Strategisk exportkontroll 2012-krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden

4 juni, 2013

Den 30 maj höll Björn Söder följande anförande i Riksdagen mot vänsterpartiets Hans Linde.

anf.105 Björn Söder (SD):

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservationer 2, 4 och 8. Det är en grundläggande förutsättning för alla diskussioner i det här ämnet att det svenska försvaret i huvudsak ska ha till uppgift att försvara Sverige. Med detta sagt blir det också så att den absoluta huvuddelen av ansvaret för denna uppgift kommer att vila på våra egna resurser. Om man fortsätter resonemanget finns det därmed ett behov av att tillgodose en stabil tillgång på materiel till detta territorialförsvar.

Det är svårt att se att vi vare sig nu eller i framtiden skulle kunna räkna med att vi i alla tänkbara sammanhang kommer att ha möjlighet att köpa materiel från internationella källor, speciellt i en situation där det internationella läget försämras. Om en sådan situation uppstod och Sverige var utsatt för en förhöjd hotbild skulle vi i och med detta riskera att lida brist på viktig militär materiel. Därför måste Sverige också ha en försvarsindustri. Det här resonemanget är mycket grundläggande och har under lång tid utgjort en grundpelare för den svenska synen på försvarsindustrin och krigsmaterielexporten. Svensk politik på detta område har alltid haft att hantera å ena sidan försvarets behov och å andra sidan de farhågor som har funnit att en vapenexport skulle kunna sätta svenska vapen i händerna på grupperingar vars agerande inte ligger i linje med svenska värderingar. Det är därför en aning oroväckande att dessa principer nu ser ut att vara på väg att rubbas i flera aspekter.

Regeringens linje har i allt högre grad kommit att bli att fokusera på inköpt materiel utan att ta hänsyn till att detta också kan medföra betydande fördyringar. I synnerhet kan detta bli fallet när man beaktar att även om sådana vapensystem som vi har behov av finns tillgängliga att köpa från hyllan är det inte säkert att de är kompatibla med varandra eller med vår befintliga materiel, vilket medför ytterligare kostnader för en anpassning av dessa. Det är med hänvisning till detta resonemang av vikt att sådan industri som är viktig för försvaret behålls inom landet. Det är därför inte helt oproblematiskt att förvarsindustrin gradvis har övergått i internationella vapenkoncerners ägo. Regeringen bör med hänsyn till detta verka för att viktig försvarsindustri behålls i svensk ägo, om nödvändigt genom att staten går in som ägare. Vi får inte glömma att när vi själva investerar i projekt med svenskproducerad materiel kan nettokostnaden bli mycket låg, eller vi kan till och med samhällsekonomiskt gå med vinst på grund av spill over-effekter. Låt oss heller inte glömma att försvarsindustrin berör ca 30 000 jobb och indirekt sysselsätter ca 100 000 personer. Det är väldigt många.

Vår utgångspunkt är att denna försvarsindustri måste kunna verka under förhållanden som så långt möjligt är ekonomiskt fördelaktiga för de svenska skattebetalarna. Det betyder att försvarsindustrin ofrånkomligen måste ägna sig åt export för att genom försäljning kunna bidra till att bära utvecklingskostnaderna. Det finns krafter i denna kammare som helst såg att Sverige inte hade någon krigsmaterielexport alls. Resonemanget håller dock inte. Den internationella efterfrågan på krigsmateriel försvinner inte därför att svensk industri slutar delta på marknaden, utan köparna kommer givetvis att hitta andra säljare och köpa av någon annan. Den enda konkreta förändringen blir då att försvarsmateriel blir svårare att anskaffa för det svenska försvaret och därmed dyrare – en fördyring som ytterst landar i knäet på skattebetalarna. Resonemanget håller inte som sagt. Å andra sidan kan jag inte helt frigöra mig ifrån misstanken att de som framför argument av denna typ helst skulle vilja att Sverige inte hade något militärt försvar över huvud taget.

Fru talman! När det gäller krigsmaterielexporten anser vi att det är önskvärt med en reglering. Vi menar att principerna för Sveriges krigsmaterielexport innebär en ständig avvägning mellan Sveriges försvarsindustriella och säkerhetspolitiska intressen å ena sidan och exempelvis hänsyn till svenska utrikespolitiska mål, situationen för mänskliga rättigheter och risken att vapnen används mot den egna befolkningen i ett presumtivt köparland å den andra. Det vore naturligtvis även kontraproduktivt att sälja krigsmateriel till en fientligt sinnad makt eller till någon gruppering som skulle kunna tänkas använda krigsmateriel mot oss eller mot någon hypotetisk allierad. Enligt vår mening måste bedömningen av krigsmaterielexport i framtiden vila på en avvägning mellan dessa faktorer.

Världen är dock inte svart och vit. Sveriges ställningstaganden bör även i framtiden präglas av realism och kompromissvilja. Vi sverigedemokrater anser att den främsta utmaningen inom exportkontrollpolitiken inte främst består i att införa ytterligare villkor för försvarsmaterielexporten utan i att i praktisk handling tillämpa och efterleva de redan existerande regelverk, som har upprättats i bred politisk enighet på såväl nationell som internationell nivå. Och det existerande regelverket är restriktivt. Dessutom har vi en demokratisk insyn genom att riksdagspartierna är representerade i Exportkontrollrådet. I en situation där vi har ett kompromisslöst krav på att vi inte under några omständigheter kan sälja försvarsmateriel, eller för den delen krigsmateriel, till länder som ännu inte har en fullständigt utvecklad demokrati, som en del partier förespråkar, skulle vi sannolikt inte kunna bistå med försvarsmateriel i till exempel ett Tibet som utropar självständighet gentemot ett totalitärt Kina.

I denna kontext skulle vi i ett historiskt perspektiv inte heller ha kunnat bistå till exempel Polen, Finland och Kuwait i deras strävanden efter att bevara sin nationella frihet från attackerna från Hitler, Stalin och Saddam Hussein. Med dessa exempel i beaktande är det alltså långt ifrån omöjligt att vi skulle förvärra situationen i stället för att förbättra den genom ett sådant här beslut om ytterligare direktiv och regelverk. Om vi nu avstår från att sälja till alla länder vars samhällssystem inte är desamma som i västvärldens demokratier, som en del partier förespråkar, och resultatet blir att ännu värre regimer ökar i styrka, vad har vi då vunnit på detta?

Fru talman! Vi vill betona att vi inte anser det är principiellt fel att Sverige ingår samarbeten om krigsmaterielutveckling eller avtal som reglerar internationell handel med krigsmateriel så länge som dessa samarbeten står i samklang med Sveriges långsiktiga intressen.

Men det är viktigt att sådana samarbeten inte hamnar i strid med Sveriges behov av en egen försvarsindustri. EU:s gemensamma ståndpunkt och de åtta kriterier som ska beaktas innan ett beslut fattas om krigsmaterielexport till ett land är kriterier som vi tycker är bra och ska följas. Ur vår synvinkel kan EU-samarbetet i frågor av denna typ dock aldrig tillåtas leda till att Sveriges handlingsfrihet eller möjligheter till en egen livskraftig försvarsindustri inskränks, något som i förlängningen riskerar leda till att Sverige inte kan nå sina säkerhets- och utrikespolitiska mål.

Sverige bör inte ingå i samarbeten som har sådana följder. Vi anser att Sverige bör återta kravet på motköp i syfte att gynna svenska små och medelstora företag. Svenska myndigheter bör, i enlighet med artikel 21 punkt 4 i försvarsupphandlingsdirektivet, tilldela underleverantörer en god andel av kontrakten i syfte att ekonomiskt gynna viktiga innovationsföretag.

anf.106 Hans Linde (V):

Fru talman! Den svenska vapenexporten, som vi ju debatterar i dag, har ökat kraftigt under det gångna decenniet. Aldrig förr i Sveriges historia har vi exporterat så mycket vapen från det här landet som vi gjort under de gångna åren. Under förra året, 2012, exporterade Sverige vapen för 9,8 miljarder kronor. Det gjorde oss till världens elfte största vapenexportör under förra året. Bland köparna återfinns en lång rad diktaturer, auktoritära regimer, krigförande stater och länder som gör sig skyldiga till grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Bland de största köparna återfinns länder som Thailand, Saudiarabien, Indien och Pakistan, länder som i alla fall för oss vänsterpartister är oerhört problematiska som köpare av svenska vapen och svensk krigsmateriel.

Vi i Vänsterpartiet har varit starkt kritiska till denna utveckling. Vi tycker att den står tydligt i strid med hur vi vill att Sverige ska agera i världen. Sverige kommer inte att vara ett land som har någon trovärdighet i att vara en röst för fred, demokrati, frihet och mänskliga rättigheter i någon del av världen så länge som vi beväpnar auktoritära och icke-demokratiska regimer. Dubbelmoralen i den svenska vapenexporten blev inte minst tydlig under de gångna årens folkliga protester och revolter i Nordafrika och Mellanöstern. Samtidigt som unga män och kvinnor med ett enormt mod har trotsat sina regimer och krävt frihet, demokrati och sociala rättigheter på gator och torg runt om i Nordafrika och Mellanöstern har Sverige beväpnat i stort sett alla auktoritära regimer i hela regionen. Det är för oss vänsterpartister alldeles uppenbart att Sveriges regelverk för export av vapen behöver förändras i grunden. Behoven av en grundlig reformering av den svenska krigsmateriellagstiftningen har dessutom i synnerhet understrukits av den så kallade Saudiaffären, där det avslöjades att både den nuvarande och den tidigare regeringen har gett sitt godkännande till att Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, inlett ett samarbete med Saudiarabien med syfte att hjälpa saudierna att bygga upp en fabrik för antitankvapen. Vänsterpartiets mål är tydligt, och vi hymlar inte med det. Vi vill se en värld i fred, en värld utan vapen. Därför menar vi att svensk vapenexport på sikt helt ska avvecklas. Men i de reservationer som i dag ligger på riksdagens bord visar vi på konkreta steg som Sverige skulle kunna ta i dag, här och nu, för att reglera den svenska vapenexporten och förhindra att Sverige exporterar vapen till diktaturer, länder som begår brott mot de mänskliga rättigheterna och länder som befinner sig i krig.

Fru talman! År 2011 slog riksdagen fast att ”regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen av krigsmateriel gentemot icke-demokratiska stater”. Två år senare kan vi konstatera att regeringen visserligen har tillsatt en utredning men att den inte ska vara klar förrän den 15 december 2014, med andra ord efter nästa val. Det kommer att ta flera ytterligare år innan vi kan få förslag om en reformerad krigsmateriellagstiftning på riksdagens bord. Tidigast i den vapenexportdebatt som vi kommer att ha 2017 i denna kammare kommer vi att se de eventuella resultaten av en eventuell skärpning av svensk krigsmateriellagstiftning. För oss vänsterpartister är inte detta acceptabelt. Vi ser redan nu hur tiden sprungit från den lagstiftning vi har i Sverige. Den lagstiftning vi har i Sverige har omtolkats så många gånger att det som egentligen skulle vara ett tydligt regelverk alltmer påminner om ett lapptäcke med enorma malhål. Samtidigt ser vi att det folkliga stödet för den svenska vapenexporten har försvunnit.

En opinionsmätning som publicerades av SVT för ett år sedan visade att bara 13 procent av svenska folket stöder svensk vapenexport till diktaturer. Men efter snart sju år med den borgerliga regeringen har inte en enda reglering av svensk vapenexport presenterats eller genomförts. När det gäller att försämra för sjuka och arbetslösa rusar den borgerliga regeringen fram som frustande hästar på en galoppbana, men när det kommer till att förhindra vapenexport och att diktaturer och förtyckarregimer beväpnas finns det sengångare och sköldpaddor som rör sig snabbare. Fru talman! Vänsterpartiet har varit tydligt. Vi vill se ett förbud mot vapenexport till diktaturer, och vi vill se ett förbud mot vapenexport till krigförande stater och stater som begår grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi tycker att den pågående utredningen behöver få tydliga tilläggsdirektiv på dessa punkter.

Vi vill också att den pågående utredningen ska titta på frågor om import, utlåning och uthyrning av vapen. Det är ett område som i dag är i det närmaste oreglerat. Detta har bland annat inneburit att Sverige tidigare har lånat ut krigsmateriel till Israel. Vi har sett hur den svenska försvarsmakten köpt vapen från bland andra Israel och Vitryssland. Det innebär att våra gemensamma skattepengar går via den svenska försvarsmakten rakt in i krigsmaterielindustrin i både Vitryssland och Israel. Detta sker i ett läge när brotten mot de mänskliga rättigheterna fortsätter i Vitryssland och Israel bygger ut sina bosättningar, fortsätter att fördriva palestinier från de ockuperade länderna och skjuter varje försök till fredssamtal i sank. Vi kan inte acceptera detta, och därför yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Det är hög tid för militär nedrustning.Globalt sett har militärutgifterna ökat dramatiskt det senaste decenniet. Mellan 2000 och 2010 ökade världens militära utgifter med 50 procent, enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut Sipri. Sipri uppskattar att enbart under 2012 uppgick världens militära uppgifter till 1 750 miljarder dollar. Som en jämförelse har FN beräknat att det skulle räcka med två och en halv dags militära utgifter under 2012 för att rädda livet på sex miljoner mammor och barn världen över. De senaste åren har vi sett en marginell minskning av jordens militära utgifter. Det beror dock inte på ett framgångsrikt nedrustningsarbete utan snarare på att det är ekonomisk kris i USA och EU.

Behoven av militär nedrustning syns inte bara på det globala planet utan också i vårt eget närområde. Vi har sett den ökade exploateringen av Arktis naturtillgångar och hur möjligheten att skapa nya transportleder i Arktis i spåren av klimatförändringarna gör att allt fler länder blickar norrut och börjar bevaka sina intressen, också militärt. Militariseringen av Arktis tar sig många olika uttryck och märks till och med i vårt eget land. Under de senaste åren har vi sett ett stort antal internationella militärövningar, ofta tillsammans med Nato, i norra Sverige. Ett exempel är Cold Response som arrangerats årligen sedan 2007.

Ett annat är den Natoledda flygövningen Loyal Arrow som genomfördes 2009 och var den största flygövningen i Sveriges historia. Övningsfältet Neat, North European Aerospace Test range, har samtidigt utvecklats till en av de viktigaste arenorna för Natos testning av bombflygplan, förarlösa flygplan, missiler och andra vapentyper. Vänsterpartiet har kraftigt motsatt sig denna utveckling, både här i riksdagens talarstol och genom att vara på plats i norra Sverige och demonstrera och protestera mot dessa militärövningar med Nato. Vänsterpartiet står upp för militär nedrustning och för den svenska militära alliansfriheten.

Därför har vi lagt fram konkreta förslag på riksdagens bord om att det är hög tid att Sverige inte tillåter Nato att genomföra fler militärövningar eller testa vapensystem på vårt territorium. Vänsterpartiet vill också att Sverige tar initiativ till en konvention för Arktis som innebär en demilitarisering av regionen. Flera av de stater som visar allt större intresse för Arktis har i dag kärnvapen. Vi vet att kärnvapen redan har förts upp till genom kärnvapenbestyckade ubåtar – något som flera av de stater som gränsar till Arktis har. Samtidigt ser vi att stora delar av vårt jordklot i dag täcks av kärnvapenfria zoner och zoner fria från massförstörelsevapen. Latinamerika, Afrika, Centralasien och Antarktis täcks av kärnvapenfria zoner och zoner fria från massförstörelsevapen.

Vänsterpartiet vill se att vi på samma sätt skyddar Arktis och att Sverige tar initiativ till att inrätta en zon fri från massförstörelsevapen och kärnvapen i Arktis. Därför yrkar jag avslutningsvis bifall till reservation 10.

anf.107 Björn Söder (SD):

Fru talman! Vänsterpartiet är ett av de partier som står bakom förslaget att införa ett demokratikriterium för export. Vi kan nog båda vara överens om att man kan se vissa länder som renodlade diktaturer och andra länder som renodlade demokratier, men vi är nog också överens om att det kan finnas ett stort spektrum där emellan med länder som kanske inte är fullt ut renodlade demokratier.

Att införa ett demokratikriterium för att exportera vapen är lovvärt, i alla fall på papperet. Min fråga till Hans Linde är dock: Hur definierar Hans Linde en diktatur? Var går gränsen när det gäller de länder som inte är fullt utvecklade demokratier i dagsläget?

anf.108 Hans Linde (V):

Fru talman! Det är lite spännande att diskutera vapenexport, demokrati och diktatur. När det kommer till just vapenexport blir det plötsligt så extremt svårt att definiera en diktatur. Det gäller för Sverigedemokraterna och tyvärr också för Sveriges försvarsminister som har haft stora problem att hantera frågan om huruvida Saudiarabien är en diktatur eller inte. Detta problem har vi nästan aldrig annars i utrikesutskottet. I andra sammanhang kallar vi länder demokratier och diktaturer utan att ha detta problem. Tittar man på listan över länder som Sverige exporterar vapen till är det inte speciellt komplicerat. Saudiarabien är självklart en diktatur. Detsamma gäller Förenade Arabemiraten, Bahrain, Singapore och Kazakstan. De är alla länder som Sverige under de gångna åren har exporterat vapen till.

Vänsterpartiet har föreslagit ett demokratikriterium. För att vi ska kunna exportera vapen till ett land måste landet möta de grundkrav vi ställer på en demokrati. Dessa ska definieras av en utredning som tar fram kriterier som man kan utgå från och som man tydligt kan svara ja eller nej på om ett land uppfyller. Sådana kriterier är till exempel att det finns fri press, att man genomför flerpartival och att det finns fria oberoende fackföreningar.

Det är några av de kriterier jag har för en demokrati och krav som jag vill ställa på ett land för att Sverige ska få exportera vapen till det landet. Det är inte svårare än så. Men uppenbarligen är det mer komplicerat för Björn Söder och Sverigedemokraterna.

anf.109 Björn Söder (SD):

Fru talman! Vi anser att det finns tillräckliga verktyg och regelverk för hur Sverige ska syssla med krigsmaterielexport. Jag kan utröna av Hans Lindes svar att det kanske inte är så lätt att definiera. Det finns länder som är på väg mot demokrati men som ännu inte uppfyller de kriterier som Hans Linde radade upp.

Om dessa länder inte kan ta emot export från Sverige på grund av demokratikriteriet och det innebär att andra krafter kan komma till makten, vad har då Sverige och omvärlden vunnit om dessa krafter är betydligt värre än de som sitter vid makten tillfälligt och strävar efter att utveckla sitt land till en demokrati? Det vore olyckligt att införa ett kriterium som målar allt i svart och vitt till följd av de krav som Hans Linde radar upp. Det är fullt tillräckligt med de verktyg och regelverk vi har i dag där man tar ställning från fall till fall. Så bör man också göra fortsättningsvis.

Än en gång, Hans Linde: Vad har man vunnit på om man låser sig till ett kriterium, och det omöjliggör en export till dem som har makten i ett land på grund av att de ännu inte har uppfyllt det men strävar dit, och det i stället kommer andra krafter till makten som kanske raserar det bygge man håller på med?

anf.110 Hans Linde (V):

Fru talman! Den här typen av argumentation stöter man ibland på när det gäller vapenexport. Man får höra att om inte Sverige exporterar vapen kommer någon annan att göra det.

Om inte vi beväpnar diktaturerna och de auktoritära staterna kommer något annat land att göra det. Det innebär i så fall att vi låter världens skurkstater sätta ribban för svensk vapenexport. Vi ser i dag att till exempel Ryssland exporterar vapen till regimen i Syrien samtidigt som vi ser ett blodbad i det landet. Ska Sverige låta det vara ribban för vår vapenexportpolitik? Man kan fråga sig om också Sverige exportera vapen till regimen, utifrån det resonemanget. Frågan är: Vad vinner världen på att Sverige skärper sin lagstiftning? Om vi tittar globalt finns det nu ett enormt behov av länder som vågar går före i nedrustningsarbetet och vågar vara de goda exemplen när det kommer till vapenexport. Det finns också en större poäng.

Jag har en vision av att vårt land ska vara en tydlig kraft för fred, demokrati och nedrustning världen över. Jag vill att vi i Sverige ska utnyttja vår militära alliansfrihet och vår internationella trovärdighet till att agera som medlare i konflikter. Där kan vi spela en enormt stort roll. Det har vi gjort historiskt i många konflikter. Vi har varit en tydlig kraft som spelat en avgörande roll för att länder har kunnat gå från krig och konflikt till fred och demokrati. Jag tror att vi har möjlighet att göra det också i framtiden. Men den rollen är väldigt svår att spela om vi samtidigt exporterar vapen till diktaturer och förtryckarstater.

Jag noterar att Sverigedemokraterna i varje fall är alldeles nöjda med den lagstiftning som finns i dag och inte tycker att det finns behov av några nya kriterier. Jag vill förtydliga att det innebär att Sverigedemokraterna ställer sig bakom den vapenexport som i dag sker utifrån den lagstiftning som finns i dag. Det innebär att Sverigedemokraterna tydligt tar ställning till svensk vapenexport till diktaturerna i Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain och en lång rad andra stater. Det är ett intressant ställningstagande från Sverigedemokraternas sida.

//Björn Söder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: