Minnen från förr – Rödbergsfortet 1964

23 augusti, 2012

Image

 

Ingången till Rödbergsfortet i Boden, vakthunden “Front´s” eget revir.

Vart tredje dygn kommenderades nya styrkor ut för att bevaka de sju forten i Boden. Fortens namn nämndes aldrig, utan det talades om anläggningar. Anläggning I var Rödbergsfortet och där var den folkilskna schäfern “Front” chef. Vaktstyrkan bestod av ett underbefäl och fyra soldater, varav en hundförare. De vaktade fortet under tre dygn och levde då på medförd kost fram tills de avlöstes.

En dag vintern 1964 skulle furiren B och hans män ta över vakten. Allt gick väl ända till furiren frågade var vakthunden var. Svaret blev att hunden var inlåst på toaletten eftersom han var så folkilsk. Furiren krävde att hunden släpptes ut, men hundföraren vägrade.  Furiren röt:

– Jag är inte rädd för hundar! Vägrar ni lyda förmans i tjänsten givna order? Släpp ut hunden!

Med en resignerad gest reste sig hundföraren och gick med en ryckning på axlarna sävligt och låste upp toalettdörren. Knappt en sekund senare var furiren nedträngd i ett hörn av en dreglande schäferhund. Det såg hotfullt ut. Hundföraren gick sävligt till vevtelefonen och ringde upp rustmästare Albin Snell, som var chef för hundgården.

–  Jo, rustmästaren, nu har vi fått hit en ny furir igen, som beordrat mig att släppa ut en Front!

Rustmästrare Snell sände en medarbetare att hämta en volkswagenbuss samtidigt som folk uppbådades. Efter 20 minuter var styrkan på plats i Rödbergsfortet. Albin Snell gav order:

– Johansson-Alalahti höger framtass, Ylikangas vänster framtass, Persson höger baktass, jag själv vänster baktass. På mitt kommando “nu” rycker vi bort Front!

Manövern lyckades. Men med tiden framkom det att Front var en skojare, som bara spelade elak, men i verkligheten var otroligt lat och ineffektiv. Han ansåg att män i gröna byxor gick an, men blåbyxor – flygare och poliser fick passa sig! När nya vakter gick första bevakningsrundan skällde han, vid andra varvet tittade han skeptiskt ut ur hundkojan och därefter sov han nästan dygnet runt.

Regementsorder utkom om att Front skulle avlivas. Då regagerade Albin Snell och trädde inför den fruktade regementschefen Seth Andrae.

– Överste! Jag godtar inte att en Front avlivas. Skänk istället honom till mig. Jag skall finna ett gott hem för honom.

Så skedde. Front slutade sina dagar som barnkär familjehund i Boden. Barnen fick rida på hans rygg.

One Response to “Minnen från förr – Rödbergsfortet 1964”

  1. Försvaret är ett skämt... Says:

    annorlunda förr, numer inga soldater, inga vapen, ingen mtrl, men en massa högre stabsofficerare. ÖB medelar 15/9 2012 att det aldrig varit bättre.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: