Sverige under kalla kriget-Pansarbandvagn 301

När de gamla stridsvagnarna utrustade med 37 mm kanoner avvecklades i  slutet av 50 talet öppnade sig möjligheten att ta fram ett större antal  pansarbandvagnar till en mindre kostnad.

Detta skulle leda till att försvaret fick erfarenheter om  mekaniserade trupptransportfordon samt att vi kunde effektivisera  pansarbrigaderna stort genom att mekanisera de då till stor del  traktorförsedda panskarskyttesoldaterna. Den  lämpligaste plattformen för de nya pansarbandvagnarana var strv  m/41, både variant SI och SII användes. SII var 10   cm längre än SI. Hägglunds och AB Landsverk  tillverkade var sin försöksvagn 1959. Efter tester bestämdes det att en förserie  på tio vagnar skulle beställas. 1961 levererade Hägglunds sju stycken och  Landsverk tre. Det stod ganska tidigt klart att Hägglunds var att föredra. en  order om 220 vagnar lades. Dessa slutlevererades 1963 och fick benämningen  Pansarbandvagn 301.

Vagnarna levererades i tre olika modeller, 185 stycken i  trupptransportversionen Pbv 301, 20 stycken i  stridsledningsversionen 3011 och 15 stycken i eldledningsversionen 3012.  Inget yttre skilde de olika modellerna, alla Pbv  301 var utrustade med fyra antenner för att maskera ledningsvagnarna, inte  heller registreringsnumrerna var utmärkande. Något  senare när vagnarna utrustades med radio 421 fick alla vagnar utom 3011 två  antenner. Pbv 301 kunde exklusive vagnchef och  förare transportera 8 stycken fullt utrustade soldater. Fyra av soldaterna  kunde strida från två luckor i taket på vagnen. Vagnens huvudbeväpning bestod  av en Bofors m/45 B 20 mm  akan, dessa hade tidigare används på jaktflygplanet  J21. Eldhastigheten hade dock nu skruvats ned till 300 skott i minuten.  Kanonen kunde verka både mot mark och luftmål. Riktning och avfyrning mot markmål kunde utföras  via fjärrstyrning då skytten befann sig inne i vagnen,  vid skjutning mot luftmål var dock skytten tvungen att via en öppen lucka  visuellt rikta kanonen mot målet. Skyttesoldaterna som transporterades i  vagnarna hade möjlighet att strida från vagnen via två stora luckor över  stridsrummet.

Organisatoriskt ingick vagnarna i pansarbrigaderna, org 63. De då sex stycken brigaderna hade tre  pansarbataljoner vardera, varje bataljon hade två pansarskyttekompanier.

Varje pansarbataljon hade två stridsledningsvagnar i batajonsstaben. 11 vagnar ingick i varje  pansarskyttekompani, två vagnar i staben och tre stycken i de tre  pansarskytteplutonerna. Det i pansarbataljonen ingående  pansarhaubitskompaniet hade en stridsledningsvagn och tre stycken  eldledningsvagnar.

Utöver brigadernas pansarbataljoner så ingick det i varje  brigad sex vagnar i pansarspaningskompaniet

Antalet Pbv 301 räckte till att  utrusta en pansarbataljon i varje pansarbrigad. Spridningen gjorde man för  att samtliga förband skulle kunna öva med pansarbandvagnar och därmed få  välbehövlig erfarenhet. Pbv 301 var något av en  försöksplattform, de utgick ur organisationen redan 1971, då hade den under  en tid börjat fasas ut av den betydligt modernare Pbv  302.