Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2012/13:173 Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabiliseringsinsats i Mali.

Motivering

Situationen i Mali förblir högst osäker. Islamisterna har för tillfället tryckts undan, men finns sannolikt kvar i bakgrunden. Samtidigt finns det grundläggande problemet med den tuaregiska minoritetens ställning kvar som potentiell konfliktgrund. Mali är synnerligen korrupt och den etniska och politiska splittringen inom Malis krigsmakt är stor, samtidigt som dess militära värde är högst begränsat, något som understryks av rebellernas snabba avancemang genom landet under vintern. Rebellerna stoppades i stort sett enbart på grund av det franska militära ingripandet. Den nuvarande militärjuntan som i realiteten styr har en högst begränsad legitimitet och huruvida någon mer trovärdig regering kan tillsättas är högst osäkert. Läget företer påtagliga likheter med läget i Afghanistan.

Samtidigt bör man hålla i minnet att Sverige har en högst begränsad roll att spela i MINUSMA. Den av regeringen föreslagna insatsen är inte stor, men detta innebär också att dess värde för situationen i Mali är marginellt. Det går faktiskt att hävda att vårt deltagande i MINUSMA påverkar Sverige betydligt mer än vad det påverkar situationen i Mali. I sammanhanget är det värt att komma ihåg att läget för den svenska försvarsmakten är allvarligt och att det finns stora behov vad gäller inköp av ny materiel till den av regeringen beslutade insatsorganisationen. Det är i det läget tveksamt om det egentligen är rimligt att ta på sig nya internationella insatser i ett läge där det finns så stora behov som det trots allt gör i Sverige för tillfället.

Den svenska Afghanistaninsatsen började som ett högst begränsat deltagande som sedan kom att utvecklas till att bli mycket omfattande allt eftersom tiden gick. Eftersom situationen på marken i Mali har påtagliga likheter med Afghanistan så går det inte att frigöra sig från farhågan att situationen kan bli precis lika långvarig i Mali som den har blivit i Afghanistan. Det är därför enligt vår mening inte rimligt att godta regeringens proposition, och vi yrkar därför avslag på densamma.

Stockholm den 5 juni 2013
Mikael Jansson (SD) Björn Söder (SD)

Den 5 juni höll Mikael Jansson följande anförande i Riksdagen

anf.57 Mikael Jansson (SD):

Fru talman! Till att börja med yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 1 och reservation 6 under punkt 2. Nordisk säkerhetspolitik måste grunda sig på en klok utblick på förhållandena i vår omvärld. I första hand gäller det naturligtvis vårt närområde. Det kan finnas aktuella hot som vi omedelbart måste reagera på.

Det kan finnas potentiella hot genom uppbyggandet av omfattande militära förmågor i ett annat land. Vi ser i dag inga aktuella hot som snabbt tvingar oss att se över vår militära förmåga. Det finns dock ett potentiellt hot, vilket är Rysslands kraftiga upprustning. Eftersom vi inte vet hur världen ser ut om 10, 15 eller 20 år måste vi reagera på detta. Vi vet inte heller hur maktbalansen ser ut i framtiden. De europeiska länderna har nedrustat kraftigt och USA kommer att tvingas minska på sina militära utgifter – detta samtidigt som alltså Ryssland och Kina upprustar.

Det finns krafter i Kina och Ryssland som verkar för en militär allians mellan länderna. Oavsett om detta är sannolikt eller inte måste vi räkna med risken och ta höjd för en utveckling där Kina och Ryssland garanterar sin gemensamma gräns och förstärker i övriga militärdistrikt. USA kommer att flytta sitt säkerhets- och försvarsfokus från Europa till Asien. Så mycket vet vi säkerhetspolitiskt om framtiden. Det tar långt tid från investering i militär förmåga till faktisk höjd förmåga.

Vi kan därför inte vänta med att stärka vår militära förmåga. Vi måste upprusta försvaret så att det når en nivå varifrån vi kan återta tillräcklig förmåga för att möta ett aktuellt hot som tornat upp sig. Samarbete är ett bra sätt att uppnå säkerhet. Samarbeten kan gälla operativa förband, alltså militära allianser, eller gälla försvarsmaterielsamarbeten. Samarbetena kan vara mellanstatliga eller överstatliga. Nato är ett mellanstatligt samarbete. Som medlem är man dock, enligt artikel 5, bunden att bistå andra medlemmar.

EU är för närvarande också ett mellanstatligt samarbete på försvarssidan. Men den som känner EU vet att utvecklingen går mot mer och mer överstatlighet, och det går snabbt. Den kloke betraktar allt försvarssamarbete inom EU som något som snart kommer att vara överstatligt. Om det inte blir så får vi tacka de länder som vågar stå upp mot EU-byråkratin, främst Storbritannien. Sverige räknas inte till den modiga skaran utan är EU:s mest lydiga medlem. Om det utvecklas ett EU-försvar eller inte bestäms av de stora europeiska Natomedlemmarna.

Fru talman! Detta är de yttre villkoren för Sveriges säkerhet som jag ser det. I den svenska säkerhetspolitiska debatten låter det ofta som att utvecklingen är oundviklig och att det inte finns plats för en svensk säkerhetspolitisk linje längre. Jag håller inte med. Vi kan uppbåda politisk vilja tillräcklig för att kunna se och välja olika säkerhetspolitiska alternativ. Det förutsätter att vi höjer försvarsanslaget, som nu närmar sig 1,1 procent av bnp, väsentligt. Annars kommer försvarsmakten att fortsätta att urholkas. Då tvingas vi att söka den hjälp vi kan få.

Om vi höjer anslaget kan vi söka aktiva vägar till ett stärkt försvar. Vi kan välja mellan olika alternativ. Linje 1 är att följa Danmarks exempel och bli medlem i Nato och satsa på att upprusta enstaka förmågor som kan tillställas Nato vid behov och ge stora bidrag till internationella Natoledda insatser så som Danmark gjorde i Afghanistan.

Danmark räknar då med Nato:s fulla och omedelbara support i händelse av krig. Linje 2 är att satsa på EU-alternativet, att ställa upp på systemet med stridsgrupper och att helt förlita sig på EU:s militärbyrå Eda när det gäller materielsamverkan. Det EU-land som verkar så förlitar sig på EU som säkerhetsgarant. Linje 3 är att satsa på regional samverkan och ett fortsatt partnerskap med Nato. Regionalt för oss är Norden i första hand och Baltikum i andra hand. Det finns redan en nordisk samverkan inom Nordefco. Vi övar fredsfrämjande insatser tillsammans och även krishanteringsinsatser. Nästa steg är att vi ändrar lagstiftningen så att vi kan öva krigsinsatser tillsammans. För att det nordiska samarbetet ska få full väsentlighet måste vi naturligtvis kunna samverka direkt i händelse av krig.

Det ligger stor svårighet i detta eftersom Norge och Danmark leds av Nato i händelse av krig och Sverige och Finland har egna nationella krigsledningar. Min mening är att en gemensam nordisk försvarsplanering kan upprättas men att den måste vara konkret och förhandlas tillsammans med Nato. När Försvarsberedningen besökte Washington ställdes frågan till en hög representant för försvarsdepartementet. Denne verifierade att frågan är svår men att en gemensam nordisk försvarsplanering är möjlig. Det är alltså den sista linjen, linje 3, som är bäst. Våra ansträngningar bör inrikta sig på att vi först ändrar lagarna så att vi kan ha samnordiska övningar för territoriellt försvar. Därefter bör vi inleda diskussioner med grannländerna om en gemensam försvarsplanering.

Mikael Jansson

jansson2

Den 15 maj höll Mikael Jansson ett anförande angående personalförsörjningen

anf.126 Mikael Jansson (SD):

Herr talman!

Jag yrkar bifall till utskottets förslag på samtliga punkter. Den av riksdagen beslutade Insatsorganisationen 2014 har som mål att markförsvaret ska bestå av tolv manöverbataljoner. Redan detta är enligt vår mening för lite, men det är en annan diskussion. Insatsorganisation 14 intas inte år 2014 utan planeras nu att förhoppningsvis intas år 2023. Den begränsade förmåga till territoriellt försvar som IO 14 eventuellt kommer att ha har vi alltså inte ännu. När vi väl har intagit IO 14, ja, då och först då kommer vi att ha tillräcklig förmåga att försvara en del av landet i en vecka, om en potentiell fiende är snäll nog att säga till i tid först förstås så att vi kan mobilisera våra styrkor och förflytta dem i lugn och ro. I det tidigare försvaret med fördelningar och brigader hade markstridskrafterna sammanlagt mellan 150 och 200 bataljoner, hemvärnet oräknat. Det fanns då stora personalreserver. Det säger sig självt att det är extra viktigt att personalen nu är fulltalig när försvaret är så bantat som det är nu. Riksrevisionen har kunnat konstatera att det tyvärr föreligger svåra problem. Sett över alla försvarsgrenarna saknas det redundans för personalen så att vi ibland är tvungna att skära ned på nyttjandetiden för dyra materielsystem, vilket ofta får direkt negativ inverkan på beredskapen. Det är inte utan att man kan se en koppling mellan denna typ av problem å ena sidan och det faktiska utfallet av situationer likt den som nyligen uppstod med ryska plan som övade i närheten av svenskt territorium under den så kallade ryska påsken å den andra. Om vi hade haft en bättre redundans, om vi annorlunda uttryckt hade haft ytterligare markpersonal och piloter tillgängliga för att tjänstgöra under denna helg, hade vi då kunnat hantera denna situation på ett bättre sätt? Jag misstänker att svaret är ja på den frågan.

Herr talman!

På armésidan har det varit svårt att över tid teckna nödvändiga kontrakt för dem som temporärt ska tjänstgöra, de så kallade GSS/T. Det gäller att komma ihåg att det inte enbart räcker med att uppfylla målen för intresseanmälningar och tecknade kontrakt, utan det är också viktigt att de som anställs stannar kvar i organisationen tillräckligt länge. Om detta inte sker håller inte beräkningarna för den nya organisationens personalförsörjning. Det har sparats på försvaret länge med både tårtspadar och osthyvlar. Till sist blir kvarvarande förmåga på många olika sätt urholkad. Personalpolitiken är ett område som tyvärr kan sägas ha urholkats på detta sätt. Till att börja med är soldaternas löner ett problem. Varför ska unga duktiga killar och tjejer behöva uthärda löner på städarnivå trots att de är skyldiga att tjänstgöra till och med i krig utomlands? Varför ska de betala för sin mat i fält? Varför ska de betala hyra för sina logement?

Naturligtvis bottnar detta i grunden i Sveriges ekonomi och riksdagens budgetprioriteringar. Att höja löner generellt för hela kategorier av människor är inte billigt eller lätt att räkna hem. Men vi måste se och förstå dessa problem och på sikt försöka rätta till dem. Vi har inte råd att vara naiva. Herr talman! Totalförsvarsplikten är nu enbart ett verktyg vid höjd beredskap. Normalt ska vårt försvar bemannas med anställd frivillig personal. När frågan om villkor och lagstöd för de nya kontraktsformerna GSS/K och GSS/T, alltså kontinuerliga respektive tidvisa kontrakt, lades fram för beslut i riksdagen röstade Sverigedemokraterna för förslaget – detta för att det aktuella systemet ska fungera. Men det är ingen hemlighet att vi vill att värnplikten återtas även i fred och normal beredskap för att fylla ut och utöka antalet förband. Socialdemokraterna påpekar ofta att det var med en mycket knapp majoritet som riksdagen beslöt om det nya personalförsörjningssystemet. Det stämmer. Vi sverigedemokrater var dock inte med; det var före vårt inträde i riksdagen. Frågan är hur majoriteten ser ut i dag. Många talar i alla fall med värme om värnpliktsutbildning.

