig av de inarbetade logistikvägar som finns och att använda sig av den expertis och de installationer som sådana aktörer innehar. Det är dock viktigt att poängtera att denna typ av lager i sådana fall måste finnas tillgängliga i Sverige, eftersom värdet av sådana lager som finns utomlands starkt kan ifrågasättas. Ett beredskapslager som har delegerats till Malta är exempelvis knappast gripbart på det sätt som ett beredskapslager måste anses vara. Nu föreskriver direktivet uppenbarligen att medlemsstaterna är skyldiga att ge kommersiella aktörer rätt att delegera en del av sina lagringsskyldigheter, men det stipuleras också att medlemsstaterna har rätt att fastställa begränsningar och villkor för hur sådan delegering får gå till. Det är enligt vår mening orimligt att regeringen inte använder sig av möjligheten att i lag stipulera sådana villkor. Enligt direktivets artikel 8 punkt 1 anges flera alternativ för hur sådan delegering kan se ut. Det är vår mening att sådan delegering endast bör vara tillåten för alternativ a respektive d, dvs. antingen till den centrala lagringsenheten i Sverige (som vi har föreslagit enligt ovan) ellertill en annan ekonomisk aktör i Sverige. I och med att punkt b och c (vilka behandlar delegering till lager utomlands) är villkorad till att endast vara tillåten i det fall medlemsstaten har gett tillstånd till det så menar vi att sådan delegering ska vara förbjuden i lag, vilket också ligger i linje med artikel 8 punkt 2 i direktivet.

Avslutningsvis stipulerar direktivet (i artikel 20 punkt 1) att medlemsstaterna är skyldiga att genomföra åtgärder för att bl.a. prioritera tilldelning av petroleumprodukter mellan olika kategorier av konsumenter – med andra ord att förbereda för införandet av ett ransoneringssystem. Såvitt känt existerar dock inget sådant ransoneringssystem. När frågan utreddes för några år sedan framkom att ”[n]ågot fungerande system för drivmedelsransonering [inte finns i] Sverige idag”.1 Något sådant system förefaller heller inte ha existerat sedan 90-talets början. Energimyndigheten uttrycker i samma utredning att det finns ett behov av ett ransoneringssystem. Det är egentligen förvånande att regeringen väljer att kringgå direktivets lydelse på denna punkt i propositionen, i synnerhet när två länsstyrelser också framhåller behovet av just ett sådant ransoneringssystem. Det finns enligt vår mening ingen anledning att formulera lagtexten på något annat sätt än att det uttryckligen framgår att tillsynsmyndigheten ska ta fram ett prioriteringssystem enligt de riktlinjer som föreskrivs i direktivet, och vi yrkar att lagen ändras i enlighet med detta.

Stockholm den 25 september 2012  
Mikael Jansson (SD)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen anvisar anslagen för 2013 inom utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap enligt förslaget i tabell 1 i motionen.

Motivering

Tabell1

Anslagsförslag 2013 för utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap

 

Tusental kronor

Ramanslag

Regeringens förslag

Avvikelse från regeringen (SD)

1:1

Förbandsverksamhet och beredskap

22 570 994

+730 000

1:2

Fredsfrämjande förbandsinsatser

2 206 894

-1 864 000

1:3

Anskaffning av materiel och anläggningar

8 979 728

+1 798 000

1:4

Vidmakthållande, avveckling m.m. av materiel och anläggningar

6 492 416

+800 000

1:5

Forskning och teknikutveckling

622 944

+181 000

1:6

Totalförsvarets rekryteringsmyndighet

23 806

+30 000

1:7

Officersutbildning m.m.

222 085

+50 000

1:8

Försvarets radioanstalt

821 939

+100 000

1:9

Totalförsvarets forskningsinstitut

169 821

+150 000

1:10

Nämnder m.m.

5 801

+5 000

1:11

Internationella materielsamarbeten, industrifrågor m.m.

69 927

 

1:12

Försvarsexportmyndigheten

71 570

+20 000

1:13

Försvarsunderrättelsedomstolen

7 494

 

1:14

Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten

12 224

 

2:1

Kustbevakningen

1 006 680

 

2:2

Förebyggande åtgärder mot jordskred och andra naturolyckor

24 850

 

2:3

Ersättning för räddningstjänst m.m.

21 080

 

2:4

Krisberedskap

1 172 005

 

2:5

Gemensam radiokommunikation för skydd och säkerhet

30 000

 

2:6

Ersättning till SOS Alarm Sverige AB för alarmeringstjänst enligt avtal

193 671

 

2:7

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

1 024 751

 

2:8

Statens haverikommission

42 619

 

3:1

Strålsäkerhetsmyndigheten

351 875

 

4:1

Elsäkerhetsverket

51 375

 
 

Summa

46 196 549

+2 000 000

Försvar och samhällets beredskap.

Anslag 1:1, år 2013.

Årlig utbildning av 3 460 värnpliktsuttagna i GMU kostar 447 miljoner kr/år och vidareutbildning av 2 307 av dessa i 7 månader för krigsplacering i mekaniserad brigad eller kustartilleribrigad kostar 695 miljoner kr/år.

Återuppsättande av Militärkommando Gotland kostar 74 miljoner kr/år.

Anställning i varje län en civil-militär samordnare inom nationella skyddsstyrkorna, kostar 13 miljoner kr/år.

Återuppsättning av Särskilda Beredskapspolisen 1500 civilpliktiga under polismyndigheterna men i statsbudgetområde 6 kostar 20 miljoner kr/år.

