Sverige under kalla kriget-Pansarbandvagn 301
17 januari, 2013
När de gamla stridsvagnarna utrustade med 37 mm kanoner avvecklades i slutet av 50 talet öppnade sig möjligheten att ta fram ett större antal pansarbandvagnar till en mindre kostnad.
Detta skulle leda till att försvaret fick erfarenheter om mekaniserade trupptransportfordon samt att vi kunde effektivisera pansarbrigaderna stort genom att mekanisera de då till stor del traktorförsedda panskarskyttesoldaterna. Den lämpligaste plattformen för de nya pansarbandvagnarana var strv m/41, både variant SI och SII användes. SII var 10 cm längre än SI. Hägglunds och AB Landsverk tillverkade var sin försöksvagn 1959. Efter tester bestämdes det att en förserie på tio vagnar skulle beställas. 1961 levererade Hägglunds sju stycken och Landsverk tre. Det stod ganska tidigt klart att Hägglunds var att föredra. en order om 220 vagnar lades. Dessa slutlevererades 1963 och fick benämningen Pansarbandvagn 301.
Vagnarna levererades i tre olika modeller, 185 stycken i trupptransportversionen Pbv 301, 20 stycken i stridsledningsversionen 3011 och 15 stycken i eldledningsversionen 3012. Inget yttre skilde de olika modellerna, alla Pbv 301 var utrustade med fyra antenner för att maskera ledningsvagnarna, inte heller registreringsnumrerna var utmärkande. Något senare när vagnarna utrustades med radio 421 fick alla vagnar utom 3011 två antenner. Pbv 301 kunde exklusive vagnchef och förare transportera 8 stycken fullt utrustade soldater. Fyra av soldaterna kunde strida från två luckor i taket på vagnen. Vagnens huvudbeväpning bestod av en Bofors m/45 B 20 mm akan, dessa hade tidigare används på jaktflygplanet J21. Eldhastigheten hade dock nu skruvats ned till 300 skott i minuten. Kanonen kunde verka både mot mark och luftmål. Riktning och avfyrning mot markmål kunde utföras via fjärrstyrning då skytten befann sig inne i vagnen, vid skjutning mot luftmål var dock skytten tvungen att via en öppen lucka visuellt rikta kanonen mot målet. Skyttesoldaterna som transporterades i vagnarna hade möjlighet att strida från vagnen via två stora luckor över stridsrummet.
Organisatoriskt ingick vagnarna i pansarbrigaderna, org 63. De då sex stycken brigaderna hade tre pansarbataljoner vardera, varje bataljon hade två pansarskyttekompanier.
Varje pansarbataljon hade två stridsledningsvagnar i batajonsstaben. 11 vagnar ingick i varje pansarskyttekompani, två vagnar i staben och tre stycken i de tre pansarskytteplutonerna. Det i pansarbataljonen ingående pansarhaubitskompaniet hade en stridsledningsvagn och tre stycken eldledningsvagnar.
Utöver brigadernas pansarbataljoner så ingick det i varje brigad sex vagnar i pansarspaningskompaniet
Antalet Pbv 301 räckte till att utrusta en pansarbataljon i varje pansarbrigad. Spridningen gjorde man för att samtliga förband skulle kunna öva med pansarbandvagnar och därmed få välbehövlig erfarenhet. Pbv 301 var något av en försöksplattform, de utgick ur organisationen redan 1971, då hade den under en tid börjat fasas ut av den betydligt modernare Pbv 302.