Kanske hade vi i denna kammare med kammarens nuvarande sammansättning kunnat besluta om någon form av värnpliktsutbildning, även inom ramen för regeringens budget – nåväl. I detta betänkande samsas 13 motioner specificerade i fyra punkter. Under punkt 1 biträder vi Hultqvists motion 228 yrkande 11. Varför gör vi detta? Jo, därför att i yrkandet föreslås en översyn av befintligt personalförsörjningssystem. Vi finner detta lämpligt. De brister som tycks finnas bör verifieras om vi politiker ska kunna föreslå konkreta förbättringar. Åtgärder för att åter folkförankra försvaret bör vidtas. Samtidigt med dessa ambitioner måste vi veta att personalkostnader och förbättringar inte kan finansieras av den nuvarande materielbudgeten, där det redan saknas tiotals miljarder för att kunna nå fram till de krav som ställs för IO 14. Anslagen till försvaret har ramlat ned till lägsta tänkbara nivå. Försvarets anslag måste öka, och äntligen har vi hört att statsministern vaknat i frågan. Tyvärr är det svårt att fästa särskilt stor tilltro till uttalandena från statsministern, med tanke på den historia som finns av Moderaternas och borgerlighetens tidigare tal om satsningar på försvaret.

Budgetförstärkningar tycks betyda något helt annat för Moderaterna än vad de gör för resten av världen. Vi är alla redo för debatten om hur mycket försvarets anslag måste öka fram till 2023 som ett planmål för insatsorganisationen. När vi sedan i Nordefco söker vidga det nordiska försvarssamarbetet följer frågan: Kan de svenska soldaterna på sikt tjäna väsentligt mindre än sina nordiska kollegor? Är det verkligen rimligt?

//Mikael Jansson

Debatt om Hemvärnet

19 april, 2013

Den 18/4-2013 hölls en debatt i Riksdagen angående Hemvärnet. Nedan följer Mikael Janssons anförande: 

anf.33 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag under punkten 3. Krishantering och militärt försvar över ytan är viktigt. Kriser sker över ett lands hela yta, men krigsrisken finns också över hela ytan. Ett värstafallsscenario där ett land försvarar sig mot ett väpnat angrepp inleds med ett skede med intensiv luftstrid, inkluderande jaktstrider och användande av luftvärn. Det antas allmänt att på relativt kort tid har ena sidan vunnit och den andre har därefter svårt att röra sina markförband. En ockupant kan då i värsta fall bara stoppas med det fria krigets metoder. Om vi skulle förlora kontrollen över Sverige behöver vi förband som kan försvåra för ockupanten och hjälpa svenska folket i nöd. Vi ser inga sådana hot i närtid, men förband måste finnas och tränas.

Hemvärnets kärnuppgift är militär. Hemvärnet är kanske den förbandstyp som är mest folkförankrad, vilket beror på den hjälp som hemvärnet faktiskt ger till gemene man. I juni förra året gick hemvärnsmän skallgång efter en 72 år gammal senildement kvinna från Umeå, som hade lämnat sitt hem vid Holmsjön och förirrat sig in i skogen. Efter bara någon dags sökande lyckades man hitta kvinnan, medtagen men vid liv. Sommaren 2011 bröt en skogsbrand ut vid Hejnum hällar som ligger mellan Slite och Tingstäde på Gotland. Skälet till branden var att Skogsstyrelsen eldat mindre rishögar i området och förlorat kontrollen över förloppet. Under fyra dygn bekämpade brandmän tillsammans med hemvärnet brandhärdarna innan området ansågs vara tillräckligt säkert, och hemvärnet rönte mycken uppskattning för sitt arbete. I juli förra året drabbades Småland av problem med översvämningar.

Vid sjön Hulingen i närheten av Hultsfred steg vattennivån dramatiskt och riskerade att översvämma det närbelägna reningsverket. För att undvika detta kallades hemvärnsmän in för att bygga en skyddsvall runt anläggningen och därmed förhindra en miljökatastrof. En översvämning av reningsverket vid Hulingen hade riskerat att slå ut dricksvattentillförseln i området. I maj 2010 anmäldes en flicka försvunnen i Svenljunga. En begäran om hjälp kom in till Elfsborgsgruppen under morgontimmarna dagen efter. Kl. 7 kunde man ta emot ca 120 hemvärnssoldater från Göteborgs andra insatskompani. Kompaniet var på väg till en övning i Skövde men dirigerades om till Svenljunga då larmet kom. Eftersöket fortsatte hela helgen med 85 soldater, därtill FMCK och hundpatruller.

Eftersöket fortsatte på måndagen med ca 60 soldater för att slutligen engagera 90 soldater under tisdagen. Eftersöket avslutades på tisdagen vid 17-tiden. Efter en uppnådd frekvens på 86,9 procent av sökområdet, som var 9 kilometer i diameter, avslutades eftersöket utan resultat. Lyckligtvis återfanns flickan samma dag kl. 21 i en livsmedelsbutik i Borås. Låt oss erkänna och förstå hemvärnets stora betydelse i kriser. Hemvärnet är samtidigt en bas för rekrytering till de kontrakterade soldaterna i våra manöverbataljoner. Särskilt betydelsefull blir denna bas när de värnpliktiga blir färre i de gamla listorna.

När vi nu har konstaterat att hemvärnet är viktigt och att det också är viktigt med en hög beredskap för hemvärnet är Socialdemokraternas förslag om flera olika beredskapsgrader faktiskt bra. Flera beredskapsgrader möjliggör att de som ständigt vill och kan delta kan få kontrakt med väldigt hög beredskapsnivå. Det innebär också att de som kan hålla endast en lägre grad av beredskap kan tillåtas sådana kontrakt. Herr talman! Sverigedemokraterna stöder denna tanke fullt ut. Det som inte ska glömmas är hemvärnets huvuduppgift i form av territoriellt försvar och skyddsstyrka. När civilförsvaret gradvis monterades ned och när nyligen särskilda beredskapspolisen utan vettig motivering lades ned ökade det vakuum som hemvärnet måste kompensera. Om hemvärnet får fler uppgifter måste de finansieras så att inte kärnuppgifterna blir lidande.

Vindkraft i Hanöbukten

16 mars, 2013

Image

Mikael Jansson deltog nyligen i en interpellation mot Anna-Karin Hatt (C) om vindkraftsverk påverkan  på flygvapnet där följande sades: 

anf.110 Mikael Jansson (SD):

Fru talman! Vindkraft är i Sverige en mycket tvivelaktig form för storskalig elproduktion, som min kollega Josef Fransson har framfört. När fördelar med att investera i vindkraft saknas är det desto mer viktigt att se kritiskt på nackdelarna. För vårt luftförsvar kan vindkraften sätta en käpp i hjulet. Jag har själv sett på flygspaningsradar hur vindkraft felaktigt kan tas för en flygande farkost. Särskilt allvarligt är det med Gripenplanens dopplerradar. Även dopplerradarn kan nämligen ta fel på ett vindkraftverk och tolka det som en fientlig helikopter. Ännu värre blir det om dopplerradarn för ett stridflygsplan i kolonn tolkar vindkraftverket som framförvarande plan i kolonnen. Försvarsmakten vill därför inte ha vindkraft närmare än fyra mil från sina tio militära flygplatser. Det låga antalet militära flygplatser vi har i dag beror på den kraftiga nedrustning som gjordes i seklets början när territorialförsvaret avskaffades. Det välfungerande Bas 90-systemet med ett större antal skyddade militära flygplatser och alternativa kortbanor i det reguljära vägnätet avskaffades då. Riksdagen har återtagit målet att svenskt territorium ska kunna försvaras med viss totalförmåga. Detta sammantaget med den enorma ryska upprustningen gör att det är troligt att vi åter måste börja skydda och sprida våra militära flygplatser för att ge vårt luftförsvar trovärdighet. Kan statsrådet se en utveckling där Försvarsmakten får peka ut fler områden i landet där vindkraft helt förbjuds i syfte att möjliggöra en uppbyggnad av flera militära flygplatser?

anf.111 Statsrådet Anna-Karin Hatt (C):

Fru talman! När det gäller riksintresset försvaret och riksintresset vindkraften har regeringen tydliggjort i budgetpropositionen att båda dessa intressen är viktiga. Det är viktigt att försvaret och vindkraften kan samsas och agera sida vid sida. Just därför har Försvarsmakten fått i uppdrag av regeringen att återkomma i vår och tydligt redogöra för vad man har gjort för att bli bättre på att informera om var det föreligger problem att ha vindkraft och försvar sida vid sida och var det inte föreligger problem och hur man kan bli bättre på att samverka med andra myndigheter. Försvarsmakten har också i uppdrag att komma in tidigare i processen. Som vindkraftsexploatör är det bra att tidigt få veta att hindren är så stora att man inte kan gå vidare med en etablering. Då kan man vända blicken någon annanstans. Ur svenskt intresse är det viktigt att vi ser till att vi kan komma i åtnjutande av de bästa vindlägen vi har så att vi steg för steg kan bygga ut detta starka förnybara ben i elproduktionen. Det är bra för konkurrenskraften, för försörjningstryggheten, för klimatet, för miljön och för elpriset, både för svenska konsumenter och för den svenska energiintensiva industrin.

//Mikael Jansson, ledamot i försvarsutskottet.

Operation Atalanta

12 mars, 2013

Image

Den 6 mars 2013 sade jag detta i Sveriges Riksdag:

anf.11 Stellan Bojerud (SD):

Herr talman! Operation Atalanta började den 8 december 2008 och grundas på FN-resolutionerna 1816 med flera. Senaste förlängningen av uppdraget har beslutats enligt resolution 2015. Den här operationen är välkomnad av Somalias övergångsregering. 

23 av EU:s 27 nationer deltar liksom fyra icke-EU-stater, nämligen Norge, Ukraina, Kroatien och Montenegro. För närvarande finns sex fregatter på plats, två från Frankrike, en från Storbritannien, en från Nederländerna, en från Tyskland och en från Spanien. Sjöstyrkechefen på plats är en spansk amiral. I övrigt leds operationen från Storbritannien. 

Det finns också i närområdet en annan operation som Nato igångsatte den 17 augusti 2009, nämligen Operation Ocean Shield. Där ingår, kuriöst nog, ett antal icke-Nato-stater såsom Ryssland och Kina samt, kuriöst nog, Nordkorea och Sydkorea på samma sida. 

I Operation Atalanta har Sverige, som nämnts tidigare, deltagit två gånger. Första gången var det med två korvetter och ett stödfartyg. Det var sommaren 2009. Andra gången var det med HMS Carlskrona, som medförde två helikoptrar varav en växelvis var stationerad på den franska flygbasen i Djibouti. Styrkechef då var konteramiralen Jan Thörnqvist. 

Denna operation pågick sommaren 2010. Under 2010 lyckades Operation Atalanta på olika sätt stoppa 72 procent av piraternas aktioner. 

Jag går över till frågan om insatser på land. Insatserna på land är begränsade till två kilometer från kusten. Insatserna sker med helikopter i syfte att förstöra piraternas båtar, så kallade skiffs. Det är gummibåtar med kraftiga utombordsmotorer. Det är säkrare för alla parter att förstöra båtarna i land än att bekämpa dem till sjöss där människor kan drunkna eller skjutas ihjäl. 

Sedan kommer frågan om oron för behandlingen av infångade pirater. Ja, det finns skäl att vara lite fundersam. Enligt avtalet för Operation Atalanta får man föra tillfångatagna pirater till Kenya. Nu anses provinserna Puntland och Somaliland, delar av Somalia, så stabila att Kenya avser att överföra fångarna dit. 

Det finns dock ett behov av att på något sätt reglera hur dessa pirater ska hanteras. Där kommer Operation Ocean Shield in i bilden. Den har ett helt annat mandat. Det finns en mycket stor spridning på hur piraterna har rättsförts i olika länder. I maj 2010 dömdes sex pirater till döden i Jemen. I USA har livstid och 33 års fängelse utdömts. I Italien varierar domarna mellan 16 och 19 år. I Frankrike är domarna fyra till åtta år, och i Nederländerna fem år. 

Frigivande av pirater har uppmärksammats, men det var alltså under Operation Ocean Shield som man från den ryska fregatten Marshala Shasposhnikov i maj 2010 frisläppte elva pirater eftersom man inte kunde fastställa vilken nationalitet de hade. 

När piratbåtarna riskerar att bordas slänger piraterna vapen och annan komprometterande materiel över bord, och då uppstår ett svårt bevisläge. De påstår sig alltså att vara ute och fiska. 

Det här för oss till frågan om havens frihet. Skyddet av förnödenhetstransporter med hjälp av bland annat World Food Programme till Somalia liksom sjöförbindelserna längs Somalias kust och i Adenviken är av internationell betydelse. 

Sverige förfogar över ett mycket lämpligt fartyg för dessa ändamål, nämligen HMS Carlskrona. Vidare finns det välutbildad personal och erfarenheter från tidigare insatser. 

Sverigedemokraterna anser att det är angeläget att stödja Somalia och värna om havens frihet och stöder därför helhjärtat denna insats. Jag får därför, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Till det ovan skrivna kan tillfogas att där finns fyra havsövervakningsflygplan, nämligen två typ Orion, varav  ett från Spanien och ett från Tyskland samt två lätta flygplan från Luxemburg.

//Stellan Bojerud

Image

Då Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt tidigare utbildad som KB elev på Kungl Lapplands jägarregemente I 22 Kiruna gjorde klart den 29 januari 2013 att Försvarsmakten och försvaret av Sverige var ett särintresse har kritiken regnat ned som hagel. Ändå har flera moderata försvarspolitiker ställt sig bakom skönmålningen och endast de gamla moderaterna som fd försvarsminister Anders Björck har ställt sig kritiska och undrar nog vad som skett med moderaterna som tagit en nyliberal väg där inga hot finns och aldrig kan finnas. Statsministerns uttalande hånar svenska soldater och sjömån som har arbetat och arbetar i försvarsmakten och de som stupat eller dött i rikets tjänst.

Med ett budgetunderskottet på 30,5 miljarder i den tioåriga investeringsplanen  och en personalförsörjningen som inte förväntas  uppnå önskad effekt för att försörja IO 14 kan man fråga sig , hur ser Försvarsministern på detta?

Övestelöjtnant tillika riksdagsledamot Stellan Bojerud och partisekreterare samt riksdagsledamot Björn Söder ställde frågor om detta:

Stellan Bojerud

anf.38 Stellan Bojerud (SD):

Herr talman! Jag anhåller att till försvarsministern få ställa följande frågor: Anser statsrådet att försvaret är ett särintresse? Anser statsrådet att hela Sverige ska kunna försvaras?

anf.39 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr talman! Tack för frågan! Försvaret av Sverige är en grundläggande uppgift för staten. Där har vi sedan alliansregeringen tillträdde 2006 inlett omfattande reformer för att stärka vår försvarsförmåga. Den som läser inriktningspropositionen, som riksdagen antog år 2009, kan mycket tydligt se att hela Sverige ska försvaras. Vi ska kunna försvara Sverige och svenska intressen i Sverige, i närområdet och i insatser bortom närområdet.

anf.40 Stellan Bojerud (SD):

Herr talman! Tack för svaret! Men då måste jag fråga. Riksdagen antog 2009 insatsorganisationen 2014. Anser statsrådet att det är till fyllest att den blir klar först 2019, det vill säga tio år efter beslut?

anf.41 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr talman! Försvarsmakten är nu mitt uppe i detta omfattande reformarbete, där de första besluten fattades 2009. Sedan har det fattats ett antal beslut här i kammaren kring hur reformen ska fortsätta med förutsättningar för personalförsörjning och materielförsörjning. Vi har också fattat beslut kring hur insatsorganisationen ska se ut. Det här är en stor förändring, för det handlar om att gå från ett förrådsställt invasionsförsvar till ett insatsberett försvar som är tillgängligt här och nu, som har en högre beredskap och en högre tillgänglighet. I det arbetet har ett tydligt medskick från riksdagen och från regeringen varit att den här omställningen endast kan ske i den takt som ekonomin medger. I och med att resurser frigörs från den gamla organisationen kan man också satsa mer på omvandlingen och införandet av insatsorganisationen.

Image

Björn Söder:

anf.82 Björn Söder (SD):

Herr talman! Tack för att jag får möjlighet att ställa en fråga trots att jag inte hade anmält det före kl. 13.00. Med anledning av de frågor som min partikollega tidigare ställde till försvarsministern kan man konstatera att på den ena frågan fick vi inget svar. Det kom heller inget svar när Peter Hultqvist ställde samma fråga. På den andra frågan kan man konstatera att vi har fått ett svar som inte är med verkligheten överensstämmande. Det var ett ganska anmärkningsvärt uttalande från statsministern när han i veckan hävdade att försvaret är ett särintresse. I andra länder är det mycket möjligt att det hade resulterat i krav på avgång, eller i alla fall en offentlig avbön, när landets politiska ledare uttalar sig på det här sättet. Det är inte minst ett hån mot alla som jobbar inom Försvarsmakten och dem som har gett sina liv och även skadat sig i försvarets tjänst under åren. Jag skulle vilja veta om försvarsministern delar sin chefs åsikt i den här frågan. Anser hon att försvaret är ett särintresse eller ej? Det är ingen konstig fråga; den borde rendera ett enkelt svar.

anf.83 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr talman! Tack för frågan! Jag kommer att svara på ungefär samma sätt som jag har gjort tidigare, nämligen att det är självklart att försvaret av Sverige är en grundläggande uppgift för staten. Det är en av statens kärnuppgifter. Däremot, precis som jag också sade i ett tidigare inlägg, måste de behov som myndigheten Försvarsmakten pekar på i budgetprocessen och i budgetsammanhang vägas mot andra politikområden. Olika politikområdens intressen vägs alltså mot varandra. Vi väger rättsväsen, sjukvård, politikområden och myndigheternas budgetäskande mot varandra. Sedan är det vi och ytterst statsministern som ska ha ett helhetsperspektiv och har helhetsansvaret för hur statens pengar ska fördelas. Det är det som kallas att ta ansvar.

anf.84 Björn Söder (SD):

Herr talman! Vi kan konstatera att det var ett riktigt politikersvar som slingrar sig väldigt mycket runt frågan. Karin Enström svarar inte på rak arm ja eller nej på frågan om hon delar statsministerns åsikt. Den andra frågan som min partikollega ställde gällde försvarsförmågan och försvarskapaciteten. Försvarsministern hävdade då att regeringen hade fört en politik som gjorde att man nu rustar landet. Så tolkade jag det. Sanningen är att det är fullständigt tvärtom. Alliansregeringen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet har fört en politik som har raserat Försvarsmakten. Vi har alltså i dag en försvarskapacitet på en vecka, vilket ÖB deklarerar och vilket man nu jagar honom, men det visste egentligen alla som är försvarsintresserade redan om. Sverigedemokraterna är i dag det enda partiet i Sveriges riksdag som budgeterar för ökade anslag för Försvarsmakten och också för en politik för att stärka försvaret. Min fråga är: Anser verkligen försvarsministern att Sveriges försvarsförmåga är god och att det räcker med en vecka? Det är ju så tidigare uttalanden har tolkats.

anf.85 Försvarsminister Karin Enström (M):

Herr talman! Nu måste vi få lite ordning på besticken. Alliansregeringen tillträdde 2006. På försvarspolitikens område hade vi då ett försvar som var nedmonterat. Man hade lagt ned regemente efter regemente. Man hade också slutat med försvarsplanering över huvud taget, så man hade förmodligen ingen uppfattning alls om någon som helst förmåga. Det alliansregeringen fick börja med var att först titta över vad som behövs, hur omvärldsläget ser ut och därefter ta initiativ till den stora reform som vi nu genomför som handlar om att ha just ett användbart försvar. Då kan vi konstatera att sedan 2006 har försvarsförmåga stärks. Vi är dock inte färdiga, utan arbetet med försvarsreformen fortsätter för att nå de mål och den förmåga som riksdagen har beställt av Försvarsmakten. Det är det som debatten handlar om.

Många partier ställer kritiska frågor men när det kommer till kritan gör endast SD en verklig skillnad mot alliansen.  Partierna FP, C, KD hycklar vilket Mikael Jansson tar upp i sin artikel här.

Sverigedemokraterna tar ansvar och vill återta ett försvar som skall och kan försvara Sverige, hela landet och inte enstaka utvalda orter mot begränsat anfall. För detta budgeterar vi20 miljarder kr i vår skuggbudget med målbild 6 mekaniserade brigader, 3 kustartilleri brigader och 100 Gripen NG. Vi vill också införa värnplikten igen givetvis med regelbundna krigsförbandsövningar på brigadnivå. Försvaret är statens en av huvuduppgifter.

Vi Sverigedemokrater likväl det svenska folket anser att hela konungariket Sverige skall försvaras. Vi har ett stort intresse för detta ”särintresse” !

Image

Då regeringen offentliggjorde beslutet om att anskaffa  60 st JAS 39 Gripen E den 17 jan 2013 kan man undra om regeringen även skulle ta ansvar och åtgärda avsaknaden av kvalificerat långräckvidd luftvärn i relativt stort antal. Ett sådant system skulle kunna vara franska Aster 30 alt leasa tyska MIM 104 Patriot som ersatte det föråldrade systemet  HAWK  i många försvarsmakter och som Sverige har kvar än idag. Tyska patriot system skulle kunna vara en snabb lösning för att på sikt köpa annat.

Frågorna ställdes till Folkpartiets partiledare tillika major Jan Björklund:

anf.47 Mikael Jansson (SD)

Herr talman! Vi har fått alarmerande besked från Försvarsmakten om ett stort underskott i investeringsplanen för försvarsmateriel. I värsta fall måste en försvarsgren läggas ned. Vi har även fått den bedömningen av vår militära förmåga från Försvarsmakten att vi kan försvara oss endast en vecka vid ett begränsat angrepp på en plats, och detta först år 2019. Den moderata försvarsministern har tydliggjort att denna förmåga är tillräcklig för att försvara hela Sverige, sammantaget med dagens hotbild och vår omvärld. Från de försvarspolitiska talesmännen för de andra allianspartierna har det hörts helt andra tongångar. Det har hävdats att det är nödvändigt med en kraftfull upprustning för en normal funktion hos Försvarsmakten samt att Gotland måste befästas och förses med luftvärn. Allmänheten måste tycka att det är förvirrande med dessa helt olika budskap från regeringspartierna. Min fråga till minister Björklund är: Kommer regeringen att reagera på larmrapporterna från Försvarsmakten eller inte?