Paus i allt militärt bistånd undantaget att Sverige ska bistå i Operation Atalanta vid behov, sparar 724 miljoner kr.

Utöver detta finns en generell höjning av anslag 1:1 med 205 miljoner kr.

Anslag 1:2.

Sparas år/2013 /1864 miljoner kr, år 2014/1924 miljoner kr.

Anslagen 1:3 och 1:4 från underfinansiering till ökade materielbeställningar.

Det finns en underfinansiering av beställningen av Gripen E på 5,48 miljarder på tio år sikt i regeringens budget. I SD: s förslag täcks detta från år 2013 till och med år 2022 med en årlig ökning av anslaget 1:3 med 548 miljoner kr. Vidare har ÖB varnat för ett grundläggande underskott i den tioåriga investeringsplanen på 25 miljarder. Täcks inte detta måste försvarsmakten lägga ned ett vapenslag enligt ÖB: s larmartikel i juli. SD täcker i sitt förslag även denna större underfinansiering från år 2014 till och med 2023 genom en höjning av anslagen 1:3 och 1:4 sammanlagt med 2 500 miljoner kr/år.

Anslag 1:5.

Anslaget höjs generellt med 181 miljoner kr, varje år.

Anslag 1:6.

Anslaget höjs generellt med 30 miljoner kr, varje år för att kompensera högre tryck på antagningen.

Anslag 1:7.

Anslaget höjs generellt med 50 miljoner kr, varje år för att kompensera högre tryck i utbildningen.

Anslag 1:8.

Anslaget höjs generellt med 100 miljoner kr, varje år för att möjliggöra uppdatering av de tekniska resurserna.

Anslag 1:9.

Anslaget höjs generellt med 150 miljoner kr, varje år för att matcha ett växande försvar.

Anslag 1:10.

Anslaget höjs generellt med 5 miljoner kr, varje år för att stärka och vitalisera försvarsdebatten.

Anslag 1:12.

Anslaget höjs generellt med 20 miljoner kr, varje år för att understödja svensk export av försvarsmateriel.

 

Stockholm den 3 oktober 2012

 

Mikael Jansson (SD)

 

Richard Jomshof (SD)

Björn Söder (SD)

Margareta Larsson (SD)

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör avsäga sig deltagande i ytterligare beredskapsperioder för EU:s stridsgrupper samt lämna alla eventuellt pågående förberedelser för att delta i dessa.
  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska motsätta sig riktlinjer och regelverk inom EU som kan leda till att Sveriges möjligheter att vidmakthålla en inhemsk försvarsindustri begränsas.
  3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Sverige bör undersöka möjligheten att fördjupa det nordiska militära samarbetet i linje med Stoltenbergrapportens förslag.
  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att hela den svenska militära insatsen inom ISAF i Afghanistan ska dras tillbaka under 2013.1
  5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska ta en paus med internationellt militärt bistånd (fredsfrämjande internationella insatser) tills försvaret av Sverige är återbyggt, enda undantag är Operation Atalanta där vi ska bistå.
  6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen tydligare bör visa hur objektramar återinförts i regeringens redovisning till riksdagen av planerad och beställd försvarsmateriel i enlighet med tidigare riksdagsbeslut.
  7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör delas i sex militärområden.
  8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ärenden av civil beredskapskaraktär bör beredas hos länsstyrelserna efter yttrande av Försvarsmakten.
  9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ärenden av civil beredskapskaraktär bör beredas hos kommunerna efter yttrande av Nationella Skyddsstyrkorna.
  10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en försvarsindustristrategi bör upprättas där vi tydligt definierar våra säkerhetspolitiska intressen kopplade till särskilda kompetenser i fråga om tillverkning av eller handel med försvarsmateriel och om att en svensk myndighet som upphandlar försvarsmateriel sedan kan använda undantagsregeln i artikel 346 i EUF-fördraget på liknande sätt som andra medlemsländer som har viktig försvarsindustri.
  11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör utreda möjligheten att kontrakterade gruppbefäl, soldater och sjömän får bo kvar på logementen till en låg hyra även efter provanställningstiden.
  12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör utreda möjligheten att kontrakterade gruppbefäl, soldater och sjömän ska slippa förmånsbeskattning för icke lagad mat ute i fält.2
  13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör utreda möjligheten att kontrakterade gruppbefäl, soldater och sjömän som bor på logement ska ha tillgång till billig och nyttig lagad frukost, lunch och middag.
  14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör utreda möjligheten att kontrakterade gruppbefäl, soldater och sjömän får subventionerade hemresor varannan vecka.
  15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att antagningsprovning för värnplikt ska göras av 10 000 utgallrade lämplighetsbedömda unga män och kvinnor varje år.
  16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om värnpliktsutbildning inom GMU av cirka 3 500 värnpliktsuttagna soldater årligen.
  17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om värnpliktsutbildning i ytterligare sju månader efter GMU av cirka 2 300 soldater årligen för krigsplacering successivt i sex mekaniserade brigader och tre kustartilleribrigader.
  18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införandet av värnplikten och krigsbrigader innebär endast naturlig pensionering för eventuellt övertaliga högre officerare, att befintliga GSS-T överförs till värnplikt och att GSS-K kvarstår för kontinuerliga tjänster på brigaderna.
  19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att försvarsmakten ska söka krigsplacera 5 000 äldre värnpliktiga som har tillräckligt färska kunskaper.
  20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kompromissalternativet värnpliktsutbildning av 1 000 soldater i 10 månader årligen för krigsplacering på vakanser i befintliga manöverbataljoner.
  21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Militärkommando Gotland ska återuppsättas 2013.
  22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ledningscentraler och andra för fienden högvärdiga mål ska finnas i bergrum eller på annat sätt skyddas.
  23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Swedec ska fortsätta vara en egen organisationsenhet.
  24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att särskilda beredskapspolisen återuppsättas som en del av Polismyndigheten men i statens budgetområde 6.3
  25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Marinbas Öst bör sättas upp 2015 och Marinbas Väst, Marindetachement Härnösand och Marindetachement Fårösund 2016.
  26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att F16 bör sättas upp 2015 för att stärka luftförsvaret av huvudstaden.
  27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om särskilda reservkraftnät.
  28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den sista söndagen i maj ska vara minnesdag för svenska veteraner med syftet att veteranerna och deras anhöriga inte ska tvingas att ta ut semesterdag för sitt deltagande.
  29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det från 2016 bör genomföras tre veckors KFÖ varje år med hel mekaniserad brigad, varvid värnpliktiga och GSS-T kallas in.
  30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det från 2019 bör genomföras tre veckors KFÖ årligen med hel kustartilleribrigad, varvid värnpliktiga och GSS-T kallas in.

1 Yrkande 4 hänvisat till UU.

2 Yrkande 12 hänvisat till SkU.

3 Yrkande 24 hänvisat till JuU.

Motivering

1 Försvarets uppgifter

Det militära försvaret ska genomföra de insatser som riksdag och regering beslutat eller som i övrigt följer av Försvarsmaktens uppgifter. Försvarsmakten ska lösa följande uppgifter:

• upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta.

• söka samverka och kostnadsdela verksamheten med de nordiska grannländernas försvarsmakter i mån av ingångna avtal.

• med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov.

• äga beredskap att snabbt kunna ställa personal till förfogande för räddningsledare vid terrorism eller annan asymmetrisk krigföring.

• äga beredskap att kunna sända en utlandsstyrka för fredsbevarande eller fredsskapande insatser med stöd av FN-mandat.

Sverigedemokraterna yrkar på att riksdagen bemyndigar regeringen att för 2013 utnyttja en kredit på högst 50 000 000 000 kronor i Riksgäldskontoret om krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden föreligger. Detta är en större kredit än regeringen föreslår, men Sverigedemokraterna syftar till att försvaret ska växa och då krävs det mer resurser vid en mobilisering.

2 Försvarspolitikens inriktning

2.1 Internationella samarbeten

Det finns inte tillräckliga skäl att vi ska ansluta oss till NATO. NATO har förvisso historiskt löst många svåra uppgifter; inte minst har man besegrat det kommunistiska Sovjet genom kapprustning. Sverige har dock sedan andra världskriget spelat en faktisk roll som en alliansfri militärt stark fredsbevarande nation.

Sveriges försvarspolitik ska fokusera på försvaret av Sverige. Genom att stärka vårt eget försvar, genom att fullt ut verka för ett nordiskt försvarssamarbete och genom partnerskapet för fred med NATO tar Sverige sitt säkerhetspolitiska ansvar. När Sverige återfått ett existensförsvar så är det rimligt att Sverige åter bidrar med militärt bistånd i fredsskapande och fredsbevarande insatser med FN-mandat bakom. Det är en balanserad inställning långt från både å ena sidan isolationism och å andra sidan förlorad självständighet. Regeringens försvarspolitiska inriktning anser vi däremot är obalanserad eftersom den konvergerar mot att Sverige enbart ska ställa betalda truppenheter till förfogande för NATO och EU. Sveriges försvar börjar i Sverige och inte i Afghanistan eller Libyen. Försvarsmakten ska inte delta i Nordic Battle Group eller på annat sätt ingå i en militarisering av EU.

I Sveriges partnerskap med NATO bör det finnas konkreta planer för såväl vilket bistånd Sverige skall lämna vid angrepp mot ett eller flera NATO-länder som lika konkreta planer över den hjälp vi kan vänta av NATO vid angrepp på Sverige. För att kunna avtala och skapa ett konkret partnerskap med NATO så måste Sverige äga en militär kapacitet som är avsevärt mer utvecklad än den nuvarande. Sverige ska inte heller utlova ensidiga solidaritetsgarantier.

Ett starkt luft- och kustförsvar på Gotland är inte bara en svensk angelägenhet utan även en baltisk angelägenhet eftersom den ryska dominansen minskar i Östersjön.

NATO-standard för nya materielsystem är givet för exporterande försvarsindustrier, däri finns ingen nackdel för Sverige. Däremot behöver inte alla äldre befintliga materielsystem NATO-anpassas. Försvarsmakten ska ha eget krypto för egen strid men ska kunna verka inom NATO-krypto med det som tilldelas oss vid gemensamma operationer.

2.2 Internationella insatser

Sverigedemokraterna anser att fredsbevarande och fredsskapande insatser kan vara viktiga för att stoppa och förhindra mänskliga katastrofer. Militära aktioner i främmande land är samtidigt alltid en svår rättslig fråga. Därtill har ofta parter i de konflikter vi ska motverka olika verklighets- och historiesyn, vilket ställer krav på grundlig analys innan beslut om insats tas. En förutsättning bör vara att insatserna sker med FN-mandat.

En paus i de internationella insatserna bör göras för att frigöra medel till återskapande av ett existensförsvar. År 2013 bör utlandsinsatserna avvecklas med undantag av Operation Atalanta som kvarstår vid behov. När Sverige har sex mekaniserade brigader och tre kustartilleribrigader i krigsorganisationen år 2023 bör de internationella insatserna återtas och då bör första bataljonerna ur brigaderna roteras till internationell beredskap i turordning. Den internationella tjänstgöringen ska vara frivillig.

Kvinnor i internationell tjänst är viktiga för det gränssnitt där vi utbyter kunskap med befolkningar där samhällena är ålderdomliga.

Samverkan mellan militär och civila insatser utgör ofta en nödvändighet för permanenta framgångar.

Utlandsstyrkan ska ha mindre budgetmedel att använda till nytta för lokalbefolkning i de områden där vi bevarar och skapar fred för att visa att våra soldater är vänner och därigenom skydda våra soldater och gynna dialogen med det lokala civila samhället.

När USA utsattes för terrorism 11 september 2001 förklarade amerikanerna krig mot terrorismen och tog sig rätten att anfalla Afghanistan och Irak. Utsatt för upprepad svårt drabbande terrorism kan säkert alla länder välja att försvara sig globalt. Sverige bör dock inte utan utomordentligt starka skäl medverka i den typen av krigföring. Vi motsätter oss även att Sverige tar aktiv ställning på en sida i regelrätta inbördeskrig där alla parter saknar civiliserade mål. Vår utgångspunkt är att den svenska hjälpen i drabbade områden huvudsakligen ska vara humanitär eller fredsbevarande. När NATO väljer strategi i de insatser de leder har vi ingen påverkan. NATO-ledda fredsinsatser har ofta tveksam motivering och inte sällan misslyckas relationerna med den civila befolkningen.

Svenska armén har gjort ett utmärkt arbete i Afghanistan genom att ställa trupp i Mazar e-Sharif, som del av ISAF-operationen. Svenska armén har fördömligt och med egna förluster stött afghanska nationella armén. (ANA) och afghanska polisen (ANP) samt tillfört rådgivare (OMLT) i ANA, Det svenska kriget mot talibaner har förts med syftet att hjälpa landets befolkning och att skapa demokrati.

Oavsett hur stark insats svenska armén och övriga ISAF har gjort måste effekten av närvaron bedömas. Sverigedemokraterna bedömer att en bortre gräns för det svenska engagemanget i Afghanistan måste sättas till år 2013. Det hänger nu på folken i Afghanistan att själva ta hand om sin säkerhet.

KFOR avvecklas nu och insatsen kan summeras. År 1998 bröt en väpnad konflikt ut i Kosovo som då låg i Jugoslavien mellan den serbiska armén och albansk gerilla och 1999 startade Nato ett bombkrig mot den serbiska armén i Kosovo. De serbiska styrkorna flydde efter några månader Kosovo, varefter Nato förde in trupp. Den internationella styrkan, Kfor, har alltsedan dess säkrat freden. Under den tid som Kfor har verkat i Kosovo har de flesta serber och ca 90 000 romer fördrivits ut ur landet.

Kosovo förklarade sig självständigt 2008. Sverige har (tillsammans med ett antal andra länder) erkänt Kosovo som nation. Inom EU är det dock flera länder som inte erkänt Kosovo, däribland Spanien, Grekland, Rumänien och Slovakien. Kosovos parlament beslöt samtidigt med självständighetsförklaringen att inbjuda till fortsatt internationell närvaro. Det är vår uppfattning att Kosovos regering i dag skulle kunna ta över ansvaret för den stat man själv utropat som självständig. Det svenska engagemanget i Kosovo genom KFOR bör avvecklas i ökat tempo.

Natos insats i Libyen där ställning togs för ena sidan i ett inbördeskrig byggdes på en dålig strategi. Det är oklart idag vem som ska lösa eftervården med marktrupp. Flygvapnet med Gripen löste sina spaningsuppgifter storartat.

I Adenviken hotar pirater vår och andras handelsflottor. Sverige har lett EU:s marina insats utanför Somalias kust, operation Atalanta, genom att tillhandahålla ett styrkehögkvarter ombord på HMS Carlskrona och ett övervakningsplan från kustbevakningen. Sverigedemokraterna stödjer att svenska enheter ger fortsatt bidrag till Operation Atalanta. Militär personal på svenskregistrerade handelsfartyg ska inte tillåtas. Redare kan redan nu anskaffa vapen och vaktmanskap.

2.3 Dimensionering av existensförsvaret

Den dagsaktuella hotbilden är inte den viktigaste utgångspunkten när vi bedömer vårt behov av militärt försvar. Hotbilden kan snabbt förändras, däremot kan vi inte snabbt återta acceptabel försvarsförmåga. Faktiska styrkeförhållanden och värstafallscenarion måste vara underlag för att beräkna vårt behov av militärt försvar. Vi kan inte som ansvarstagande medborgare välja att bortse ifrån hur Ryssland har återbyggt sin militära förmåga.

Försvarsmaktens förmåga att hävda Sveriges territoriella integritet genom att upptäcka och avvisa kränkningar i fredstid är enligt vår mening bristfällig. Försvarsmaktens förmåga att möta, hejda och fördröja/slå en angripare är inte godtagbar. Vår militära förmåga måste därför öka genom investeringar i såväl kvantitet som kvalitet. Hela Sverige ska kunna försvaras.

Sverige bör efter en förstärkning av försvaret ha ett balanserat försvar med sådan styrka och sammansättning att det skapar en så hög tröskeleffekt att detta i det längsta avhåller en presumtiv angripare från anfall. Ett sådant försvar bör också ha en sådan styrka att det kan föra en strategisk defensiv i syfte att vinna den tid som krävs för att planerad hjälp utifrån ska kunna tas emot.

Det moderna militära försvaret är beroende av högteknologiska system för att skapa ett starkt skalskydd och därigenom avskräcka från fientligheter och påtryckningar, men det är samtidigt fortfarande beroende av folkets försvarsvilja och den enskilde soldatens mod och beslutsamhet. En stärkt försvarsvilja och en förankring av försvaret hos folket uppnås främst genom värnpliktsutbildning och starka frivilligorganisationer.

Terrorism, asymmetrisk krigföring, cyberkrigföring och andra okonventionella angreppsformer är nya hot som läggs till de gamla. Det ger oss anledning att tala om invasionsförsvar som ett existensförsvar när alla dessa nya hot läggs till. Samtidigt ökar behovet av försvarets samverkan med det civila samhället vid särskilda påfrestningar.

En återinförd värnplikt är nödvändig för att på ett trovärdigt sätt nå upp till den kvantitet förband som är nödvändig för försvaret av Sverige. Minst 3 000 värnpliktiga bör utbildas i grundläggande militär utbildning (GMU) varje år och drygt hälften av dessa utbildas vidare för krigsplacering i brigaderna. I och med återaktiverandet av värnplikten återgår armén till ett system med fredsorganisation och krigsorganisation. Anställda och kontrakterade är lika många som i regeringens förslag.

Årliga övningar i brigader är helt avgörande för att uppnå politisk vilja, det vill säga användbara, tillgängliga, väl samövade fältförband för nationella och internationella uppgifter. Ett nytt system för krigsförbandsövningar (KFÖ) bör införas där varje brigad tränas var sjätte år.

2.4 Våra veteraner

Veteransoldatpolitiken ska vara sådan att stort stöd ges till dem som verkat i internationell tjänst. Stödet ska omfatta de anhöriga. Medaljer och utmärkelser ska symbolisera olika beundransvärda och viktiga bedrifter samt de stora offer som gjorts för världsfreden och för undvikandet av mänskliga katastrofer. Den sista söndagen i maj ska vara minnesdag för svenska veteraner, att välja en helgdag gör det lättare för veteraner och deras anhörig att delta.

3 Försvarets finansiering och materielförsörjning

3.1 Försvarets finansiering

I början av 1980-talet var försvarets andel av BNP 2,9 % för att sedan sjunka till dagens 1,2 %. De minskade försvarsanslagen och stora omställningskostnader i kombination med en ensidig inriktning mot ett renodlat insatsförsvar har gjort att den svenska förmågan till territoriellt försvar idag på allvar kan ifrågasättas. För att garantera rikets säkerhet måste nedrustningspolitiken få ett slut.

Innan anslagsökningen verkligen kan skapa en utbyggnad av försvaret måste vissa underskott elimineras. Ett mindre underskott i finansieringen av nya Gripen måste elimineras men även underskottet om 25 miljarder i den 10-åriga investeringsplanen som Överbefälhavaren tydligt pekat på mot alternativet att lägga ned ett helt vapenslag.

Sverigedemokraterna budgeterar från och med 2013 för att täcka hela Gripen-underskottet genom en ökning av anslaget anskaffning av materiel med 548 miljoner kr. Från och med 2014 budgeterar Sverigedemokraterna för att även täcka det av överbefälhavaren utpekade hålet i investeringsplanen genom en ökning av anslaget anskaffning av materiel och anslaget vidmakthållande av materiel med 2,5 miljarder kr. Utöver att täcka dessa underskott satsar Sverigedemokraterna ytterligare mer på materiel varvid nödvändiga offensiva satsningar kan göras och investeringsbudgeten rejält ökas.

3.2 Försvarslogistiken

Försvarsstrukturutredningen FSU resulterade i flera stora åtgärdsförslag. Så stora var förslagen att ett genomförande hade inneburit att Försvarsmakten inte hade kunna lösa sina uppgifter enligt förordningen 2009:1204 om självständigt upprätthållande och utvecklande av militärt försvar. FSU tycktes utpeka den väpnande striden som Försvarsmaktens enda egna verksamhet, resten skulle lämnas till den marknaden.

Idag beställer Försvarsmakten en produkt i taget från Försvarets Materielverk. Detta föregås av en noggrann långsiktig planering. I FSU föreslås att Försvarets Materielverk istället ska hyra ut materiel till Försvarsmakten. Försvarsmakten skulle därmed förlora flexibilitet och skulle istället för att fördela egna anslag för att nå operativa mål få lämna förslag till FMV som FMV inte behöver ta hänsyn till.

Omställningskostnaderna som uppstår när ett större antal anställda ska flyttas från Försvarsmakten till Försvarets Materielverk vägs inte upp av tydliga rationaliseringar. Däremot finns det vinster med att teknisk dubblering mellan staten och försvarsindustrin rationaliseras.

Förslaget från FSU är en helhet och kan antingen bifallas eller avslås. Sverigedemokraterna säger nej till utredningens förslag. Sveriges försvarsindustrier och Försvarsmaktens stödresurser är precis som i andra länder fortsatt viktiga komponenter i säkerhets- och försvarspolitiken. Värt att notera är att de svenska försvarsmaterielsystemen internationellt sett har hållit hög kvalité och är billiga. Den heta frågan om försvarets logistik har nu kylts av genom en kompromiss.

3.3 Försvarsindustristrategi

I dag har tyvärr många av de svenska försvarsindustrierna utländska ägare, men fortfarande har det stor ekonomisk betydelse för Sverige att industrierna utvecklar och producerar materiel i landet. Det har även en strategisk betydelse för försvaret. En försvarsindustristrategi bör upprättas där vi tydligt definierar våra säkerhetspolitiska intressen kopplade till särskilda kompetenser i fråga om tillverkning av eller handel med försvarsmateriel, och en svensk myndighet som upphandlar försvarsmateriel bör använda undantagsregeln i artikel 346 i EUF-fördraget på liknande sätt som andra medlemsländer som har viktig försvarsindustri.

Vidare bör Sverige återta kravet på offset (motköp) i syfte att gynna svenska SME-företag. Svenska myndigheter bör tilldela underleverantörer en god andel av kontrakten i syfte att ekonomiskt gynna viktiga innovationsföretag enligt rätten att göra så i artikel 21 punkt 4 i försvarsupphandlingsdirektivet.

Statligt finansierad FoU är väldigt viktig för försvarsindustrin och bör koncentreras mot områden där vår industri är framgångsrik. De produkter vår försvarsindustri ska konkurrera mot på världsmarknaden är så gott som uteslutande initierade med statliga FoU-anslag.

När vi köper svenskt försvarsmateriel som är producerade med högteknologi så sker en stark ekonomisk återkoppling i samhällsekonomin. Möjligheten till kommande exportordrar för Gripen E/F är exempelvis stor och Gripen är i högsta grad en tillväxtpolitisk fråga.

När stora och tekniktunga affärer görs upp med för oss allmänt viktiga industriländer bör en stat till stat överenskommelse eftersträvas från svensk sida. Dels ger det oss bättre chanser till export, dels kan vi säkra att svensk försvarsindustri inte lämnar Sverige i samband med en större affär.

3.4 Försvarsmaterielexport

Vi är stolta över att Sverige är världens största försvarsmaterielexportör per capita så länge som vår exportkontroll av försvarsmateriel är mycket sträng. Amnestyrapporer visar att den är det.

Vår starka försvarsmaterielindustri är en stor fördel för vår egen försvarsmaterielförsörjning. När vi själva investerar i svenskproducerade materielprojekt kan nettokostnaden bli låg eller till och med vinst uppnås i samhällsekonomin på grund av spillövereffekter och export.

Försvarsindustrin berör cirka 30 000 jobb, en stor andel är civilingenjörer. Indirekt sysselsätter försvarsindustrin cirka 100 000 jobb.

Gripen, robotar, luftvärn, U-båtar och korvetter samt rymdteknik med kommande militär tillämpning visar att de svenska vapensmedjorna inte bara har stolta anor utan även en framtid om regering och riksdag sköter frågor om upphandling och FoU klokt.

4 Försvarsledningen

Ett land av Sveriges storlek kräver en viss lägsta nivå på antalet förband för att ha en realistisk chans att kunna försvara landet. I nuläget finns inte dessa förband. Enligt vår mening är det försvarspolitikens främsta uppgift att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ett sådant existensförsvar skall kunna återuppbyggas.

Ledningscentraler och andra för fienden högvärdiga mål ska finnas i bergrum eller på annat sätt skyddas. Strategiska viktiga strukturer ska skyddas med sekretess.

5 Nuvarande personalförsörjningssystem

5.1 GSS-K och GSS-T

Sverigedemokraterna var emot införandet av det nya personalförsörjningssystemet, men så länge det ar aktuellt ska det optimeras.

Det bör därför utredas såväl lämplighetsmässigt som ekonomiskt om kontrakterade gruppbefäl, soldater och sjömän:

… kan få rätt att bo kvar på logementen för en låg hyra även efter provanställningstiden.

… kan slippa förmånsbeskattning för enklare mat ute i fält.

… som bor på logement kan få tillgång till billig och nyttig lagad frukost, lunch och middag.

… kan få hemresor subventionerade varannan vecka.

Centraliseringen av förråden har gått så långt att verksamheten blir lidande när beställningar från centralförrådet måste väntas in, därför bör mer materiel finnas ute på regementena. Även detta bör utredas.

5.2 Två-befälssystemet

Det är tveksamt om det fanns tillräckligt starka att skäl att införa ett två-befälssystem, men nu när detta är infört finns det inte skäl att inte fullt ut utveckla systemet.

5.3 Prio

Rapportering och statistik möjliggör styrning och bra ledningsbeslut, men rapporteringen får inte vara mycket tidskrävande. Prio-systemet har enligt många bristerna att vara tungrott och långsamt. En oberoende översyn av systemet skulle kunna peka på vad som måste förbättras.

6 Armén

Armén bör bestå av såväl rörliga fältförband som territorialförsvarsförband.

En fältarmé med samövade mekaniserade brigader är oundgänglig om Sverige skall kunna försvaras. Med befintliga anläggningar, materiel, yrkesofficerare och kontrakterade kan en och en halv mekaniserad brigad sättas upp. Ytterligare brigader bör sättas upp successivt när försvarsförmågan återtas med målet att år 2023 ha sex mekaniserade brigader. Bemanning av dessa måste i så fall ske med en blandning av anställd, kontrakterad och värnpliktig personal.

Stellan Bojeruds brigadskiss för Fältarmén:

1 Mek Bat: – Professionell (anställda samt GSS-K).

2 Mek Bat: – Tidigare professionell, som tjänstgör på värnpliktbasis samt GSS-T.

3 Mek Bat: – Värnpliktsförband.

4 Mek Bat: – Värnpliktsförband, delvis draget ur Territorialarmén.

Brigaderna ska ha hemdepåer, men även i perioder vara förlagda till befintliga skjutfält med god infrastruktur, vilka används som truppövningsläger. På så sätt kan behovet av att bygga nya anläggningar minskas.

Första mekaniserade bataljon, brigadstabskompaniet och luftvärnskompanierna vid varje brigad ska ha anställda eller kontinuerligt kontrakterade gruppbefäl och soldater.

Förslag på baseringsplatser är Boden, Östersund, Kungsängen, Örebro, Skövde och Revinge. Varje mekaniserad brigad ansvarar för ett militärområde.

Militärkommando Gotland återuppsätts med drygt 2 000 krigsplacerade, varav 1 230 värnpliktiga.

Territorialförsvarsförband skapas ur de nationella skyddsstyrkorna/hemvärnet och kan utgöras av lokalt rekryterade värnpliktiga och frivilliga soldater med minst GMU och kort mobiliseringstid. Territorialarmén kommer att organiseras i regementen, ett per län oräknat sammanslagningen av Västra Götaland och Skåne. Ett regemente verkar i ett eller flera hela försvarsområden. Kaserner som behövs för administration av territorialregementena återtas. Nya hotbilder kräver att län och kommuner kan mobilisera i aktiv krishantering på höga våldsnivåer. Regementsledningarna inom Territorialarmén bör ha del i länsstyrelsernas krisledning, detta kan ske genom direktiv och riktat anslag om en kontaktperson per regementsstab gentemot civil krishantering.

10 000 unga män och kvinnor väljs ut efter lämplighetsprövning att antagningsprovas för värnplikt. Kvinnor kan säja nej till att gå vidare i processen, för män gäller värnplikt. Antagningen ska placera 3 400 i GMU-utbildning gemensamt armén/kustartilleriet. 2 300 av dessa väljs ut att fortsätta med 7 månaders utbildning till krigsplacering i mekaniserade brigader och kustartilleribrigader (se marinen).

Om riksdagens kammare inte kan enas om att uppta värnplikten i den skala vi finner lämpligt så föreslår vi alternativt att ett regemente öppnas för värnpliktsutbildning av 1 000 värnpliktiga till placering på vakanser i manöverbataljonerna.

Med aktiverandet av värnplikten återgår armén till ett system med fredsorganisation och krigsorganisation. Anställda och GSS-K är lika många som i regeringens förslag. GSS-T fasas successivt mot värnpliktig placering.

Tre veckors krigsförbandsövning (KFÖ) genomförs årligen med en mekaniserad brigad från och med 2016.

Utredning ska visa om Trängslet kan återöppnas som huvudskjutfält för armén.

SWEDEC ska kvarstå som egen enhet. Utredningen om integrering med Ing 2 har gått för snabbt.

6.1 Särskilda Beredskapspolisen (SBP)

Särskilda beredskapspolisen (SBP) återskapas med 1500 civilpliktiga i länsvisa avdelningar som verkar under polismyndigheterna men som till hör utgiftsområde 6 i statens budget. SBP har polismans befogenheter efter inkallelse vid civila kriser såsom naturkatastrofer, sjukdomsutbrott, sök efter försvunna personer, utrymning vid olyckor och ordning vid internationella konferenser i Sverige mm.

6.2 Landbaserade materielsystem som bör prövas inom fyraårsbudgeten

När genom ökade materielanslag investeringsplanen är säkrad så finns ytterligare rustningsbehov redan inom budgetperioden om fyra år. Materielsystem som förslagsvis kan bli föremål för prioriterad analys av försvarsmakten torde bland annat vara:

Granatkastarpansarbandvagn 90120 AMOS, Brobandvagn 120, friköp av Stridsvagn 121 från Tyskland alternativt nya leoparder och ersättare för RBS 70.

6.3 Landbaserade materielsystem som bör prövas inom den tioåriga investeringsplanen

Genom ordentligt höjda materielanslag så kan ett existensförsvar formas genom tillförsel av nya materielsystem. För prövning att upptas i investeringsplanen kan följande system bland annat analyseras av försvarsmakten:

Ersättare för RBS 97 HAWK, fler ARCHER, fler UndE23 och nya pansarbandvagnar.

7 Marinen

7.1 Förband

Marinen bör bestå av såväl flottan, kustartilleriet som territorialförsvarsförband.

En modern flotta med beväpning och eget skydd och ett övat kustartilleri är en förutsättning om Sverige ska kunna försvaras.

Territorialförsvarsförband skapas ur de nationella skyddsstyrkorna/marina hemvärnet och kan utgöras av lokalt rekryterade värnpliktiga och frivilliga soldater med minst GMU och kort mobiliseringstid.

Brigaderna ska ha hemdepåer, men även i perioder vara förlagda till befintliga skjutfält med god infrastruktur, vilka används som truppövningsläger. På så sätt kan behovet av att bygga nya anläggningar minskas.

Förslag på baseringsplatser för kustartilleribrigaderna är Berga, Karlskrona och Älvsborg.

10 000 unga män och kvinnor väljs ut efter lämplighetsprövning att antagningsprovas. Kvinnor kan säja nej till att gå vidare i processen, för män gäller värnplikt. Antagningen ska placera 3 400 i GMU-utbildning gemensamt armén/kustartilleriet. 2 300 av dessa väljs ut att fortsätta med 7 månaders utbildning till krigsplacering i mekaniserade brigader (se armén) och kustartilleribrigader.

Med aktiverandet av värnplikten återgår marinen till ett system med fredsorganisation och krigsorganisation. Anställda och GSS-K är lika många som i regeringens förslag. GSS-T fasas successivt mot värnpliktig placering.

Tre veckors krigsförbandsövning (KFÖ) genomförs årligen med en kustartilleribrigad efter år 2018.

7.2 Fler marinbaser

Marinen har ett behov av såväl en förstärkt regional indelning som förnyade materielsystem på sikt.. Vi föreslår därför att Marinbas Öst (Berga), Marinbas Väst (Göteborg) samt Härnösand och Fårösunds Marindetachement bör sättas upp.

KA1 (Berga) och KA3 (Fårösund) bör sättas upp för att utbilda till kustartilleribrigader. Valet av KA3 har en regionpolitisk komponent. Kustartilleribrigaderna bygger på värnplikt och dubbel organisation (freds-/krigsorg.) medan flottan bygger på anställda och kontrakterade.

7.3 Marina materielsystem som bör prövas inom fyraårsbudgeten

När genom ökade materielanslag investeringsplanen är säkrad så finns ytterligare rustningsbehov redan inom budgetperioden om fyra år. Materielsystem som förslagsvis kan bli föremål för prioriterad analys av försvarsmakten torde bland annat vara:

Robotluftvärn på örlogsfartygen och ersättare för RB 17.

7.4 Marina materielsystem som bör prövas inom den tioåriga investeringsplanen

Moderna materielsystem är ofta dyra. Genom en grannlaga bedömning må avgöras vilka som kan fasas in i investeringsplanen. Vi vill peka på några materielsystem som kan fylla viktiga förmågerum i det kommande territorialförsvaret.

RBS 15 på lastbil för kustartilleriet.

8.Flygvapnet

8.1 Upprättande av en fjärde flygflottilj

Jämte Skaraborgs flygflottilj (F7 Såtenäs), Blekinge flygflottilj (F17 Kallinge) och Norrbottens flygflottilj (F21 Luleå) bör Upplands flygflottilj (F16 Uppsala) sättas upp.

Flygvapnet bygger på anställda och kontrakterade.

BAS 90-systemet bör återskapas successivt. Skydd genom spridning är kostnadseffektivt och ger ett stort strategiskt värde.

Sverigedemokraternas uppfattning är att anskaffning av 100 st JAS 39 Gripen E/F skall genom oavsett om Sverige är enda köpare.

8.2 Luftburna materielsystem som bör prövas inom fyraårsbudgeten

Med ett successivt återtag av ett territorialförsvar kommer anskaffning av nytt försvarsmateriel bli nödvändigt. Genom generella anslagsökningar kommer försvarsmakten självt kunna prioritera rätt investeringar. Vi vill peka på materielsystem som särskilt bör bedömas.

Gripens bestyckning för sjömål och ersättare för Rb 75.

8.3 Luftburna materielsystem som bör prövas inom den tioåriga investeringsplanen

Moderna materielsystem är ofta dyra. Genom en grannlaga bedömning må avgöras vilka som kan fasas in i investeringsplanen. Vi vill peka på några större materielsystem som kan fylla viktiga förmågerum i det kommande territorialförsvaret.

Nya Super Hercules och ersättare för SK-60.

9 Försvarets stödresurser

FRA är i tider av nya hotbilder och ökad terrorism en första försvarslinje och det är viktigt att FRA har möjlighet att teknikutveckla för att kunna upptäcka utländska förhållanden som utgör ett hot mot vår nation eller mot enskilda svenska medborgare.

Försvarsunderrättelsedomstolen och statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamhet ska garantera att den personliga integriteten inte hotas på ett orimligt sätt när signalspaningen söker nya metoder att fånga säkerhetshot.

Försvaret och Försvarets materielverk är i behov av forskningsbaserad kunskap. FOI är därför nödvändigt för en självständig utveckling av vår försvars- och säkerhetspolitik.

10 Krisberedskapspolitikens inriktning

Den svenska modellen där bestämda myndigheter har krisberedskap på sitt verksamhetsområde och där regeringen har nationellt områdesansvar, länsstyrelserna regionalt och kommunerna lokalt är en effektiv modell. Jämte områdesansvaret finns sektorsansvar. Det är viktigt att MSB:s utredande och samordnande roll inte tar över de faktiska utförarna av krisberedskap och krishantering.

Försvarsmakten bör upprätthålla en tätare kontakt med det civila regionala och kommunala områdesansvaret.

11 Elsäkerhetsmyndigheten

Olika elkraftskonsumenter är olika beroende av säker el. För samhällsviktig verksamhet kan oacceptabla konsekvenser uppstå snabbt vid elavbrott. Med hjälp av modern styrteknik kan olika användare sättas i prioriteringsordning vid brist på el. Forskning visar att särskilda reservkraftnät med viss radie är kostnadseffektiva när det finns flera samhällsviktiga verksamheter nära varandra. Regeringen bör utreda reglering och planering av särskilda reservkraftnät i våra residensstäder.

De problem som elöverkänsliga upplever ska tas på allvar. Gränsvärden för när el-fält blir farliga för människan ska inte förväxlas med de gränsvärden elöverkänsliga kan tänkas ha.

Stockholm den 4 oktober 2012  
Mikael Jansson (SD)