Sverige och Atlantpakten, del 2

2 november, 2012

I föregående inlägg har jag tagit upp frågan om medlemskap i Atlantpakten och deklarerat att min ståndpunkt är att Sverige inte bör deltaga. Här tänker jag försöka svara på hur jag kommer fram till detta.

1. Värdet av alliansen är på väg att försvagas
Ett fullvärdigt paktmedlemskap skulle förvisso göra att vi formellt fick tillgång till de ömsesidiga försvarsgarantier som tillkommer paktmedlemmarna (man talar ofta om den s.k. artikel 5-garantin, dvs. den del av fördraget där man lovar att försvara varandra) , men viktigare än det formella är att utröna vad detta betyder i praktiken, det vill säga vilka reella möjligheter vi har att få hjälp i händelse av krig eller ofärd. Dessa säkerhetsgarantier är enligt min uppfattning inte så säkra som man kanske kan tro. Det är Förenta Staterna som står för ungefär 3/4 av de samlade militärutgifterna inom pakten (något som dessutom har ökat över tid – från början var det ungefär 50-50 mellan amerikanerna och Europa), och de är i färd med att flytta sitt fokus från Europa och mot Asien och Stilla Havet. Amerikanerna har uttryckligen framfört (via försvarministern Robert Gates) att Europa måste sluta se sig som konsumenter av säkerhet och istället som producenter av säkerhet.

Med andra ord: Europa får klara sig alltmer självt när den viktigaste paktmedlemmen drar sig tillbaka (se också Utrikespolitiska institutet). Utöver det finns det flera orosmoment när det gäller vilka förband som finns tillgängliga i närområdet och vår kapacitet att ta emot sodan hjälp, vilket har diskuterats av bl.a. Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

2. Vår handlingsfrihet urholkas
Ett medlemskap i Atlantpakten innebär i praktiken att vi binder oss till paktens politiska linje (i realiteten Förenta Staternas linje) i så gott som alla viktiga konflikter under överskådlig tid. Det blir svårare för oss att hålla en egen linje internationellt som del av pakten. Det finns förvisso paktmedlemmar som väljer att stå utanför hela eller delar av vissa insatser (till exempel Tyskland som valde att stå utanför Libyeninsatsen), men den generella bilden är enligt min mening ändå den att man slutar upp kring en gemensam linje. Dessutom – om man som paktmedlem konsekvent väljer att avstå när det är skarpt läge så kommer naturligtvis övriga allierade att börja ställa sig den fullt berättigade frågan varför de i så fall ska hjälpa någon som själv inte vill dra sin del av lasset när det är dags för insats. Alltså försvinner i realiteten handlingsfriheten när man skriver under för pakten – man får helt enkelt lov att rätta in sig i ledet oavsett om man har invändningar eller ej.

3. Vi dras in i konflikter som vi annars kunde varit utan
Medlemskap i Atlantpakten innebär också att vi blir en part i de konflikter som denna är inblandad i – konflikter som vi annars hade kunnat slippa. Det är till exempel osannolikt enligt min mening att självmordsbombaren i Stockholm hade sett ut Sverige som mål om vi inte hade varit en del av kriget i Afghanistan. Det finns också anledning att oroa sig för framtiden. Vilka andra konflikter kan vi inte riskera att dras in i? Jag vill påminna om att paktens yttre gräns går vid den turkiska gränsen mot det instabila Mellanöstern. Turkiet har redan sett sig föranlett att aktivera artikel 4 i Atlantpakten ( som innebär att man kontaktar sina allierade när man anser att landets territoriella integritet är hotad) och det finns en uppenbar rik för att Turkiet blir alltmer indraget när krisen i Mellanöstern successivt förvärras. Det är bara ett exempel. Var slutar det? Jag kan se en framtid där ett Sverige som är medlem i Atlantpakten tvingas till deltagande i konflikter långt från Sveriges gränser där vårt intresse är i bästa fall luddigt definierat.

4. Medlemskap skulle ses som en ursäkt att försumma försvaret
Det finns olyckligtvis redan en inrikespolitisk tendens inom Atlantpakten att försvarspolitiker hänvisar till Atlantpakten som ett argument till varför man inte behöver höja de egna försvarsutgifterna. Det är sådana kortsiktiga resonemang som är bakgrunden till att Förenta Staternas andel av försvarsutgifterna inom alliansen har ökat så mycket. En effekt av det är till exempel att de europeiska paktmedlemmarna fick slut på ammunition under Libyenkriget och endast kunde fortsätta tack vare extra leveranser från amerikanerna. Ginge Sverige med i Atlantpakten finns en till förvissning gränsande risk för att det kommer att tas till intäkt för ytterligare nedskärningar och försummelser, vilket gör att det blir ännu svårare att återuppbygga det svenska försvaret. Så fungerar tyvärr svenska försvarspolitiker från de etablerade partierna.

Så, det är ungefär av dessa skäl som jag landar i att ett fullt medlemskap i NATO/Atlantpakten inte är önskvärt för Sverige. Men ska vi då bryta fullständigt med alla NATO-länder och isolera oss i Sverige? Nej, det tycker jag inte heller. Vad jag tycker att vi borde göra tänkte jag gå in på i nästa inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: