Image

En ny motorcykel för försvaret köptes in från Husqvarna 1968. 1000 motorcyklar köptes, dessa fick benämningen Mc 256. Motorcykelmodellen togs fram speciellt för det svenska försvaret.

Mc 256 var utrustad med en tvåtaktsmotor på 15,4 hk, växellådan hade 4 växlar. Motorcykeln kunde utrustas med skidor, växlingen skedde då med handen via en spak. Skidorna fjädrade upp när man inte tryckte ned dem.

Mc 256 såldes ut från försvaret i början av 1980-talet. Orsaken till den tidiga utfasningen var troligen dyra reservdelar och en därmed hög kostnad för att hålla systemet i verksamheten. De dyra reservdelarna kom sig av att endast 1000 motorcyklar producerades till det svenska försvaret, ingen försäljniing i övrigt förekom av modellen.

Image

När det var dags att ersätta de gamla Jawa och Mc 256 startade försvaret en ny inhemsk upphandling. Monark, Husqvarna och Hägglunds var med i upphandlingen. Försvaret satte upp en lista med krav på den nya motorcykeln. Den skulle vara automatväxlad, kunna köras i gångfart, kunna köra två utrustade soldater i 110 km/h samt att den skulle kunna gå på tomgång när den låg ned.

Samtliga bolag presenterade prototyper 1972. Monark drog sig dock tämligen tidigt ur upphandlingen under provfasen. Efter problem och klagåmål på dålig vinst drog sig även Husqvarna ur upphandlingen och Hägglunds blev ensama kvar. Hägglunds hade desvärre så stora tekniska problem att de fick avsäga sig kontraktet. De tog själva kontakt med Husqvarna som fick ta över.  

Husqvarna blev klar med den första nya prototypen 1977, proven kördes 1978-79 och motorcykeln överlämnades till Försvarsmakten våren 1980. Det största som skillde denna nya motorcykel mot den Tidigare Husqvarnan var växellådan. Efter proven från 72 hade Husqvarna tagit fram en ny automatisk växellåda, denna ersatte den hydrostatiska växellåda som tidigare använts.  

Den nya motorcykeln från Husqvarna fick benämningen Motorcykel 258, 3000 exemplar tillverkades. Mc 258 var utrustad med en tvåtaktsmotor på 18 hk, den automatiska växellådan hade 4 växlar. Motorcykeln kunde utrustas med skidor, skidorna fjädrade upp när man inte tryckte ned dem.  

Av de 3000 tillverkade motorcyklarna har 1000 stycken skrotats eller sålts, de övriga 2000 överfördes till FMCK (Frivilliga Motorcykelkåren). 

Image

Tgpbil m/43 tillverkades av Volvo i 210 exemplar, tillverkningen skedde mellan 1944 och 1946. Hos Volvo gick modellen under namnet TPV.

Tgpbil m/43 köptes in av försvaret för att lösa problemet med alla de gamla civila fordon som fanns i verksamheten. Dessa var av mycket skiftande modeller och med ofta dålig terrängkapacitet. Tgpbil m/43 blev därmed den första standardiserade stabsbilen och radioterrängbilen i armén.

För att produktionen skulle gå så fort som möjligt användes många delar från civila fordonsmodeller i tillverkningen, det var en blandning av delar från både personbilar och lätta lastbilar. De första 90 levererade fordonen blev stabsbilar utan radio. De sista 120 levererades med radio.

Under årens lopp blev fordonet känt under fler betäckningar, desa var: Radiopersonterrängbil 25W m/39, Radiopersonterrängbil 911 och Raptgbil M 11 25 W.

Fordonet fasades ut 1954.

Image

Under början av Andra världskriget bestod nästan hela det svenska försvarets mortorcykelstyrka av mönstrade förare med privata motorcyklar. Detta ledde till stora problem med reparation och reservdelar. 

Det beslutades att en ny enhetlig motorcykel skulle tas fram för försvaret. Man tittade utomlands men utbudet var begränsat. Engelska motorcyklar sågs som omorderna medans de tyska sågs som för moderna och överkomplicerade. Valet föll på att man i Sverige skulle egenutveckla en motorcykel. 

