Mikael Oscarsson (KD) skrev den 13 januari 2013 ”Försvarets veteraner bör få en bonus” Nedan följer en replik från Mikael Jansson och Micael Foghagen.

Det Mikael Oscarsson (KD) tar upp i sin debattartikel om vikten av bra stöd för de soldater och officerare som deltar i utlandstjänstgöring är naturligtvis av högsta angelägenhet. Det gäller såväl före, under som efter tjänstgöringen och skall självklart även inbegripas nära anhöriga. Ett veterancentrum med samlad kompetens efterfrågas och vill införas. Men frågan är om inte detta är att sparka in en öppen dörr för den organisationen finns redan fast under ett annat namn, nämligen Försvarsmaktens HR-centrum. De har just det övergripande verksamhetsmålet och ambitionen att vara. De har varit operativa sedan 1 jan 2009. Deras arbete utvärderas och förbättras kontinuerligt. Om hemvändande soldater eller officerare upplever att de inte har fått det stöd som de med all rätt kan kräva är det således inte en ny organisation som behövs utan att den befintliga förbättras än mer. Det kan handla om förändringar i administrativa frågor, underlätta och samordna kontakter eller bli än bättre på såväl stress som krishantering. Kompetens finns i organisationen med bland annat psykologer, beteendevetare och erfarna officerare med adekvat utbildning och erfarenhet i just sådana frågor.

Före utresa får alla soldater och officerare utbildning i vad som kan vänta, hur man kommer att reagera och hur man bäst hanterar uppkomna situationer. Under själva tjänstgöringen har de anhöriga möjlighet att komma till informationsträffar där de blir informerade om det aktuella läget och ges möjlighet till samtal vid behov. HR-Centrum går att nå fem dagar i veckan och alternativ finns vid akuta situationer. Förbandschefen har stort ansvar i insatsområdet men även HR-personal besöker soldaterna och förbandet när tjänstgöringen närmar sig sitt slut. I det skedet identifieras de som eventuellt behöver olika sorts stöd och erbjuds därför enskilda samtal eller gruppsamtal. Väl vid hemkomsten hålls ytterligare två uppföljningsträffar med hela förbandet och syftet är detsamma. Men man släpper inte tagit ens där – ett till två senare erbjuds via brev hjälp till den som så önskar. Försvarsmakten har redan idag ett långtgående ansvar när det gäller rehabilitering för dem som behöver det. Slutsats – en ny organisation kallad veterancentrum eller dylikt är inte det hemvändande soldater och anhöriga i första hand behöver för det finns redan. Däremot ett så bra mottagande och uppföljning som möjligt och där har HR-centrum en självklar del i att hela tiden utvecklas och förbättras.

Vidare i artikeln lyfts ett förslag om att erbjuda veteraner en slags bonus antingen utbetalad som klumpsumma alternativt som en slags pension. Syftet med iden skulle vara att underlätta rekryteringen av personal till utlandstjänst. Ersättningen vid utlandstjänst är viktig och bör prioriteras upp, dock tror vi inte att rekryteringsproblemen beror på ersättningarna, utan istället på det lägre utbudet utbildade svenska soldater vi nu har efter att 

det allmänna värnpliktssystemet har borttagits. En stomme i det svenska försvaret har raserats och förutom de allvarliga konsekvenserna det har fått för det svenska försvaret visar det sig nu att det har blivit svårare att rekrytera soldater för utlandstjänst. För inte så länge sedan sökte tusentals duktiga och välutbildade soldater till FN-tjänstgöring i Libanon, Cypern, Sinai mm. Det var stolta unga killar och tjejer i blå basker flankerade av vita fordon och försvarsmakten behövde aldrig oroa sig för rekryteringen. Sverige kunde försvaras och vi kunde samtidigt åta oss internationella uppdrag. Idag kan vi inte försvara Sverige och får svårare att bidra internationellt. Att officerare dessutom måste skriva anställningsavtal där de inte kan vägra utlandstjänst är en annan del av problematiken, men det är värt en annan debattartikel.

Mikael Jansson, ledamot försvarsutskottet, Micael Foghagen fd. stridspilot

För någon tid sedan började jag skriva på ett par längre inlägg om min syn på Sveriges förhållande till Atlantpakten. I del två argumenterade jag mot ett svenskt medlemskap i alliansen och lovade att jag närmare skulle återkomma med förslag om vad vi borde göra istället. Nu har debatten aktualiserats i och med NATO-chefens Anders Fogh Rasmussen besök i Sverige och den efterföljande debatten kring detta.

Till att börja med så har jag nog den grundläggande inställningen att Sveriges försvar ytterst vilar på oss själva. Alldeles oavsett vilka fördrag vi sluter med andra länder och vilka överenskommelser och deklarationer vi ingår så kommer vi att vara tvungna att ta hand om lejonparten av försvaret själva – budget, materiel och manskap. I synnerhet gäller detta för markpersonal. Även om vi skulle ingå i en allians så är det just markpersonal (dvs. arméförband) som tar längst tid att tillföra Sverige, om vi nu inte skall ha permanent stationerad utländsk trupp här, vilket är ett alternativ som inte existerar i sinnevärlden.

Trots detta kan det var värt att komma ihåg att vid en fullskalig attack mot Sverige av en fientlig part – i realiteten Sovjetunionen – så var under hela det kalla kriget den enda existerande planen att försvara Sverige med hjälp av de övriga nordiska länderna och i förlängningen av Förenta Staterna, Storbritannien och övriga länder i Atlantpakten. Tanken var aldrig att Sverige skulle klara av att helt ensamt stå emot Den Stora Ryska Invasionen, om denna fruktansvärda dag någonsin hade kommit (även om det fanns en hel del önsketänkande baserat på det lagoma hotets princip, vilket dock är en sidohistoria i just det här sammanhanget).

För min egen del tycker jag att det kan vara värt att komma ihåg att Sverige redan idag har ett pågående samarbete med länderna i Atlantpakten genom verksamheten inom Partnerskap för Fred, PFF (jo, det här är såklart välkänt för försvarsvännerna bland läsekretsen, men många vanliga partimedlemmar för att inte tala om allmänheten har dålig koll på sånt här). Enligt min mening är det övergripande syftet med det här arrangemanget att möjliggöra för NATO att knyta till sig länder som ännu inte kan gå med i den fullständiga alliansen eller inte skulle accepteras av de befintliga medlemsländerna. Exakt hur mycket man deltar i samarbetet verkar också variera från land till land.

Ett par exempel på svenskt deltagande i samarbetet med Atlantpaktsländerna under PFF:s flagg är krishanteringsövningen CMX 12 eller serien med Viking-övningar som har pågått ett antal år nu. Cold Response är ett annat bra exempel.

Det framstår som självklart att de samarbeten som Sverige bör eftersträva med andra länder är enklast att bygga upp när det föreligger en intressegemenskap med länderna i fråga. I klartext: de nordiska länderna. Det är ett faktum att Danmark och Norge idag är medlemmar i Atlantpakten och inte är intresserade av att släppa detta medlemskap, men det behöver inte vara ett problem. Precis som andra debattörer har konstaterat, så går det faktiskt att kombinera ett medlemskap i Atlantpakten med andra överenskommelser utan att detta står i strid med NATO. Det finns redan exempel inom Atlantpakten på hur bilaterala samarbeten kompletterat arbetet inom alliansen (till exempel försvarssamarbetet mellan Storbritannien och Frankrike eller den så kallade Weimargruppen, för att bara nämna ett par).

Till min egen oförställda förvåning innebär detta att jag i stort sett verkar hålla med Socialdemokraternas Peter Hultqvist och Miljöpartiets Annika Nordgren om vad som är framtiden för Sveriges internationella försvarssamarbeten. Det hade jag inte trott för bara ett par år sedan.

Image

Svensk beredskap är i allmänhet usel. Tidigare regeringar, såväl borgerliga som socialdemokratiska, har prioriterat bort försvaret i budget efter budget. Den förda försvars- och säkerhetspolitiken verkar bygga på ett naivt antagande: Bara för att det säkerhetspolitiska läget idag ser stabilt ut kan vi skära ned försvaret.

Synen på hotbilden mot Sverige är i behov av nyansering. Det mest realistiska och ansvariga är att utgå ifrån försiktighetsprincipen. Det säkerhetspolitiska läget förändras i betydligt snabbare takt än försvaret kan byggas upp. Därför är god beredskap nyckeln till ett starkt försvar. Sveriges Överbefälhavare Sverker Göranson sa i slutet av förra året att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” (SvD 2012-12-30). Det är uppenbart att Sveriges försvar förfaller. Samtidigt är krismedvetenheten obefintlig från regeringens sida. Försvarsministern viftar i princip bort all kritik när hon väl uttalar sig.

En viktig åtgärd för att öka försvarets beredskap är att inrätta en tydligare fokusering på Sverige och vårt omedelbara närområde. Det är ohållbart att så stora delar av vårt försvar åker på expeditioner till andra delar av världen medan vi inte ens kan försvara Gotland, som är en strategiskt viktig punkt i Östersjön.

Att återinföra allmän värnplikt har även det potential att förbättra beredskapen. Det är naturligtvis en fördel att så många som möjligt har provat på livet i det militära om skarpt läge skulle uppstå. Dessutom ger det Försvarsmakten utökat rekryteringsunderlag samtidigt som ungdomar ges chansen att ta klivet ut i vuxenlivet, utvecklas som människor och få med sig ovärderliga kunskaper. Den tunga pucken är dock att Sveriges försvar är underfinansierat. I somras meddelade Överbefälhavaren att behovet av ökade resurser är akut. Om inte det behovet tillgodoses kan Försvarsmakten bli tvungen att lägga ned någon försvarsgren, till exempel marinen eller flygvapnet (SvD 2012-07-01). Regeringen bör omedelbart skjuta till de efterfrågade resurserna. Tyvärr är försvarsminister Karin Enströms uppfattning att Sveriges försvar har en rimlig ambitionsnivå. Hon spinner vidare på den långa men olyckliga traditionen att bortprioritera försvaret av vårt land.

Den usla svenska beredskapen behöver förbättras omgående. Det viktigaste är att regeringen och försvarsministern ändrar inställning och börja förse försvaret med de medel som behövs. Sveriges försvars- och säkerhetspolitik måste präglas av försiktighet och god beredskap.

Joakim Isheden

Förbundssekreterare och försvarspolitisk talesperson, SDU

Image

Försvarsminister Karin Enström säger sanningen om det svenska försvarets förmåga, och försvarsdebattörernas ilska vänds genast mot ministern som gjort sig till budbärare av sanningen. Frågan man får ställa sig är om det varit bättre om försvarsministern upprepat det vanliga regeringssvaret att det svenska försvaret är ”gripbart, tillgängligt och enligt planering”, åtminstone 2019 eller senare. En försvarsdebatt måste grunda sig på fakta och kanske kan vi efter att sanningen om svagheterna i det svenska försvaret offentliggjorts få en mer ärlig debatt.

Försvarsmaktens förmåga ska möta väl definierade uppgifter. Innan förbandsnedläggelsen var målet:

”Krigsmakten skall möta, hejda och om möjligt slå en angripare som söker tränga in på svenskt territorium. Därvid skall samtidigt en kust- och en gränsinvasion samtidigt kunna avvärjas av större omfattning och i samband med insatta luftlandsättningsföretag”,

medan det nu är:

”att försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt eget territorium, i närområdet och utanför närområdet samt…

att upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i områden utanför detta”

Målet innan förbandsnedläggelsen var målet tydligt, och all planering var avsedd skapa ett försvar som kunde klara målet. Nu är målet vagt. Vad är att försvara och främja Sverige i hela världen. Hur mäter man måluppfyllelsen för detta? Att avvisa kränkningar är förvisso tydligt, men vad ska försvaret klara om vi angrips militärt eller vad ska försvaret klara att bistå det civila samhället med vid en allvarlig kris. Några mål för detta är inte uppsatt. Vad blir då dimensionerande för behovet av ett försvar?

Målet med IO14 är helt tydligt de internationella insatserna och att vi ska ha förband i ett styrkeregister för detta. EU håller sakta men säkert på att militariseras. NATO har varit tungt engagerat i flera internationella insatser under lång tid. Frågan om nytta med alliansfrihet eller inte är mycket politisk till sin karaktär. Men partierna är inte alltid tydliga med vad man vill. Objektivt sett verkar det som att regeringen förbereder sig på en militär allians genom att modifiera om våra stridskrafter till en expeditionskår, men det sker under täckmantel och med undanflykter.

Vi sverigedemokrater försöker vara tydliga. Vi anser att Sverige inte ska ingå i EU: s militarisering och att Sverige inte ska vara medlemsland i NATO. Däremot anser vi att det nordiska försvarssamarbetet ska utvecklas så mycket som möjligt och att Sverige ska vara partner med NATO. För samarbete och partnerskap krävs att vi har en avsevärd militär förmåga att bidra till säkerhet och vid behov till gemensamma militära operationer. Detta anser vi vara långt ifrån en isolationistisk inriktning, utan snarare en avvägd position.

Svenska försvarets huvuduppgift ska vara att försvara vårt territorium. På sikt hoppas vi det kan bli en samnordisk uppgift att försvara nordiskt territorium. Insatsförsvaret måste i så fall ge vika och försvaret ges en territoriell huvuduppgift.

Försvarets volym bestäms av anslagen, men ska också vara balanserad mot hotbilden. Här bör man skilja på den aktuella hotbilden som beror av sannolikheten att befintliga militära förmågor används mot Sverige och den potentiella hotbilden som bara tar hänsyn till de faktiska militära förmågorna. Det aktuella hotet av en rysk attack mot Sverige är exempelvis väldigt låg nu bedömer de flesta, men vad riskerna är med ett upprustande Ryssland på lång sikt vet ingen.

Vem vet om kommunistpartiet i Kina sitter kvar om 10 år? Vem vet om det uppstår nya oväntade allianser som exempelvis Kina-Ryssland? Vem vet om Europa är stabilt i en framtid. Framtiden är oviss, enfaldig är den som tror annorlunda.

Sverigedemokraterna har gjort den bedömningen att det svenska försvarets förmåga till territoriellt skydd måste ha en tillräcklig nivå, en grundnivå, så att vi kan, om den aktuella hotbilden ökar, tillräckligt snabbt ytterligare öka vår militära förmåga.

Vad är grundnivån för armén? Våra riksdagsförslag utgår ifrån att fyra militärdistrikt är för lite. Sex mekaniserade brigader i varsitt militärdistrikt, ett nytt militärkommando Gotland och tre kustartilleribrigader är den modell som vi försöker räkna utifrån.

Att effektivisera sig ur det ekonomiska underskott försvaret har är inte möjligt, anslagen måste öka. Först måste underskottet i försvarets tioåriga investeringsplan om 30.5 miljarder kronor täckas bara för att IO14 ska bli verklighet med dess mål om beväpning. Men IO14 är ingen tillräcklig organisation. SD lägger 20 miljarder mer på försvaret än regeringen i fyraårsbudgeten.

Regeringens anslag till försvaret kommer sjunka till 1, 0% av BNP enligt fyraårsbudgeten. Det håller inte. De som angriper försvarsministern för att vi har för lite försvar borde istället i klarspråk säga hur mycket man vill höja försvarsanslaget.

Mikael Jansson (SD)

Image

Försvarsminister Karin Enström (M) har nu i DN redovisat sin syn på försvaret samtidigt som ÖB gör en halvpudel och backar från uttalandet att svenska försvaret endast kan hålla ut en vecka.

Försvarsministern hävdar att Sveriges försvarsförmåga är rimlig sett mot hotbilden. Hon påtalar även att våra grannländer minsann inte har större försvarsförmåga. Sedan kommer ett uttalande som minst sagt underligt, nämligen att ”hela landet ska kunna försvaras”.

Enligt Försvarsmaktens årsredovisning per 31 december 2011, vilken är den senast publicerade, hade försvaret 9690 yrkesofficerare, 111 reservofficerare i aktiv tjänst, 8002 reservofficerare samt 4148 gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS). Sammanlagt blir detta 21 951 personer för att bemanna armén, marinen och flygvapnet.

Finlands Försvarsmakt har 2 400 officerare och utbildar årligen ca 27 000 värnpliktiga. Mobiliseringsstyrkan uppges vara ca 350 000 man. Materielen omfattar bl a 150 stridsvagnar, 1140 pansarbandvagnar, 90 bandartilleripjäser, 870 bildragna artilleripjäser och 128 stridsflygplan.

I Hufvudstadsbladet den 7 januari 2013 uttalade professor emeritus Alpo Juntunen som varit säkerhetspolitisk expert vid Försvarshögskolan att det finska försvaret endast skulle kunna hålla ut några timmar.

Den svenska armén skall enligt insatsorganisation (IO) 2014 bl a bestå av två brigadledningar Boden och Skövde), sju manöverbataljoner, två artilleribataljoner och två luftvärnsbataljoner m m. Detta anser försvarsministern vara tillräckligt för att ”hela landet ska kunna försvaras”.

Volymen på dagens svenska armé motsvarar vad ett infanteriregemente kunde mobilisera på 1980-talet. Ännu 1999 kunde Stockholm försvaras med sex manöverbataljoner. Idag är det tveksamt om armén ens skulle kunna försvara Arlanda till dess det första kamerateamet från CNN är på plats och regeringen hunnit fly landet.

Att jämföra dåtidens överdimensionerade invasionsförsvar (”kartongarmén”) med dagens insatsförsvar är som att blanda äpplen och päron. Då gällde det kvantitet på bekostnad av kvalitet (”sega gubbar”). Nu finns det kvalitet, men i för små mängder.

Jag har här främst skrivit ur ett arméperspektiv, men dehögteknologiskt framstående flyg- och marinstridskrafterna liksom arméns specialförband bör inte glömmas bort. Det finns även ett antal hemvärnsförband med enklare utrustning.

ÖB Sverker Göransson hävdar att Sverige har tillräcklig beredskap för att vid behov kunna rusta upp, eftersom det finns förvarningstid. Det är ett problematiskt uttalande, eftersom den tid som krävs för upprustning till den nivå som medger försvar av hela landet är mycket lång.