anf.48 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Ja, självklart. Vi har en parlamentarisk försvarsberedning där alla partier är med; frågeställaren själv kanske sitter med i beredningen. Den ska lägga fram förslag och underlag för 2015 års försvarsbeslut. Det måste naturligtvis göras en ordentlig prövning inför det beslutet av en lång rad faktorer som delvis skiljer sig från beslutet 2008. Av utvecklingen i världen kan man utläsa att de internationella åtagandena kan komma att minska i storlek. Sverige måste också ta hänsyn till den ryska upprustningen. Att diskussionen förs offentligt kan någon tycka är förvirrande, men i en demokrati fungerar det ju så att olika åsikter förs fram i den allmänna debatten. Vi måste naturligtvis följa detta. Det är i första hand Försvarsberedningens ansvar att nu bedöma vad som behöver göras.

anf.49 Mikael Jansson (SD):

Herr talman! Försvarsmakten har tydligt redogjort för att om Sverige ska ha en tillräcklig luftförsvarsförmåga i framtiden måste minst 60-80 Saab 39 Gripen i E-version köpas in. De nya Gripenplanen tillsammans med nya sensorer och modern beväpning kan jämföras med planerade ryska stridsflyg. Jag vill ge regeringen beröm för att man går vidare med Gripensystemet. Med detta sagt konstaterar jag att luftförsvarsförmågan inte bara består av jaktflyg utan även av luftvärn. Försvarsmaktens besked till regeringen var tydligt. Om regeringen bara beställer 60 stycken nya Gripen kommer det att behövas en rejäl satsning på att förnya luftvärnet. Om regeringen beställer 80 stycken nya Gripen behövs det något mindre luftvärn. Vi vet nu att regeringen har valt att beställa 60 flygplan. Jag vill fråga statsrådet följande: Kommer regeringen under denna mandatperiod att redovisa en planering för effektivt och modernt långdistansluftvärn?

anf.50 Utbildningsminister Jan Björklund (FP):

Herr talman! Luftförsvarsförmågan är central. Om man tittar på de väpnade konflikterna i världen ser man att flygstridskrafter spelar en avgörande roll. De kan snabbt förflyttas över stora avstånd, och de är inte beroende av landtransporter. Även i ett land som är omgärdat av hav, som Sverige till stora delar är, kan luftrummet komma att inkräktas på. Luftförsvarsförmågan är central. Detta är den typ av avvägningar som måste göras inom Försvarsberedningen. De nuvarande avvägningarna gjordes inför försvarsbesluten 2004 och 2008. Det kanske finns anledning att ändra på det. Jag har i debatten redovisat mitt partis uppfattning att det finns anledning att fundera på detta och höja ambitionsnivån. Alla partier sitter med i Försvarsberedningen. Det är där detta får vägas ihop och så småningom landa i ett beslut i denna riksdag.

Försvarsminister  Karin Enström säger dock i Ny teknik att det nya luftvärnssystemet IRIS-T SLS är det kvalificerade system som ger Sverige den förmåga som behövs. Kort sagt så är det denna robot som skall ersätta de  20 eller 40 Gripen plan. Hur detta är möjligt vet nog inte ens försvarsministern men då det är Anders Borg som håller i kosingen så får nog försvarsministern rätta sig i ledet om hon vill ha en fortsatt bra karriär i nya moderaterna.

Utöver detta verkar man inte intresserad att diskutera flygbassystem eller en tvåsitsig Gripen.

Systemet IRIS-T SLS är en produkt som SD och Mikael Jansson har kritiserat. Den tydliga sprickan i alliansen syns allt tydligare. Om nu försvarsberedningen skall fatta beslut, varför fattar man snabba beslut innan de redovisat sin första rapport?

KD tiger om de stora frågorna, C talar om analyser och ev höjd budget, Fp om Gotlandsbrigad och stärkt försvar men när det kommer till kritan står man okritiskt mer eller mindre bakom moderaternas ansvarslösa försvarspolitik.

Trovärdigheten hos alliansen har nått nya bottnar. Alliansens ord är som träplugg, låter högljutt men ingen verkan i målet.

SD avsätter i sin budget medel för att anskaffa ordentligt långräckvidds luftvärn och basera minst ett batteri på Gotland samt övriga viktiga områden i Sverige. Även ett stort antal medel och kortdistans system köps in  samt brigadluftvärn.

Vi budgeterar också för flygbassystem och 100 Gripen NG där vi kan se en 25 % del är tvåsits. Självklart anskaffas robotar för jakt och attack samt spaningskapslar och störkapslar.

Genom en mix av värnpliktiga och anställda når vi en hög nivå av styrka, bredd och tillgänglighet. Vi är beredda att betala för detta då det gäller ytterst Sveriges trovärdighet och säkerhet.

SD skuggbudget ger 20 miljarder kr utöver regeringen och vi ser att budgeten läggs efter analys och behov, men målet bör vara uppåt 2 % av BNP.

Det är dags att sluta skjuta med lösa skott, endast skarpa handlingar ger verkan.

Se frågestunden här börjar på anf.47


Under partiledardebatten tog Jimmie Åkesson upp försvarfrågan och något i stil med en tredjedel av hans talartid ägnades åt detta. Det måste vara någon sorts rekord. För egen del kan jag inte ens komma ihåg när försvarsfrågan togs upp under en partiledardebatt i riksdagen sist. Mycket glädjande! För den som inte ids titta igenom klippet ovan (där Åkessons inlägg finns vid 2:59:35) återfinns den försvarsrelaterade delen av anförandet härunder (och här på riksdagens hemsida):

”Fru talman!

Den senaste tiden, inte minst de senaste dagarna, har debatten om vår försvarsförmåga varit omfattande och i hög grad också klargörande. Även om Sveriges dryga procent av bnp innebär att vi lägger avsevärt mindre resurser på vårt försvar jämfört med snittet i våra nordiska grannländer är det ändå en ansenlig summa pengar. För denna ansenliga summa får vi en försvarsmakt som enligt överbefälhavaren kan hålla tillbaka ett anfall under högst en vecka, och då förutsatt att angreppet sker mot ett begränsat mål. Med detta säger sig försvarsministern vara nöjd. Det räcker med detta, för sedan kommer ganska snart andra länder att komma och stödja och hjälpa oss när vi är under anfall. Samtidigt går dock Natochefen ut och säger att detta inte stämmer. Åtminstone kan vi inte räkna med någon hjälp från Nato. Detta är anmärkningsvärt, fru talman, och mer anmärkningsvärt är givetvis att försvarsministern ändå i sitt tal till Folk och försvar så sent som i går fortsatt att påstå att man har ambitionen att försvara hela Sverige. Jag menar att det är helt osannolikt att försvarsministern själv tror på det hon själv säger i det här avseendet. Nu kommer kanske inte ÖB:s beskrivning av läget som någon överraskning för oss i politiken, utan det är en naturlig effekt av den försvarsmodell som den nuvarande regeringen har drivit under lång tid med en majoritet här i riksdagen. Jag menar att det självklara vore att Försvarsmakten hade förmåga att motstå också ett angrepp i större skala och inte enbart på en enskild punkt, som försvarsministern är nöjd med. Man frågar sig givetvis vilken del av Sverige det är som då ska försvaras och vilka delar det är som ska ges upp. Vilka ska lämnas i sticket? Möjligen hänger detta ihop med statsministerns närmast totala avfärdande av en eventuell hotbild mot Sverige, trots att exempelvis Ryssland nu rustar för tusentals miljarder kronor. En sådan nonchalans menar jag vittnar om en oförståelse för hur försvaret fungerar. Även om det inte finns någon reell hotbild nu eller i en nära framtid är det den långsiktiga hotbilden som måste ligga till grund för hur vi bedömer och rustar vårt försvar i dag. Det kan ta årtionden att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga för att kunna stå emot ett angrepp. Jag betvivlar att ens Fredrik Reinfeldt har möjlighet att bedöma vilken hotbild som finns mot Sverige om 20-30 år, för det kan ingen bedöma i dag. Just därför behövs det åtminstone en plattform så att vi om hotbilden skulle förändras snabbt kan öka försvarsförmågan.

Fru talman! Det här är ett vägval för Sverige. Det handlar om försvarsförmåga och om vårt oberoende. Det är uppenbart att regeringen föredrar kortsiktiga opinionsvinster framför långsiktigt ansvarsfull politik. I Sverigedemokraternas förslag till försvarsbudget tillförs Försvarsmakten 20 miljarder kronor över en fyraårsperiod för att kunna påbörja återtagandet av ett försvar som kan försvara hela Sverige. Det är åtminstone vår ambition.”

 

Ping: Joakim Larssons blogg

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör avsäga sig ytterligare deltagande i EU:s stridsgrupper.

Motivering

Riksrevisionens redogörelse för utfallet av arbetet med den nordiska stridsgruppen 2011 visar att denna, precis som tidigare har varit fallet, har utgjort en gökunge i försvarsbudgeten.

Det svenska försvaret har omvandlats materiellt och strukturellt till ett försvar som inte är anpassat att försvara vårt territorium. Reellt växer det svenska försvaret gradvis in i Natostrukturen, dock utan att detta har kommunicerats till svenska folket eller ens i särskilt hög grad till dess valda representanter. Den allmänna uppfattningen hos mannen på gatan torde fortfarande vara att våra militära styrkor existerar till hemlandets försvar, en uppfattning som bemöts med hån i riksdagsdebatten av företrädare för regeringspartierna.

Det är i ljuset av detta man bör se Riksrevisionens rapport. Även om regeringen har gjort försök att förbättra situationen med utgångspunkt från de rekommendationer som gavs i granskningen av NBG 08, så kvarstår flera grundläggande problem. Regeringen hade den grundläggande utgångspunkten att NBG 11 skulle sättas samman av ordinarie förband ur den insatsorganisation som är under uppbyggnad, men förbanden i IO 14 är inte utformade för att passa in i EU:s stridsgruppskoncept. Detta innebär alltså att förbanden måste modifieras innan de kan ingå i stridsgruppen.

Utöver detta kan också konstateras att NBG 11 ej heller har kunnat budgeteras inom försvarsmaktens normala budgetsystem, utan att budgetkostnaderna av nödvändighet har tagits fram manuellt. Det kan förvisso spekuleras i att budgetsystemet i sig (det s.k. PRIO) i sig fungerar så dåligt att det har bidragit till svårigheterna, men icke desto mindre har möjligheterna att integrera NBG 11 i försvarsmaktens ordinarie verksamhet och att ha en god överblick över kostnadsutvecklingen därmed försvårats.

Dessa två exempel ur Riksrevisionens rapport är kännetecknande för hur det svenska deltagandet i de nordiska stridsgrupperna har karaktären av tilläggsuppgift utöver den ordinarie verksamheten som därmed försvårar och inte förbättrar möjligheterna att bygga upp den nya insatsorganisationen – och än mindre det territorialförsvar som Sverigedemokraterna har argumenterat för på annan plats. Det är därför vår mening att fortsatt svenskt deltagande i EU:s stridsgrupper avvecklas. Detta bör riksdagen tillkännage som sin mening.

Stockholm den 29 november 2012
Mikael Jansson (SD)