12 svenska fabriker och företag kom att involveras i detta projekt. Störst del tog Albin Motor i Kristinehamn som tillverkade motor och växellåda samt Monark i Varberg som bidrog med en mängd delar samt skötte slutmonteringen. 

1942 levererades de första 300 motorcyklarna, de fick betäckningen Mc m/42 SV. Denna första serie sågs som en testserie. Motorn var en sidventilmotor. Växellådan hade tre växlar.

1943 levererades den andra serien på 3000 motorcyklar, denna serie hade ett antal mindre modifikationer baserade på erfarenheterna av den första serien. Den största skilnaden var att motorerna nu var den mer avancerade toppventilvarianten. Motorcyklarna i den senare serien fick betäckningen Mc m/42 TV 

Mc m/42 användes främst som transportmedel för ordonnanser, persontransport samt för rekognosering. De ingick i alla förband inom armén, främst i stabsförbanden. 

I pansarbrigad org 43 fanns det ett pansarmotorcykelkompani bestående av 175 man, detta var utrustat med Mc m/42 och användes främst för spaning. 
Kompaniet var indelat i stab, tre Mc-plutoner, en Kulsprutetropp samt trossen. Utrustningsmässigt hade kompaniet 41 Mc och 36 Mc med sidovagn samt diverse lastbilar och bilar. 
Totalt sett var en pansarbrigad utrustad med 269 motorcyklar och 72 motorcyklar med sidovagn. 

Mc m/42 SV användes mestadels för utbildning. 

Motorcyklarna användes inom försvaret fram till 1960-talet

Gripen och Schweiz

22 augusti, 2012

Så, dags att börja röra på sig igen efter den långa, lata sommarsemestern. Och vad kan vara ett bättre sätt att inleda bloggsäsongen än med lite goda nyheter för en gångs skull? Det verkar alltså som om försäljningen av JAS 39 Gripen till Schweiz tar ytterligare ett steg mot fullbordan i och med den parlamentariska rapport som presenterades idag där ledamöterna verkar ställa sig positiva till att affären går vidare som planerat, om än med vissa brasklappar. Det här är goda nyheter eftersom det kommer att underlätta den svenska anskaffningen av nästa generations Gripen. För närmare specifikation varför detta är nödvändigt rekommenderas läsning av Wisemans Wisdoms enligt länk härunder. Han säger det bättre än vad jag själv förmår som lekman.

Wiseman’s Wisdoms: Snöpta och åldrade atleter

Ping: Defense News, Fria Tider, Joakim Larssons blogg

Image

Pansartrupperna bildades 1942 som ett självständigt truppslag. Försvarsstaben insåg att ett behov att  kunna transportera infanteri som närskydd till pansarstyrkor med ett dedikerat fordon. Att sitta på stridsvagnar gjorde att visserligen att man kunde behålla framrycknings hastigheten, men truppen var helt oskyddat. Kravet var ett bepansrat truppfordon som kunde hålla god fart med de pansarstyrkor som anföll.

För att snabba på leveransen kom man att beställa fordonet från både Scania och Volvo lades beställningar på leverans under 1944-1946 av 500 stycken fordon. Scania kom att tillverka 300 stycken och Volvo 200 stycken. Överbyggnaden var en konstruktion från AB Landsverk och bestod av pansarplåtar 20 mm i fronten och 8mm på sidorna som fogades samman.

Fordonen gavs beteckningarna Terrängbil m/42 med SKP för Scanias Karosseri Pansar och VKP för Volvo. De hade två mans besättning och utrymme för 16 pansarskyttesoldater. Skillnaden mellan Scanias och Volvo KP-bil var att  Scania hade ett nockspel på vänster sida, vilket gjorde att bärgning både framåt och bakåt kunde genomföras. Volvos version hade en fast vinsch på höger sida vilket enbart tillät bärgning framåt. Utrymmet för pansarskyttegruppen var inte försett med något tak, men kunde täckas med en presenning. KP-bilarna var vid leverans obeväpnade, men det gick att med handeldvapen öppna eld inifrån genom små luckor på sidorna och i dörrarna. Öppningarna framför förare och passagerare kunde stängas igen genom att två stora pansarplåtar fälldes ned. Pansarskyttegruppens avsittning var tänkt att ske genom en urstigningslucka bak eller två små sidoluckor framför bakhjulen, men pga dörrarnas storlek hoppade man oftast över sidoplåtarna istället.

P1 och P2  Kom att utrustas Volvo och P3 och P4 med Scania. Även P1G på Gotland tillfördes ett antal. Efter 1947 när leveransen var klar tillfördes KP-bilar även till  I1, I15 och I17.

Fordonens avsaknad av beväpning åtgärdades 1956 med luftvärnskulspruta m/36 som vart vattenkyld och monterades i dubbelavett.. Den monterades i en kulsprutekrans ovanpå förarhyttens tak. Fordonen fick namnet M/42 SKPF/VPKF där F står för fordonsluftvärn.

 Image

När Sverige skulle skicka trupper för  FN-uppdraget i Kongo 1960-1964 sändes 11 stycken ner för FN-tjänst som kom att användas i striderna i Elisabethville 1961.  Efter ett antal kulspruteskyttar sårats försågs fordonen med tilläggsskydd runt kulsprutan på taket . Kulspruta M/36 kunde med pipbyte avfyra två olika patroner , 8mm eller 6.5 mm, 8mm patron m/32 var den kraftigaste i världen i sin kaliber och dess pansarprojektiler slog ut flera fientliga pansarbilar i Kongo. Fordonen erbjöd dugligt skydd och blev populära att FN beslöt att införskaffade 15 stycken fordon till de indiska och irländska bataljonerna.Våren 1964 överfördes tio av fordonen till den svenska FN-styrkan på Cypern. Dessa förstärktes efterhand med 6 st i första omgången, sedan 7 till i andra omgången. De sista hade blivit nyrenoverade under 1974. Antal KP-bilar var  35 st under insatsen. Under FN-mission på Cypern deltog KP-bilarna i fem större operationer  främst vid striderna mellan grek- och turkcyprioter 1974 då många svenskar evakuerades från FN observationsposteringar. Fordonen kom att kallas  ”The White Elephants”  och ingav respekt hos lokalbefolkningen. De fungerade utan större problem även om de slets hårt, en del kom att  köras mer än 10.000 mil . KP-bilarna avvecklades från Cypern i våren  1978. Man kom enbart att nyttja Scaniabyggda KP-bilar inom ramen för FN och totalt byggdes cirka 73 stycken om för utlandstjänst och försågs med skyddsplåtar runt kulsprutan . Volvobilarna blev därmed överskott då det inte fanns något behov av dem i förbanden och de kasserades 1970-72.

 Image

SKPF-versionen genomgick en mindre renovering 1971 då de skulle tillföras Gotland-förbanden. På Gotland genomgick de en större REMO under 80-talet då många av de mindre bra egenskaperna med KP-bilen fixades inom en  väldigt liten budgetram. Detta skedde på  initiativ av överste Lars-Erik Wahlgren, regementschef för P 18, Kungl Gotlands regemente. Pansarskytteutrymmet försågs med ett pansartak, bakplanet rätades upp och försågs med en stor bakdörr för snabb avsittning, fordonen försågs med rökkastare och två stycken kulsprutor m/58, till många fordonsförares glädje fick man även  styrservo. Det beslöts att  de renoverade och modifierade fordonen skulle kunna fylla olika roller  och togs fram i flera versioner  varav pansarskytte 173 st Tgbil m/42 D SKPF, stridsledning 18 st Tgbil m/42 A SKP, sjuktransport  24 st Sjtgb 9521 A som blev Sveriges första renodlade sjukvårdsterrängbil. Man tog även fram 11 st Tgbil m/42 E SKPF för kuppförsvar i Stockholm och dessa kom att  placerade vid K1. Dessa kompletterade och ersatte de gamla KP bilarna polisen hade för samma ändamål. Polisen förfogade mellan åren 1968-1981 64 st fordonen  tidigare. Polisens fordon saknade beväpning.

 Image

Ett antal år efter  Sovjetunionens sönderfall överfördes som hjälp 10 st fordon till Estland, Lettland och Litauen plus ett stort mängd övrig militär utrustning. Estland modifierade dessa så de kan bära DShKM tung kulspruta. De är fortfarande i tjänst i det Estländska hemvärnet. Lettland och Litauen har tagit sina ur aktiv tjänst men de finns kvar i förråden, dessa också med DShKM.

När P18 den 31 december 2004 lades ner togs slutligen den sista KP-bilen ur tjänst i försvarsmakten. KP-bilen kom att tjänstgöra i 60 år. Ett flertal fordon i olika versioner finns bevarade och en hel del är körbara.

Image

Under 1980 talets slut bestämde man sig att inköpa 3 st Tp 101 för att bruka som övningsplattform för blivande Tp 84 Hercules piloter. Planen försågs med likartade instrument som bla GPS och Omega navigationssystem som redan fanns i Tp 84. Tp 101 kunde ta 9 passagerare och kom att nyttjas som VIP transport och lätt  transportplan. Dessa kom att stationeras på  F7, F 17 och F 21. För att spara köpte man begagnande civila plan av olika bolag runtom i Europa. Detta resulterade i att de 3 individerna var något olika.

Tp 101 levererades 1988-1989. Året därpå skedde tragiskt nog ett haveri med en Tp 101. Den 24 september 1990 kolliderar Tp101 individ 101001 med ett träd nordväst om Halmstad. Piloten och andre piloten förolyckades.Planet blev totalförstört.

Man fattade beslut om en ersättare skulle tas fram. 1991 levereras ytterligare en Tp 101 som får individnummer 101004. Denna individ saknade dock lastdörrar .

Den 11 december 2003 inträffade ett tillbud under inflygning till Bromma. höger motor stannade pga bränslebrist 10 min före landning. Individen denna gång var individ 101004. Man tvingades göra en nödlandning på Bromma då man endast hade ett par minuter kvar innan även vänstra motorn skulle givit upp. Landningen gick utan problem. orsaken var slav med tillsyn och brister i organisationen.

Efter  försvarsbeslut 2004 då försvaret ålades att göra enorma nedskärningar och besparingar fanns det inte längre något utrymme för Tp 101. De tre planen avskrevs våren 2004 från försvarsmakten och såldes hösten 2004 till det  svenska företaget Bromma Air Maintenance AB.

Tp 101 karriär var 16 år i flygvapnets tjänst. Under denna tid utgjorde den en blygsam men effektiv del i flygvapnets organisation. De tre Tp 101 är fortfarande ägda av BAM AB. idag nyttjas de av div myndigheter för olika mätningar gällande flygning.

//Riksregaliet

Image

Under 1983 började flygvapnet leta efter ett nytt lätt transportplan som skulle fungera som VIP plan främst för Kungafamiljen men även för medlemmar ur regeringen. Valet föll på den amerikanska Fairchild Metro III som fanns i stort antal. Man hyrde ett plan från flygbolaget Skyways hösten 1984 till 1986. Då planet var lätt att underhålla  och omtyckt av ett flertal politiker bestämde man sig att köpa en nyare modell Merlin IV 1986. Denna fick namnet Tp 88B och ersatte Tp88A.

Då man höll på att utveckla den flygande spaningsradaren FSR-890 EriEye  tillverkad av Ericsson behövde man en testplattform. Då man redan hade Tp 88 i Flygvapnet beslöt man sig för att köpa ett tredje plan 1987. Planet målades i det gemene man kallar ”Viggen kamouflage”, fick namnet Tp 88C och blev stationerat på Bromma som även Tp88A och Tp88B varit. Dess alternativa flygbas var F 18 Tullinge Söder om Stockholm. Tp 88  tjänstgjorde till 1999, avskrevs helt från Försvaret år 2000 och såldes till ett amerikanskt bolag.

Det har funnits tankar på att köpa in ett plan för att spara som utställningsobjekt för framtiden men det saknas medel och kommer nog aldrig att förvekligas.