1936 hade situationen i Europa försämrats så att Riksdagen beslöt att upprusta. Detta skulle göras under en tioårsperiod fram till 1947. Det säkerhetspolitiska läget var sådant att Riksdagen 1938 beviljade två extra anslag om 20 respektive 70 miljoner och 1939 ytterligare 70 miljoner. Det var mycket stora belopp på den tiden. Det intressanta är emellertid att av 1938 års anslag var 43,3 miljoner och av 1939 års anslag var 38,6 miljoner outnyttjade då kriget i Europa började den 1 september 1939. Den militära organisationen hade inte hunnit med att anskaffa materiel för de beviljade medlen.

Under Andra världskriget kunde svenska fältarmén fördubblas på två år. Med dagens utgångsläge sju manöverbataljoner krävs det med årlig fördubbling drygt fem år för att nå 1985 års nivå 116 manöverbataljoner. Det är det enkla. Det svåra är att upprusta de tekniskt komplicerade och dyrbara försvarsgrenarna och krigsförbanden. Att nå en nivå där hela landet kan försvaras torde ta minst tio år.

Ett annorlunda sätt att bedöma krigsavhållande effekt är att räkna amiraler och generaler (2009). Sverige låg i ledningen med 127 följt av Norge med 69. Sedan kom Finland med 41 och Danmark med 17. En annan metod är att jämföra försvarsanslagen i procent av BNP.

Då tar Norge täten med ca 1,9%, Finland 1,6%, Danmark 1,3% och Sverige 1,2% (2009).

Slutsatsen är att Sverige inte kan försvaras med nuvarande insatsorganisation och att hjälp inte kan påräknas från våra grannländer, för deras försvar är också otillräckliga. Vidare att förmågan att rusta upp inför hot kräver en större volym än dagens som startpunkt.

Stellan Bojerud

Image

DEBATT. I en tid när den svenska beredskapen är usel och då den offentliga debatten om detta lyser med sin frånvaro är det viktigare än någonsin att samla så många försvarspolitiska debattörer som möjligt. Vi kan därför bara beklaga att Folk och Försvar vägrar att godkänna SDU som medlemsorganisation.

Vad är ni så rädda för, Folk och Försvar?

SDU som är Sveriges kanske mest försvarsvänliga ungdomsförbund har mycket att tillföra den svenska försvarspolitiska debatten, om vi bara skulle ges möjlighet. I en tid när den svenska beredskapen är usel och då den offentliga debatten om detta lyser med sin frånvaro är det viktigare än någonsin att samla så många försvarspolitiska debattörer som möjligt. Vi kan därför bara beklaga att Folk och Försvar vägrar att godkänna SDU som medlemsorganisation. Vad är ni så rädda för, Folk och Försvar?

Folk och Försvar finansieras av skattemedel och påstår sig arbeta för en levande försvarspolitisk debatt. Hur kan man då förvägra ett ungdomsförbund, som företräder ett helt annat perspektiv än de övriga politiska ungdomsförbunden, tillträde? Sveriges försvarspolitik är alldeles för viktig för att stänga ute ett av Sveriges största politiska ungdomsförbund. Försvarets utveckling är en nationell angelägenhet och ingenting som angår bara några få med ”rätt” åsikter. Dessutom har Folk och Försvar inte ens velat ge någon motivering till avslaget när de tillfrågats. Lena Bartholdson som generalsekretare är ytterst ansvarig för beslutet och borde fundera på om hon vårdar svenska folkets skattepengar på ett ansvarsfullt sätt.

Det finns många kritiska frågor att debattera. Hela det nuvarande svenska insatsförsvaret måste omprövas till förmån för ett nationellt invasionsförsvar. Slakten på det svenska försvaret är ovärdig och vi menar att såväl borgare som socialdemokrater är ansvariga för denna utveckling. Nu är det dags att sluta bortprioritera försvaret. Att lägga ned anrika svenska regementen över hela landet för att några år senare ge tillbaka en bråkdel av det man tagit från svenska folket är inte en ”satsning”, som Alliansen vill göra gällande, det är snarare hyckleri på hög nivå.

SDU vill se ett upprustat försvar – ett verkligt totalförsvar – återinförd allmän värnplikt och att fokus återigen hamnar på vårt nationella försvar snarare än svenskt deltagande i anfallskrig i fjärran land. Vårt viktigaste argument bakom den återinförda värnplikten är just den folkliga förankringen som Försvarsmakten successivt håller på att förlora. Vi tror också att det vore en bra erfarenhet för många ungdomar att komma till det militära under ett år. Detta är tydligen åsikter som anses vara så kontroversiella att Folk och Försvar hellre tystar dem.

Vi som skriver denna debattartikel tror att vi har mycket att tillföra den försvarspolitiska debatten. Vi har inte bara ett stort försvarspolitiskt intresse, vi är själva engagerade i det militära och har koppling till Försvarsmakten på flera plan. För oss är det uppenbart att SDU:s försvarspolitik kan nå en hel del popularitet bland såväl militärer som civila– är det kanske det som Folk och Försvar är så rädda för?

Gustav Kasselstrand, förbundsordförande SDU
Värnpliktig stadsskyttesoldat på Livgardet, 2007
Idag soldat i insatskompani i Hemvärnet

William Hahne, vice förbundsordförande SDU
Anställd som luftburen soldat på K 3

Stefan Caplan menar i sin debattartikel (GT 6/12) att regeringen satsar 460 miljoner på förbandsverksamheten. Men Caplan leker med ord. Den som läser artikeln slarvigt kan luras att tro att regeringen faktiskt tillför nya medel till försvaret för utökad förbandsverksamhet. Så är dock inte fallet.

De 460 miljonerna tas från försvarets anslag för materielinköp och från anslagen för forskning och utveckling. Med andra ord: alliansens så kallade satsning är ihålig. Den bygger på att den underfinansierade materielförsörjningsplanen, som under den sittande regeringen redan har fått senarelägga nödvändiga anskaffningar vid flera tillfällen, nu drabbas av ytterligare nedskärningar.

Sverigedemokraterna tillför i sitt budgetförslag totalt 20 miljarder kronor under budgetperioden utöver regeringens förslag. Detta syftar till att stödja materielanskaffningen, uppgraderingen av J as 39 Gripen samt att påbörja återtagandet av den förmåga att försvara Sverige som regeringen har rustat ner.

Sverige har ett försvar för att kunna försvara Sverige. Vi motsätter oss inte internationella insatser av princip, utan för att sådana insatser i dag sker på bekostnad av möjligheterna att bygga upp försvaret på plats i Sverige. I realiteten utgör Sveriges deltagande i Afghanistan och på andra platser ett ekonomiskt hinder för försvaret av Sverige. Deltagandet i ISAF har i åratal uppgått till kostnader i miljardklassen, samtidigt som försvarsmakten i Sverige gradvis har förfallit eller monterats ned. Utlandsinsatser i alla ära, men detta kan inte vara vare sig rimligt eller förnuftigt.

Regeringens försvarsreform – som redan den är otillräcklig för Sveriges behov – är inte tillräckligt finansierad, vare sig vad gäller personalförsörjning eller materielinköp. Det är ett dystert skämt att alliansföreträdare kallar detta för att skapa tydliga och långsiktiga förutsättningar för försvarets verksamhet.

Mikael Jansson

Det nedanstående är från början en kommentar till ett av inläggen på denna blogg av signaturen Ingvar Leion. Jag tycker dock att det var så bra att det förjänar att lyftas upp till ett helt eget inlägg.

————

Vad innebär den försvarspolitik vi just nu för?

Ett svar föregås lämpligen av hur det var vid I 15, Älvsborgs regemente, för ett par decennier sedan. Då kunde regementet sätta upp två brigader om vardera omkring 5 000 man. Antalet direkt stridande bataljoner (skyttebataljoner) om vardera cirka 1000 man var tre i en brigad. I de två brigaderna fanns således totalt sex sådana bataljoner. När regementet hade repövning kunde två bataljoner vara inkallade och inledningsvis förlagda inom kasernområdet.

Jämför nu detta med hur dagens och kommande tids markstridsförmåga skall se ut! Det handlar då om två brigader för rikets markförsvar, som skall kunna oskadliggöra en motståndare, främst genom anfall. Fältarmén, den som skall ha den avgörande försvarsförmågan, utgörs i huvudsak av dessa två brigader. (Därutöver finns understödjande enheter, artilleri, luftvärn med mera samt hemvärnet, men hemvärnets olika bataljoner är i sammanhanget att betrakta som hjälptrupper; de förväntas inte kunna driva bort en fiende från vårt territorium.) De två brigaderna skall vara utrustade och organiserade för att vardera kunna slå en fientlig bataljon. Detta innebär att det svenska markförsvaret av Sverige skall ha kapaciteten att anfalla och slå två bataljoner – en styrka motsvarande den som under repövningar kunde förläggas inom I 15:s kasernområde!

Har brigaderna slagit två bataljoner skall de efter viss återhämtning, förnyad uppladdning av ammunition, drivmedel, med mera kunna slå ytterligare två bataljoner. Man kan säga att den initiala, inledande förmågan skall vara att totalt kunna slå två bataljoner.

Låter det lite? Skulle territoriet hotas av invasion så kommer väl en fiende med mer marktrupp än vad som ryms på I 15? I vårt stora och avlånga land kommer givetvis mer än två bataljoner! Andra platser, långt från dessa bataljoner, kommer att anfallas. Men vi skall uppenbarligen vara lugna, åtminstone om vi tar fasta på vad tidigare försvarsministern Tolgfors sagt, nämligen att vårt försvar skall vara uppbyggt för att tillsamman med andra kunna försvara Sverige – och givetvis för att vid behov kunna stå till andras förfogande vid försvar av andras territorium! (Det senare trovärdigt?) Mindre lugnt i sammanhanget, när det gäller försvar av vårt territorium, är att andra nog måste komma med avsevärt större stridskrafter än två brigader! Då blir det så att andra får försvara Sverige, andra kommer med den avgörande försvarsförmågan; det vi kan ställa upp med kan förutses vara ytterst marginellt i sammanhanget.

Skulle andra får ett avgörande inflytande över försvarsförmågan kan det medföra att vår självständighet går förlorad, med trolig innebörd att vi måste underkasta oss pålagor av olika slag!

Vi har med andra ord ett markförsvar, av regeringen medvetet alltför svagt för att ensamt kunna stå emot ens ett militärt angrepp av liten omfattning! Detta innebär i praktiken att vi blir underordnade andra om ett militärt hot skulle uppstå mot vårt territorium; ej heller kan bortses från att andra, i förhandlingar med den som hotar oss, kan genomföra en “byteshandel” som missgynnar oss.

Och innan en väpnad konflikt kan bli aktuell, med insats av våra två brigader, uppstår erfarenhetsmässigt en förhandlingssituation där främmande makt ställer krav. Och då vill det till att ha militära muskler för att ha någonting att säga till om, att sätta emot!

Här har vi medvetet försatt oss i en situation där musklerna förväntas finnas hos andra! Därmed har vi redan idag avsagt oss en väsentligt del av vår självständighet. Är det verkligen så vi vill ha det?

Missledda av välmenande men naiva politiker behöver Sverige en ny, radikalt förändrad försvarspolitik!

I föregående inlägg har jag tagit upp frågan om medlemskap i Atlantpakten och deklarerat att min ståndpunkt är att Sverige inte bör deltaga. Här tänker jag försöka svara på hur jag kommer fram till detta.

1. Värdet av alliansen är på väg att försvagas
Ett fullvärdigt paktmedlemskap skulle förvisso göra att vi formellt fick tillgång till de ömsesidiga försvarsgarantier som tillkommer paktmedlemmarna (man talar ofta om den s.k. artikel 5-garantin, dvs. den del av fördraget där man lovar att försvara varandra) , men viktigare än det formella är att utröna vad detta betyder i praktiken, det vill säga vilka reella möjligheter vi har att få hjälp i händelse av krig eller ofärd. Dessa säkerhetsgarantier är enligt min uppfattning inte så säkra som man kanske kan tro. Det är Förenta Staterna som står för ungefär 3/4 av de samlade militärutgifterna inom pakten (något som dessutom har ökat över tid – från början var det ungefär 50-50 mellan amerikanerna och Europa), och de är i färd med att flytta sitt fokus från Europa och mot Asien och Stilla Havet. Amerikanerna har uttryckligen framfört (via försvarministern Robert Gates) att Europa måste sluta se sig som konsumenter av säkerhet och istället som producenter av säkerhet.

Med andra ord: Europa får klara sig alltmer självt när den viktigaste paktmedlemmen drar sig tillbaka (se också Utrikespolitiska institutet). Utöver det finns det flera orosmoment när det gäller vilka förband som finns tillgängliga i närområdet och vår kapacitet att ta emot sodan hjälp, vilket har diskuterats av bl.a. Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

2. Vår handlingsfrihet urholkas
Ett medlemskap i Atlantpakten innebär i praktiken att vi binder oss till paktens politiska linje (i realiteten Förenta Staternas linje) i så gott som alla viktiga konflikter under överskådlig tid. Det blir svårare för oss att hålla en egen linje internationellt som del av pakten. Det finns förvisso paktmedlemmar som väljer att stå utanför hela eller delar av vissa insatser (till exempel Tyskland som valde att stå utanför Libyeninsatsen), men den generella bilden är enligt min mening ändå den att man slutar upp kring en gemensam linje. Dessutom – om man som paktmedlem konsekvent väljer att avstå när det är skarpt läge så kommer naturligtvis övriga allierade att börja ställa sig den fullt berättigade frågan varför de i så fall ska hjälpa någon som själv inte vill dra sin del av lasset när det är dags för insats. Alltså försvinner i realiteten handlingsfriheten när man skriver under för pakten – man får helt enkelt lov att rätta in sig i ledet oavsett om man har invändningar eller ej.

3. Vi dras in i konflikter som vi annars kunde varit utan
Medlemskap i Atlantpakten innebär också att vi blir en part i de konflikter som denna är inblandad i – konflikter som vi annars hade kunnat slippa. Det är till exempel osannolikt enligt min mening att självmordsbombaren i Stockholm hade sett ut Sverige som mål om vi inte hade varit en del av kriget i Afghanistan. Det finns också anledning att oroa sig för framtiden. Vilka andra konflikter kan vi inte riskera att dras in i? Jag vill påminna om att paktens yttre gräns går vid den turkiska gränsen mot det instabila Mellanöstern. Turkiet har redan sett sig föranlett att aktivera artikel 4 i Atlantpakten ( som innebär att man kontaktar sina allierade när man anser att landets territoriella integritet är hotad) och det finns en uppenbar rik för att Turkiet blir alltmer indraget när krisen i Mellanöstern successivt förvärras. Det är bara ett exempel. Var slutar det? Jag kan se en framtid där ett Sverige som är medlem i Atlantpakten tvingas till deltagande i konflikter långt från Sveriges gränser där vårt intresse är i bästa fall luddigt definierat.

4. Medlemskap skulle ses som en ursäkt att försumma försvaret
Det finns olyckligtvis redan en inrikespolitisk tendens inom Atlantpakten att försvarspolitiker hänvisar till Atlantpakten som ett argument till varför man inte behöver höja de egna försvarsutgifterna. Det är sådana kortsiktiga resonemang som är bakgrunden till att Förenta Staternas andel av försvarsutgifterna inom alliansen har ökat så mycket. En effekt av det är till exempel att de europeiska paktmedlemmarna fick slut på ammunition under Libyenkriget och endast kunde fortsätta tack vare extra leveranser från amerikanerna. Ginge Sverige med i Atlantpakten finns en till förvissning gränsande risk för att det kommer att tas till intäkt för ytterligare nedskärningar och försummelser, vilket gör att det blir ännu svårare att återuppbygga det svenska försvaret. Så fungerar tyvärr svenska försvarspolitiker från de etablerade partierna.

Så, det är ungefär av dessa skäl som jag landar i att ett fullt medlemskap i NATO/Atlantpakten inte är önskvärt för Sverige. Men ska vi då bryta fullständigt med alla NATO-länder och isolera oss i Sverige? Nej, det tycker jag inte heller. Vad jag tycker att vi borde göra tänkte jag gå in på i nästa inlägg.

Innan jag ger mig in i den här infekterade diskussionen så vill jag klargöra att det jag skriver här är min egen ståndpunkt. Jag gör inte anspråk på att tala för någon annan i detta, även om jag i och för sig tror att det jag kommer att skriva inte blir särskilt kontroversiellt.

Sverige har alltid haft ett schizofrent förhållande till Atlantpakten. Det är möjligt att det finns en och annan som har missat det (t.ex. de vanliga partimedlemmar och sympatisörer som besöker den här bloggen – jag är övertygad om att försvarsvännerna redan känner till det!), men trots många år av offentliga försäkringar om neutralitet och alliansfrihet så borde det vid det här laget stå klart för alla som överhuvudtaget försökt sätta sig in i saken att Sverige i praktiken hade ett nära samarbete med Atlantpakten under hela efterkrigstiden. Jag tror inte att det heller kommer som någon överraskning för någon som har gjort lumpen – fienden kom alltid från öster och bröt på slaviska tungomål (”Bakom nästa kulle hör ni nu vodkavrål och balalajkaskrammel” som vissa unga löjtnanter kunde säga för att förbereda oss på ett nära förestående anfall under manövrarna).

Under hela efterkrigstiden förekom kontakter mellan militärledningen och deras motsvarigheter utomlands. Försvaret av Sverige var i allra högsta grad samordnat med våra grannländers, eftersom det inte var realistiskt med några andra krigsfall än det där östblocket var angriparen. Detta förhållande förefaller ha fortsatt i stort sett ända fram till murens fall och efter det har kontakterna blivit alltmer öppna, även om jag ibland undrar om de egentligen har ändrats särskilt mycket i art.

Numer framhålls det allt oftare i försvarsdebatten att vi borde ta steget fullt ut och gå med i Atlantpakten som en fullvärdig medlem. I dag har vi ju istället ett ”låggradigt medlemskap” i form av Partnerskap För Fred (PFF) som innebär att vi samarbetar med Atlantpakten utan att vara med. Framför allt, brukar alliansvännerna framhålla, så innebär det att det inte finns någon skyldighet för alliansen att försvara oss i händelse av ofred. Vidare hävdar alliansvännerna att Sveriges försvar i dagsläget är i stort sett helt nedmonterat och det enda sättet att klara sig på är därför att gå med i alliansen och därmed få de säkerhetsgarantier som vi annars inte skulle kunna räkna med. En typisk argumentation av den typen står Claes Arvidsson för i dagens Svenska Dagbladet.

Jag instämmer dock inte, även om det inte är en lätt slutsats att komma fram till. Jag ska utveckla den ståndpunkten i ett par kommande blogginlägg.