//Riksregaliet

Image

År  1951 började Kustartilleriet se sig om efter ett fordon främst för rekognosering. Volvo erbjöd ett fordon som hade god mobilitet men även en bra lastförmåga. Mellan 1954-56 levererades 28 st fordon till KA. Fordonet försågs med en hytt för att även fungera som ledningsfordon. Fordonet bygger på lastterrängbil 912 som levererades mellan åren 1954-59 i 857 exemplar. Fordonet var mycket omtyckt och fasades ut först under 1970 talets mitt. Ltgb 912 kom att tjänstgöra till 1980 talets början. Ltgb 912 nyttjades även som stabsfordon och drivmedelsfordon.

Image

//Riksregaliet

Image

För många som är intresserade av historia eller  film så är kanske en av de mest kända helikoptrarna Bell 204B Iroquis mer känd som Huey. Över  16.000 har tillverkats av denna arbetshäst. Den kom att utgöra 1960 talets symbol för just helikoptrar inom västvärlden. Namnet Agusta Bell var en licenstillverkad version som gavs till den Italienska firman Agusta.

1960 beslöt sig dåvarande Krigsmakten (Försvarsmakten) att man skulle införskaffa en helikopter som kunde nyttjas till en rad varierande uppgifter och som var pålitlig och stark. Den första helikoptern var på plats 1962 och den sista i slutet av 1964, en relativt snabb anskaffning dvs. Helikoptern kom att anskaffas i ett stort antal, hela 16 st till Flygvapnet och 12 till Armén, totalt 28 st individer.

Helikopter  3 kunde ta upptill 8 man för transport men kom att nyttjas även för flygräddning (FRÄD) av flygvapnet samt brandbekämpning. För nödlandning på vatten var flygvapnets Hkp 3B utrustade vid behov med flottörer. Armèn kom att utrusta ett fåtal av sina med ksp 58B i dörrarna.

Många kom att beklaga sig över denna individ som under de första åren hade stora problem med sina motorer. Helikoptern som vid leverans hade beteckningen Hkp 3A modifierades med ny motor och fick namnet Hkp 3B. Senare kom man att modifiera dessa ytterligare så samtliga fick beteckningen Hkp3C. Man hade då en ny motor och förlängt stjärten med 60 cm för att få plats med de nya rotorbladen i flygplanskroppen.

Ett tiotal finns bevarade runtom i landet. Man  jobbar med att få en flygvärdig för uppvisnings syfte. Jag hoppas vi snart få se denna maskin igen i luften. Hon kom att tjänstgöra från 1962-2001 dvs 39 år för att tillsist fasas ut  i förmån för den numera inköpta Hkp 16 Blackhawk.

//Riksregaliet

Image

Den Svenska och den Norska försvarsmakten håller just nu på att testa tolv olika varianter av lastbilar. Fyra styckna stora tillverkare slåss om mångmiljons kontraktet, Scania, Iveco, Mercedes och MAN. De varianter man testar är följande:

Heavy Equipment Transporter
Hook Lift Truck
Dump Truck
Recovery Truck I och II
Cargo Truck with Crane
Cargo Truck with Tailgate Lift
High mobility Truck
Medium Truck
Airport Support Truck I och II
Airport Tractor Truck

Det som är märkligt är att Volvo lastbilar, ett av världens största företag inom tillverkning av just lastbilar inte är med i upphandlingen. Då den svenska försvarsmakten innehar mestadels Scania och Volvo lastbilar med några enstaka MAN lastbilar så borde ju valet ligga i detta fall på Scania.

Vi bör stödja svensk inhemsk industri ( Scania ägs av MAN och VW men jobben ligger i Sverige). Ett köp av tex Mercedes eller Iveco skulle betyda ökade kostnader och upphandling och intergrering av ett helt nytt lastbilssystem.  Även Norge nyttjar ett stort antal Scania och Volvo lastbilar. Försvarsmakten kommer behöva dessa lastbilar då större delen av lastbilsparken är föråldrad och sliten. Även ett antal splitterskyddade lastbilar kommer behöva inköpas till de befintliga.

Samköp gällande detta är bra, dock skall Nordens försvarsbehov ligga främst, inte olika lobbyisters viljor inom EU.

Se länk:http://www.fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/Tung-upphandling-till-norska-och-svenska-forsvaret/

//Riksregaliet